Vänsterpartiets kamp ledde till det
demokratiska genombrottet i Sverige med allmän rösträtt för män och
kvinnor, rika och fattiga. (Kjell Östberg, V visade vägen till demokrati. Aftonbladet 14 maj)
Efter en stormig period av konflikter inom vänstern utkristalliserades 1927 Sveriges kommunistiska parti, SKP, som var anslutet till den världskommunistiska rörelsen och beroende av Sovjetunionen.
Under 1960-talet kritiserades Sovjetunionens förtryck i Östeuropa, samtidigt som Maos Kina framstod som ett revolutionärt exempel. I Europa framträdde en euro-kommunistisk rörelse som krävde demokrati.
Vid kongressen 1964 anslöt sig SKP till denna strömning under C H Hermanssons ledning. Tre år senare, 1967, bytte partiet namn till VPK, Vänsterpartiet kommunisterna, och lämnade bindningen till Sovjetunionen.
1968 invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien som inlett en kamp för ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Hermansson var den svenske partiledare som protesterade kraftfullast mot det sovjetiska övergreppet. Jag röstade på VPK för första gången.
Det är femtio år sedan. I Afrika kämpade kolonierna för självständighet. I USA pågick medborgarrättskampen. I Sydafrika skulle apartheid råda ett par årtionden till. Nelson Mandela hölls inspärrad på Robben Island. Kuba hade befriat sig från USA-imperialismen. Hundratusentals amerikanska soldater försökte förgäves besegra Vietnam med napalm och växtgifter. Che Guevara agiterade för två, tre, flera Vietnam och dödades i Bolivia. I Kina rasade kulturrevolutionen. Frankrike förde ett smutsigt kolonialkrig i Algeriet. Israel segrade i 6-dagarskriget vilket förvärrade den konflikt om palestiniernas rättigheter, som ännu pågår.
Ungdomar i hela världen revolterade mot imperialism och förtryck.
Från min utsiktspunkt i Norrbotten iakttog jag det som kallades ungdomsrevolten. Jag såg i tv att studentkåren i Lunds universitet var en av de mest aktivistiska i Sverige. Jag flyttade dit och anslöt mig till FNL-gruppen, den näst största i landet. FNL:are förblev jag till 1976 då DFFG upplöstes.
Det gav kontakt och insyn i hela den nya vänstern med dess teorier, konflikter, demonstrationer, opinionsmöten och tidskrifter: KFML, KFML(r), Förbundet kommunist, Clarté, anarkisterna och ett växande antal solidaritetsorganisationer. De flesta var studenter. AF var för tryckfrihet ett surrande getingbo.
VPK som i början var relativt osynligt växte snabbt. Jag kom i kontakt med partiet när vi förhandlade om en enhets-demonstration första maj 1974. VPK valde till slut att gå i ett eget tåg. FNL-gruppen demonstrerade med FIB-Kulturfront – och i realiteten med KFML/SKP. Maoisterna hade kontroll över FNL-gruppernas ledning. När de upplöste FNL-grupperna och i stället stödde massmördaren Pol Pot förlorade många förtroendet för dem. Tidigare medlemmar från FNL-rörelsen och andra solidaritetsgrupper anslöt sig till VPK – och påverkade partiet med nya tankar och ny praktik
Den generation som anslöt sig till VPK under 1970-talet var fullständigt främmande för den sovjetnostalgi som flera av VPK:s äldre medlemmar hyste. 70-talisterna skulle komma att dominera VPK/V de närmaste tre decennierna. Men många äldre kamrater fanns kvar och bar den gamla traditionen vidare. Sovjetunionen inbjöds till kongressen 1977 och ställde upp med en manstark delegation. Strax därpå bildades utbrytargruppen APK, Arbetarpartiet kommunisterna, med sovjetiskt stöd.
Under Lars Werner förde VPK en försiktig politik i förhållande till Sovjetunionen, karaktäriserad av slagordet ”den reellt existerande socialismen”, samtidigt som många otåliga medlemmar ville utveckla partiets demokratisyn och solidariserade sig med Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidarnosc i Polen och protesterade när Sovjetunionen invaderade Afghanistan som vilken imperialiststat som helst.
1990 kom brytpunkten. Sovjetunionen imploderade. Berlinmuren revs. Gränserna öppnades. Gudrun Schyman efterträdde Lars Werner. VPK blev V som en markering för avståndstagande till kommunismen i den form den hade haft under sovjettiden. Partiet slöt avtal med Socialdemokraterna. I EU-valet 1995 röstade 12,5 procent av väljarna på V. Det var en återgång till idealen från 1917.
