Lund tisdagen 27/11 av Gunnar Stensson

Himlen var underbart blå. Soluppgången speglades i Arenatoppens fönster och värmeverkets blanka aluminiumskorsten. Jag hade ett ärende till bilverkstan vid Kung Oskars väg.
   Ett fyrtiotal gymnasister spelade fotboll på Arenans frostiga planer som ännu låg i skugga. Solens strålar var riktade mot Polhemsskolans tegelröda fasad.
   Nakna kroppar skymtade i bassängen innanför badhusets fönster, men mina fingertoppar var kalla och min andedräkt vit.
   Nu nådde solen fasaderna på Pilegatan bortom järnvägen. Det vita huset lyste.
   Livlig trafik hejdade fotgängarna på övergångsstället vid Svanegatan. Internationella skolan placerades i Parkskolan en varm majdag 2006. Den flyttade till Östervångskolan härom året.
   Nygatan, som byggdes ungefär samtidigt som stambanan och Lunds centralstation, liknar med sina låga 1800-talshus miljön i någon Poppe-film från 1940-talet.
   Fastän arbetet föreföll nästan klart i parken framför Grand var den alltjämt inhägnad. En kylig majdag följde jag min sondotter till årets studentbal där.

Mina frusna fingertoppar påminde om tre missanpassade terminer 1955-56 i ett kallt rum på Bytaregatan 1. Studier med boken i den ena handen och den andra på värmeelementet. Snötäckta tak under grå himmel.
   Sedan dess har Lund växt mer än under hela sin tidigare historia. Och den stora accelerationen fortsätter.
   Sol över det praktfulla sekelskifteshuset norr om Clemenstorget. Finn Hagberg. Clemens matsalar. Anna-Mia. Nästa år: spårvagnar. Det nya tingshusets smala atlantångarstäv intill Kristallens gröna glasväggar kontrasterar mot Spolegatans hundraåriga fasader.
   Grand och Armaturfabriken ser overkliga ut genom järnvägsbrons gula glasrutor.
   Jag fortsatte längs Sockerkokargatan genom det pinfärska Sockerbruksområdet – sockerindustrin var en förgiftande förorenare av Höje å för hundra år sedan.
   På Wallins boktryckeri brukade jag hämta Eritreanytt och dra hem hela upplagan i en gammal barnvagn. Området mellan Lokförargatan och spårområdet var grönt då, 1990. Senare övergick vi till Anna-Lisa Quensel på Novatryck
   Så kom jag fram till Kung Oskars väg och bilverkstan, som nu tvingas bort för att ge plats åt fortsatt bebyggelse ända fram till Lerbäcksskolan. Som skolstyrelserepresen-tant deltog jag i många föräldramöten där, omedveten om att Kent och Ted Ekeroth fanns bland eleverna och senare skulle fortsätta på Katedralskolan för att slutligen hamna i Lunds kommunfullmäktige.

Sedan ärendet på bilverkstan uträttats gick jag in i Kristallen för att hämta ett par dokument, fortsatte ner mot Västra stationsområdet, där en stor bussparkering planeras, passerade Rydes undergång – inga musikanter där – tittade på tidskrifterna i kiosken, där några vakter i gula västar med inskriptionen ”Fråga mig” värmde sig, och fortsatte tillsammans med en massa studenter över Bangatan och Knut den stores torg.
   I stort sett varje vecka mellan 1970 och 75 sålde jag Vietnambulletinen där, utanför systemet. En vinter var systemet stängt lördagar och då var kön lång och tillgänglig för försäljare mörka fredagskvällar.
   Uppför trappan till Stadsbiblioteket för att efterfråga Andreas Malms bok The progress of this storm. Nature and society in a warming world. Den fanns inte, men jag fortsatte till Gleerups och beställde den.
   Vid Botulfsplatsen behövde jag uppsöka urinoaren som lyckligtvis inte var stängd, köpte Aftonbladet, läste Lena Mellins artikel om Löfvens blivande regering med Annie Lööf och tog 1:ans buss hem, grubblande över Annie Lööfs krav, som bland annat innebär att vi ska fortsätta med det bevisligen skolförstörande system med skolpeng, fri etableringsrätt och skolval samt vinstuttag som vi är ensamma i världen om.
   Frosten låg kvar på fotbollsplanerna. Jag hade varit borta en timme och tre kvart. Tid för frukost.