Unga ensamkommande får stanna! av Gunnar Stensson

Flyktingpolitiken i Sverige har det senaste året fokuserat på de ensamma pojkar som efter att ha levt två år i Sverige skulle avvisas till Afghanistan eftersom invandrarverket inte hunnit avgöra deras asylansökningar före deras 18-årsdag.
   I måndags avgjordes deras öde. De (flesta) får stanna. Och det är en stor framgång. Mellan 8000 och 10 000 individer kan ha räddats.
   Men även efter avgörandet är deras situation osäker eftersom hela flyktingpolitiken är insnärjd i en labyrint av ekonomiska, byråkratiska, juridiska och politiska abstraktioner som döljer kampen mellan humanistisk solidaritet och egoistisk främlingsfientlighet.
   Sydsvenskan skriver exempelvis i sin ledare 28/11: ”Den som fått avslag på sin asylansökan inom 15 månader ska utvisas, den vars ansökan tagit en dag längre att behandla får en andra chans”.
   De afghanska pojkarna är inte ensamma om att befinna sig i en situation där slumpen avgör. Miljoner flyktingar är i samma läge. Och de blir bara fler.

Den tyska författaren Jenny Erpenbeck går rakt in i denna situation i sin roman Gå gick gått. Hon använder en pensionerad professor i Berlin som vägvisare. Han blir hennes Vergilius i infernot.
   En flyktingdemonstration på Alexanderplatz och en skolockupation triggar professorn. Var kommer flyktingarna ifrån? Varför flyr de? Hur mår de? Vilka lagar och regler gäller? Han forskar, i början kyligt och distanserat, kontaktar flyktingarna och analyserar de motsägelsefulla krafter de är offer för.
   Alltmer engagerad försöker han hjälpa några individer. Han nästan skäms när han konstaterar att han som en gång hade stora förhoppningar för mänskligheten nu har gett upp och försöker göra gott i det lilla, som man säger, där det går. 

Som 70-årig tysk från före detta DDR har han egna erfarenheter. Hans far var soldat i det ockuperade Norge. Som barn var han nära att skiljas från sin mor i den kaotiska situation som rådde vid andra världskrigets slut. Slumpen räddade honom. Han blev professor vid Humboldt-universitetet i Östberlin. Efter rivningen av muren fortsatte han som professor fram till pensioneringen, men med lägre lön än sina västtyska kollegor. 1995 läste han akten om sig själv i Stasis arkiv. Den hade skrivits av en kollega som senare får en ledande plats i ett tyskt universitet. Han lever som pensionär ett bekvämt och ganska resursrikt liv i en villa vid en sjö på landsbygden utanför Berlin. Han reflekterar över historien. Det område som nu är Tyskland har många gånger under tidigare århundraden härjats av krig. Människor har förlorat allt, sina ägodelar men också sina identiteter och liv. Det återspeglas bland annat i barnramsor.

Efter en rad ofruktbara möten med byråkrater på olika institutioner besöker professorn tillsammans med en flykting en advokat för att få hjälp.
   Advokaten avslöjar pedantiskt det nät av motsägelsefulla regler och beslut på EU-nivå och inom den tyska byråkratin – orsakade av politiska konflikter - som flyktingarna är fångade i. Tusentals kafka-processer.

Det akademiska livet i Berlin liknar det i Lund. Romanen börjar en sensommardag 2014 och skildrar vädrets skiftningar i Berlin under hösten medan mörkret tätnar och luften blir kallare på samma sätt som här. Julfirandet bland akademikerna från det forna DDR ter sig också lundensiskt. De plågas av kontrasten mellan sina egna liv och flyktingarnas.
   Ulrika Wallenström som tidigare översatt både Thomas Mann och Peter Weiss återger perfekt romanens knappa, exakta tyska.
   Romanen är pessimistisk – men motståndet upphör aldrig.
   Och de flesta av de pojkar från Afghanistan som råkade hamna i Sverige 2015 får stanna.