Mer än 50 palestinska tjänstemän, forskare och rådgivare har utarbetat ett dokument för politiken både före och efter FN-omröstningen
(Efter en artikel av Akiva Eldar i Haaretz 30 augusti.)
Premiärminister Netanyahu reser inte till FN:s generalförsamling. I stället skickar han president Shimon Peres. Generalförsamlingen förväntas erkänna en oberoende palestinsk stat med mycket stor majoritet.
Palestinierna har utformat ett strategidokument som förväntas ha möjlighet att bli undertecknat också av tvekande stater som Tyskland, Italien, Tjeckien och Nederländerna. Det har utformats av mer än 50 palestinska regeringstjänstemän, forskare och rådgivare som ingår i den palestinska strategigruppen. Även Hamas-representanter som Omar Abdel Razek och Nasser al-Shaar, Hamas utbildningsminister, har deltagit i arbetet. Författarna understryker den ”strategiska enigheten”, underlättad av försoningsprocessen, som ett nyckelvillkor för framgång.
Dokumentets utgångspunkt är att den israeliska regeringens oförsonlighet lett till att möjligheten att lösa konflikten genom bilaterala förhandlingar – som den palestinska ledningen försökt under 20 år – inte längre existerar.
Flertalet av dokumentets undertecknare stöder kravet på en oberoende palestinsk stat inom 1967 års gränser med Jerusalem som huvudstad, och en rättvis uppgörelse som garanterar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och få kompensation.
Man avvisar helt fortsatta förhandlingar med utgångspunkt från status quo, liksom förslaget om en stat med temporära gränser och begränsad suveränitet under israelisk kontroll.
Om den diplomatiska kampen för palestinskt oberoende – inklusive sanktioner, hänvändelser till Internationella domstolen och ickevåldsmotstånd som i Tunisien och Egypten – inte förändrar situationen övergår man till Plan B.
Det innebär att avskaffa den Palestinska myndigheten och återföra ansvaret för Västbankens invånare till Israel. Dokumentets upphovsmän är väl medvetna om vilket pris detta skulle innebära för den palestinska befolkningen, men ser ingen annan hederlig möjlighet för den fortsatta kampen.
Man kommer då att kämpa för en binationell stat eller en demokratisk stat för både israeliska och palestinska medborgare. En annan möjlighet är en konfederation mellan Jordanien och den palestinska staten.
Planens upphovsmän menar att det är nödvändigt att förklara för israelerna att de måste glömma sina föreställningar om ett tillbakadragande från Västbanken, kombinerat med restriktioner för palestiniernas rörelsefrihet, liksom drömmen att förena Gaza med Egypten och Västbanken med Jordanien.
De hoppas att israelerna och andra grannar ska inse, att de realistiska alternativen till en genuin förhandlad lösning skulle vara mycket sämre för Israels säkerhet.
Upphovsmännen förkastar väpnad kam p mot utländsk ockupation och särskilt våld mot civila.
De varnar för att en förändring av strategin från försöket att nå politiskt oberoende på diplomatisk väg till en konflikt liknande kampen mot apartheid i Sydafrika skulle spela extremister på båda sidorna i händerna.
(Efter en artikel av Akiva Eldar i Haaretz 30 augusti.)
Premiärminister Netanyahu reser inte till FN:s generalförsamling. I stället skickar han president Shimon Peres. Generalförsamlingen förväntas erkänna en oberoende palestinsk stat med mycket stor majoritet.
Palestinierna har utformat ett strategidokument som förväntas ha möjlighet att bli undertecknat också av tvekande stater som Tyskland, Italien, Tjeckien och Nederländerna. Det har utformats av mer än 50 palestinska regeringstjänstemän, forskare och rådgivare som ingår i den palestinska strategigruppen. Även Hamas-representanter som Omar Abdel Razek och Nasser al-Shaar, Hamas utbildningsminister, har deltagit i arbetet. Författarna understryker den ”strategiska enigheten”, underlättad av försoningsprocessen, som ett nyckelvillkor för framgång.
