Årets sista nummer

Veckobladet avslutar med detta nummer sin 43:e årgång. En häpnadsväckande siffra kan man tycka men förbleknar bredvid den gärningsbeskrivning som Den Gamle givit i följetången "66 år i skolan" som avslutas i detta nummer efter 72 avsnitt. Hela serien finns för nedladdning nedan.
   En önskan om en God Jul och alla andra helger som någon önskar fira. Nog skrivet, dags för en bildhälsning.
 

Veckobladet planerar att börja med sin 44:e årgång den 19 januari 2018.

Musik i Helgeandskyrkan, Lund

Julkonsert
Lördag 16 dec kl 16
Lunds universitets brassband
Roger Andersson, dirigent
Olov Ferm, konferencier

Röda Kapellet tar Liberation Music från New York till Lund

 

Musiken spelas på Magle konserthus, Magle stora Kyrkogata 4 i Lund, lördagen den 16 december kl. 18. Kassan öppnar 17.30. Entré 150 kr som kan betalas kontant eller med Swish.
Affisch »

Mot jordens mittpunkt... av Karin S.

Mot jordens mittpunkt
Djupare, djupare ner
När ser jag ljuset?

Julklappstips

Solidaritet är en väldigt fin gåva. Missa därför inte att Ship to Gaza har en webbshop där man kan köpa julklappar. 

https://shop.shiptogaza.se/
 

 

Vi har precis fått in en ny omgång palestinasjalar som några av våra medlemmar själva hämtat direkt från fabriken i Hebron, Västbanken. Massa olika färger förutom den traditionella vit/svarta.
 

 

Andra nyheter är pins och t-shirts för 2018 års kampanj Armada for Gaza - Armed with peace and solidarity. Väldigt snygga! Till sommaren skickar vi en stor och flera små segelbåtar, delvis genom Europas kanaler, för att väcka uppmärksamhet och göra ytterligare ett blockadbrytningsförsök. Vårt fokus är Gazas unga och båtarna skänker vi till dem så att de kan lära sig segla. Värdefulla kunskaper den dag Gazas hamn öppnar!
   Som vanligt har vi även böcker, musik, filmer och gåvobevis.

   Beställ senast 14 dec för att få beställningen innan jul till ordinarie porto.

66 år i skolan, alla avsnitt

 

Den Gamle har nu avslutat sin följetong 66 år i skolan. Här kan du ladda ner samtliga avsnitt i en pdf-fil.
Läs mer »

En glädjande nyhet

Metoo och Black lives matter slog ut pussygrabarna och Trumps rasister i Alabama.
   56 procent av kvinnorna röstade på demokraten Doug Jones.
   Fler afroamerikaner röstade på honom än till och med på Obama.

   2002 åtalade han två tidigare Ku Klux Klan-anhängare för mord på fyra svarta flickor i en kyrka i Birmingham 1963.       

Solidaritet med ensamkommande

Demonstration på Spyken i Lund
 

Elever i Polhemsskolan och Spyken strejkade den 12 december i protest mot utvisningarna av ensamkommande. Initiativ till strejken hade tagits av föreningen Ung i Sverige. 28 skolor i Stockholm deltog liksom minst 13 andra städer. De har hittills SD, KD, L och M emot sig. C har inte bestämt sig.

Netanyahus – och Trumps - dilemma

Vill man ha en demokratisk judisk stat måste man dela såväl territorierna som Jerusalem med Palestina. Vill man ha en stat med en stor minoritet utan medborgerliga rättigheter så kommer den staten – och den staden – inte att vara demokratisk och sakna en judisk majoritet.
Anita Goldman, DN 12/11 

Flyktingar och deras hjälpare av Gunnar Stensson

Serpouhi Hovaghian var en armenisk kvinna som levde i Trebizond en blomstrande hamnstad vid Svarta Havet, tillsammans med sin man och sina två barn. Sedan inleddes folkmordet på armenier. Hennes make försvann omedelbart och hon återsåg honom aldrig. Hon försökte fly till Ryssland. Hon skildes från sina barn. Hon greps av soldater och tvingades följa med en stor konvoj fängslade armenier. Hon lyckades fly och fick mot betalning uppehälle hos en turkisk bonde en natt. Senare skyddades hon en månad av en annan familj. Till slut lyckades hon fly till Marseille.

Francoice Fraenkel tvingades lämna sin bokhandel i Tyskland 1939 och fly till Frankrike. Efter den tyska invasionen hamnade hon i Vichy-Frankrike. Som judinna kunde hon leva underjordiskt där tack vare modiga människor som med fara för eget liv illegalt dolde henne i sina hem. Hon försökte fly till Schweiz men greps av glada laglydiga franska gränspoliser. Så småningom lyckades hon dock fly över gränsen till Schweiz med hjälp av lyckligtvis brottslig tullfamilj. Hon hade då levt underjordiskt i nästan fyra år.

Kim Thuy var tio år när hon en natt efter USA:s nederlag 1975 lämnade Vietnam som båtflykting i en illegal skorv, fylld av flyende vietnameser. De fruktade inte bara soldaterna utan också de pirater och människojägare som härjade på havet. Hon hamnade i Kanada och förälskade sig i sin första lärarinna.

Gemensamt för de tre kvinnorna är humanitet och lagbrott var en förutsättning för att de skulle överleva. Rigida anhängare för lag och ordning utgjorde det största hotet mot deras liv.
   Den nyligen avslöjade metoden att undvika utvisning genom att söka till gymnasiet liknar de listigheter och knep de var tvungna att tillgripa för att rädda sina liv.
   Du kan läsa om dem i Anny Romand, Min mormor från Armenien, Francoise Frenkel, Ingenstans att vila mitt huvud, båda från Elisabeth Grate bokförlag, och Kim Thuy, Ru,(Sekwa).

Recension: Parched – en ovanlig indisk film av Staffan Lindberg

Det är inte ofta det kommer starka indiska kvinnoorienterade filmer hit, trots filmfestivaler och allt. Men här är en film som sätter sinnet i rörelse. Jag såg den på Kino lördagen den 9 december. Parched från 2016 handlar om tre kvinnor som alla lever under det patriarkala förtrycket i en by i en by i Gujarat. Rani gifte sig som 14 åring med en alkis Shankar och fick en son.
   Nu är hon änka 32 år gammal. Om det inte vore för hanteverkskollektivet som broderar tyg och dukar skulle hon inte överleva. Hennes väninna Lajjo är gift med en man som våldför sig på henne och slår henne. Hennes skuld är att det inte blir ett barn och därmed en skam för mannen och för byn.
   Till byn kommer Dansteatern, med den sköna Bijli som danserska och prostituerad. Männen flockas, blir hänförda och ställer sig på kö för en ”jordbävning” med henne. Bijli är vän med Rani och de finner tröst, ömhet och styrka hos varandra. De plåstrar om Lajjo i kroppsnära scener som är fulla av erotik.
   Rani betalar brudpris för en flicka till sin son. Skuldsätter sitt hus och arrangerar bröllop. Sonen är en slarver som mest springer omkring med sina kompisar med spritflaskor i händerna. Bruden är ett olyckligt barn på 14 år som klippt av sitt hår för att undvika ett äktenskap, eftersom hon är kär i en man som inte accepteras av familjen.
 

 

Det är den kvinnliga gemenskapen, ömheten, smekningarna och omsorgen i den hopplösa situationen, som drabbar en. Så hudnära, så sinnligt.
   Lösningarna är ovanliga och uppfriskande. Nya relationer, en asket i bergen som får lägra Lajjo för att hon ska få barn, en Bijlo som tar ut vännerna på äventyr, en Rani som tar till sig svärdottern som en dotter när sonen misshandlat henne och körs iväg.
   Allt är draget till sin spets, prostitutionen är ymnig i Indien, men sällan framställd så öppet grällt. De viktiga männen i storyn är alla svin, som horar och dricker.
   Vad ska indiska män ta sig till efter den här filmen? Indien är verkligen på väg att förändras när kvinnorna tar makten. Var går smärtgränsen? Parched betyder ungefär ”grillad till yttersta gränsen”.
   Varför har inte denna film kommit upp på det ordinarie bioprogrammet? Nu var de ett antal frivilligorganisationer som ABC, SASNET med flera som arrangerade.
Trailer »
 

Antisemitismen måste bekämpas

De gångna dagarnas antisemitiska attacker visar med fasansfull tydlighet att judehatet lever i dagens Sverige. Dödshot i Malmö, brand-bomber i Göteborg och Malmö. Många av oss judar lever med rädsla, få törs bära judiska symboler offentligt. Hotet kommer från flera håll: Nygamla nazister marscherar på gator och torg, understödda av främlingsfientliga krafter ända in i Sveriges riksdag. De senaste verbala och fysiska attackerna kommer från enskilda personer med rötter i mellanöstern, människor som vuxit upp i en miljö där antisemitism tyvärr ofta ingår i den fostran de fått. Deras brott har utlösts av USA:s flytt av ambassaden till Jerusalem men illustrerar även sammanblandningen mellan religion och politik
   Det finns ingen motsägelse mellan att slå fast att hat och attacker som dessa aldrig kan ursäktas och att samtidigt se att det får näring av provokationer som flytten av USAs ambassad till Jerusalem.
   Kritik mot Israels kolonisering av det som borde vara ett hemland för palestinier är inte antisemitism. Israel är ett land, befolkat av judar, kristna och muslimer. Vi, som har nära band till Israel, kritiserar ockupationspolitiken och våndas över de inskränkningar av demokratiska rättigheter för den arabiska befolkningen som föreslås av ledande israeliska ministrar. Det är ren rasism när försvarsminister Lieberman vill se en bojkott av arabiska israelers affärer, ett steg mot etnisk rensning av Israel. För att främja fred och bekämpa hatet måste båda folkens, israelers och palestiniers, rätt till en stat erkännas.
   Lieberman ingår i en högerextrem regering, han talar inte för världens judar.  Att han öppet förföljer arabiska medborgare rättfärdigar aldrig attacker mot judar, inte i Israel, inte i Sverige, inte någonstans i världen.
   Det är vår uppgift som judar i Sverige att motverka antisemitismen, att verka för en dialog mellan muslimer, kristna och judar i vårt land. Rasism, islamofobi och antisemitism är samma andas barn. Dess uttryck i tal, skrift och handling måste påtalas och bekämpas av oss alla.
Göteborg och Stockholm 12 december 2017
Olle Katz och Ilan Cohen,Talesperson JIPF

Kalle Knivilä. Tanjas gata. Rysk vardag 1917-2017 av Gunnar Stensson

Sedan 1966 har jag då och då tänkt på Tanja. Hon var tolv år och bodde med sin familj i Leningrad under den 900 dagar långa belägringen. I sin dagbok antecknade hon hur hennes föräldrar och syskon svalt ihjäl, en efter en. Till slut skrev hon: ”Bara Tanja är kvar.”
   Berättelsen om Tanja läste vi inför Framnäs folkhögskolas studieresa till Leningrad i Jan Olof Olssons bok Leningrad - Sankt Petersburg. Initiativet till resan hade tagits av min kollega Jarl Dahlbom, en finlandssvensk lärare i samhällskunskap. Som artonåring hade han strax efter studentexamen kommenderats till fronten utanför Viborg kort innan Sovjetunionen genomförde den offensiv som krossade det finska motståndet.
   Vi reste i två bussar via Haparanda, övernattade i Jyväskylä och passerade gränsen följande dag. Viborg ligger sedan andra världskriget i Sovjetunionen och Jalle, som han kallades, återsåg för första gången den stad som präglat hans liv under ett par blodiga veckor 1944. Vi vandrade på gatorna mellan de slitna stadskvarteren som hade byggts under den ryska tiden före 1917.
   Det var i slutet av maj. I Piteå låg ännu snön men i Leningrad var det sommar. Ryssarna solade och somliga badade i Neva. Vi upptäckte att en del av dem talade finska liksom Jalle och några av våra elever. I politiken rådde töväder. Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitsjs liv hade publicerats ett par år tidigare, med Chrusjtjovs godkännande.

Kalle Knivilä beskriver människornas vardagsliv på Tanjas gata under de våldsamma hundra år som följde revolutionen 1917. En av hans källor är för resten Helen Rappaports Caught in the Revolution som jag presenterade i VB för någon månad sedan.
   ”Den gamla goda tiden” kallas den period då vi besökte Leningrad. Staden hade någorlunda återuppbyggts, levnadsstandarden hade stigit, det fanns två tv-kanaler, populärmusik från väst var tillgänglig.
   Men den konservative Bresznev hade redan efterträtt Chrusjtjov och Sovjetunionen började stagnera. 15 år senare började kriget mot Afghanistan som skulle leda till Sovjetunionens sammanbrott. 2007 råder ”Den nya goda tiden”, Putins tid. Inte god för alla ryssar.
   Kalle Knivilä betraktar 1 maj-demonstrationen i Sankt Petersburg 2017. Först den officiella delen, sedan oppositionens.
   ”Och plötsligt är de hotfulla slagorden och de buttra minerna som bortblåsta. Leende kvinnor, män och barn i gröna tröjor viftar med gröna flaggor och bär fram en orange banderoll med orden Landets framtid i dina händer: Tänk om det är så.”

2014 skrev Kalle Knivilä Putins folk. Rysslands tysta majoritet. Det är en rolig och viktig bok som ger insikt i vanliga ryssars liv och varför många ger Putin sitt stöd. De tycker att han har gett dem stabilitet och ekonomisk trygghet. Nu har han inlett kampanjen för att än en gång bli Rysslands president. Vi såg honom i tisdags i tv när han lyckönskade de ryska Syrienstyrkorna för ”segern i kriget mot IS”. Ett par dagar tidigare gav han de ryska skidåkarna tillstånd att delta i OS som privatpersoner sedan Ryssland blivit avstängt på grund av doping. I likhet med alla andra rationella politiker fördömde han Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad som ett hot mot fred och stabilitet. Han stöder Parisöverenskommelsen.
   Just nu trappar Donald Trump upp konflikten med Nordkorea, hotar med kärnvapen, kräver att Sverige ska vägra att underteckna FN-resolutionen mot kärnvapen, tiger om effekterna av erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, skärper de amerikanska lagarna mot invandring, ökar vapenproduktionen - och skiter plötsligt i alltihop och blickar med enfaldig troskyldighet mot månen. USA ska kolonisera den och sedan fortsätta till mars, säger han. Amerikaner drömmer stort. Amen. Grab them in the pussy.
   Kalle Knivilä väljer att fokusera på verkliga, vanliga människor, deras behov och drömmar, deras utsatthet, uthållighet och storhet. Jordens framtid i deras händer, hoppas han.

Vardag under ockupationen av Ulf N

Nyckeln - sinnebilden för de drygt 5 miljoner flyktingarnas strävan att få återvända. Många flyktingar har kvar nyckeln till det hem som de, deras föräldrar och tidigare generationer tvingats lämna.
 

Här en samling egenhändigt tagna bilder från vår studieresa i oktober på Västbanken.
   Tänkte detta kunde avsluta min rapportering från resan, men däremot absolut inte från att skriva om Palestina.

"Bosättning". Israeliska kolonister på ockuperad mark.

 
"Bosättning". Från sina traditionella betesmarker av Israel fördrivna beduiner.
 

Gata i gamla stan i Hebron. Palestinier på markplan och olagliga israeliska ockupanter i våningen däröver.
Nätet och tygstycket är till för att förhindra att avfall och annat mänskliga restprodukter slängs av israelerna slängs ner på de palestinska invånarna - något som frekvent förekommit innan skyddsanordningarna sattes upp. Notera militärposteringen på taket.

Hebrons tidigare huvudgata ligger nästan öde. Palestinier bor i en del av husens markplan, medan israeliska ockupanter bosatt sig i ovanvåningar. Bara de få palestinier som bor längs gatan får passera, och då genom en städse stängd svänggrind. Omedelbart innanför grinden finns en militärpostering, där palestinierna identitet kontrolleras och noggrann kroppsvisitering sker. Ibland hålls grinden stängd i flera timmar - ingen kan passera.

Den allestädes närvarande ockupationsmakten. Här i al-Quds/Jerusalem.

 
Rakbladstaggtråd utanför en ockupantkoloni vid Bilin.
Den israeliska rakbladstaggtrådsindustrin är en blomstrande bransch - taggtråden är också praktiskt taget allestädes närvarande.
 

Nyckeln - sinnebilden för de drygt 5 miljoner flyktingarnas strävan att få återvända. Många flyktingar har kvar nyckeln till det hem som de, deras föräldrar och tidigare generationer tvingats lämna.

PLFP:s flagga skymmer delvis väggbilden av Abu Ammar - Yassir Arafat - på väggmålning i Hebron.
Måhända ett tidens tecken?

Foto: Ulf Nymark

66 år i skolan 72. Summering: 9. Skolan av Den Gamle

Växjö högre allmänna läroverk var 1944 en skola för överklass och stadsbor, inte för arbetar- och bondbarn. Det var också en pojkskola. I realskolan fick man örfilar och blev luggad. Bland lärarna fanns uttalade nazister. Läroverket förändrades visserligen efter freden 1945, men han vantrivdes intensivt i åtta år. Till vantrivseln bidrog den isolering i inackorderingsrum sex dygn i veckan som var ett av villkoren för läroverkets landsortselever.
   1954 började han läsa i Lund. Stadens lilla universitet återspeglade läroverket i Växjö. Där utbildades samma slags adjunkter. Han lämnade Lund och började studera samhällsvetenskap i Göteborg där andan var en annan än i frackarnas och studentmössornas Lund.
   Under 1960-talet var han folkhögskolelärare. Somliga elever var i samma ålder som han själv. De första åren fanns flera som bara hade sex eller sju års folkskoleutbildning eftersom de avslutat sin skolgång innan grundskolan genomförts. Han tillämpade den pedagogik som han vant sig vid på seminarierna vid Göteborgs högskola.
   När han återvände till Lund 1969 hade det konservativa lilla universitetet vuxit sig jämlikt, stort och vitalt, tack vare grundskolan. Efter ett års studier i kulturgeografi och ekonomisk historia sökte han sig till lärarhögskolan i Malmö. Han kom i kontakt med många av de entusiastiska pionjärer som kämpat för en demokratisk skola i årtionden. Därefter blev han anställd på Heleneholmsskolan som var försöks- och demonstrationsskola för lärarhögskolan. Under de följande 25 åren samarbetade han med lärarkandidater och förde en kontinuerlig diskussion om elever, inlärning, skolorganisation och skolpolitik.
   Ett bakslag inträffade i mitten av 1980-talet när man beslöt att lärare inte fick vara behöriga för både grundskolans högstadium och gymnasiet. Heleneholmsskolan förlorade sin grundskoledel och därmed möjligheten att följa eleverna från årskurs sju till studenten. Flera lärare tvingades bort till andra skolor. Han undervisade de sista tio åren mest på gymnasiets estet-klasser. De gjorde resor till Ivösjön, Själland, Köpenhamn, Öland, Stockholm och London. Det innebar en återknytning till tiden på folkhögskolan i Framnäs där han haft mycket undervisning i musikklasserna.

I början av 1990-talet hamnade han i Lunds nya utbildningsnämnd som representant för V. Till att börja med var han relativt oengagerad och drev därför bara enkla frågor som fria skolluncher för gymnasieeleverna. 1990-talet var ett decennium av åtstramningar så han fick inte gehör.
   Kommunaliseringen av skolan förkastade han helt. Hur skulle okunniga kommunpolitiker i små fattiga kommuner kunna upprätthålla grundskolans kvalitet?
   Samtidigt ersatte ett nytt diffust betygssystem - MVG, VG, G och IG - den femgradiga skala som tillämpats sedan grundskolan infördes. För första gången underkände skolan ett stort antal elever. Ett nytt program skapades, IG-programmet för de Icke Godkända. 

   När friskolelagstiftningen kom var han däremot först positiv. Hans gamla hemort Älghult hade drabbats av avfolkning och skolan skulle läggas ner, men kunde tack vare den nya lagen fortsätta med hjälp av frivilliga krafter.
   S och V i Lund hade åren kring millennieskiftet en gemensam politik för gymnasieskolan. Det fria valet skulle tillgodoses genom att de fyra kommunala gymnasieskolorna erbjöd samtliga teoretiska och praktiska program. Vilken skola en elev skulle gå i bestämdes enligt närhetsprincipen. När de borgerliga partierna avskaffade närhetsprincipen drabbades Vipeholm, det gymnasium som låg längst från centrum. Så småningom förlorade Vipeholm det elevunderlag som var förutsättningen för integration genom fritt val mellan teoretiska och praktiska program. Yrkeseleverna tvingades till Vipeholm. Därmed hade Lunds gymnasieskolor börjat segregeras. Samtidigt växte friskolorna upp som svampar. De borgerliga partierna röstade ja till varje friskola medan vänsterpartierna valde bort många. Besluten fattades i Stockholm.

Sådant var läget när han till sin överraskning blev ordförande i utbildningsnämnden 2002. Vid vårterminens slut 2003 strejkade den LO-anslutna skolpersonalen. Han beslöt att stänga gymnasierna trots de problem det innebar dagarna före terminsslutet. Han reste runt och förhandlade med strejkvakterna. Strejken avslutades efter ett par dagar.
   Skolpengen som förvandlade varje elev till en summa pengar infördes under följande mandatperiod. Eftersom elever kunde byta skola mitt i terminen blev somliga skolor plötsligt underfinansierade. Andra fick större resurser än de behövde.
   När han 2006 lämnade utbildningsnämnden var svensk skola fortfarande en av de bästa i världen. Lund var bäst i Sverige. Skolpengen och skolvalet ledde till att skolan hamnade på marknaden i stället för i demokratin.  Skolkoncernerna gjorde vinster på elevernas bekostnad, skolorna segregerades och inom några år befann sig svensk skola på bottennivå bland OECD-länderna. Segregationen i nyliberalismens svenska skola var tillbaka på det dubbla skolsystemets 1950-talsnivå och klyftorna fortsatte att växa.
   Ansträngningarna att skapa en bra, jämlik svensk skola måste än en gång inledas. Det är en uppgift för framtidens lärare, elever, skolledare, politiker och föräldrar. Att avskaffa aktiebolagens vinster på elevernas bekostnad är det nödvändiga första steget.

Slut.

Kalla droppar... av Karin S.

Kalla droppar
Regnet angriper ansiktet
Mascaran rinner

Musik i Helgeandskyrkan, Lund

Konsert
Fredag 8 dec kl 19
”Gaudete”
Nilstorpskören
Ad libitum
Ulf Ryde, dirigent

Christmas Carols Service
Lördag 9 dec kl 18
Helgeands- och Jubilatekören
Larsåke Sjöstedt, körledare
Maria Gunnlaugsdottir, präst


Advents- och julkonsert
Söndag 10 dec kl 15
Malmö kammarkör
Larsåke Sjöstedt, orgel
Dan-Olof Stenlund, dirigent

Palestinsk Familjeaktivitet

 

Till minnet av Balfour Deklarationen bjuder Palestinska Rättvisecentret, Palestinska Kvinnoföreningen, Palestinska Ungdomsföreningen samt Nyckeln Till Friheten in er till en familjekväll med varierat innehåll:
- Filmvisning om Balfourdeklarationen
- Min farfar Kanan
- Mathörna med Palestinsk mat
- Tävlingar med utdelning av priser
- Barnmålningar
- Utställning av palestinsk kultur
- Traditionell folkdans (dabke) för barn

Datum: Lördagen den 9 december 2017
Var: Ibn Rushd Södras lokaler vid Fagerstagatan 1D i Malmö
Tid: Klockan 16:00 till 19:00
Läs mer på Facebook »

Röda Kapellet tar Liberation Music från New York till Lund

 

Den 16 december kl. 18 framför Röda kapellet och Antimakassar under Per Thornbergs ledning ett program med musik från Liberation Music, varvat med egna låtar.

I maj 1969 samlade Charlie Haden New Yorks jazzelit för en skivsession under namnet Liberation Music Orchestra. Haden tillhörde då och fram till sitt frånfälle 2014 den absoluta eliten inom jazzen. Vid sidan av sina engagemang med jazzens främsta fortsatte Haden att driva Liberation Music Orchestra, utifrån sitt starka engagemang för solidaritet med förtryckta och för rättvisa i världen, och senare även mot exploateringen av naturresurser och klimathot.  När det som mest behövdes lyckades han samla ihop folk till en ny skivsession: på 1980-talet, när USA stödde diktatorer och contras i Mellanamerika, och 2003 efter invasionen av Irak. Den senaste konserten gavs efter Charlie Hadens bortgång och leddes av Carla Bley, som varit med från första början och arrangerat praktiskt taget all musik för orkestern.

Röda kapellet och Liberation Music
Röda Kapellet bildades under annat namn 1974, och har sedan dess gett sina medlemmar möjligheten att uttrycka sitt sociala och politiska engagemang i blåsmusik. Det kan verka förmätet, men vi vill ändå påstå att det finns likheter och beröringspunkter mellan LMO och RK. Naturligtvis rör det sig om kultur på helt olika nivåer och med vitt skilda förutsättningar, men det finns en gemensam syn på musikens samhälleliga uppgift. Denna delades också av den tyske kompositören Hanns Eisler, vars musik utgör en alldeles konkret beröringspunkt mellan de båda orkestrarna: LMOs första skiva innehåller bland annat Hanns Eislers Einheitsfrontlied, ett stycke som sedan länge funnits på Röda Kapellets repertoar i ett arrangemang skrivet för orkestern av tonsättaren Jonas Forssell. Denna låt är inte den enda som finns i båda orkestrarnas mappar.
   Att det finns gott om beröringspunkter av skilda slag kommer vi att visa på vår konsert den 16 december, där vi tillsammans med gruppen Antimakassar spelar en del av den fantastiska musik som skapades av Liberation Music Orchestra och blandar den med valda delar ur Röda Kapellets repertoar. LMO-låtarna har arrangerats av den eminente saxofonisten Per Thornberg, som också kommer att medverka som solist.

Var? När?

Musiken spelas på Magle konserthus, Magle stora Kyrkogata 4 i Lund, lördagen den 16 december kl. 18. Kassan öppnar 17.30. Entré 150 kr som kan betalas kontant eller med Swish.
   Efter föreställningen så blir det som vanligt möjligt att vara med på Röda Kapellets (jul)buffé. Den måste förbeställas så om du vill vara med på buffén så tag kontakt med Lars Borgström. Den kostar också 150 kr.
 

Affisch »

Om Amineh Kakabaveh, så blev listan av Göran Persson

 

VB skrev en del om striden kring Amineh i V:s stockholmsdistrikt förra veckan. Så här slutade striden: Amineh togs in på riksdagslistan av medlemmarna mot valberedningens rekommendation, Hon placerades dock på plats åtta, dvs på inte direkt valbar plats till skillnad mot förra gången då hon stod på plats tre. En inte alltför djärv gissning är att hon kommer att kryssas in i kraft av sitt arbete mot hedersvåld och tillhörande kändisskap.
   Att väljarna med kryss ändrar partimedlemmarnas prioritering av kandidater är som bekant känsligt i Vänsterpartiet. Vem minns inte allt spott och spe som drabbade den krysskampanj till förmån för Karin Svensson Smith som initierades och drevs av fr a vänsterpartister från Lund.
   Vi kan nog se fram mot fler turer i striden om Aminehs plats i riksdagen om hon inte själv tröttnar på striden och/eller på sitt parti. Det var Mats Olsson som satte VB på spåret genom sina Facebook-kommentarer så han fick frågan om han hade något att tillägga. Så blev svaret:
   ”Nej, egentligen inte. Att Amineh röstades in på listan är trots allt ett sundhetstecken. Chanserna att hon blir inkryssad måste ses som mycket goda, vilket samtidigt kommer att fungera röstmaximerande för Vänsterpartiet. Det är bara att hoppas att Amineh inte tröttnar.”

Dagsaktuellt från Palestina

Protesterande palestiner flyr undan tårgasattack från ockupationsarmén.
 

Torsdag 7 december ca 17.00.

Omfattande protester på Väsbanken och i Gaza mot Trumps erkännande av al-Quds/Jerusalem som Israels huvudstad. Minst 22 personer skadade, varav en allvarligt. Hög Hamasledare varnar för att erkännandet kan vara gnistan som tänder en ny intifada.
Källa och bild: Haaretz

Mera om barn i Palestina av Ulf N

DCIP (Defense for Children International Palestine) vars uppgifter Gunnar Olofssons text i huvudsak bygger på, främjar och verkar för barns rättigheter i Palestina. Det är en från myndigheterna fristående organisation. Det finns också andra frivilligorganisationer i Palestina so verkar för barn och barns utveckling. En sådan är ”Childrens Literature Resource Center”, med huvudkontor i Ramallah. Organisationen verkar för att främja barns läsförmåga och läslust. Detta framför allt genom att samarbeta med bibliotekarier, lärare och föräldrar. Barn I Palestina hindras ofta av operationer och åtgärder från den israeliska ockupationsmakten att gå till skolan. För dessa barn är givetvis lässtimulanser extra viktiga. Organisationen driver också ett förlag, ”Tamer Institute for Community Education”.
 

Ett par titlar från Tamer Institute´s utgivning
 

Förutom ”vanliga” barnböcker ger förlaget ut barnlitteratur som behandlas barnens situation i det ockuperade Palestina.
Allra mest utsatt situation i Palestina och Israel har förmodligen beduinbarnen. Många beduingrupper har drivits bort från sina traditionella marker, där de kunnat ha sina hjordar av får och getter i bete. Vid vår resegrupps studieresa i Palestina i oktober i år besökte vi bland annat tvångsfördriven beduingrupp från Negev som nu slagits sej ner i provisoriska ”bostäder” intill en stor soptipp i al-Quds/Jerusalems utkanter. Denna beduingrupp driver en egen skola, som bränts ned två gånger av Israel. Skolen som nu fanns uppbyggd bestod av bildäck överkletade med lera. Den hade byggs upp utan stöd från vare sig Israel eller den palestinska myndigheten. (Mera om barns situation finns att läsa på DCIP:s hemsida, www.dci-palestine.org.)

 
Barnens lekmiljö i det provisoriska beduinlägret utanför al-Quds/Jerusalem.

Delar av bebyggelsen i det provisoriska beduinlägret.

Skolan, byggd av bildäck och lera.

Foto: Ulf Nymark

Sydsvenskan kommenterar Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad

Ledaren: ”Mycket av det som idag framställs som hugget i sten måste i morgon kunna betraktas som skrivet i vatten.” Mats Skogkär 7/12.

Nyheterna: ”Nu innebär beskedet från Trump om att flytta ambassaden till Jerusalem och erkänna hela staden som huvudstad i Israel att det blir omöjligt för Mahmoud Abbas och hans palestinska styre i Ramallah att göra upp med Israel under överskådlig tid.” Olle Lönnaeus 7/12

Ledarens åsikter strider ofta mot nyheternas fakta.

Om flyktingbarnen: Pengapåsen eller medmänsklighet? av Ulf N

Kommunstyrelsesammanträdet i onsdags hade bland sina sammanlagt 50 ärenden att behandla två ärenden rörande ensamkommande asylsökande barn. Utgångspunkten var dels en motion från Joakim Månsson Bengtsson, politisk vilde i fullmäktige, och ett lundaförslag från Bertil Egerö. Förslagen går ut på att asylsökande barn ska få bo kvar i kommunen under pågående överklagandeprocess i de fall de har blivit åldersuppgraderade eller fått avslag på sin asylansökan.

   Styrelsens uppgift var nu att föreslå kommunfullmäktige ett ställningstagande. Detta efter att fullmäktige haft båda ärenden uppe vid sitt sammanträde i september. Då beslutade fullmäktige att skicka tillbaka ärendet (”återremittera”) till kommunstyrelsen för att återkomma med nytt förslag efter att riksdagen fattat beslut om statsbudgeten. Fullmäktige ville få en klarare bild av kostnaderna för kommunen.
   När ärendena nu åter kom på styrelsens bord visade det sig fortfarande vara oklart hur stort bidraget från staten blir. Detta ska dock vara klart när fullmäktige behandlar förslagen.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna yrkade gemensamt följande:
Att föreslå kommunfullmäktige låta de ensamkommande flyktingbarnen stanna under överklagandeprocess av asylärenden och åldersuppskrivningar.
Att överlåta till kommunfullmäktige att ta beslut angående finansieringen.

Förslaget fick stöd av V. De borgerliga yrkade på bordläggning, dvs att ärendet skulle tas upp på nytt igen i januari nästa år. När bordläggningsförslaget inte vann majoritet yrkade de på att styrelsen skulle föreslå fullmäktige att avslå MP/S-förslaget. Detta blev också kommunstyrelsens beslut eftersom SD – givetvis! – stödde avslagsyrkandet.

   Hur som helst går nu ärendet vidare till kommunfullmäktigesammanträdet den 20 december. Kommer fullmäktige också att rösta ner förslaget att låta flyktingbarnen stanna i kommunen under överklagandeprocessen? Det beror helt och hållet på hur FNL kommer att ställa sig. FNL:s representant i styrelsen var inte närvarande vid onsdagssammanträdet. Så om inget av de borgerliga partierna ändrar uppfattning (vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt) hänger det på FNL:s röster hur utfallet kommer att bli i fullmäktige: pengapåsen eller medmänsklighet?

Politik i vår tid av Staffan Lindberg

Elevintresse före Vinstintresse heter en Facebook-sida med 3170 medlemmar. Så ser vårt politiska agerande ut nuförtiden, vare sig det gäller flyktingar, eller andra viktiga politikområden. Artiklar och Facebook, mm. Vi är inte ensamma röster i öknen längre.
 

 

Jämfört med andra utomparlamentariska grupper som t ex de s.k. politiska experterna kan våra opinionsgrupper vara effektiva eftersom vi oftast är förankrade i ett politiskt läger. Det handlar om kunskap som makt. Våra synpunkter kan vara svåra att gå förbi. Ta t.ex. debatten om de ensamkommande, där fick helt enkelt Stefan Löfven ge sig.
   Utmaningen handlar om tolkningsläget i hela samhället. Där krävs mer än Facebook-sidor som ”Demokratiska socialister” för att nå ut.
   Hur ska vi rå på reklamen, den borgerliga dominansen av all tryckt press och andra media?
   Svaret är ännu så länge demokratiska mass-partier. Men hur ska vi få liv och karisma i dem och deras budskap? Organisering i vardagslivet och på lokalplanet är ett måste.
   Gå med i rörelsen – du behöver inte sälja hela din själ för det.

Hurra! av Staffan

Nu har vi på Lunds universitet tillgång till databasen LexisNexis som innehåller nyheter från omkring 10 000 dagstidningar från hela världen!

Nu kan vi nog inte komma längre. Vi lever i en kultur där vi omedelbart kan veta allt utan att ens ge oss tillkänna. Blir vi klokare av det? Fan troet!
   I stället blir vi mera inneslutna i våra egna bubblor och privata rum där vi tror att ingen kommer åt oss. Vad har vi då för nytta av att kunna veta allt?

Befriade områden i södra Lund av Gunnar Stensson

I mer än 50 år har Södra företagsområdet varit en gated community utan insyn, ett inhägnat område med några fabriksbyggnader och baracker men utan bostäder. De enda ingångarna är några bevakade grindar längs Maskinvägen och Åkerlunds och Rausings väg. Nattetid ligger området öde och tomt.
   Det har alltid varit så. Man har trott att Åkerlund och Rausing för evigt utövade makten där.

Omedelbart söder om företagsområdet ligger reningsverket, också det ett inhägnat område som successivt vuxit i takt med Lunds tillväxt så att det nu täcker mer än en halv kilometer längs dammarna och Höje ås norra strand.
   Skräpmarkerna utanför inhägnaderna har i 90 år varit utan all tillsyn och vård, frånsett att man nödtorftigt röjt undan slyet under den stora kraftledningen som korsar området, men som också ska bort.
   Vi har gjort våra djungelvandringar i dessa områden där bokar, björkar, björnbär, nässlor och sly fått växa i nästan hundra år. De har en gång tillhört Källby och förekomsten av äppleträd, körsbärsträd, krusbärsbuskar, fläder och vinbär vittnar om att de är gammal kulturmark.
 

 

Tillsammans ockuperar Södra företagsområdet och Reningsverket en yta lika stor som centrala Lund. Men nu ska ockupationen hävas och hela området befrias när Källbystaden byggs.
   Klostergårdsstationen som blir färdig 2024 ska bli centrum i Källbystaden. Den ska ligga vid Åkerlunds och Rausings väg intill den höga kontorsbyggnaden.
   Den gamla kontorsbyggnaden kan komma att ersättas av Lunds sjätte gymnasium med plats för 2000 elever som kanske byggs där, meddelade Utbildningsnämndens ordförande Anders Ebbeson, MP, i Sydsvenskan härom veckan.
   Gymnasister från Malmö, Arlöv, Åkarp och Hjärup stiger av tågen från söder medan tågen från norr är fyllda av gymnasister från Lund, Kävlinge och Eslöv. Gymnasisterna från Klostergården springer dit på fem minuter.
   Runt gymnasiet och järnvägsstationen väster om järnvägen byggs nya bostäder och boulevarder.  Korpfotbollsplanerna öster om järnvägen blir ett välbehövligt idrottsområde för det nya Klostergårdsgymnasiet.

Byggnadsnämndens ordförande Björn Abelsson, S, slog i en insändare i Sydsvenskan 22/11 fast att ”reningsverket flyttar till Malmö 2025”.
   Då frigörs hela området norr om Höje å och dammarna. Där kan ett stort park- och friluftsområde anläggas på reningsverkstomten söder om bebyggelsen i det som nu kallas Södra företagsområdet.
   Så befrias hela Källby!

När Finlands sak var vår av Staffan Lindberg

Nu är det hundra år sedan Finland fick sin frihet. Det var tack vare revolutionen i Ryssland.
   Men friheten började med ett blodbad. Arbetarna var inspirerade av det som hände på andra sidan gränsen. Trovärdigheten i de ryska socialdemokraternas budskap var stark så här långt. Visst ryskt stöd i form av soldater blev det också.
   Helsingfors och Tammerfors var de rödas fästen med pansartåg på räls mellan sig. Tänk om de vunnit! Då hade vi haft en annan historia.
 

 

Krafterna räckte inte mot de vita. De finländska borgarna och godsägarna hade stöd från Tyskland och Sverige. Det var ’vår sak’ då.
   Slutligen omringades Tammerfors. De flesta krigsfångar avrättades. Det var bara att kämpa till sista droppen.
   Spåren satt länge i som det skildras av Kjell Westö i boken Hägring 38.
   20 år senare var det krig igen. Vinterkriget och fortsättningskriget med tyskarna och frivilliga svenskar på sin sida. Vår sak fortsatte.
   Sedan kom finalen på de allierades sida. Det var inte vår sak då, med frivilliga eller så. Finnarna kunde plötsligt känna en befrielse efter 25 års elände. Man lyssnade på rysk musik och nynnade dess texter.
   Någonstans måste fientligheterna till sists ha lagt sig och vi fick en mera enhetlig kultur. Där fanns inte längre plats för de tidigare så dominerande svenskfinnarna.
   Finland blev en buffert och mjuk övergång gentemot Sovjet. Vi har nog mycket av fred att tacka finnarna för.
   Jag har ”kusiner” i Åbo i Finland. De var krigsbarn hos min moster på Långstorps pensionat i Höör. De kom från fattig familj med sju barn. Deras bästa tid var då. De kom tillbaka i tonåren och har sedan hållit kontakten till denna dag. Vi har blivit goda vänner. Men ett ämne är tabu, inbördeskriget.
   De kan ha förståelse för den röda sidan, sprungna ur fattigdomen. Jag vet inte. De är så tacksamma för sitt ”svenska” liv. Jag vill inte äventyra vår vänskap med detta. Jag förstår dem. Det är i nuet vi ska leva tillsammans.

6 december för hundra år sedan blev Finland självständigt av Gunnar Stensson

Det blev också upptakten till ett inbördeskrig mellan röda socialdemokrater och vita borgerliga. Svenska frivilliga anslöt sig till den vita sidan när kriget bröt ut i slutet av januari 1918.
   Den svenska brigadens chef general Hjalmarsson var från Jönköping. Han brukade besöka min fars föräldrar i prästgården i Gränna.
   De vita segrade med hjälp av en tysk interventionsstyrka i det avgörande slaget vid Tammerfors. Efter segern avrättades cirka 10 000 röda krigsfångar medan andra inspärrades i läger där de ofta svalt ihjäl. Grymheterna var kända och förfärade många svenskar.
   Min far såg frivilligtåget avgå från Jönköping. Han var då 15 år. Han skrev senare några korta minnesanteckningar om ”den dystra våren 1918 med det finska inbördeskriget. Att den finländska överklassen, inte minst den svenskfinska, hade många försyndelser på sitt samvete mot arbetarklassen och mot arrendatorer och statare visste vi, men vi trodde den nya finska ledningen om att så småningom förändra förhållandena...
   Som en stor efterlängtad dag firade vi Finlands självständighetsförklaring den 6 dec. 1917.
   I Jönköping var jag med och såg när frivilligtåget gick och hörde hurraropen och ”Vårt land”. Den svenska brigadens chef general Hjalmarsson hade sitt födelsehem där. Sommaren 1919 var han hemma hos sin mor och besökte oss i prästgården i Gränna. I december samma år blev vi skakade av budet att mannen skjutit sig i sitt Stockholmshem. Hans kista kom en kväll strax före jul med ångaren Motala Express till Gränna hamn och fördes vid facklors sken till familjegraven på kyrkogården. Far tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev med bittra angrepp mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare.”

Harald Hjalmarsson var far till den senare högerledaren Jarl Hjalmarsson.
   Engagemanget för Finland lever kvar i min släkt som har avlägsna förgreningar där. Julen 1940 då vinterkriget nyss brutit ut var jag 7 år och fick Fänrik Ståls sägner i julklapp. Far läste högt för mig och jag tyckte mest om dikten om Munter, särskilt raderna:
Stackars gubbe, ena armen
den är borta, hela barmen
full av skärvor från granaten.
Munter sade: Han sprack, den saten.
   Det tyckte jag var lustigt.  Då hade redan många finska barn kommit till Sverige. De som kom till oss hette Onni och Kerttu. De är nu döda, men jag har fortfarande finska vänner från den tiden.

”Värdens mest moraliska armé:” Så behandlas barnen på ockuperat område av Gunnar Olofsson

Palestinska barn misshandlas och torteras inom det militära rättssystemet i Israel. Behandlingen av barnen sker i strid med internationella regler om mänskliga rättigheter och en rad konventioner som Israel undertecknat, och måste omedelbart ändras. Det är slutsatserna i en rapport – ”No way to treat a child” - av organisationen Defense for Children International - Palestine (DCIP), som likt svenska Rädda Barnen verkar för barns rättigheter.

Två skilda rättssystem
Israel har i praktiken två skilda rättssystem. Ett civilt för israeliska barn och ett militärt för palestinska barn på det ockuperade Västbanken. I det civila systemet är man, som i Sverige, barn upp till 18 års ålder, har klara rättigheter vad gäller närvaro av advokat och föräldrar vid förhör och placeras normalt inte i fängelse utan tas om hand inom det civila sociala nätverket. I det militära systemet är man straffmyndig från 12 års ålder, fängslas och förhörs ofta utan närvaro av advokat eller föräldrar och placeras i fängelser tillsammans med vuxna kriminella. Israel är det enda land i världen som systematiskt ställer barn inför militärdomstolar. Varje år hanteras runt 700 barn inom det israeliska militära rättssystemet.

”Militärorder 1651” – upp till 20 års fängelse
FN:s Barnkonvention, som Israel undertecknat (1991), stadgar att ”inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller straff” (artikel 37). Palestinska barn arresteras ofta i sina hem mitt i natten, framför ögonen på sina familjer, förses med handfängsel och ögonbindlar, och transporteras på golvet i ett militärfordon till en polisstation i en olaglig israelisk bosättning där de misshandlas med slag och sparkar, och förödmjukas. De får ingen information om sina rättigheter eller vad de anklagas för, och föräldrar och syskon får inte veta vart de förts. Barnen förhörs utan närvaro av någon vuxen de kan lita på och ställs inför en militärdomstol där de får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Den vanligaste anklagelsen är stenkastning mot soldater och militärfordon – brott som enligt ”Militärorder 1651” kan ge 20 års (!) fängelse. De spärras sedan in i fängelser inne i Israel, där de inte kan få besök av sina anhöriga.

Barnen misshandlas
I DCIP:s undersökning av 429 fall hade 98 % av barnen fått sina händer bakbundna vid arresteringen, och 88 % försetts med ögonbindlar. 97 % fick ingen hjälp av advokat och 84 % blev aldrig informerade om sina rättigheter. 76 % av barnen hade utsatts för fysiskt våld, 70 % blivit kroppsvisiterade inpå bara skinnet, 73 % blivit nekade mat och vatten och 55 % vägrade tillgång till toalett.

Häktning upp till ett år utan rättegång
Enligt israelisk civil rätt måste en rättsprocess mot en minderårig inledas inom 30 dagar. Palestinska barn kan däremot hållas häktade i upp till ett år utan rättegång, en period som sedan av domstol kan förlängas ytterligare. Ett mindre antal barn hålls inspärrade i så kallat ”administrativt förvar” på obestämd tid utan rättegång eller dom. Vissa barn förvaras i isoleringscell för kortare eller längre tid. I DCIP:s undersökning av 66 sådana fall resulterade behandlingen i över 90 % av fallen i ett ”erkännande”. Generellt bygger domarna i militärdomstolarna oftast inte på någon teknisk bevisning utan huvudsakligen på erkännanden som tvingats fram på olika sätt. Barn värvas också som angivare för att förmås att, mot lindring av eget straff, ange andra.

FN-kritik mot Israel
FN har vid flera tillfällen kritiserat Israels behandling av palestinska barn. 2002 uttryckte en FN-kommitté allvarlig oro över ”påståenden och klagomål om inhumant och kränkande förfarande och tortyr och misshandel av palestinska barn” under arrest, förhör och internering. Över 10 år senare sammanfattar en ny FN-undersökning (2014) att den enda skillnaden mot tidigare är att allt blivit värre, och en rapport (2015) av FN:s särskilda rapportör om den humanitära situationen i de ockuperade områdena, Makarim Wibisono, konstaterar att utbredd och systematisk misshandel av palestinska barn är ett allvarligt bekymmer och att ”straffrihet" för dessa brott troligen kan föreviga misshandel av barn i framtiden”.

Sverige måste agera i FN
DCIP kräver ett slut på detta. Palestinska barn anklagade för brott måste ha rätt att behandlas som barn, tas om hand inom ett normalt rättssystem och erhålla det stöd från anhöriga och civilsamhället som är en självklarhet i en demokrati. Israel har mycket att leva upp till om man på allvar vill bli respekterad i omvärlden. Sveriges regering, med sin nuvarande plats i FN:s säkerhetsråd, måste föra upp frågan på dagordningen och sätta press på Israel att leva upp till sina förpliktelser. Ockupationen och förtrycket av palestinierna måste upphöra, och landet bli en fungerande demokrati för alla sina medborgare i fred med Palestina.

NOT: Rubrik och mellanrubriker är VB:s. 

66 år i skolan 71. Summering: 8. Klostergården och antropocen av Den Gamle

Att Sankt Lars privatiserades 1990 var katastrofalt. Realia som köpt den stora parken hävdade privatiseringen genom att försöka hålla besökande borta. Gamla patienter brukade samlas för midsommarfirande. De var inte välkomna. Valborgsmässofirandet försvårades också. Hela parken och området söder om Höje å förföll snabbt, särskilt festområdet med den stora paviljongen som efter något årtionde revs. Samtidigt utformade Realia planer på att exploatera Sankt Lars, bland annat genom att bygga ett stort hotell.

Han såg utvecklingen på nära håll eftersom han fortsatte att ha studiecirklar i den byggnad som kallas ”kyrkan” under de år då patienterna flyttades ut för att vårdas i andra lokaler inne i Lund. 
   Hans intresse för stadsplanering hade väckts under den tid han studerade kulturgeografi. Klostergården är ett av de intressantaste områdena i Lund. Han satte sig in i de tankar som varit vägledande när Klostergården byggdes. Han blev sekreterare i Klostergårdens byalag och samverkade med dess ordförande Göte Bergström i försvaret av Sankt Lars-parken.

Bup, barn och ungdomspsykiatrin, hade sina byggnader i en stor inhägnad trädgård med många fruktträd och asfalterade gångar väster den egentliga parken. Anläggningen stod tom några år, trädgården förvildades och till slut revs husen. Ett bostadsområde skulle byggas på Källby ängar. Det var ett öppet landskap mellan Klostergården och Höje å med träddungar, pilevallar och gångstigar. Det var viktigt att naturvärdena bevarades. Planerna innebar en alldeles för stor exploatering.
   Byalaget agerade för att kommunfullmäktige skulle begränsa utbyggnaden. Det var en omfattande kampanj som fick brett stöd men fullmäktige beslöt 2006 med knapp majoritet att genomföra utbyggnaden. Resultatet blev den lilla stad med tegelbyggnader i engelsk stil som nu är färdig.

Det hade funnits förslag att Asylens kasernliknande byggnader skulle rivas men i stället renoverades de och hyrdes ut till olika företag. HSB byggde bostäder i ett stort koloniområde vid de gamla tjänstebostäderna söder om Höje å.
   Byggnaderna på lundasidan norr om ån hyrdes ut till friskolor. Under dagtid vistades hundratals anställda i företagen söder om ån och tusentals elever och lärare på lundasidan, men om natten var Sankt Lars folktomt. Morgnar och kvällar var trafiken kaotisk. Nya byggnader uppfördes och stora områden asfalterades för att rymma bilparkeringar.

Det ökade antalet hårdgjorda ytor i Sankt Lars och på Källby ängar tillsammans med Lunds starka tillväxt ledde till att Höje å snabbt svämmade över varje gång det blev ett kraftigt regn. Dagvattnet från Lund forsade ner i kulvertarna och från de nybyggda husen och parkeringsområdena vid Sankt Lars. I en aktuell broschyr från Lunds kommun står det att ”promenadvägen längs ån är knappt framkomlig efter stora regn”. Han blev ledamot i Höje ås vattenråd.

När Arenastaden planerades norr om Klostergården var Klostergårdens byalag en part i diskussionerna. Byalaget hade egentligen ingen anledning att motsätta sig Arenastaden, eftersom dess huvuddel skulle ligga på den stora parkeringsplatsen vid Lunds BK:s fotbollsplan. Idén om ett ”skidbackehus” i form av en enda huslänga från ett krön på arton våningar var fascinerande. Men Byalaget var framför allt engagerat för det gröna stråket, promenadvägen längs med järnvägen ner till Höje å, som hade uttunnats redan i samband med att Arenan och Ishallen hade byggts. Han hade föreslagit en djurpassage på en smal bro genom det ganska vildvuxna koloniområdet norr om Södra ringen fram till stadsparken.
   Byalaget konsulterades också när ”Mötesplats Klostergården” projekterades. Den tog många år. Mötesplatsen, och särskilt biblioteket, innebar en stor förbättring i Klostergården. Däremot blev träffpunkten för seniorer bortglömd, trots att den varit central i debatten eftersom den tidigare träffpunkten lagts ner av Folkpartiet tidigare. Seniorernas intressen underordnades ungdomarnas.

Den snabba tillväxten runt Klostergården och kampen för den gröna miljön sammanföll med klimatkrisen och det ökande hotet mot ”världssystemet”. Samtidigt som krigen förhärjade Mellanösterns länder höll den allt snabbare tillväxt som var det ekonomiska målet för mänskligheten på att inte bara uttömma jordens resurser utan också påverka balansen mellan naturkrafterna. Man började tala om ”antropocen”, människans epok, som höll på att förändra förutsättningarna för liv. Han blev alltmer engagerad. Han bodde ju på en av de platser som allra mest höll på att förändras.

Förändringstakten accelererade när utbyggnaden av järnvägen med två nya spår aktualiserades. Själva utbyggnaden var positiv eftersom den skulle minska satsningen på bilar och bilvägar. En station vid Klostergården skulle öka kollektivtrafiken i stället för bilismen. Men snart stod det klart att stationen skulle bli centrum för en helt ny stadsdel, Källbystaden, som skulle omfatta Klostergården, södra företagsområdet och det stora området runt reningsverket.
   Alltifrån privatiseringen av Sankt Lars 1990 hade vandringar varit ett inslag i Byalagets verksamhet. Det gällde att visa vad som hotades. Nu var de viktigare än någonsin. I samarbete med Staffanstorp föreföll Lund nämligen planera att Källbystaden skulle utvidgas till att också omfatta åkermarken kring Flackarp.