Sommarens krig i Gaza resulterade i svåra
brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag. Även
om den palestinska sidan har sin del i skulden så vilar det tunga
ansvaret för övergreppen på den israeliska armén. Det är slutsatserna i
en 237-sidig rapport från organisationen Läkare för Mänskliga
Rättigheter – Israel (PHR-I) som under hösten gjort tre ”fact-finding
missions” till Gaza.
PHR-I, assisterad av civila palestinska organisationer i Gaza och 8 anlitade internationella experter utan egna bindningar till konflikten, konstaterar att den 50 dagar långa offensiven krävde över 2 100 palestiniers - varav minst 70 % civila och över 500 barn - liv, medan över 11 000 skadades och mer än 100 000 personer gjordes hemlösa. På den israeliska sidan dödades enligt officiella israeliska källor 73 israeler – 67 soldater och 6 civila, varav ett barn – medan 469 soldater och 255 civila skadades.
”Det var ett anrop från ett hus som blivit slumpmässigt träffat. Klockan var omkring 01 på natten... Inne i huset var det fullständigt kaos, rök överallt och svårt att andas... Jag såg en svårt skadad kvinna under en trappa, tog henne till ambulansen och återvände till huset. Vi lyckades få in 3-6 personer i den andra ambulansen... Jag glömde min ficklampa i huset och gick tillbaka för att hämta den... Då hörde jag svag gråt från en baby som jag inte noterat, jag såg ingen men rösten kom inifrån en hög brinnande bråte. Jag sökte i högen, kände att min hand blev bränd och till slut hittade jag en baby, omkring en månad gammal. Jag tog henne och sprang tillbaka till ambulansen, men innan jag kom fram hade hon slutat andas. Jag gav hjärt-lungräddning och hon kom tillbaka till livet... Jag tackar Gud att jag glömde ficklampan... Jag har sparat en bild av henne från sjukhuset... Nu skall jag hålla ögonen på henne, se henne växa och berätta för henne hur stolt jag är att hon lever” (Yousef Al Kahlout, sjukvårdare hos Röda Halvmånen).
Utöver olika översikter av händelserna har PHR-I genomfört 68 djupintervjuer med offer för striderna. Den överväldigande majoriteten av de som fått sjukhusvård för olika skador hade skadats av olika former av explosioner, oftast orsakade av missiler avfyrade från stridsflygplan, drönare, tanks eller kanonbåtar, och påfallande många hade skadats i eller i nära anslutning till sina egna hem. Samma slutsatser finns också i en tidigare utgiven rapport av Amnesty International som, liksom PHR-I, konstaterar att attackerna mot bostadshus ofta resulterat i väldigt många offer från samma familj. Ingen plats i Gaza var under denna tid säker, ingen flyktväg öppen. Jämfört med tidigare kunde också betydligt färre skadade evakueras från Gaza – både via Egypten och via Israel.
Vid ett försök att evakuera staden Khuza´a den 24 juli noterade de flyende en liten pojke som närmade sig dem gråtande och, hållande sina tarmar i handen, bad dem att ta honom med...”Vi sprang för våra liv, och lämnade barnet kvar. Han kunde ha varit min son och jag lämnade honom där att dö...” (vittnesmål av Samia Abu Daka). ”Jag bar min egen son i armarna och han var skräckslagen... Han bad mig inte lämna honom även om han dog för att soldaterna då skulle ta honom eller låta honom ligga på gatan...” (vittnesmål av dr. Kamal Qdeih). Det skadade barnet, Bader Qdeih 6 år, finns på bild från en israelisk postering, där de flyende, liksom ambulansteam, hölls kvar tre timmar, man ser honom be om vatten... Efter att han sedermera kommit till sjukhus, avled han av sina skador.
De flesta drabbade hade inte fått någon varning innan angreppet sattes in. I några fall föregicks anfallet av ett telefonsamtal där en röst uppmanade invånarna att lämna huset inom 5 minuter. En annan ”varning” kunde vara en mindre attack, ”roof-knock”-varning – som i sig ibland orsakade skador – följt av ett större med förstörelse av hela huset. En del familjer kunde under utrymningen råka ut för nya attacker, även sedan de sökt skydd på någon av FN:s officiella skolor och kontor. Vid flera tillfällen anfölls människor som just höll på att begrava anhöriga som fallit offer. Det förekom också att människor togs som gisslan och användes som mänskliga sköldar av soldaterna.