Dokumentets utgångspunkt är att den israeliska regeringens oförsonlighet lett till att möjligheten att lösa konflikten genom bilaterala förhandlingar – som den palestinska ledningen försökt under 20 år – inte längre existerar.
Flertalet av dokumentets undertecknare stöder kravet på en oberoende palestinsk stat inom 1967 års gränser med Jerusalem som huvudstad, och en rättvis uppgörelse som garanterar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och få kompensation.
Man avvisar helt fortsatta förhandlingar med utgångspunkt från status quo, liksom förslaget om en stat med temporära gränser och begränsad suveränitet under israelisk kontroll.
Om den diplomatiska kampen för palestinskt oberoende – inklusive sanktioner, hänvändelser till Internationella domstolen och ickevåldsmotstånd som i Tunisien och Egypten – inte förändrar situationen övergår man till Plan B.
Det innebär att avskaffa den Palestinska myndigheten och återföra ansvaret för Västbankens invånare till Israel. Dokumentets upphovsmän är väl medvetna om vilket pris detta skulle innebära för den palestinska befolkningen, men ser ingen annan hederlig möjlighet för den fortsatta kampen.
Man kommer då att kämpa för en binationell stat eller en demokratisk stat för både israeliska och palestinska medborgare. En annan möjlighet är en konfederation mellan Jordanien och den palestinska staten.
Planens upphovsmän menar att det är nödvändigt att förklara för israelerna att de måste glömma sina föreställningar om ett tillbakadragande från Västbanken, kombinerat med restriktioner för palestiniernas rörelsefrihet, liksom drömmen att förena Gaza med Egypten och Västbanken med Jordanien.
De hoppas att israelerna och andra grannar ska inse, att de realistiska alternativen till en genuin förhandlad lösning skulle vara mycket sämre för Israels säkerhet.
Upphovsmännen förkastar väpnad kam p mot utländsk ockupation och särskilt våld mot civila.
De varnar för att en förändring av strategin från försöket att nå politiskt oberoende på diplomatisk väg till en konflikt liknande kampen mot apartheid i Sydafrika skulle spela extremister på båda sidorna i händerna.
”Skulle detta ske, hotas inte bara Israels legitimitet, utan själva dess existens”, avslutar de. ”Och det kommer att vara Israels egen skuld.”
Översättning och redigering GS.
Kommentar
En rättvis tvåstatslösning enligt 1967 års gränser är Israels enda möjlighet till fred och fortsatt existens som judisk stat.
Den arabiska våren har ändrat förutsättningarna för kampen för ett oberoende Palestina. Utvecklingen i grannländerna och stödet från det arabiska folket har öppnat nya möjligheter för en fredlig palestinsk ickevåldskamp.
Utgångspunkten för den palestinska strategigruppen är att mer än 20 års ansträngningar visat att bilaterala förhandlingar ingenstans leder.
Den slutsatsen är inte bara palestiniernas utan har dragits av flera insiktsfulla bedömare. Det är därför tid att i stället fortsätta kampen med diplomatiska, folkrättsliga metoder.
Skulle den diplomatiska kampen misslyckas övergår palestinierna till en plan B som innebär att man avskaffar den Palestinska Myndigheten och återför ansvaret för Västbanken till Israel.
Den Palestinska Myndigheten befinner sig nämligen i en beroendeställning under Israel som avlägset påminner om judiska ledares situation under andra världskriget.
Åtgärden skulle leda till stora lidanden för palestinierna på Västbanken. Men den skulle vara den enda värdiga lösningen.
Palestinierna kan då eftersträva vad dokumentet kallar en binationell stat, vilket innebär två stater i ett land, en modell som länge diskuterats, bl a i Lund.
En annan tänkbar modell skulle vara en stat som inte gör åtskillnad mellan israeliska och palestinska medborgare utan tillerkänner alla lika medborgerliga rättigheter. I en sådan stat skulle palestinierna vara i majoritet. Någon exklusivt judisk stat skulle alltså inte längre existera. Alternativet liknar det som framförts i årtionden av Palestinagrupperna.
Det är nödvändigt att förklara för Israel att det aldrig kan bli tal om ett ensidigt tillbakadragande från Västbanken och att man måste överge drömmen om att förena Gaza med Egypten och Västbanken med Jordanien.
Flertalet av de som utarbetat dokumentet förkastar tanken på väpnad kamp och särskilt allt våld mot civila. Men de påpekar att om man tvingas överge försöket att nå politiskt oberoende hamnar man i en konflikt av samma slag som anti-apartheidkampen i Sydafrika. En sådan konflikt kan bli förödande för båda sidor.
I första hand gäller det uppnå politiskt oberoende med diplomatiska medel, internationell lag och användande av folkrättens principer. Världen måste övertyga Israel om att alla andra alternativ är sämre för Israel och till och med kan leda till att staten Israel som vi känner den upphör.
Så ser palestinierna framtiden. Samtidigt läser jag i Haaretz att Israel väntar demonstrationer och oroligheter under september månad. Därför beväpnas bosättarna nu med tårgas och chockgranater
Gunnar Stensson
Översättning och redigering GS.
Kommentar
En rättvis tvåstatslösning enligt 1967 års gränser är Israels enda möjlighet till fred och fortsatt existens som judisk stat.
Den arabiska våren har ändrat förutsättningarna för kampen för ett oberoende Palestina. Utvecklingen i grannländerna och stödet från det arabiska folket har öppnat nya möjligheter för en fredlig palestinsk ickevåldskamp.
Utgångspunkten för den palestinska strategigruppen är att mer än 20 års ansträngningar visat att bilaterala förhandlingar ingenstans leder.
Den slutsatsen är inte bara palestiniernas utan har dragits av flera insiktsfulla bedömare. Det är därför tid att i stället fortsätta kampen med diplomatiska, folkrättsliga metoder.
Skulle den diplomatiska kampen misslyckas övergår palestinierna till en plan B som innebär att man avskaffar den Palestinska Myndigheten och återför ansvaret för Västbanken till Israel.
Den Palestinska Myndigheten befinner sig nämligen i en beroendeställning under Israel som avlägset påminner om judiska ledares situation under andra världskriget.
Åtgärden skulle leda till stora lidanden för palestinierna på Västbanken. Men den skulle vara den enda värdiga lösningen.
Palestinierna kan då eftersträva vad dokumentet kallar en binationell stat, vilket innebär två stater i ett land, en modell som länge diskuterats, bl a i Lund.
En annan tänkbar modell skulle vara en stat som inte gör åtskillnad mellan israeliska och palestinska medborgare utan tillerkänner alla lika medborgerliga rättigheter. I en sådan stat skulle palestinierna vara i majoritet. Någon exklusivt judisk stat skulle alltså inte längre existera. Alternativet liknar det som framförts i årtionden av Palestinagrupperna.
Det är nödvändigt att förklara för Israel att det aldrig kan bli tal om ett ensidigt tillbakadragande från Västbanken och att man måste överge drömmen om att förena Gaza med Egypten och Västbanken med Jordanien.
Flertalet av de som utarbetat dokumentet förkastar tanken på väpnad kamp och särskilt allt våld mot civila. Men de påpekar att om man tvingas överge försöket att nå politiskt oberoende hamnar man i en konflikt av samma slag som anti-apartheidkampen i Sydafrika. En sådan konflikt kan bli förödande för båda sidor.
I första hand gäller det uppnå politiskt oberoende med diplomatiska medel, internationell lag och användande av folkrättens principer. Världen måste övertyga Israel om att alla andra alternativ är sämre för Israel och till och med kan leda till att staten Israel som vi känner den upphör.
Så ser palestinierna framtiden. Samtidigt läser jag i Haaretz att Israel väntar demonstrationer och oroligheter under september månad. Därför beväpnas bosättarna nu med tårgas och chockgranater
Gunnar Stensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar