Svåra krigsbrott i Gaza av Gunnar Olofsson

Sommarens krig i Gaza resulterade i svåra brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag. Även om den palestinska sidan har sin del i skulden så vilar det tunga ansvaret för övergreppen på den israeliska armén. Det är slutsatserna i en 237-sidig rapport från organisationen Läkare för Mänskliga Rättigheter – Israel (PHR-I) som under hösten gjort tre ”fact-finding missions” till Gaza.
   PHR-I, assisterad av civila palestinska organisationer i Gaza och 8 anlitade internationella experter utan egna bindningar till konflikten, konstaterar att den 50 dagar långa offensiven krävde över 2 100 palestiniers - varav minst 70 % civila och över 500 barn - liv, medan över 11 000 skadades och mer än 100 000 personer gjordes hemlösa. På den israeliska sidan dödades enligt officiella israeliska källor 73 israeler – 67 soldater och 6 civila, varav ett barn – medan 469 soldater och 255 civila skadades.

”Det var ett anrop från ett hus som blivit slumpmässigt träffat. Klockan var omkring 01 på natten... Inne i huset var det fullständigt kaos, rök överallt och svårt att andas... Jag såg en svårt skadad kvinna under en trappa, tog henne till ambulansen och återvände till huset. Vi lyckades få in 3-6 personer i den andra ambulansen... Jag glömde min ficklampa i huset och gick tillbaka för att hämta den... Då hörde jag svag gråt från en baby som jag inte noterat, jag såg ingen men rösten kom inifrån en hög brinnande bråte. Jag sökte i högen, kände att min hand blev bränd och till slut hittade jag en baby, omkring en månad gammal. Jag tog henne och sprang tillbaka till ambulansen, men innan jag kom fram hade hon slutat andas. Jag gav hjärt-lungräddning och hon kom tillbaka till livet... Jag tackar Gud att jag glömde ficklampan... Jag har sparat en bild av henne från sjukhuset... Nu skall jag hålla ögonen på henne, se henne växa och berätta för henne hur stolt jag är att hon lever” (Yousef Al Kahlout, sjukvårdare hos Röda Halvmånen).

Utöver olika översikter av händelserna har PHR-I genomfört 68 djupintervjuer med offer för striderna. Den överväldigande majoriteten av de som fått sjukhusvård för olika skador hade skadats av olika former av explosioner, oftast orsakade av missiler avfyrade från stridsflygplan, drönare, tanks eller kanonbåtar, och påfallande många hade skadats i eller i nära anslutning till sina egna hem. Samma slutsatser finns också i en tidigare utgiven rapport av Amnesty International som, liksom PHR-I, konstaterar att attackerna mot bostadshus ofta resulterat i väldigt många offer från samma familj. Ingen plats i Gaza var under denna tid säker, ingen flyktväg öppen. Jämfört med tidigare kunde också betydligt färre skadade evakueras från Gaza – både via Egypten och via Israel.

Vid ett försök att evakuera staden Khuza´a den 24 juli noterade de flyende en liten pojke som närmade sig dem gråtande och, hållande sina tarmar i handen, bad dem att ta honom med...”Vi sprang för våra liv, och lämnade barnet kvar. Han kunde ha varit min son och jag lämnade honom där att dö...” (vittnesmål av Samia Abu Daka). ”Jag bar min egen son i armarna och han var skräckslagen... Han bad mig inte lämna honom även om han dog för att soldaterna då skulle ta honom eller låta honom ligga på gatan...” (vittnesmål av dr. Kamal Qdeih). Det skadade barnet, Bader Qdeih 6 år, finns på bild från en israelisk postering, där de flyende, liksom ambulansteam, hölls kvar tre timmar, man ser honom be om vatten... Efter att han sedermera kommit till sjukhus, avled han av sina skador.

De flesta drabbade hade inte fått någon varning innan angreppet sattes in. I några fall föregicks anfallet av ett telefonsamtal där en röst uppmanade invånarna att lämna huset inom 5 minuter. En annan ”varning” kunde vara en mindre attack, ”roof-knock”-varning – som i sig ibland orsakade skador – följt av ett större med förstörelse av hela huset. En del familjer kunde under utrymningen råka ut för nya attacker, även sedan de sökt skydd på någon av FN:s officiella skolor och kontor. Vid flera tillfällen anfölls människor som just höll på att begrava anhöriga som fallit offer. Det förekom också att människor togs som gisslan och användes som mänskliga sköldar av soldaterna.

”De äldre männen, kvinnorna och barnen tillsades att lämna huset... Soldaterna beordrade Ramadan och de andra unga männen att klä av sig till underkläderna... De tvingade Ramadan att gå före dem ned i källaren och sade att om de hittade någon som gömde sig där skulle de omedelbart döda honom... Sedan togs männen till andra våningen. De placerades två och två i var sitt fönster. De israeliska soldaterna placerade sina gevär på deras axlar och började skjuta ut genom fönstren... Ramadan blev tillsagd att stå absolut stilla... Det hela varade med avbrott 8 timmar utan att de fick någonting att äta eller dricka... Efteråt hade han svår huvudvärk och tinnitus som varade många dagar...” (ur vittnesmål av Ramadan Qdeih).

Totalt attackerade israelerna 17 sjukhus och 56 hälsocentra. Nästan samtliga fanns angivna på tydliga kartor. Den 23 juli angreps Al-Wafasjukhuset – det enda rehabiliteringscentrat i Gaza – och förstördes helt. Några dagar tidigare attackerades Shuhada Al-Aqsasjukhuset sammanlagt 15 gånger av stridsvagnar, vilket ledde till 8 döda och en mängd sårade både bland patienter, personal och besökare. Även räddningsteam under utryckning kunde anfallas. En speciell variant var de så kallade ”double-tap”-attackerna. Först ett anfall mot något kvarter och sedan, efter att räddningspersonal anlänt, en ny och kraftigare attack som tog med sig redan skadade, sjukvårdare och ambulanser.

”Man blev kallade till ett närliggande hus där 4 personer uppgavs skadade... Teamet fick grönt ljus från Röda Korset att evakuera, man hade koordinerat med israelerna och var med på telefon... När teamet nått fram och börjat öppna dörrarna på ambulansen träffades den av en missil från en drönare och började brinna... Två skadade sjukvårdare lyckades ta sig tillbaka, men en tredje blev kvar... En konvoj på tre ambulanser sändes dit, men möttes av massiv eldgivning, och en ambulansförare skadades... Senare kunde man evakuera den kvarvarande sjukvårdaren, som hade dött av brännskador...(ur rapport från Röda Halvmånen).

De långsiktiga konsekvenserna av kriget är, menar PHR-I, enorma. Förstörelsen av infrastruktur som vatten, el och avlopp har, tillsammans med farliga halvraserade hus, kvarvarande oexploderade bomber och förgiftad mark, luft och vatten, lett till en mycket alarmerande hälsosituation – speciellt som området inte hämtat sig från tidigare angrepp. En stor del av befolkningen är också traumatiserad och i behov av behandling för Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Även i södra Israel, som utsatts för raketangrepp från Gaza, finns svårt traumatiserade människor – även om möjligheten att ge dessa vård dock är på en helt annan nivå än i Gaza, som fortfarande är underställt israelisk blockad.
   PHR-I sammanfattar sina iakttagelser med att händelser i Gaza under den aktuella offensiven i åtskilliga fall inneburit svåra brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Här innefattas tunga och oförutsägbara bombningar av civila områden, oförmåga att skilja mellan legitima mål och skyddade objekt, utbredd förstörelse av privat egendom, tagande av gisslan, förvägrande av vård, bristande varningssystem och frånvaro av säkra områden. Angreppen var, konstaterar PHR-I, av den omfattningen att de knappast bara kan tillskrivas lokala militära befälhavares beslut, utan måste ha fått godkännande på högsta politiska nivå.
   Det är av största vikt, menar PHR-I, att FN, EU, USA och andra aktörer nu tar initiativ att påverka regeringarna i Egypten och Israel att underlätta utredningar om misstänkta krigsbrott så att de ansvariga kan ställas till svars. Detta har för övrigt den palestinska men ej den israeliska ledningen redan gått med på. Ytterst måste också de underliggande orsakerna till konflikten, framför allt ockupationen, lösas. Annars kan vi ”förvänta att se framtida upprepning och eskalering av kriget 2014”, avslutar PHR-I.

Pianoafton

Helgeandskyrkan
Lördag 31 jan kl 17
Fredrik Schützer, piano

Musik i mörka tider

 

Missade du Röda Kapellets julkonsert? Nu får du en andra chans. Söndagen den 8 februari kl 16.00 ger vi en konsert på Moriskan (Moriska paviljongen) i Folkets Park i Malmö.

   Temat är Musik i Mörka tider, vilket ska tolkas både bokstavligt och symboliskt. Producenter är Röda Kapellets dirigent, saxofonisten Hans Nilsson samt sångaren och filmmakaren Ola Simonsson (prisbelönta kortfilmen "Music for one apartment and six drummers" samt långfilmen "Sound of Noice").
   I dessa mörka tider kommer det fortfarande att sjungas, skrev Brecht 1939 i sin exil. Hans Nilsson och Ola Simonsson förtydligar:
   "Det sjungs i mörka tider för att protestera och agitera. Men det skapas också underhållningsmusik som lyfter det flärdfulla, det glittriga och ytliga. Som skingrar orosmolnen en stund. Ibland uppstår mellan verklighet och underhållning ett gap där både smärta, humor och det rent absurda framträder."
   Detta gap fyller Röda Kapellet med sång och musik i ett musikaliskt collage från Prokofjev till Sting.
   Kassan och baren öppnar kl 15. Entré 100 kronor.
Mycket välkomna!
Röda Kapellet
Läs mer på facebook

Skeppsbrott

Nu vill femlingspartierna hacka ännu ett hål i det sjunkande skolskeppets botten genom att driva igenom betyg i årskurs 4, fast alla känner till skadeverkningarna. Varför? Okunskap eller korruption?

Bjällerklang av Gunnar Stensson

Även Antonio Gramsci var spårvagnsmot-ståndare. Vintern 1923 befann sig han sig i Wien, skild från sin älskade Giulia som var kvar i Moskva.
   Han skriver till henne: Här i Wien har vi bara ”spårvagnen med sitt oväsen”. Jag saknar ”de glada och bjällrande slädarna” i Moskva.
   Mats Helmfrid och kompani vill dröja med spårvagnsbeslutet. Glada och bjällrande slädar är väl knappast något alternativ i Lunds kollektivtrafik, men han kan ju ta med det i den utredning han av populistiska skäl vill genomföra. Det skulle göra den lite roligare.

Nytt hopp eller den ”traditionella politikens” död? av Göran Persson

Visst var det glädjande för ett vänsterhjärta med Syrizas valseger i Grekland. Att rädda kapitalet genom att proletariatet svälter sig är och förblir en felaktig politik som jag skulle ha sagt då när det begav sig. Denna uppfattning gäller fortfarande för många vänsterdebatörer, om än med ett något annorlunda ordval. Så långt är alltså allt gott och väl.
   Men sen börjar det bli svårt för mig som fortfarande tror på höger/vänster skalans giltighet. Hur är det möjligt att formera en fungerande regering genom en koalition mellan Syriza och Independent Greeks? Om inte Grekland haft ett fullfjädrat fascistparti i Gyllene gryning så hade Independent Greeks legat längst ut på högerflanken. Vad kan man vara ense om förutom motviljan mot den EU-dikterade svältpolitiken? Är någon fråga så viktig att man kan lämna alla andra politikområden därhän. Jag tror ju inte det men tydligen gör många andra det för i denna fråga är det mycket tystare t o m bland de notoriska tyckarna. Eller är det så enkelt att de liksom jag inte riktigt begriper sig på det som händer i Grekland. Frågan i rubriken är kanske både relevant och svårbesvarad.

Vad tycker vänstern om konsthallen? av Bengt Hall

Jag skrev en insändare om konsthallen (”Kejsarens nya kläder i konsthallen”). Den fanns förra veckan både i Veckobladet och SDS. I sydsvenskan svarade kultur- och fritidsnämndens nye ordförande (s) direkt efter insändaren. Han försvarar utan darr på manschetten konsthallschefen absoluta rätta att själv bestämma. Politikerna ska inte påverka konstens innehåll. Hans svar är ett rent God dag yxskaft. Han är nog den ende som jag hört, förutom s k experter och förståsigpåare i branschen, som tycker att konsthallen i Lund representerar både det smala och det breda. Konsthallschefen följer ”odiskutabelt” sitt uppdrag. Och det uppdraget tänker han inte ändra. Lite von oben mästrar han mig: ”Utställningen har väckt känslor hos dig, den har fått dig att reagera”.

Konsthallens utställningar. Evigt aktuella!
(Ur VB för några år sedan)

Jag är lite nyfiken på vad vänsterns representanter i nämnden tycker. Är ni nöjda med konsthallens verksamhet och inriktning? Hur ser ni på att den som ensam får bestämma innehållet sitter på livstid? Jag möter många kulturellt intresserade och kunniga vänner och bekanta som tidigare gått in i konsthallen men slutat. De har gett upp. Det är svårbegripligt, opedagogiskt, ensidigt och ointressant. Hur vill ni ändra på detta? Hur vill ni använda kommunens mest centralt belägna offentliga lokal?

Träffpunkter och servicebussar av Gunnar Stensson

Två av Allianspartiernas sparprojekt som drabbade kommunens äldsta och svagaste medborgare under de år de hade makten, var nedläggningen av Klostergårdens Träffpunkt och indragningen av servicebussarna som gjort det möjligt för handikappade pensionärer att ta sig till vårdcentraler.

Klostergårdens träffpunkt blev plötsligt nerlagd för tre år sedan under förevändningen att den skulle återuppstå där det nya biblioteket med fritidsgård var färdigt.
   Men det blev snart klart att man inte hade planerat för de gamla i den nya, fina byggnaden. Man drog i april förra året igång en miniverksamhet mellan 10 och 13 på förmiddagen fyra dagar i veckan.
   Vad de allra äldsta och mest isolerade medborgarna behöver är träffpunkter som fungerar som en sorts daghem där de kan vistas och umgås med sina generationskamrater i lugn och ro under hela dagen. Naturligtvis är olika slag av service och stimulerande verksamhet också nödvändiga.
   Men det är bråttom. Jag känner många som sitter hemma och inte har möjlighet att besöka de aktiviteter som anordnas i fritidsgården fyra förmiddagar i veckan.
   Klostergården har mer än 1000 pensionärer och ingen riktig Träffpunkt som andra stadsdelar.

Servicebussarna berör de äldre i hela Lund. Men de är särskilt angelägna i Klostergården som har sin vårdcentral i Sankt Lars, en god bit från bostäderna och med en backe som är besvärlig för de mest funktionshindrade. Också de drogs in under Allianspartiernas mandatperiod trots inledande löften att de skulle finnas kvar.
   Inför valet lovade de rödgröna partierna att återge och förbättra de äldstas service i Lund och Klostergården.
   Frågorna är aktuella under det fullmäktigemöte som pågår samtidigt som VB trycks. De har aktualiserats i två medborgarförslag från Klostergården.
   I nästa nummer ska vi berätta hur det gick.
Gunnar Stensson

PS. Klostergårdsborna är utan apotek.
I femtio år fanns det ett utmärkt apotek i Sankt Lars som samverkade med den närbelägna vårdcentralen.
   När de svenska apoteken avreglerades etablerades ett nytt fint apotek med god service i Klostergårdens centrum. Efter några månader lades det gamla fina apoteket i Sankt Lars ner.
   Fram till julen 14 var allt frid och fröjd – men sedan var Klostergårdens apotek plötsligt mörkt och låst. Så småningom ryktades att det gått i konkurs. Så ledde den nyliberala avregleringen till att Klostergården berövades sitt apotek. Kan kommunfullmäktige göra något åt saken?
   Annars återkommer vi kanske med ett medborgarförslag.

Ekebybussarna av Lucifer

Ibland får man lämna de politiska kannstöperierna och ägna sig åt det lokala. Det här är ett sådant tillfälle. Ämnet för dagen är Ekeby Trafikförening. Samma namn har en nyutkommen diktsamling av Landskronas utomordentlige poet och akademiledamot, Jesper Svenbro. För att rätt kunna bedöma den måste man ha en gedigen klassisk bildning, vilket jag dessvärre saknar.
 

 

Vad jag har är starka minnen av Ekebybussarna. Trafikföreningen var ett lokalt initiativ på 1920- eller 30-talen som bildades i syfte arr ”uppehålla automobiltrafik Ekeby-Hälsingborg m.fl. ställen till ett pris, som motsvarar kostnaderna för densamma”.
   Ekeby är en ort som ligger ett par mil öster om Helsingborg och det här var ett framgångsrikt kooperativt försök att ge orten god och billig kollektivtrafik in till stan – föreningen fanns till 1995. Det man minns var de smutsgröna bussarna med gul bård som utgick från Hamntorget. Och de var verkligen billiga att åka med. Som liten åkte jag ibland med dem på väg till Kågeröd. Då gick man av i Truedstorp för att sen gå sista biten på landsvägen via Simmelsberga – vi sparade säkert flera kronor jämfört med att ta SJ-bussen via Vallåkra och Halmstadby. Dock löpte man risken att få en loppa från bussinredningen eller från medföljande lantbefolkning vilket min mor brukade varna för.
   Bussarna spelade säkert också roll för kommunikationerna inom dåvarande Ekeby kommun (numera inom Bjuv).  Till ytan inte var den inte stor, men hade utspridd befolkning längs vägarna. Det fanns två centra, gamla Ekeby kyrkby och den industriella uppkomlingen Skromberga. I den senare låg Höganäsbolagets mäktiga anläggning, Skrombergaverken, som tillverkade keramiskt gods – plattor, rör, tegel, klinker – för industrier och byggverksamhet. Lera och kol för förbränningen togs från ett dagbrott i närheten. Inne i huvudbyggnaden fanns de 140 m långa tunnelugnarna som drevs med gas genererad av den lågvärdiga kolen. Lukten är oförglömlig, lite stickande men fullt uthärdlig, en klassisk industrilukt.
   I anläggningen jobbade flera hundra man, de flesta bosatta i det intilliggande samhället, många i bolagets arbetarbostäder. Ekeby hade järnvägsstation på linjen Landskrona Billesholm, senare ett industrispår. Anläggningen står i dag i huvudsak tom sedan nedläggningen 2005, som jag tror sedan Höganäsbolaget splittrades upp och lämnade in. I dag säljs där lite keramiska plattor av italiensk tillverkning av det bolag som övertog boet. När jag pratade med en av ortens veteraner talade han med uppenbart förakt om kvalitén på de italienska produkterna. De gamla tunga saltglaserade avloppsrören som såldes med en garanti på 80 år har ersatts på marknaden med lätthanterliga plaströr. I samhället fanns ett vackert badhus som ännu står kvar och kvar finns också Skromberga musikkår, en klassisk bruksorkester. Bion Saga i stilren funkis revs 1970.
   Detta om det materiella. Poeten har alltså lånat namnet till ett filosofiskt sällskap som på 60-talet sägs ha mötts på herrgården Boserup norr om Ekeby. Filosofin ger jag mig inte in på, men här möter man också lite tidstypisk smågruppspolitik och låt oss citera ett diktfragment:
 Under Solons samtal med Gösta Pythagoras
blir det klart att enighet råder om den politiska ståndpunkten som kommer till uttryck i jamberna:
att klokt navigera mittemellan (h) och (k).
Lundensarna tar till orda, sedan det framgått
att några av kamraterna ’börjat jobba på Findus’.
Thomas av Aquino säger ju att tiden är en Guds gåva
och att människan därför
inte kan sälja sin arbetstid;
framför allt kan Findus inte med profit köpa den.

Man blir glad och mellankolisk av att läsa Svenbro, ungefär som av Göran Printz-Påhlson (”Gläd dig du skåning”). Tyvärr kostar boken 229.-vilket blir 3 kr/sida. Nyutgiven lyrik ska väl inte behöva löna sig?

Gud, giv kommunismen seger, del 3 av Gunnar Stensson

Från World Trade Center till Syrisas Aten
Jag såg det andra planet braka in i World Trade Center i realtid. Jag hade hört om det första planet i radio, gick och satte på tvn och såg det andra.
   Följande lördag höll vi appellmöte i Linero centrum. Jag förklarade för ett fåtal häpna ICA-konsumenter varför Bush måste hindras från att angripa Afghanistan. Anders Neergaard var med i bilen.
   Någon vecka senare tågade USA in i Kabul. Dabbeljo hade förklarat War on Terror. Alla som inte var med honom var mot honom.
   Inga var mot honom. Göran Persson var kolossalt mycket med honom.
   Två år senare, i februari 2003, kallade jag och Ulf Nymark till möte i Folkets hus för att förbereda en demonstration mot USA:s planerade anfall mot Irak. Alla tänkbara organisationer dök upp.
   Den 15 februari demonstrerade vi. Det var den största demonstration jag sett i Lund på trettio år. Folk stod fortfarande och väntade på att få tåga iväg mot stadsbiblioteket när demonstrationens massiva tät dök upp i Klostergatans mynning framför domkyrkan. Katarina Mazetti höll ett tal, men få hörde, trots att vi hade skaffat en stark högtalare. Alla visste ändå vad budskapet var.
   Miljoner demonstrerade samtidigt i London, New York, Paris, Berlin, Stockholm. Folket visste, trots de lögner Bush och Blair spred ut.
   När den amerikanska armén marscherade in i Bagdad skrattade alla åt Bagdad Bob.
   Dabbeljo trodde han var med i en krigsfilm, poserade på ett hangarfartyg och uttalade med av rörelse grötig röst: ”Mission accomplished”.
   Sedan följde det vittförgrenade, blodiga krig som alltjämt pågår och ser ut att kunna fortsätta 14 år till, även om lilla Sverige nyligen dragit tillbaka sina soldater från Afghanistan.

Vänsterpartiets kris var inte oförklarlig med tanke på de många åren av ekonomisk kris och USA-imperialismens återuppståndelse med militär förödelse, ockupationer, övervakning, fängslanden och tortyr.
   Partiet kom att domineras av nya unga medlemmar och missnöjda traditionalister som famlade efter taktik och metoder från det förflutna.
   Aktivister som ägnat årtionden åt att reformera det befann sig åter i minoritet som på 1978 års kongress. Lars Ohly stod inför ett problem som liknade Lars Werners den gången. Hur skulle han hålla ihop partiet?
   Han försökte lösa det genom att förklara att han var kommunist. Ordet kommunist skulle tillfredsställa traditionalisterna som var mest intresserade av symboler. Förnyarna skulle tillgodoses med progressiv politik. Ohly som var partisekreterare på Gudrun Schymans tid visste en del om hur en sådan politik skulle utformas.
   Mediedrevet startade genast. Det förvärrade Vänsterpartiets kris genom att samtidigt bekräfta förnyarnas och traditionalisternas föreställningar om motsättningen inom partiet. 

I Lund tillämpades liksom i Skånedistriktet och partiledningen plötsligt byråkratiska skamgrepp. Tillfälliga majoriteter samlades ihop inför årsmöten och partikongresser. Debatter tystades genom så kallad demokratisk centralism. Alla partifunktionärer tillsattes av majoriteten. Tidigare självständiga grupper som Internationella utskottet ignorerades. 2004 års kongress krossade förnyarnas förslag till nytt partiprogram.
   Den självklara effekten blev att motståndet växte. Vägval vänster hade starkt stöd i Lund. Varje nummer av Veckobladet innehöll välskrivna skarpa artiklar av Ulf Nymark, Gunnar Sandin och Lucifer.
   Nationellt var Vägval vänster svagare. Ett möte som samlades i Stockholm vittnade visserligen om missförhållanden på många orter men avstod från att besluta om utbrytning och ny partibildning. Vägval Vänster valde att verka inom V.
   Många besvikna partimedlemmar lämnade partiet; somliga anslöt sig till andra partier för att fortsätta att arbeta för mål som de betraktade som viktigare än de ideologiska.

Lunds majoritet uteslöt Veckobladet som organ för Vänsterpartiet. Strax därefter tog Göran Persson initiativet att i fortsättningen utge Veckobladet som oberoende vänstertidning. En redaktion bestående av Göran Persson, Gunnar Sandin och Kajsa Theander bildades.
   Majoritetens försök att kväva debatten inom partiet var enligt mångas uppfattning oförenligt med begreppet kommunism, särskilt efter stalinismens fall, och bidrog till bildandet av Demokratisk Vänster.
   I valet 2006 samlade det nya partiet nästan ett två tusen röster, i valet 2010 något fler. Många av de partimedlemmar som stannade kvar i V sympatiserade med DV.
   Mats Olsson förde en klok försoningspolitik. Drömmarna om att DV skulle inspirera till liknande partibildningar på andra orter infriades aldrig. I stället kom Demokratisk Vänster att samarbeta med V och föra en praktiskt taget identisk kommunpolitik. När Demokratisk Vänster upphörde i januari 2015 återgick många av de aktiva till Vänsterpartiet.
   Förnyarna hade då genomsyrat partiet och maktkampen upphört. Valet av Jonas Sjöstedt till partiledare bekräftade den nya inriktningen.

Eritrea höll stånd mot Etiopien och vapenstillestånd utlystes 2000 efter två års blodigt krig. En internationell kommission fastslog de internationellt erkända gränserna mellan länderna, men Etiopien godkände i realiteten aldrig gränskommissionens beslut.
   Skapandet av en demokratisk författning för Eritrea inleddes formellt den 16 april 1994. Eritreas talesman i FN, Bereket Habte Selassie (som besökte Lund och Sverige vid flera tillfällen) utsågs till Författningskommissionens ordförande. Eritrea-nytt publicerade ett förslag till ny konstitution i nummer 2, 1994.
   I samma nummer finns också en artikel av Filip Hammar som hade rest till den lilla staden Mensura i Eritrea som representant för Ullvi-gymnasiet för att besöka en skola som Eritreagruppen i Köping bekostat. Han var väl i artonårsåldern och ännu inte nån känd person.
   Arbetet med konstitutionen drog ut på tiden. Kriget 1998 till 2000 fördröjde det ytterligare. Våren 2001 ansåg flera ledande eritreaner att det var dags att fullborda författningsarbetet och genomföra demokratiska val. De skrev ett öppet brev till president Issayas Afeworki.
   En av undertecknarna var ambassadören i Stockholm, en tidigare general med hög status. Eritreanerna i Sverige liksom Eritreagruppernas medlemmar såg förväntansfullt fram mot den demokratiska utvecklingen.
   Då kom 11 september och dekretet från George W Bush: alla som inte är med oss är emot oss!

Issayas Afeworki insåg möjligheterna och tog genast chansen..
   Han meddelade att han ställde upp på USA:s sida i kriget mot terror och arresterade alla som undertecknat brevet, liksom alla journalister i landet som skrivit om det kommande demokratiska valet, däribland Dawit Isaak. De terrorstämplades. Bush var tacksam.
   Många av våra vänner såg vi aldrig mer till. Dawit Isaak hålls fortfarande fängslad.

Eritreagrupperna var tvungna att fullfölja biståndsarbetet.  1995 hade svenska skolelever genomfört Operation Dagsverke för skolbyggen i Eritrea. De insamlade medlen tillsammans med SIDA-biståndet utgjorde en stor summa.
   Några skolor blev färdiga före kriget 1998, men allt arbete avstannade sedan. Elsa Grip tvingades göra ett par resor till Asmara för att samla in uppgifter som var nödvändiga för redovisningen till SIDA. Det var svårt eftersom personal hela tiden byttes ut i den eritreanska administrationen och resurser hade förbrukats under kriget.
   Slutligen var vår redovisning klar och Eritreagrupperna läggas ner eftersom det var omöjligt att länge fungera.

Det svenska skolsystemet fördärvades av en extrem nyliberal skolpolitik – endast Chile har något liknande - som innebar att skolbolag kunde tillskansa sig jättevinster på skattebetalarnas, elevernas och lärarnas bekostnad genom kombinationen av fri skoletablering, skolpeng, betygsinflation och så kallat fritt val.
   2002 till 2006 kunde jag som ordförande i Utbildningsnämnden i Lund – en utomordentlig institution med kunnig, entusiastisk personal och initiativrik ledning av dåvarande skoldirektör Sten-Bertil Olsson – se hur den kommersiella smittan började sprida sig också i Lunds gymnasieskolor, som på den tiden hörde till Sveriges bästa.
   När jag lämnat uppdraget drog jag igång en kampanj mot skolpengssystemet i februari 2007. Gensvaret från föräldrar, lärare och skolledare var stort.
   De sjunkande resultaten bekräftades till slut av Pisa-undersökningen. Jan Björklund som bär ansvaret för skolpolitiken förlorade sin trovärdighet även i det egna partiet.

Bushs presidentperiod perioden slutade i kaos 2008. Kostnaderna för krigen hade lett till ekonomiskt sammanbrott. President Obama tog över en konkursfärdig nation och två förlorade krig. Förödelsen i Afghanistan och Irak ledde till uppkomsten av islamistiska terror-organisationer, som i sin tur gav upphov till ökande övervakning och rättsövergrepp i de rika länderna i väst. Det ekonomiska sammanbrottet spred sig från USA till Europa.
   Det internationella klimatmötet i Köpenhamn utmynnade i fullständigt fiasko. Krigen i Afghanistan, Irak, Syrien, Västafrika och Gaza ledde till de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Åtstramningarna i den ekonomiska krisens spår orsakade massarbetslöshet i länder som Grekland, Rumänien, Italien, Spanien och Irland.
   Starka nationalistiska och fascistiska rörelser växte fram i Europas länder och fick makt också i EU.
   Situationen påminde om 1930-talet.

Palestina-Israel-konflikten hade oroat världen alltsedan sexdagarskriget. De nya krigen i Mellanöstern gav Israel möjlighet att skärpa segregationen i det egna landet, utvidga bosättningarna och genomföra två massakerliknande invasioner i det helt isolerade Gaza, 2008-9 och sommaren 2014.
   En stor demonstration mot den israeliska aggressionen genomfördes i Malmö 2009, men effekten skadades av en liten grupp egocentriska extremister. Ship to Gaza blev ett sätt att i praktisk handling visa solidaritet med palestinierna.

Syrisas valseger i Grekland öppnar kanske för en möjlighet till befrielse från det neoliberala förtrycket.
   Neoliberalismen har två ansikten. Det ena är ökade inkomster för de välbeställda, skattesänkningar, svindlande vinster för bankerna, lyxproduktion och snabb ”tillväxt”.
   Det andra ansiktet är utarmad sjukvård, bostadsbrist, ökande arbetslöshet, urholkade trygghetssystem, rasism, segregerad utbildning, miljöförstöring, nedskärningar och restriktioner. Allt effekter som särskilt har drabbat Grekland.
   Under Vietnamkriget kallade vi Vietnam imperialismens svagaste länk. Länken brast när Vietnam segrade men imperialismen överlevde.
   Är Grekland neoliberalismens svagaste länk?
   Ekonomiforskaren Thomas Piketty visar i sin stora historiska studie Kapitalet i det tjugoförsta århundradet att marknadsekonomiska system automatiskt ökar ojämlikheten i samhället. När stora förmögenheter en gång uppstått blir vinsten genom arv större än vinsten genom arbete. Monopoliseringen av näringslivet tar fart. Eftersom ojämlika samhällen fungerar dåligt är det hela tiden nödvändigt att vidta åtgärder för att återvinna jämlikheten.
   Per Molander som har arbetat både för Världsbanken och OECD, kommer självständigt och från andra förutsättningar fram till samma slutsats i sin bok Ojämlikhetens anatomi. Han konstaterar att alla statsbildningar sedan 4000 år (Egypten, Mesopotamien, Kina) driver mot ökad ojämlikhet och kapsejsar när de sociala klyftorna blir för stora. Han visar också att jämlika samhällen fungerar bättre (utbildning, spädbarnsdödlighet, andra hälsovariabler, minskad våldsbrottslighet och minskad skatteflykt). Han kallar jämlika samhällen mer civiliserade.
   Den antiimperialistiska rörelsen på 60-talet var optimistisk. Brast imperialismens svagaste länk skulle hela det imperialistiska systemet falla.
   Per Molander kallar kampen för jämlikhet ett Sisyfos-arbete. Sisyfos var slaven som skulle vältra upp ett stenblock till bergets topp, men som varje gång han lyckats fick se stenblocket rasa ner igen. (I det neoliberala träsket).
   Men Molander jämför också med konsten att flyga. Materien dras ständigt till marken men man kan få den att sväva i jämlikhetens lufthav - om man kan tekniken.
   Jag såg att Alexandra Pascalidou i DN 28/1 också utgick från myten om Sisyfos när hon skulle beskriva den uppgift Greklands nye premiärminister Alexis Tsipras står inför sedan Syrisa segrat i det grekiska valet.
    Vänsterpartiet i Lund får väl ta på sig samma uppgift här. Arbetarkvinnans bön blir aldrig uppfylld men om vi ihärdigt arbetar för rättvisa håller vi den levande.

Musik i mörka tider

Missade du Röda Kapellets julkonsert den 12 december? Du får en chans till. Söndagen den 8 februari spelar orkestern åter upp det succeartade programmet.
   Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.

Pusselbitar

Kung Peter Wallenberg är död. Den ekonomiska makten i Sverige går i arv till sjätte generationen Wallenberg.

Det finns vasaller vars rikedomar också går i arv. Den främste heter Percy Barnevik, som fick 1 miljard i belöning för trogen tjänst av Peter.

1 700 privatflygplan har samlats till Världsekonomiskt Forum i Davos.

Den rikaste procenten av världens befolkning äger lika mycket som alla de andra.

Avskaffa arvsrätten!

En seger för kvinnors rättigheter i El Salvador

I går kväll benådades Guadalupe av parlamentet i El Salvador. Guadalupe (som egentligen heter något annat) var bara 18 år när hon dömdes till 30 års fängelse för mord efter att ha fått missfall.
   Visst låter det absurt? Men så får också landets totalförbud mot abort absurda konsekvenser för tusentals flickor och kvinnor. Förbudet mot abort gäller utan undantag. Kvinnor nekas abort även om de riskerar att dö om graviditeten fullföljs.
   Det gäller också för de flickor och kvinnor som blivit gravida efter incest eller våldtäkt. Även kvinnor som får missfall riskerar straff för "olaglig abort".
   Så var det för Guadalupe. Hon är en av 17 kvinnor, “Las 17” - som ansökt om benådning efter att ha dömts för mord för att ha gjort abort eller fått missfall. Och igår kväll, efter en omröstning i parlamentet, stod det klart att Guadalupe kommer att friges. Efter sju år i fängelse. Beslutet kommer att förändra hennes liv. Men det öppnar också för att fler av “Las 17” kan komma att friges.

Läsvärt både till höger och vänster

Bertil Egerö har tipsat red om två artiklar i andra tidningar som bör vara intressanta för VB:s läsekrets. Red veterligen är det första gången vi hänvisar till den ena av tidningarna.
 

Upp- och nedvända världen om Palestina
Att Israel inte uppskattar ett svenskt erkännande av Palestina är en självklarhet, inte ett misstag.
Ska man tro på den senaste tidens medie- och oppositionsdebatt har Margot Wallströms klumpighet i utrikespolitiken gjort att Sveriges regeringsrepresentanter inte längre är välkomna i Israel. Ekots stora jobb i förra veckan hade följande tendens: Margot Wallström är inte välkommen i Israel. Det är regeringens och utrikesministerns eget fel eftersom de varit så klumpiga och erkänt Palestina. Att erkännandet var ett misslyckandet bevisas av att Israels utrikesminister Avigdor Lieberman blivit arg och det faktum att UD inte vill ”erkänna” att de inte var välkomna. Dessutom är Sverige ”isolerade” i och med att inga andra EU-stater har följt efter och erkänt Palestina.
   Det hela är så skevt att det är svårt att veta hur man ska börja bemöta det.
Klicka här för läsa resten av artikeln
 

Maktsfärens spindelnät

Kompisklubben som styr
HANDELSBANKEN: Anders Nyrén ordförande och Sverker Martin-Löf vice ordförande.
INDUSTRIVÄRDEN: Sverker Martin-Löf ordförande och Anders Nyrén vd, där Fredrik Lundberg är storägare.
SCA: Sverker Martin-Löf ordförande, Jan Johansson vd, Anders Nyrén ledamot och Lennart Persson ekonomidirektör. Korsvis storägande mellan SCA och Industrivärden.
SANDVIK: Anders Nyrén ordförande och Olof Faxander vd. Industrivärden är storägare.
VOLVO: Anders Nyrén. Industrivärden är storägare.
ERICSSON: Sverker Martin-Löf är vice ordförande. Industrivärden är storägare.
SSAB: Sverker Martin-Löf. Industrivärden är storägare.
SKANSKA: Sverker Martin-Löf. Industrivärden är storägare.
Klicka här för läsa resten av artikeln

Nu mobiliserar Lund för de fattiga av Bertil Egerö

En av de många tomma butikerna i centrala Lund är på väg att få nytt liv. De fina textilier som en gång kunde handlas i hörnet av St. Tvärgatan och St. Södergatan är nu på väg att ersättas med begagnade varors mångfald. Emmaus Lund har bildats.
    ”Visst är det ett risktagande”, säger en av de flitiga människor som just nu skapar en spännande miljö av alla de saker vi gärna gör oss av med och ändå nyfiket kollar på när vi går runt i Erikshjälpens lokaler ett halvt kvarter upp. ”Men vi tror att de båda butikerna genom sin närhet kan förstärka varandra.”
   Emmaus Lund är ett initiativ av anställda och volontärer från Svalornas nu nedlagda butik på Spolegatan. De ville fortsätta, och lägger nu sin kraft på att få fram resurser till tiggande romer och andra svårt utsatta i vårt grannskap. När Erikshjälpen under resten av januari har stängt för renovering, har vi alla chansen att ge av vårt materiella överskott till denna nya aktör.
   Emmaus Lund är helt självständigt, och bygger på den rörelse som skapades av den franske Abbé Pierre. Jag saxar ur hemsidan:
   Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden och ska verka i emmausrörelsens anda, med och för samhällets mest utsatta, i huvudsak på ett lokalt plan. Genom meningsfull sysselsättning och positiv arbetsgemenskap vill vi motverka socialt utanförskap i Lund. Detta vill vi primärt uppnå med en second handbutik. Utifrån de kontakter som tagits med Lunds kommun kommer butiken även att kunna erbjuda platser för en organiserad form av arbetsträning. Det tänkta ekonomiska överskottet kan bistå människor i nöd.
   Vi upplever att det finns två stora hål att fylla: Det ena är behovet av meningsfull sysselsättning för alla. Förutom det faktum att avsaknad av sysselsättning gör det svårt att ha en fungerande ekonomi så leder det också till ett utanförskap som är väldigt förödande för individen.
   Det andra hålet är det allt ökande intresset för återbruk och second hand. Vi lever i en värld där ekonomin allt mer kretsar kring produktion och konsumtion, men där rösterna allt oftare höjs för att bromsa denna trend. Emmaus Lund vill bidra till att öka medvetenheten kring fördelarna med second hand-handel och hjälpa till att minska våra ekologiska fotavtryck.
    Lördagen den 31 januari öppnar Emmaus Lund sin butik. Söndagen innan, den 25, håller de dörrarna öppna för inlämning mellan kl 11 och 17. Läs mer på föreningens hemsida

---

Emmaus Lund deltog häromdagen i grundandet av Crossroads Lund, också det en verksamhet med inriktning på vad som idag kallas EU-migranter. Elva lokala aktörer har gjort gemensam sak och startat en ideell förening till stöd för människors och gruppers initiativ. Nätverket Hjälp tiggare i Lund ingår i styrelsen, tillsammans med kyrkor i Lunds Kristna Råd, Lundaekonomerna Light, Erikshjälpen och några till.
   Den Lundakunnige urskiljer säkert flera bekanta nunor i fotot från det konstituerande mötet, bland dem förre LU-chefen Per Erikssson (ordförande) och kommunpolitikern Anders Almgren.
   Googlar man på ”Crossroads” visar det sig vara ett gemensamt namn för rörelser på många håll i Sverige. Vad ska då Crossroads Lund syssla med?
   Syftet med föreningen är att vara ett nätverk för organisationer och enskilda personer som vill arbeta för och med EU-migranter i Lund och att sprida kunskap och skapa medvetenhet om människor i utsatthet. Crossroads Lund ska främja insatser för människor i utsatthet och på olika sätt tillvarata utsatta människors intressen.

   Dit hör bland annat att ”stödja det redan öppnade härbärget i Smålands nation. Erikshjälpens nya butik får intäkter som går direkt till socialt arbete i Lund. Ett härbärge i Helgeandsgården väntar på kommunens bygglov.”
 

 

Både privatpersoner och organisationer kan bli medlemmar i Crossroads. Läs mer om initiativet på kyrkans hemsida.

Kejsarens nya kläder i konsthallen av Bengt Hall

Lunds konsthall ” ska vara en betydande aktör inom den internationella samtidskonsten” enligt kommunens målsättning.  Konst i framkanten, brukar man säga. För ett år sedan ifrågasatte jag inriktningen och pekade på utställningarnas svårbegriplighet, brist på pedagogik, ensidigheten och att det som visades konsekvent föreföll ointressant för en bredare publik. Följden av min insändare i SDS (21/3 2014) blev att Kultur- och fritidsnämndens ordförande Radner, som också satte upp ett frågetecken, blev uthängd och formligen massakrerad i spalterna av alla experter och förståsigpåare och ingen annan politiker vågade sticka ut hakan. Konsthallschefen bestämmer. Politikerna får inte lägga sig i. Visst får en konsthallschef göra kontroversiella utställningar men blir resultatet uselt får han troligen lämna in efter sin period. Konsthallschefer är normalt anställda under en viss tid just för variationens skull. Men så inte i Lund. Nuvarande chef sitter på livstid och kan fortsätta att ställa ut obegripliga (och ointressanta) utställningar.
 

 

Nu visas en utställning, Free-Space Path Loss av Nina Canell som upptar hela nedervåningen. Det är nästan svårt att upptäcka konsten när man kommer in. Det är kanske det som är meningen? (Ett otroligt slöseri med lokalen och väggytor) Mitt på golvet står en gammal reseradio. På stora väggen hänger en tavelram i koppar. Bara en ram. Inget innanför. Ett nästan osynligt nät hänger på motsatta väggen.  Det finns ingen förklaring, inga kommentarer. Jodå man kan läsa i den sedvanliga boken om 75 sidor som besökaren tillhandahålls gratis. Så är det för alla utställningar i Lunds konsthall. Det känns slentrianmässigt. I förordet kan man t ex läsa att konstnären använder ”igenkännbara material och av föremål tagna ur sitt egentliga sammanhang. Det kan vara några kopparrör, ett tuggummi eller en bit kabel. Till synes oväntade föremål i rummet som efterlämnar en känsla av frånvaro och ger utrymme för eftertanke.” Även om jag har en universitetsutbildning i bagaget är texten i katalogen som ska förklara det unika i Canells konst för mig ren rappakalja.
   Det är så långt ifrån samhällsengagemang man kan komma. Det är så långt ifrån väsentliga existentiella frågor man kan komma.  Det är inte vackert, det är inte spännande, det är inte väsentligt. Det känns för mig som om någon driver med mig, som kejsarens nya kläder.
   Och frågan är naturligtvis: Vad gör och tänker den nya kultur- och fritidsnämnden?

Motståndets kultur av Gunnar Stensson

Antonio Santucci: Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi. Översättning Gustav Sjöberg, Celanders förlag 2014.
 

Konst, litteratur och vetenskap har alltid dominerats av den härskande klassen och tolkats i dess intresse. Att erövra den ekonomiska och politiska makten är inte nog.
   För arbetarklassen är det nödvändigt att tillägna sig och använda kulturen och kulturyttringarna som förutsättning för ett politiskt maktövertagande. För att uppnå detta krävs ett uthålligt intellektuellt och vetenskapligt arbete. Gramscis livsverk kretsar kring detta tema. Men han är inte ensam.

Också den svenska arbetarrörelsen förde en kulturkamp inom ABF, Verdandi, Folkets park-rörelsen och andra organisationer. Kulturkampen stod i centrum för de svenska proletärförfattarna på 1920- och 30-talen: Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Artur Lundkvist, Harry Martinson och många andra.
   Socialdemokratins makt under perioden 1930 till 2000 vilade på dess hegemoni över tänkande, värderingar och ja, kultur.

Gramscis tankar var centrala när de eurokommunistiska teorierna utformades i konfrontation med sovjetsystemet med dess auktoritära maktutövning.
   I Sverige utgavs ett urval av Gramscis texter första gången i pocket 1967: ”En kollektiv intellektuell”.  De blev vägledande för den nya vänstern, för SKP:s namnskifte till VPK på 70-talet och skiftet till V på 90-talet. Liksom för 2000-talets rörelse Vägval Vänster.
   ”Motståndets estetik” av Peter Weiss 1976-81 är ett omfattande försök att lägga Gramscis idéer till grund för en roman om kampen mot fascism och nazism.
   De tre volymerna utgavs på VPK:s förlag Arbetarkultur. Inom VPK bildades en mängd studiecirklar för att tillgodogöra sig den komplicerade och faktaspäckade framställningen. I en av dessa studiecirklar deltog CH Hermansson.
 

 

Vem var Antonio Gramsci? Han föddes 1891 på Sardinien i en fattig familj, men lyckades trots detta under svåra omständigheter bli student och 20-årig skriva in sig vid Turins universitet. Ett par år senare anslöt han sig till socialistpartiets Turin-sektion.
   Han arbetade som journalist och tidningsutgivare, inspirerades av Lenins teorier och revolutionen 1917, var en av det italienska kommunistpartiets grundare och blev 1926 dess ledare.
   Den 8 november samma år grips han och döms till 20 års internering. Efter tio år i fångenskap avlider han 1937 av vanvård och umbäranden.
   Mussolini beskrev honom som en puckelryggig filosof och ekonom med en farlig hjärna som måste oskadliggöras.
   Om Mussolini skrev Gramsci: ” Vi är förtrogna med det där ansiktet, vi är förtrogna med de där rullande ögonen, som förr gav borgerskapet och nu proletariatet klåda. Vi är förtrogna med den där näven som ständigt är knuten i en hotfull gest.”

Gramscis tänkande och arbete som politiker är en del av 1900-talets första decennier, en del av historien.
   Men det är under sina sista tio år i livet, fängelseåren, då han är skild från sin älskade Giulia och de två barnen, som han utför det arbete som gjort honom till en av världens oftast citerade tänkare: Breven från fängelset och Dagböckerna.
   Som politiker är Gramsci historiskt betydelsefull. Som fånge och tänkare blev han tidlös, en av Europas och världens klassiker. Europas för resten, Edvard Said inspirerades av Gramsci när han skrev sin klassiker ”Orientalismen” om den förtryckande koloniala kulturen.
   1947, tio år efter Gramscis död, utgavs Breven från fängelset för första gången, Senare följde den successiva utgivningen av Fängelse-anteckningarna.
   Fortfarande pågår ett arbete för att redigera och tolka den omfattande textmassan i fängelseanteckningarna.

Författare till den skrift som nu utkommit på svenska är Antonio Santucci, den främste forskaren och utgivaren av Gramscis efterlämnade skrifter. Den utkom första gången 1997.
   Det är en koncentrerad bok; den omfattar bara 205 sidor. Det innebär också att den kan vara ansträngande att läsa – å andra sidan kan den bli inledningen till ett livslångt studium.

Extrem ojämlikhet i världen – och värre blir det, säger Oxfam av Bertil Egerö

I måndags, lagom till den globala superelitens träff i Davos denna vecka, släppte Oxfam en rapport med dramatiska slutsatser: Nästa år väntas den rikaste en procentens samlade förmögenhet överstiga vad de övriga nittionio procenten förfogar över. En klyfta av gigantisk storlek.
   Svenska Dagbladet har under hösten gett oss en del insikter i hur denna superelit fungerar. SCAs ordförande och vd har, tillsammans med sina familjer, Industrivärdens toppchefer och andra kompisar, flugit företagets dyra tjänsteplan till trevliga besök i hela världen, bland annat till etapphamnarna i den extrema världskappsegling som kallas Volvo (!) Ocean Race. Där betalar SCA alla kostnader för en av de superdyra deltagande båtarna.
   Att SCA-ordföranden Sverker Martin-Löf gillar segling behöver kanske inte nämnas. Han gillar också att jaga älg, och flyger då med kompisar och kockar till Östersund fvb den lyxvilla SCA gett honom. Till kompisarna hör Nordeas vd och den förre sossen Anders Sundström, nu en aktiv glidare i den värld enprocentarna umgås i.
   Detta slags journalistik av Svenska Dagbladet är värd all uppskattning, inte minst för hur väl den blottlägger den röta enprocentarna representerar mitt i vårt alltmer underminerade folkhems-Sverige. Deras attraktionskraft är stor, om man får döma av det antal f.d. politiker som dragits in i närstående kretsar – även från sosse-leden.

Supereliten ett stort hot
Oxfams rapport visar hur den extrema förmögenhetsbildningen förmedlas genom generationer. Över en tredjedel av de 1945 miljardärer som återfinns i Forbes lista har ärvt det mesta av eller hela sin förmögenhet. De utgör nu en global ekonomisk maktgrupp med stora resurser att hindra reformer som går emot deras intressen. Då hjälper det troligen inte mycket att Oxfam-chefen Byanyima utnyttjar Davosmötet till att kräva att trenden mot ännu värre ojämlikhet hejdas, och att myndigheterna slår ner på företagens skattesmitning.
   I fjolårets Davosmöte avslöjade Oxfam att världens 85 rikaste människor hade en förmögenhet motsvarande vad den fattigare hälften av världens befolkning disponerade. Nu är den siffran nere på 80 – vars förmögenheter har dubblerats på de senaste fem åren.
   Möjligen börjar IMF och andra liknande aktörer inse vad de extrema ojämlikheterna betyder för den ekonomiska tillväxten, säkert ett tyngre argument för dem än vad de betyder för världens fattiga. Att de inte gynnar fred i världen borde stå klart. Frågan är om odemokratiska möten sådana som det i Davos ger något av substans i rätt riktning. Pessimisten i mig misstänker att de mest blir en demonstration av superelitens växande makt och statsmakternas oförmåga (ovilja?) att begränsa den.
   Kaske var det synd att gamle Peter Wallenberg gick ur tiden innan spelet om tok-cheferna i SCA och Industrivärden avgjorts – ska de fällas för sin avancerade korruption? Var sticker de då upp sina trynen härnäst, i dessa kompisnätverk som alltid ser till att belöna och försvara sina egna?

Läs om Oxfamrapporten.

Framgafflat - om cykel och trafik; Bildextra från Cuba

Cykeln är ett vanligt transportmedel på Cuba.
Här lånecyklar av högsta cubanska kvalitet utanför ett turisthotell.
Observera frånvaron av individuella cykellås.

Cykellås finns nästan inte alls att tillgå på Cuba.
Cyklar förvaras i bostäderna, och vid parkering utanför hemmet
finns ibland små privata avgiftsbelagda cykelgarage.

Cykeltaxi är vanligt förekommande.
Cykeltaximarknaden gynnas av att städernas stadskärnor ofta är fredade från biltrafik.
(Tänker på hur vi har det här hemma …)

Fredade från biltrafik är också ofta torgen. Här torget i Trinidad.
(Tänker åter på hur vi har det här hemma …)

Moderna Kinatillverkade bussar finns i kollektivtrafiken.
Fortfarande rullar dock välskötta åldrande skönheter.

Gud, giv kommunismen seger, del 2 av Gunnar Stensson

Under den kamp för demokrati som inleddes av CH Hermansson var ett syfte att befria begreppet kommunism från den stalinistiska förvrängning som gjort det obrukbart.
   Men under Werners tid som partiledare gjordes knappast några framsteg efter fiaskot med det Demokratiska manifestet. Beroendet av Sovjetunionen och ”den faktiskt existerande socialismen” upphörde först med Berlinmurens fall 1989 och upplösningen av Sovjetunionen två år senare.
   Omvälvningen hade kommit inifrån Sovjetsystemet efter en period av stigande spänning mellan USA och Sovjetunionen och skett i stort sett utan våld och blodsutgjutelse. SUKP hade äntligen insett det som VPK Lund haft klart för sig redan 1979.
   Samtidigt framstod Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg som en barbarisk kommunistdiktatur.
   Jag blev ändå lite överraskad när Ulf Nymark uppmanade mig att skriva på en lista som krävde att K-et skulle bort ur VPK. Det var på Stortorget efter en förstamajdemonstration. Jag skrev på efter en kort diskussion om hur väljarna uppfattade utvecklingen.
   K-et försvann snabbt efter att kongressen hade valt Gudrun Schyman till partiledare. Nya medlemmar strömmade till V.

I Eritrea och Etiopien skedde samtidigt en snabb utveckling som krävde mycket av min tid och mina känslor.
   Den svenska Eritrea-rörelsen var djupt skakad av Lars Bondestams död 1989, orsakad av en troligen etiopisk vägmina som sprängde bilen han färdades i vid Kassala nära gränsen mellan Eritrea och Sudan.
   Befrielsefronten EPLF:s offensiv drev ut den etiopiska armén ur Eritrea. Mengistu störtades när den etiopiska oppositionen intog Addis Abeba 1990. Han flydde med en stor del statskassan i ett privatflygplan.
   1993 vann Eritrea erkännande som stat efter ett referendum.
   Eritrea-politiken blev lokal i Lund genom att Eritreagrupperna inledde en kampanj för att göra Eritreas huvudstad Asmara till Lunds vänort. Det fanns en folklig grund i de hundratals eritreaner som var lundabor.
   1997 föreföll målet vara nått. Elsa Grip och jag reste tillsammans med fullmäktiges ordförande Larry Andow till Asmara för att förhandla med den nybildade regeringens representanter.
   Försommaren 1998 satt jag på ett nationellt möte med Eritreagrupperna i Örebro. Plötsligt slogs dörren upp och någon kom rusande.
”Etiopiskt flyg bombar Asmara!”
   Vi slog på en tv. (Mötet ägde rum i en skola). Vi fick omedelbart se ett par etiopiska MIG-plan svepa över Asmaras internationella flygplats. Explosioner dånade och kratrar slog upp. Det var helt overkligt i den svenska försommargrönskan.
   Ett krig som skulle pågå i två år och krossa alla förhoppningar hade inletts.
   Under 90-talet fick Lunds Internationella utskott ökade befogenheter som utskott för hela Skånedistrikt.

Rolf Nilsson hade försäkrat mig att det inte fanns något som kunde kallas skolpolitik. Det handlade bara om att tillskjuta lämpliga resurser och agera enligt skollagen. Skolan var en institution som skötte sig själv.
   Det fick den inte göra länge till. Två reformer förvandlade skolan till ett av 1990-talets hetaste politikområden: socialdemokraternas kommunalisering av skolan och moderaternas friskolereform.
   Som så gott som hela lärarkåren var jag övertygad om att kommunaliseringen var ett misstag. Det stod helt klart att likvärdigheten skulle försvinna och klyftorna vidgas mellan kommuner och stadsdelar.
   V var från början mot kommunaliseringen men partiets skol-talesperson Ylva Johansson övertalades av Göran Persson att stöda det socialdemokratiska förslaget. Kort tid därefter blev hon själv socialdemokrat.
   Själv hörde jag till de lärare som oroades av att bli beroende av kommunpolitiker. Vänstermänniskor var inte alltid populära i skol- och utbildningsnämnder.
   Friskolereformen bekämpade V ända från början, men eftersom MP stod bakom den åtnjöt den hela tiden tryggad majoritet. De första åren föreföll den dessutom leda till ganska små avsteg från den likvärdiga skolan.

   I Utbildningsnämnden konfronterades jag för första gången med en kommunalpolitikers vedermödor.
   Fria skolmåltider i gymnasiet var en angelägen fråga för oss. Borgarna var alltid emot. Men när Lund fick socialdemokratisk majoritet visade det sig att det inte heller då fanns stöd för fria skolmåltider på grund av den dåliga ekonomin.  Särskilt irriterade jag mig på MP som oavsett politisk majoritet konsekvent röstade mot förslaget med argumentet att det var viktigare att maten höll god kvalitet än att skolmåltiderna var gratis. Frustrerande och tidsödande!

Den kaotiska händelseutvecklingen i Östeuropa följdes noggrant av V Skånes internationella utskott som sammanträdde varje vecka.
   Det jugoslaviska sammanbrottet med etniska utrensningar och massakrer inträffade redan i början av 1990talet. 1992 inleddes Serbiens belägring av Sarajevo.
   Utskottet fick en allt mer kritisk inställning till den opportunistiskt överslätande medlöparpolitik som vi menade att socialdemokraterna och V-partiet gjorde sig skyldiga till, samtidigt som tusentals civila mördades i massakrer som den Srebrenica.
   I valet 1994 försökte Wilhelm Agrell samla den kritiska opinionen i ett Sarajevo-parti. Jag deklarerade att jag ämnade rösta på det i riksdagsvalet och flera andra gjorde detsamma. Sarajevopartiet fick någon procent av rösterna. I Lund gick V tillbaka något. Mats Olsson suckade.
   Ingvar Carlsson efterträdde Carl Bildt som statsminister.
   Allt finns dokumenterat i Veckobladet. Läs särskilt Lucifer och Gunnar Sandin!

Carl Bildt hade genomfört stora nedskärningar framför allt i socialpolitiken under sin tid som statsminister. Arbetslösheten hade ökat. Klyftorna mellan rika och fattiga hade vidgats. Fattigdom och rent armod hade blivit vanligare. Särskilt ungdomen hade drabbats. Nu gick Sverige efter några år av förhandlingar med i EU.
   Ingvar Carlsson och än mer Göran Persson förde en återhållsam ekonomisk politik under de åtta åren av socialdemokrati 1994 till 2006. De fick stöd av Gudrun Schyman och Johan Lönnroth.
   Det växande missnöjet ledde till att allt fler sökte sig till Vänsterpartiet. Framför allt Ung Vänster växte. Många av de nya medlemmarna var kritiska till Vänsterpartiets stöd till den socialdemokratiska politiken. Detsamma gällde många äldre partimedlemmar som ville se en återgång till partiets traditionella oppositionspolitik.

Även USA-kritiken mildrades under 1990-talet. Det var paret Clintons årtionde. USA:s ekonomi fungerade. Medan EU framstod som handlingsförlamat under den långvariga konflikten i före detta Jugoslavien ingrep USA diplomatiskt och militärt mot Serbien på ett sätt som bidrog till att de öppna krigshandlingarna upphörde och Milosevic avsattes och ställdes inför krigsförbrytardomstol.
   Vänstern kritiserade visserligen de amerikanska bombningarna och förordade någon form av diplomatiska lösningar, men det fick inget genomslag. President Clintons ämbetsperiod var framgångsrik. Den ljudligaste kritiken handlade om hans oralsexuella snedsprång.

Millennieskiftet och krisen närmade sig George dabbeljo Bush valdes till amerikansk president. När han besökte Göteborg samlades tiotusentals demonstranter från hela Sverige. Polisens dubbelspel ledde till omfattande kravaller. Butiker på Avenyn vandaliserades. Polis besköt demonstranter med skarp ammunition. Minst en blev allvarligt skadad. En ny tid stod för dörren.
   Det skärpta läget ledde till kris också inom V.

Mer om detta nästa vecka