Monarki utan mening? av Mats Olsson

Republik!
Om demokratin, kungahuset och vårt framtida statskick.
Bengt Hall, 2017 på förlaget Fri tanke.

Med detta verk vill Bengt Hall skapa en översiktlig handbok för republikaner. Monarkins historia sammanfattas i några kapitel, de viktigaste argumenten för dess avskaffande gås igenom och principerna för en ny och republikansk konstitution redovisas i enlighet med det författningsförslag som Mats Einarsson (V) och Jesper Svensson (L) publicerade 2012 på Republikanska föreningens uppdrag. 
   Som pamflett för ett demokratiskt statsskick fungerar boken utmärkt. Speciellt starka är de delar som behandlar blodsmystiken kring kungligheterna, apanage och förmögenheter, symbiosen mellan massmedia och kungafamiljen och myten om kungen som dörröppnare för exportföretagen. Också rojalisternas ståndpunkter redovisas och deras argument skärskådas. Bengt är kunnig och påläst inom ämnet, boken är lättläst och för det mesta riktigt njutbar.

På flera ställen refereras Vilhelm Mobergs mäktiga inlägg från 1955 Därför är jag republikan. Ja, det har hela tiden funnits vältaliga företrädare för ett republikanskt styrelseskick och deras argument har varit överväldigande. Omvänt har de bekännande förespråkarna för monarki varit få och de har oftast undvikit den öppna debatt de vet att de inte kunnat vinna. Men ändå har kungahuset aldrig varit riktigt hotad.

Varför finns kungahuset fortfarande kvar?
Varför har då de republikanska strävandena i Sverige aldrig vuxit sig starka, varför finns egentligen kungahuset kvar in mot 2020-talet? Här blir Bengt trots allt svaret skyldig. Visserligen ägnar han ett kapitel åt frågan men han kommer inte längre än till popularitetsargumentet, till förevändningen att så länge folkopinionen är positiv till monarkin, om än på ett ytligt plan, vill inte politikerna väcka frågan om dess avskaffande. Visst kan det vara så – men varför är det i så fall så?
   De flesta nu existerande monarkier i Europa förenas i avsaknaden av våldsamma samhällsomvälvningar under 1900-talet – de skandinaviska länderna, England, Belgien och Nederländerna. Spanien är undantaget, som var republik i över 40 år, men där den av falangisterna återinförda monarkin efter Francos död fick en sorts folklig legitimitet när den nyinsatte monarken vände sig emot dem som installerat honom och försvarade demokratin under 1970-talets andra hälft.

   Någon sådan legitimitet på egna meriter har Bernadotterna aldrig uppnått eller gjort sig förtjänta av. I Sverige kan monarkins livskraft istället förklaras med samma historiska paradox som förklarar den jordägande adelns ohotade ställning: De självägande böndernas unika politiska styrka i kombination med att deras ekonomiska intressen under 1800-talet alltmer kom att sammanflätas med de gamla feodala eliternas. Så har böndernas organisationer motsatt sig varje försök till jordreform; så samlades 30 000 bönder i Stockholm 1914 och gav Gustav V förevändning att genomföra Sveriges senaste statskupp; så kom socialdemokratin efter samarbetet med bondeförbundet på 1930-talet att skrinlägga planerna på att röra såväl monarkin som den godsägande adeln.
   Vad med den övriga borgerligheten då, varför har inte den gått till storms mot den feodala kvarleva som monarkin är? Här framstår en svaghet i Bengts sympatiska och förnuftsmässiga argumentation. Monarkin framställs som meningslös och improduktiv för alla. Det finns dock ett klassperspektiv på monarkins försvar som Bengt undviker att fördjupa sig i. Som själva urtypen för en samhällsbevarande institution har kungahuset ett självklart värde för den som vill bevara klassamhället och för samhällsbevarande partier. Dessutom behöver man inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att drabbas av tanken att ett ständigt pågående och rejält tilltaget fördummande skådespel för folket, med nationella och konservativa undertoner, är ett sätt att hålla undersåtarnas tankar i styr.

När kommer republiken?
Kommer monarkin att bestå? Bengt tecknar i ett av bokens sista kapitel ett hoppfullt scenario som med start 2018 leder fram till dess avskaffande inom en tioårsperiod. Utlösande faktorer antas vara ett par nya kungliga skandaler och straffimmuna fortkörningar. Men detta är för billigt, monarkin är allt för värdefull för att klassamhällets politiska företrädare ska överge den så lättvindigt. Dessutom är chanserna att vi ska få uppleva nya saftiga skandaler med den nuvarande regenten i avtagande. Efter fyllda 70 brukar ett visst lugn infinna sig även i blåblodiga goddagspiltars livsföring.
   Så tyvärr kan jag inte dela Bengts optimism, det ser ut som att monarkin kommer att överleva minst en generation till. Visserligen har den nuvarande kungen, liksom tre av de senaste fyra före honom, hunnit bygga upp ett genuint dåligt personligt rykte. Det hade kanske varit opinionsmässigt smärtsamt för etablissemanget att behöva kröna ännu en manlig Bernadotte när den nuvarande slutar. Men de räddas denna gång av den kvinnliga tronföljden och av det faktum att kronprinsessan i allmänhetens ögon inte förknippas med sin fars skandaler och taffliga framträdanden.

 

Nej, ingen monarki i Europa har väl någonsin avskaffats som en följd av kungligheternas personliga tillkortakommanden, eller för den delen av att borgerligheten plötsligt låtit sig övertygas av demokrati- och förnuftsargument. Monarkernas fall har istället varit en del av, eller en följd av, större sociala och progressiva omvälvningar, där klassamhälle och orättvisor ifrågasatts i grunden.