2016-02-25

66 år i skolan 6. 1946-47 av Den gamle

Den stora prästgården i Älghult skulle få centralvärme, källare, vatten och avlopp, så vi var tvungna att flytta till ett tillfälligt boende i skolan, där det fanns en tom lärarbostad en trappa upp ovanför de båda klassrummen. Skolan var en dragig brädkåk invid den milsvida skogen. När den byggdes hade kommunen inte haft råd med bättre.
   Socknens gamla centrum låg vid kyrkan. Där fanns ett litet kommunalhus som också tjänade som föreläsningssal och ett vackert gult hus som tillhörde Kristina Grips stiftelse och förvaltades av socknen.
   Det gula huset inrymde kyrkväktarens bostad och kristidsförvaltningen där ett par unga kvinnor från Fjärdingsmåla skötte ransoneringskort och liknande. En trappa upp fanns sockenbiblioteket som var öppet en timme efter högmässan varje söndag. Bibliotekarie var Hulda Strand, tidigare lärare i småskolan, känd för hårda tag mot somliga elever med sämre förutsättningar.
   Intill biblioteket bodde kyrkväktarens äldste son Ingvar som led av astma och därför hade eget rum. Han hade just gått ut sjätte klass och skulle söka sitt första jobb. Han blev min bäste vän i Älghult. Hans intressen liknade mina, bland annat var vi bägge läsare. Via hans rum kunde vi ta oss in i biblioteket och hade alltså ständig tillgång till böckerna. Detta privilegium utnyttjade vi, men med försiktighet och omsorg.
   Biblioteket var inte stort, men böckerna var relativt nya och urvalet progressivt: Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, John Steinbeck, Ernest Hemingway. De hade inköpts av en fackförening vid ett par nedlagda glasbruk, bland annat det i Idesjö.

Jag fick ännu en syster i maj, sedan kom sommarlovet, och därefter flyttade familjen till skolan. Den bestod av mina föräldrar och syskon som nu var elva, fyra och två år gamla. Samt den nyfödda som kallades Bebban.
   Posten hämtades i ett fack på järnvägsstationen och dit var det två kilometer. Trappan upp till lägenheten var brant och varje dag måste vi bära upp ved till spisen och flera spannar vatten för tvätt och matlagning. Vintern blev kall och när vi spillde vatten i den branta trappan frös det till is. Dasset var förlagt till en liten bod bakom skolan.
   Mamma anställde Gun-Britt Nord, 13, som barnflicka. Hon hör fortfarande, 70 år senare, till mina vänner. Jag tror det var en lycklig tid för mamma. Hon älskade spädbarn, hon var fortfarande stark och gillade strapatser. Hon fick nära och helt informella kontakter med människorna i Älghult, samtidigt som hon slapp en del av den formella representation som förväntades av henne.
   Folkskolan i Älghult hade tre lärare: fröken Ersjö som höll till i kommunalhuset med klass 1 och 2, kantor Blomén med klasserna 3 och 4 i det ena klassrummet under oss och magister Elging med de två högsta klasserna, 5 och 6, i det andra. På rasterna spankulerade de tre lärarna omkring och pratade. Min bror gick i fjärde klass. Mina småsyskon satt ofta tillsammans med eleverna under lektionerna.
   I älghultsskogarna fanns det ungefär ett tjog små skolor, med en eller två lärare och 20-30 elever i alla åldrar. Barnen slutade efter sjätte klass, men hade sedan sex veckors fortsättningsskola. Läsåret var anpassat efter näringslivet. Höstterminen började första veckan i augusti, men jullovet var förlängt med sex veckor och varade alltså till slutet av februari. Under den tiden pågick fortsättningsskolan och då var både lokaler och lärare upptagna. Många av barnen i fortsättningsskolan hade arbetat under höstterminen, ofta på glasbruket som handräckning. När de var i skolan fick de yngre barnen, som ju var jullediga, ersätta dem och förtjäna kanske tre kronor om dagen (och bränna sig lite när det smälta glaset stänkte).
   Skolorna i Älghult var fortfarande lika torftiga och fattiga som år 1900. Tio år senare skulle Älghults Enhetsskola vara en av de modernaste i landet. Detta var en dynamisk tid! Men 1946 var det alltså som jag beskrivit.

Själv var jag ju bara en turist som besökte Älghult på söndagar och lov. Min miljö var läroverket, inackorderingsrummet och gatorna i Växjö.
   På våren 1966 fick jag köpa fröken Engfelts avlidne mans cykel för tio kronor. Den var svart och hög och försedd med vad som kallades ”gubbahopp”, en pinne som stack ut från bakhjulets nav som man steg på för att lätt komma upp i sadeln. Det var en av de bästa cyklar jag ägt.
   Tågresan tur och retur till Älghult kostade 5 kr och 20 öre. Jag brukade få en tia när jag reste till Växjö på söndagskvällarna. Det var fjorton stationer eller hållplatser längs spåret och resan tog drygt två timmar trots att avståndet inte var större än sex mil. Jag kunde cykla sträckan på tre timmar, och på det sättet fördubbla min disponibla inkomst. Det gick också att lifta. Trafiken flöt sakta och de flesta fordonen stannade och lät en åka. Problemet var att trafiken var så gles och flertalet fordon körde så korta sträckor.
   Jag använde en stor del av mina pengar till biobiljetter. En gång när jag tillsammans med ett par kamrater såg Hitchcocks ”Notorious” med Cary Grant och Ingrid Bergman blev vi upptäckta av vår klassföreståndare. Filmen var barnförbjuden, och vi var tretton. Efterräkningarna blev mildare än vi befarat.
   Jag härdade ut i fröken Engfälts fina villa tre terminer, sedan uppstod en konflikt som jag har förträngt och jag flyttade till ett boende mitt i centrala stan. Jag stal Förförarens dagbok av Sören Kierkegaard ur fröken Engfelts bibliotek, men fann den svårläst de närmaste åren.
   Nu delade jag rum med en juniormästare i boxning som var 15 och skulle ta realen efter ha gått den fyraåriga linjen. Vi boxades med mjuka träningsboxhandskar, och jag fick ganska många smockor.
   Vår inackorderingstant var en stilla kvinna, nyligen änka. Hon hade två döttrar i 17–18-års åldern att försörja. De gick på flickskolan, som var belägen bakom läroverket. Flickskolan är alltså ännu en dåtida skolform och en av förklaringarna till att jag hade så få flickor i klassen. Vi åt tillsammans, skötte oss anständigt, tror jag, men det blev aldrig någon kontakt mellan oss och flickorna och mamman. De var damer och vi var pojkslynglar.
   Jag hade roligt, men mina låga betyg blev lägre. Jag läste nu tre främmande språk, tyska, franska och engelska. Engelskan gick bäst tack vare många amerikanska västern- och sjörövarfilmer.
   Jag var den våren särskilt förtjust i ”Under blodröda segel” med Maureen O´Hara.

Inga kommentarer: