Röda Kapellet och klassklyftorna

I lördags den 13/5 så avslutade Röda Kapellet sin appellmötsserie på Mårtenstorget. Temat denna gång var de växande klassklyftorna i samhället. VB kan här återge ett litet avsnitt av musiken där kapellet inte bara spelar utan även sjunger.

Klicka för att se filmen
 

Vi kan också publicera ett av de många tal som hölls i Kapellets timslånga program:
 
Appelltal 13.05.17 av Margot Bengtsson
”Ingen kvinnokamp utan klasskamp, ingen klasskamp utan kvinnokamp!” skanderade vi i kvinnorörelsen på 1970-talet. Denna politik och retorik höll i sig till mitten av 1980-talet, även om det var mest utbildade kvinnor från medelklassen som försökte företräda också arbetarkvinnors intressen.
   Men sedan slutet av 1980-talet och fram till nu har arbetarkvinnors intressen och position försvunnit från feminismens agenda. Trots att arbetarklassens kvinnor blivit allt fler och deras villkor på arbetsmarknaden har försämrats allt mer sedan 1990-talet.
   Vi behöver arbetarfeminism hävdar Alma Öberg i tidskriften Clarté nr 1, 2017. Arbetarrörelsen har varit dåliga på att se kvinnan, medan feminister har varit dåliga på att se den kvinnliga arbetaren. Det är dags för en feminism som fokuserar på arbetsvillkor, bostäder och välfärd, skriver Alma Öberg.
   Vad skulle en arbetarfeminism kunna innebära fortsätter Alma. Det är egentligen inte svårt , hävdar hon, att hitta exempel på skevhet i makt och fördelning där klass och kön samverkar.
   Privatiseringarna inom välfärdsektorn med möjlighet att göra vinster på vård och omsorg har framförts som ett sätt för kvinnor att ”komma sig upp”, starta företag och tjäna pengar. Men, som Alma, liksom många välfärdsutredare visat, så är verkligheten en annan: Främst redan välbeställda män har plockat ut miljonbelopp av skatteintäkter, samtidigt som de som arbetar på golvet, varav över 90% är kvinnor, fått både sämre arbetsvillkor och minskade möjligheter till heltid.
   Ett annat exempel, som Alma tar upp i sin artikel, är nedskärningar av välfärden; hur äldreomsorgen blivit mindre generös, boenden för äldre försvunnit och hemtjänstens resurser bantats ner.
   Resultaten har blivit att framförallt kvinnor från arbetarklassen tvingats öka sitt obetalda arbete för att hjälpa sina närstående då äldreomsorgen brister.
   I praktiken har reformerna inom skola, vård och omsorg sedan 1990-talet varit rakt igenom antifeministiska och ett hårt slag mot jämställdheten: Det är främst kvinnor, som redan är ekonomiskt och socialt utsatta som genom brist på heltid, otrygga anställningsförhållanden, ökat krav på obetalt arbete och allmänt dåliga villkor, tvingas tillbaka till hemmen på osäker deltid eller timanställning. Det gör det svårare att lämna en destruktiv relation för det gör kvinnor mer ekonomiskt beroende av sin manlige partner.
   Det gör det också svårare för kvinnor att delta i den offentliga sfären, att engagera sig politiskt och att göra sig hörda då det helt enkelt inte går att få vardagen att fungera!
   Slutsatsen i Almas artikel är att en förändring på området löner, arbetsvillkor, bostäder och en täckande välfärd med fokus på kvinnors situation hade kunnat öka jämställdheten ”nedifrån och upp”. Det hade kunnat förbättra situationen för en stor andel kvinnor och ge dem en bättre grundläggande trygghet och därmed ökad makt!
   Men då, avslutar Alma, sin artikel, då måste frågorna också kunna lyftas som de feministiska frågor de är och de berördas röster måste göras hörda!