PHR-I, assisterad av civila palestinska organisationer i Gaza och 8 anlitade internationella experter utan egna bindningar till konflikten, konstaterar att den 50 dagar långa offensiven krävde över 2 100 palestiniers - varav minst 70 % civila och över 500 barn - liv, medan över 11 000 skadades och mer än 100 000 personer gjordes hemlösa. På den israeliska sidan dödades enligt officiella israeliska källor 73 israeler – 67 soldater och 6 civila, varav ett barn – medan 469 soldater och 255 civila skadades.
”Det var ett anrop från ett hus som blivit slumpmässigt träffat. Klockan var omkring 01 på natten... Inne i huset var det fullständigt kaos, rök överallt och svårt att andas... Jag såg en svårt skadad kvinna under en trappa, tog henne till ambulansen och återvände till huset. Vi lyckades få in 3-6 personer i den andra ambulansen... Jag glömde min ficklampa i huset och gick tillbaka för att hämta den... Då hörde jag svag gråt från en baby som jag inte noterat, jag såg ingen men rösten kom inifrån en hög brinnande bråte. Jag sökte i högen, kände att min hand blev bränd och till slut hittade jag en baby, omkring en månad gammal. Jag tog henne och sprang tillbaka till ambulansen, men innan jag kom fram hade hon slutat andas. Jag gav hjärt-lungräddning och hon kom tillbaka till livet... Jag tackar Gud att jag glömde ficklampan... Jag har sparat en bild av henne från sjukhuset... Nu skall jag hålla ögonen på henne, se henne växa och berätta för henne hur stolt jag är att hon lever” (Yousef Al Kahlout, sjukvårdare hos Röda Halvmånen).
Utöver olika översikter av händelserna har PHR-I genomfört 68 djupintervjuer med offer för striderna. Den överväldigande majoriteten av de som fått sjukhusvård för olika skador hade skadats av olika former av explosioner, oftast orsakade av missiler avfyrade från stridsflygplan, drönare, tanks eller kanonbåtar, och påfallande många hade skadats i eller i nära anslutning till sina egna hem. Samma slutsatser finns också i en tidigare utgiven rapport av Amnesty International som, liksom PHR-I, konstaterar att attackerna mot bostadshus ofta resulterat i väldigt många offer från samma familj. Ingen plats i Gaza var under denna tid säker, ingen flyktväg öppen. Jämfört med tidigare kunde också betydligt färre skadade evakueras från Gaza – både via Egypten och via Israel.
Vid ett försök att evakuera staden Khuza´a den 24 juli noterade de flyende en liten pojke som närmade sig dem gråtande och, hållande sina tarmar i handen, bad dem att ta honom med...”Vi sprang för våra liv, och lämnade barnet kvar. Han kunde ha varit min son och jag lämnade honom där att dö...” (vittnesmål av Samia Abu Daka). ”Jag bar min egen son i armarna och han var skräckslagen... Han bad mig inte lämna honom även om han dog för att soldaterna då skulle ta honom eller låta honom ligga på gatan...” (vittnesmål av dr. Kamal Qdeih). Det skadade barnet, Bader Qdeih 6 år, finns på bild från en israelisk postering, där de flyende, liksom ambulansteam, hölls kvar tre timmar, man ser honom be om vatten... Efter att han sedermera kommit till sjukhus, avled han av sina skador.
De flesta drabbade hade inte fått någon varning innan angreppet sattes in. I några fall föregicks anfallet av ett telefonsamtal där en röst uppmanade invånarna att lämna huset inom 5 minuter. En annan ”varning” kunde vara en mindre attack, ”roof-knock”-varning – som i sig ibland orsakade skador – följt av ett större med förstörelse av hela huset. En del familjer kunde under utrymningen råka ut för nya attacker, även sedan de sökt skydd på någon av FN:s officiella skolor och kontor. Vid flera tillfällen anfölls människor som just höll på att begrava anhöriga som fallit offer. Det förekom också att människor togs som gisslan och användes som mänskliga sköldar av soldaterna.
”De äldre männen, kvinnorna och barnen tillsades att lämna huset... Soldaterna beordrade Ramadan och de andra unga männen att klä av sig till underkläderna... De tvingade Ramadan att gå före dem ned i källaren och sade att om de hittade någon som gömde sig där skulle de omedelbart döda honom... Sedan togs männen till andra våningen. De placerades två och två i var sitt fönster. De israeliska soldaterna placerade sina gevär på deras axlar och började skjuta ut genom fönstren... Ramadan blev tillsagd att stå absolut stilla... Det hela varade med avbrott 8 timmar utan att de fick någonting att äta eller dricka... Efteråt hade han svår huvudvärk och tinnitus som varade många dagar...” (ur vittnesmål av Ramadan Qdeih).
Totalt attackerade israelerna 17 sjukhus och 56 hälsocentra. Nästan samtliga fanns angivna på tydliga kartor. Den 23 juli angreps Al-Wafasjukhuset – det enda rehabiliteringscentrat i Gaza – och förstördes helt. Några dagar tidigare attackerades Shuhada Al-Aqsasjukhuset sammanlagt 15 gånger av stridsvagnar, vilket ledde till 8 döda och en mängd sårade både bland patienter, personal och besökare. Även räddningsteam under utryckning kunde anfallas. En speciell variant var de så kallade ”double-tap”-attackerna. Först ett anfall mot något kvarter och sedan, efter att räddningspersonal anlänt, en ny och kraftigare attack som tog med sig redan skadade, sjukvårdare och ambulanser.
”Man blev kallade till ett närliggande hus där 4 personer uppgavs skadade... Teamet fick grönt ljus från Röda Korset att evakuera, man hade koordinerat med israelerna och var med på telefon... När teamet nått fram och börjat öppna dörrarna på ambulansen träffades den av en missil från en drönare och började brinna... Två skadade sjukvårdare lyckades ta sig tillbaka, men en tredje blev kvar... En konvoj på tre ambulanser sändes dit, men möttes av massiv eldgivning, och en ambulansförare skadades... Senare kunde man evakuera den kvarvarande sjukvårdaren, som hade dött av brännskador...(ur rapport från Röda Halvmånen).
De långsiktiga konsekvenserna av kriget är, menar PHR-I, enorma. Förstörelsen av infrastruktur som vatten, el och avlopp har, tillsammans med farliga halvraserade hus, kvarvarande oexploderade bomber och förgiftad mark, luft och vatten, lett till en mycket alarmerande hälsosituation – speciellt som området inte hämtat sig från tidigare angrepp. En stor del av befolkningen är också traumatiserad och i behov av behandling för Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Även i södra Israel, som utsatts för raketangrepp från Gaza, finns svårt traumatiserade människor – även om möjligheten att ge dessa vård dock är på en helt annan nivå än i Gaza, som fortfarande är underställt israelisk blockad.
PHR-I sammanfattar sina iakttagelser med att händelser i Gaza under den aktuella offensiven i åtskilliga fall inneburit svåra brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Här innefattas tunga och oförutsägbara bombningar av civila områden, oförmåga att skilja mellan legitima mål och skyddade objekt, utbredd förstörelse av privat egendom, tagande av gisslan, förvägrande av vård, bristande varningssystem och frånvaro av säkra områden. Angreppen var, konstaterar PHR-I, av den omfattningen att de knappast bara kan tillskrivas lokala militära befälhavares beslut, utan måste ha fått godkännande på högsta politiska nivå.
Det är av största vikt, menar PHR-I, att FN, EU, USA och andra aktörer nu tar initiativ att påverka regeringarna i Egypten och Israel att underlätta utredningar om misstänkta krigsbrott så att de ansvariga kan ställas till svars. Detta har för övrigt den palestinska men ej den israeliska ledningen redan gått med på. Ytterst måste också de underliggande orsakerna till konflikten, framför allt ockupationen, lösas. Annars kan vi ”förvänta att se framtida upprepning och eskalering av kriget 2014”, avslutar PHR-I.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar