Att lämna Heleneholm i mitten av juni
gick lätt. Alla hade ju sommarlov. För Karin och mig innebar det
alltid att resa hem, det vill säga till Älghult.
Där var alltid mycket att göra. Bolet hörde till Kvartebo som nu brukades av Gösta och Kerstin. Jag hjälpte till med stängsel, slåtter, ved med mera. I Bolet hade vi barn och barnbarn boende. De måste äta och cykla och ro ut på sjön och bada och fiska och sparka boll eller spela badminton. Under tjugo år hade vi hund att promenera med i skogen. Vi hade släktingar och många vänner. Det hände oväntade saker. Folk ramlade från stegar, snubblade på stenar, högg sig i benet eller blev bitna av huggormar. Och det var smultron och kantareller och vinbär och hallon och jordgubbar och blåbär och framåt sommarlovets slut lingon och äpplen. På hösten kom saknaden efter Heleneholm.
Under 1997 och fram till sommaren 1998 upptogs min tid av solidaritetsarbetet som kulminerade med bildandet av vänskapsföreningen Sverige-Eritrea och de resor och möten det medförde. Samtidigt hade jag regelbundet möten med utbildningsnämnden, partiets kommunalpolitiker, Internationella utskottets verksamhet och allt oftare Klostergårdens byalag, vars grundare Göte Bergström började bli sjuk.
Krigsutbrottet 1998 ledde till en sorts förlamning. Jo, vi arbetade ryckvis hårt. Samlade in böcker från universitetsbiblioteket och skickade dem till universitetet i Asmara till exempel. Det var svårt att nå fram till medierna. Befrielsekampen och utvecklingen i det befriade Eritrea hade väckt intresse, men det nya kriget engagerade inte.
Jag började översätta åt Daidalos. Nisse Sjödén och hans kamrater hade startat förlaget med små stencilerade häften i Lund. Nu hade de en bred utgivning av samhällsvetenskaplig och filosofisk litteratur. Jag översatte bland annat marxisten Samir Amins Kapitalism i globaliseringens tid.
Min viktigaste översättning var Den mörka kontinenten av Mark Mazouver. Den handlar om Europas 1900-tal och ingick ett par år i universitetets kurser i historia. Rekommenderas. Det är en ganska lång text och översättningen höll mig sysselsatt en hel termin.
Eritreas utrikesminister Haile Woldensae besökte Sverige vintern 1999 för att be den svenska regeringen om stöd. Kriget var nu ett blodigt ställningskrig längs gränsen. De etiopiska resurserna var tio gånger större än de eritreanska men Eritrea hade fördelen av korta försörjningslinjer och bättre stridsmoral än de utkommenderade etiopiska soldaterna.
Haile Woldensae genomförde ett par massmöten med den eritreanska diasporan i Sverige. Alla hade familj och släkt i Eritrea.
Jag mötte utrikesminister Haile Woldensae efter ett möte i Norra Latin i Stockholm. Vinternatten var kall och mörkret svart. Han var en lång, ganska tung person. Jag hade haft Petros Salomon, en av hans föregångare på posten, som gäst i Lund under fredskonferensen 1988. Han var mycket bekymrad, men nöjd med sitt möte med regeringen och stolt över uppslutningen från den eritreanska diasporan. Han befann sig på en rundresa till flera andra europeiska regeringar för att samla stöd. Hans hälsa var inte god, han led av diabetes och var trött.
Där var alltid mycket att göra. Bolet hörde till Kvartebo som nu brukades av Gösta och Kerstin. Jag hjälpte till med stängsel, slåtter, ved med mera. I Bolet hade vi barn och barnbarn boende. De måste äta och cykla och ro ut på sjön och bada och fiska och sparka boll eller spela badminton. Under tjugo år hade vi hund att promenera med i skogen. Vi hade släktingar och många vänner. Det hände oväntade saker. Folk ramlade från stegar, snubblade på stenar, högg sig i benet eller blev bitna av huggormar. Och det var smultron och kantareller och vinbär och hallon och jordgubbar och blåbär och framåt sommarlovets slut lingon och äpplen. På hösten kom saknaden efter Heleneholm.
Under 1997 och fram till sommaren 1998 upptogs min tid av solidaritetsarbetet som kulminerade med bildandet av vänskapsföreningen Sverige-Eritrea och de resor och möten det medförde. Samtidigt hade jag regelbundet möten med utbildningsnämnden, partiets kommunalpolitiker, Internationella utskottets verksamhet och allt oftare Klostergårdens byalag, vars grundare Göte Bergström började bli sjuk.
Krigsutbrottet 1998 ledde till en sorts förlamning. Jo, vi arbetade ryckvis hårt. Samlade in böcker från universitetsbiblioteket och skickade dem till universitetet i Asmara till exempel. Det var svårt att nå fram till medierna. Befrielsekampen och utvecklingen i det befriade Eritrea hade väckt intresse, men det nya kriget engagerade inte.
Jag började översätta åt Daidalos. Nisse Sjödén och hans kamrater hade startat förlaget med små stencilerade häften i Lund. Nu hade de en bred utgivning av samhällsvetenskaplig och filosofisk litteratur. Jag översatte bland annat marxisten Samir Amins Kapitalism i globaliseringens tid.
Min viktigaste översättning var Den mörka kontinenten av Mark Mazouver. Den handlar om Europas 1900-tal och ingick ett par år i universitetets kurser i historia. Rekommenderas. Det är en ganska lång text och översättningen höll mig sysselsatt en hel termin.
Eritreas utrikesminister Haile Woldensae besökte Sverige vintern 1999 för att be den svenska regeringen om stöd. Kriget var nu ett blodigt ställningskrig längs gränsen. De etiopiska resurserna var tio gånger större än de eritreanska men Eritrea hade fördelen av korta försörjningslinjer och bättre stridsmoral än de utkommenderade etiopiska soldaterna.
Haile Woldensae genomförde ett par massmöten med den eritreanska diasporan i Sverige. Alla hade familj och släkt i Eritrea.
Jag mötte utrikesminister Haile Woldensae efter ett möte i Norra Latin i Stockholm. Vinternatten var kall och mörkret svart. Han var en lång, ganska tung person. Jag hade haft Petros Salomon, en av hans föregångare på posten, som gäst i Lund under fredskonferensen 1988. Han var mycket bekymrad, men nöjd med sitt möte med regeringen och stolt över uppslutningen från den eritreanska diasporan. Han befann sig på en rundresa till flera andra europeiska regeringar för att samla stöd. Hans hälsa var inte god, han led av diabetes och var trött.
Kriget slutade oavgjort år 2000. En internationell
gränskommission tillsattes. Båda parter förband sig att acceptera dess
utslag, men det slutade med att Etiopien vägrade. Någon riktig fred
blev aldrig sluten. Eritrea var djupt skadat. Förlusterna i människoliv
var stora. Kriget hade tömt landet på alla resurser. Samhället hade
militariserats. Det fanns en djupt känd oro för nya angrepp.
I oktober 2000 möttes eritreanska ledare i Berlin och utformade det så kallade Berlinmanifestet, i vilket de uttryckte oro för att den demokratiska utvecklingen i Eritrea hade avstannat.
I början av 2001 publicerade 15 ledande eritreaner ett öppet brev där de krävde att landets demokratiska författning skulle antas och tillämpas. Det trycktes i eritreansk press, bland annat av journalisten Dawit . De kom att kallas De femtons grupp. I den ingick några av EPLF:s grundare, några veteraner från kriget och flera tidigare ministrar, också de båda tidigare utrikesministrarna Haile Woldensae och Petros Salomon; liksom Eritreas stockholmsambassadör Adhanom.
Så kom den 11 september 2001. USA:s president George Bush förklarade ”War on Terror” och avkrävde alla nationer ett ställningstagande för kriget. Alla som inte var för var mot. President Isaias Afeworki såg sin chans. Han slog till den 19 september. Elva av brevets undertecknare arresterades. Tre klarade sig undan eftersom de var utomlands. En av dem var ambassadör Adhanom. En gjorde avbön. Alla de fängslade är nu antingen döda eller befinner sig fortfarande i hemliga fängelser.
President Isaias ställde upp bakom USA:s ”War on Terror”. Fram till 2006 var han en trogen allierad. Eritreas regering utvisade de internationella biståndsorganisationerna, men Eritreagruppernas pågående projekt måste slutföras och redovisas. Elsa fortsatte att resa till Eritrea. Under ett av sina besök såg hon en skymt av Dawit Isaac, den svenske medborgare som fängslats vid kuppen den 19 september. Snart kom ett växande antal unga eritreanska flyktingar till Sverige. Deras perspektiv var ett helt annat än de gamla befrielsekämparnas.
I oktober 2000 möttes eritreanska ledare i Berlin och utformade det så kallade Berlinmanifestet, i vilket de uttryckte oro för att den demokratiska utvecklingen i Eritrea hade avstannat.
I början av 2001 publicerade 15 ledande eritreaner ett öppet brev där de krävde att landets demokratiska författning skulle antas och tillämpas. Det trycktes i eritreansk press, bland annat av journalisten Dawit . De kom att kallas De femtons grupp. I den ingick några av EPLF:s grundare, några veteraner från kriget och flera tidigare ministrar, också de båda tidigare utrikesministrarna Haile Woldensae och Petros Salomon; liksom Eritreas stockholmsambassadör Adhanom.
Så kom den 11 september 2001. USA:s president George Bush förklarade ”War on Terror” och avkrävde alla nationer ett ställningstagande för kriget. Alla som inte var för var mot. President Isaias Afeworki såg sin chans. Han slog till den 19 september. Elva av brevets undertecknare arresterades. Tre klarade sig undan eftersom de var utomlands. En av dem var ambassadör Adhanom. En gjorde avbön. Alla de fängslade är nu antingen döda eller befinner sig fortfarande i hemliga fängelser.
President Isaias ställde upp bakom USA:s ”War on Terror”. Fram till 2006 var han en trogen allierad. Eritreas regering utvisade de internationella biståndsorganisationerna, men Eritreagruppernas pågående projekt måste slutföras och redovisas. Elsa fortsatte att resa till Eritrea. Under ett av sina besök såg hon en skymt av Dawit Isaac, den svenske medborgare som fängslats vid kuppen den 19 september. Snart kom ett växande antal unga eritreanska flyktingar till Sverige. Deras perspektiv var ett helt annat än de gamla befrielsekämparnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar