Konstens sprängkraft av Gunnar Stensson

Ni minns kanske hur Israels ambassadör gick till fysiskt angrepp mot Gunilla Sköld Feilers och Dror Feilers konstinstallation Snövit och sanningens vansinne vid vernissagen i Stockholm i februari 2004, nästan på dagen för 11 år sedan.
   Den israeliska regeringen krävde att installationen skulle tas bort. En massiv förtalskampanj fördömde utställningen som antisemitisk – lite egendomligt eftersom den skapats av judiske och på den tiden israeliske medborgaren Dror Feiler och hans hustru. Nyligen gav Ordfront förlag ut en bok om episoden. Det är ett exempel på effekten av den postmoderna koncept-konsten när den fungerar som bäst.
   Temat var Palestinakonflikten, Charlie skulle ha uppskattat kampen mellan yttrandefrihetens försvarare och des högljudda, mäktiga fiender! Skaffa boken och läs, inför debatten om konsthallen.

Vad gör vi med konsthallen? Med den frågan vänder sig Bengt Hall sig direkt till Vänsterpartiets representanter i Kultur- och fritidsnämnden efter att ha framfört kritik mot Konsthallens utställningar (”svårbegripliga, opedagogiska, ensidiga, ointressanta”).
   I nummer 2 och 3 av VB sågar Bengt Hall Nina Canells utställning som visats de senaste månaderna.
   Nämndens ordförande Joakim Friberg (S) avvisar kritiken mot konsthallen och vill fortsätta enligt de principer som hittills varit vägledande.
   M, FP och C hänvisar till det uppdrag kulturnämnden gav konsthallen under förra mandatperioden. Det gick ut på att även annan konst än samtidskonst ska visas och att utställningarna ska vara både breda och smala. Därmed tycker de sig ha tillmötesgått kritiken.
   Kristdemokraten Zoltàn G-Wagner instämmer i Bengt Halls kritik i en egen insändare i Sydsvenskan (4/2): ”utställningsverksamheten har ett starkt drag av Kejsarens nya kläder” - och vill göra om Konsthallens verksamhet från grunden. Som kristdemokrat menar han sig företräda ”verklighetens folk”, kan jag tro.

Så nu väntar vi på vad vänsterledamöterna i Kultur och Fritids tycker. Men först några kommentarer till debatten.
   Åsa Nacking är ansvarig för utställningsverksamheten. Det är angeläget att hon kommer till tals, eller, om hon avstår, att debatten förs på ett sätt som respekterar hennes insatser.
   Jag besöker då och då konsthallen. Jag förväntar mig inte att varje utställning ska intressera mig, men ganska många gör det. Till stöd för minnet har jag framför mig tre av de 70-sidiga häften som presenterat tidigare utställningar.
   Joao Penalva (våren 2010) är en portugisisk konstnär och författare. Han har ett sätt att förvandla text till bild som intresserar mig. Han anknyter till den portugisiske poeten Pessoa.
   Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval (årsskiftet 2011-12). Häftet innehåller en kort text om Hill, några reproduktioner av Hills målningar och teckningar, samt andra konstnärer som berörts av hans konst. Den utställningen var särskilt intressant genom att visas bara ett stenkast – förutsatt en duktig stenkastare – från Hills hem på Skomakargatan.

   A Forest Divided. Henrik Håkanssons utställning sommaren 2012. Den handlar om förhållandet mellan kultur och natur. Mycket intressant. Jag bor där Lunds stad och naturen möts, ser dagligen hur Lund bryter sig in i naturen men också hur naturen, djur och växter, slår tillbaka och sprider sig och bearbetar staden.

Den (nu nedlagda) utställning som irriterade Bengt Hall är ”Free-Space Path Loss” av konstnären Nina Canell. Man kan irritera sig på att de flesta utställningarna har engelska titlar (liksom låtarna i tv-festivalen). När man översätter orden märker man emellertid att ordbokens förslag på svenska motsvarigheter till de engelska orden ger titeln en intressant mångtydighet. Free-Space = fri rymd, fritt rum, öppen plats, Path = stig, spår, Loss = förlust. Fogar man samman de båda orden får man betydelsen spårlös. Någon är vilse i rymden/rummet och kompisarna är spårlöst försvunna.
   Man kan tolka orden som ett uttryck för den vilsenhet många i vår tid känner inför universum, miljöförstöring, politik, krig. Den övergivna reseradion på en öde vidd kan symbolisera de gamla ideologiernas och trosförkunnelsernas kollaps. Batterierna är slut och för resten är det ingen som lyssnar.
   Onekligen lite dystert. Man kan förstå att lundaborna hellre tittar på Paddington. Men man vill å andra sidan knappast ersätta Nina Canells utställning med Paddington på andra sidan torget.

Visst kan man utveckla konsthallens verksamhet. Ett utmärkt exempel på den möjligheten är Henrik Håkanssons utställning A forest divided som kunde varit en utgångspunkt för seminarier och kvällsmöten om miljö, stadsplanering och samexistensen natur-kultur.
   Hill-utställningen kunde ha gett inspiration till en rad program om Lunds kulturhistoria.
   Jag tänker mig alltså offentliga kvällsarrangemang. De behöver inte enbart ha samband med utställningarna. De kunde handla om litteratur, om musik, om politik.
   Faktum är att sådant ofta förekom i konsthallen förr.
   1976 framförde Giai Phong en krönika om Vietnamkriget.
   1994 samlade Gudrun Schyman stora lyssnarskaror till ett valmöte.
   Röda Kapellet skulle kunna framföra sitt aktuella program Musik i mörka tider i samband med Chris Marker-utställningen som öppnar i veckoslutet.
   Men då behövs förstås personal och andra insatser på kvällstid, 19 till 22. Det kostar. Och det krävs engagerade medborgare som kan komma med programförslag.

Chris Marker. A Grin Without a Cat är titeln på konsthallens nya utställning. Chris Marker är filmskapare och fotograf. Många har säkert sett hans filmer. De har nästan alltid dokumentära inslag och behandlar angelägna ämnen som krigen, kolonialismen och revolutionerna.
   Gå och se och fundera innan ni tar ställning till konsthallens verksamhet. Konsthallen är granne med vänsterpartilokalen. Kaos är granne med Gud.