Israel försöker tysta Susan Nathan av Bengt Hall & Gunnar Stensson

I måndags väntades Susan Nathan till Lund där hon skulle hålla föredrag om mänskliga rättigheter i Israel och om israelisk utrikespolitik den 11 och 12 april. Men hon kom inte.

Efter israeliska påtryckningar stoppade indiska myndigheter hennes utresa från Indien, där hon vistas sedan en längre tid. I Israel förs det fram anklagelser mot henne om spioneri och antiisraelisk verksamhet.
   Spionanklagelserna är absurda, men det skedda visar hur den israeliska staten behandlar judar som bär fram den judiska kulturens djupa humanistiska traditioner. Susan Nathan drabbades av en sorts israelisk antisemitism.
   Ändå var Susan Nathan närvarande i Lund den 11 april. På Lunds Stadsbibliotek framfördes en fiktiv intervju med henne, byggd på hennes självbiografiska bok ”Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Ordfront 2007, övers.Gunnar Sandin.
   Texten har sammanställts av Bengt Hall och Gunnar Stensson. Svaren är direkta citat ur boken. Karin Stensson läste Susan Nathans repliker. Arrangemanget utgjorde ett stöd för projektet Ship to Gaza.

Svaren som inte fick framföras
Susan Nathan, du är känd som kritiker av staten Israel genom din bok som kom ut i Sverige för sex år sedan.
   Här ska vi tala om vad som hände före 2004, det år då du publicerade boken.
   Boken handlar om relationerna mellan Israels judiska befolkning och de araber som är israeliska medborgare, men lever på andra sidan den osynliga judisk-arabiska gränsen. 
   Du menar att israelaraberna lever under villkor som liknar apartheid och att det återverkar på förhållandet till palestinierna i de ockuperade områdena, i Gaza och i flyktinglägren.
   Sedan boken kom har situationen försämrats genom kriget i Gaza och Israels alltmer högerextrema regering. Samtidigt sveper en demokratisk revolution genom länderna i Mellanöstern.
   Min första fråga blir: Vem är du?
"Mina judiska farföräldrar tvingades fly från Litauen undan 1880-talets pogromer. Av en tillfällighet hamnade de i Sydafrika. Som barn besökte jag ofta Sydafrika.
   Min far verkade som läkare i London under andra världskriget. Som jude kände jag mig isolerad i det engelska samhället. I skolan fanns det bara fyra barn som var judiska. Och skolan var kristen.
   Jag levde i London, bildade familj, fick barn som nu är vuxna, och arbetade bland annat med hivsjuka patienter fram till 1999.
   Jag var då 56 år gammal. Hela mitt liv hade jag varit övertygad sionist, så i detta skede av mitt liv begärde jag israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel."

Du hade föreställt dig Israel som ett övervägande judiskt samhälle. När du befann dig på ett sjukhus för en ögonoperation upptäckte du hur etniskt blandat landet är.
"Jag hade trott på formeln att Israel är en judisk demokratisk stat. Jag blev överraskad när jag upptäckte att i salen där jag låg fanns inte bara judar utan också muslimer och druser. Jag fann det förbryllande att många av palestinierna var israeliska medborgare, så kallade israelaraber. Trots att jag var sionist sedan många år och flera gånger hade besökt Israel hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med dem."

Du beskriver en upplevelse på sjukhuset som kom dig att ifrågasätta det israeliska samhället.
"En dag kom en ortodox ung kvinna till sjukhuset med en månadsgammal baby på armen. Barnet hade just genomgått en ögonoperation. Samma kväll kom hennes man på besök. Han bar virkad kippa, långa kindlockar, pistol på höften och ett gevär nonchalant slängt över axeln,. Det är uniformen för den nationalistiska religiösa högern i Israel – utomlands mer känd som bosättarna.
   Tanken att en tungt beväpnad civilperson fritt kunde vandra omkring på ett sjukhus med sjuka barn och kvinnor fick mig att häpna. Jag började prata med honom. Med stark amerikansk brytning berättade han: ”Jag har just rekvirerat ett arabiskt hem i östra Jerusalem. Jag går aldrig hemifrån obeväpnad.”
   Jag invände att det var bättre för honom att bo i den judiska stadsdelen i Gamla staden. Han svarade: ”Nej, hela östra Jerusalem tillhör judarna.”
   Hans ord efterlämnade en otäck smak i munnen. Varför stal han ett hem i den palestinska delen av staden, den del som Israel erövrade i kriget 1967, när det nu fanns vidsträckta områden i landet där han kunde välja att bo?
   Händelsen ledde till att jag började engagera mig för eftersatta grupper i Israel som judar med  marockanskt, irakiskt, egyptiskt och syriskt ursprung. Och slutligen den osynligaste gruppen av alla, araberna i de inhemska arabiska samhällena.
   Jag valde att bosätta mig i staden Tamra, en helt palestinsk stad i Galiléen med 25 000 invånare för att dela de villkor som israelaraberna lever under och visa att samexistens mellan judar och palestinier är möjlig."

Under vistelsen i Tamra kom du att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och palestinier uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Alla fredsförslag utgår från det.
"Ja, det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948.
   Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det.
   De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland.
   Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar.
   Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld och med administrativa metoder."

Den 27 april firar israelerna befrielsen och upprättandet av staten Israel. För palestinierna är det en dag av sorg över katastrofen, nakban.
"Det finns en väldig kunskapslucka på båda sidor om vad som skedde 1948.
   Israelerna ser massakrerna på palestinier som undantag, som till exempel den i Deir

Yassin, en by där över hundra civila palestinier slaktades av israelisk milis. Men den var inget undantag.
   Även palestiniernas uppfattning bygger mest på vad de känner till om sina familjers personliga upplevelser.
   Det som skedde döljs som något skamligt. Man får inte undervisa om det i skolorna.
   En fredlig lösning kräver att alla sidor av konflikten mellan judar och araber behandlas samtidigt.
   En rättvis lösning för palestinierna i de ockuperade områdena kommer att kräva en liknande rättvis uppgörelse för palestinier som är judiska medborgare och för palestinier som lever i exil som flyktingar.
   Israelerna måste ta itu med de svåra moraliska frågorna som uppstod genom sättet att bilda Israel 1948, den fullständiga förstörelsen av hundratals palestinska byar och fördrivningen av 750 000 palestinier från deras hem.
   De måste försonas med sitt förflutna och vara beredda att be om förlåtelse för det. Först när de erkänt de historiska orättvisor som 1948 begicks mot det palestinska folket som helhet kan de börja förbättra dagens situation."

Du skriver att israelaraberna i Tamra utsätts för systematisk diskriminering på alla plan: el, vattentillgångar, skola, tillgång till mark och så vidare.
"Så är det. Och sedan muren började uppföras har deras liv blivit svårare och situationen blivit allt värre. Klyftan mellan folken har fördjupats.
   Min vän Bar, en kvinnlig israelisk soldat, berättade bland annat följande episod:
   ”Det var första dagen på det palestinska läsåret och på morgonen kom hundratals föräldrar med sina barn till vägspärren för att skriva in barnen. När vägen var stängd blev föräldrarna allt argare och började ropa till soldaterna att folket i Hebron inte hade med självmordsbombningen att göra utan borde få passera. Det var fruktansvärt att se de små barnen stå där med sina nya skolväskor och vänta på att få komma igenom medan vi vägrade att ge dem tillstånd. Sedan gick några av soldaterna mot människorna med höjda vapenoch skrek: För helvete! Backa! […]  
   Jag såg de vettskrämda barnen som klamrade sig fast vid föräldrarna och hur vi väckte hat. Kommer inte de barnen att vilja ta hämnd när de växer upp och ser oss förödmjuka och kränka deras föräldrar?"
   Dokumentärfilmen ”Att bryta tystnaden” visades en månad i Tel Aviv. Dokumentation som visade de israeliska bosättarnas hat mot araberna vållade stor uppståndelse.
   En sekvens visar en mur i en palestinsk stad där orden ”Araberna till gaskammaren” har sprejats.
   På ett annat river bosättarbarn väggen till en palestinsk butik sten för sten.
   Man får också se 60 uppsättningar bilnycklar, bevis för arméns vana att konfiskera nycklarna för palestinier som ertappas med att köra på förbjudet område.
   Att som ung soldat försvara en ockupation som är illegal enligt internationell rätt tvingar ständigt till omoraliska val.
   Under till exempel 2003 dödades 30 israeliska soldater i strid medan ytterligare 43 begick självmord mestadels med sina egna vapen."

Samtidigt skildrar du ditt liv i Tamra med din arabiska familj Abu Haija mycket kärleksfullt. Du möter stor generositet och gästfrihet.
"Jag valde att leva som jude i en stad av muslimer för att visa att den rädsla som skiljer oss åt är obefogad. Den bygger på okunnighet, en okunnighet som staten Israel försöker uppmuntra bland sina judiska medborgare för att hålla dem borta från sina arabiska grannar.
   När jag flyttade till Tamra var jag omedveten om de våldsamma händelser som utspelats där nästan 50 år tidigare, 1956.
   Det året infördes plötsligt utegångsförbud i Tamra. Bybor som arbetade på åkrarna och som inte visste om utegångsförbudet dödades kallblodigt av israelisk militär. 49 män, kvinnor och barn dog. Befälhavaren som beordrat dödsskjutningarna ställdes inför rätta och dömdes att böta en piaster – det lägsta bötesbelopp som gick att utdöma.
   Minnet av sådana händelser är levande bland palestinierna. För israelerna är de okända."

Du försökte berätta om situationen för din son Daniel.
"Under en intensiv dag tog jag med honom runt i Tamra och presenterade honom för mina vänner och grannar. Jag förklarade diskrimineringen och hur staten stjäl mark från palestinier. Jag tog honom till en vägspärr där judiska ungdomar förödmjukar palestinier och styr deras liv. Jag visade honom muren där den skär genom själva centrum av Barta, klyver ett palestinskt samhälle och dess familjer mitt itu.
   Jag måste ha förklarat det tio gånger för honom och ändå hade han inte fattat galenskapen i det.
   Min son har fått en sionistisk uppfostran och tillbringat en del av sin ungdom i Israel där han arbetat som frivillig på kibbutzer. Han är en mycket typisk  förskingringsjude och han fann dagen plågsam.
   ”Hur tror du att judarna i förskingringen ska kunna hantera detta?” frågade han mig. ”Jag kan se att det du visar mig inte är vad jag uppfostrades att tro, att det finns en helt annan historia som jag inte kände till. På en enda dag försöker du förändra hela mitt perspektiv. Du visar mig att allt som jag tror på är en förfalskning.”"

I längden måste det vara omöjligt att leva på en lögn när sanningen är känd. Du nämner bland andra  hemsidan Palestine remembered.
"Det är en ovärderlig hemsida med mycket relevant material om de hundratals arabiska byar som raserades 1948. Dess bästa inslag är en geografiskt listad guide till var och en av dess byar med information om tidpunkt för etnisk rensning, den israeliska arméoperation i vilken den angreps, mängden jord som ägdes av byn och dess invånare, var de överlevande finns nu och de israeliska bosättningar som anlagts över byn."

Dina ställningstaganden har lett till att du tvingats leva i konflikt med din judisk/israeliska identitet och den politik som ditt land för.
"Min ”Aliya”, mitt återvändande från förskingringen till Israel, ledde till att jag måste ifrågasätta min ideologi och den nationalism som underblåste den.
   Jag tycker inte det räcker med att man råkat födas till jude.
   Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt som det innebär, på människovärdets helgd och skyddet av individens värdighet.
   För närvarande befinner jag mig utanför mitt lands samförstånd, men jag är inte ensam om mina tankar."