Samtidigt skärpte V miljökampen och den ekonomiska kampen. Ronald Reagan och Margaret Thatcher hade fört en nyliberal politik som snart spred sig till alla europeiska länder. Klyftan mellan rika och fattiga vidgades. Parollen ”Satsa på dig själv!” ersatte solidariteten. Individualismen ersatte gemenskapen. Exploateringen av miljön och de fattiga länderna ökade.
Terrorattacken mot World Trade Center förändrade världen. USA grep chansen att invadera Afghanistan som Sovjetunionen gjort tjugo år tidigare. Kriget pågår fortfarande och talibanerna tycks återta makten.
2003 senare angrep Bush och Blair Irak och skapade det hat som tog politisk form i IS, en organisation som helt avviker från 1960- och 70-talets befrielserörelser – och som inte har en chans att nå framgång.
Lars Ohly efterträdde Gudrun Schyman vars partisekreterare han varit. Många ungdomar sökte sig till V. Det var en grupp som skilde sig från 70-talisterna. De nytillkomna kallade sig gärna kommunister och tycktes spela upp en schablonbild av kommunister, hämtad ur gamla propagandaklichéer. Lars Ohly försökte försona dem genom att kalla sig kommunist. De strävade efter makt i partiet med leninistiska metoder. Samtidigt företrädde de en ny sorts identitetspolitik kring begrepp som rasism och feminism i stället för kapitalägande, imperialism och klasskamp.
De inriktade sig på att tysta sina meningsmotståndare i partiet. Bilden var densamma i hela landet. I Lund gick de så långt att de gjorde sig av med Veckobladet. En stor konferens samlades i Stockholm för att diskutera hur den nya destruktiva tendensen skulle mötas. Möjligheten att starta ett nytt parti nämndes. I Lund blev den tanken förverkligad då Demokratisk Vänster ställde upp i valet 2006. V-politiker som kämpat i årtionden för miljö och rättvisa som Karin Svensson Smith och Ulf Nymark övergick till Miljöpartiet.
Jonas Sjöstedt skapade stadga när han övertog partiledningen. Han drev en konsekvent politik mot det nyliberala projektet vinster i välfärden. Partiet blev Sveriges starkaste röst för en generös och human flyktingpolitik och påpekade att invandringen gagnar Sverige. Förtroendet för partiet växte och andelen väljare är nu uppe i över 7 procent.
V spelar en viktig roll i ett världsläge som präglas av Trump, Putin och Le Pen, nyliberal vinstfixering, miljöförstörelse och främlingsfientlighet. Partiet har återfunnit sin roll som motståndsrörelse.
Efter en stormig period av konflikter inom vänstern utkristalliserades 1927 Sveriges kommunistiska parti, SKP, som var anslutet till den världskommunistiska rörelsen och beroende av Sovjetunionen.
Under 1960-talet kritiserades Sovjetunionens förtryck i Östeuropa, samtidigt som Maos Kina framstod som ett revolutionärt exempel. I Europa framträdde en euro-kommunistisk rörelse som krävde demokrati.
Vid kongressen 1964 anslöt sig SKP till denna strömning under C H Hermanssons ledning. Tre år senare, 1967, bytte partiet namn till VPK, Vänsterpartiet kommunisterna, och lämnade bindningen till Sovjetunionen.
1968 invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien som inlett en kamp för ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Hermansson var den svenske partiledare som protesterade kraftfullast mot det sovjetiska övergreppet. Jag röstade på VPK för första gången.
Det är femtio år sedan. I Afrika kämpade kolonierna för självständighet. I USA pågick medborgarrättskampen. I Sydafrika skulle apartheid råda ett par årtionden till. Nelson Mandela hölls inspärrad på Robben Island. Kuba hade befriat sig från USA-imperialismen. Hundratusentals amerikanska soldater försökte förgäves besegra Vietnam med napalm och växtgifter. Che Guevara agiterade för två, tre, flera Vietnam och dödades i Bolivia. I Kina rasade kulturrevolutionen. Frankrike förde ett smutsigt kolonialkrig i Algeriet. Israel segrade i 6-dagarskriget vilket förvärrade den konflikt om palestiniernas rättigheter, som ännu pågår.
Ungdomar i hela världen revolterade mot imperialism och förtryck.
Från min utsiktspunkt i Norrbotten iakttog jag det som kallades ungdomsrevolten. Jag såg i tv att studentkåren i Lunds universitet var en av de mest aktivistiska i Sverige. Jag flyttade dit och anslöt mig till FNL-gruppen, den näst största i landet. FNL:are förblev jag till 1976 då DFFG upplöstes.
Det gav kontakt och insyn i hela den nya vänstern med dess teorier, konflikter, demonstrationer, opinionsmöten och tidskrifter: KFML, KFML(r), Förbundet kommunist, Clarté, anarkisterna och ett växande antal solidaritetsorganisationer. De flesta var studenter. AF var för tryckfrihet ett surrande getingbo.
VPK som i början var relativt osynligt växte snabbt. Jag kom i kontakt med partiet när vi förhandlade om en enhets-demonstration första maj 1974. VPK valde till slut att gå i ett eget tåg. FNL-gruppen demonstrerade med FIB-Kulturfront – och i realiteten med KFML/SKP. Maoisterna hade kontroll över FNL-gruppernas ledning. När de upplöste FNL-grupperna och i stället stödde massmördaren Pol Pot förlorade många förtroendet för dem. Tidigare medlemmar från FNL-rörelsen och andra solidaritetsgrupper anslöt sig till VPK – och påverkade partiet med nya tankar och ny praktik
Den generation som anslöt sig till VPK under 1970-talet var fullständigt främmande för den sovjetnostalgi som flera av VPK:s äldre medlemmar hyste. 70-talisterna skulle komma att dominera VPK/V de närmaste tre decennierna. Men många äldre kamrater fanns kvar och bar den gamla traditionen vidare. Sovjetunionen inbjöds till kongressen 1977 och ställde upp med en manstark delegation. Strax därpå bildades utbrytargruppen APK, Arbetarpartiet kommunisterna, med sovjetiskt stöd.
Under Lars Werner förde VPK en försiktig politik i förhållande till Sovjetunionen, karaktäriserad av slagordet ”den reellt existerande socialismen”, samtidigt som många otåliga medlemmar ville utveckla partiets demokratisyn och solidariserade sig med Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidarnosc i Polen och protesterade när Sovjetunionen invaderade Afghanistan som vilken imperialiststat som helst.
1990 kom brytpunkten. Sovjetunionen imploderade. Berlinmuren revs. Gränserna öppnades. Gudrun Schyman efterträdde Lars Werner. VPK blev V som en markering för avståndstagande till kommunismen i den form den hade haft under sovjettiden. Partiet slöt avtal med Socialdemokraterna. I EU-valet 1995 röstade 12,5 procent av väljarna på V. Det var en återgång till idealen från 1917.
Samtidigt skärpte V miljökampen och den ekonomiska kampen. Ronald Reagan och Margaret Thatcher hade fört en nyliberal politik som snart spred sig till alla europeiska länder. Klyftan mellan rika och fattiga vidgades. Parollen ”Satsa på dig själv!” ersatte solidariteten. Individualismen ersatte gemenskapen. Exploateringen av miljön och de fattiga länderna ökade.
Terrorattacken mot World Trade Center förändrade världen. USA grep chansen att invadera Afghanistan som Sovjetunionen gjort tjugo år tidigare. Kriget pågår fortfarande och talibanerna tycks återta makten.
2003 senare angrep Bush och Blair Irak och skapade det hat som tog politisk form i IS, en organisation som helt avviker från 1960- och 70-talets befrielserörelser – och som inte har en chans att nå framgång.
Lars Ohly efterträdde Gudrun Schyman vars partisekreterare han varit. Många ungdomar sökte sig till V. Det var en grupp som skilde sig från 70-talisterna. De nytillkomna kallade sig gärna kommunister och tycktes spela upp en schablonbild av kommunister, hämtad ur gamla propagandaklichéer. Lars Ohly försökte försona dem genom att kalla sig kommunist. De strävade efter makt i partiet med leninistiska metoder. Samtidigt företrädde de en ny sorts identitetspolitik kring begrepp som rasism och feminism i stället för kapitalägande, imperialism och klasskamp.
De inriktade sig på att tysta sina meningsmotståndare i partiet. Bilden var densamma i hela landet. I Lund gick de så långt att de gjorde sig av med Veckobladet. En stor konferens samlades i Stockholm för att diskutera hur den nya destruktiva tendensen skulle mötas. Möjligheten att starta ett nytt parti nämndes. I Lund blev den tanken förverkligad då Demokratisk Vänster ställde upp i valet 2006. V-politiker som kämpat i årtionden för miljö och rättvisa som Karin Svensson Smith och Ulf Nymark övergick till Miljöpartiet.
Jonas Sjöstedt skapade stadga när han övertog partiledningen. Han drev en konsekvent politik mot det nyliberala projektet vinster i välfärden. Partiet blev Sveriges starkaste röst för en generös och human flyktingpolitik och påpekade att invandringen gagnar Sverige. Förtroendet för partiet växte och andelen väljare är nu uppe i över 7 procent.
V spelar en viktig roll i ett världsläge som präglas av Trump, Putin och Le Pen, nyliberal vinstfixering, miljöförstörelse och främlingsfientlighet. Partiet har återfunnit sin roll som motståndsrörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar