Distinktionen mellan höger och vänster i politiken: Är den fortfarande meningsfull? av Marianne Sonnby-Borgström

Vårens Filosoficirkel inleddes med en föreläsning på temat vänster och höger i politiken. Palaestras aula var i det närmaste fullsatt.

Föredragshållaren, Håkan Arvidsson, har ett revolutionärt förflutet i 68-vänstern i Lund och har senare varit anställd vid det röda universitet i Roskilde. För några år sedan kom Håkan Arvidsson ut med boken ”Vi som visste allt”, där han utifrån en självbiografiskt perspektiv beskriver sin upplevelse av 68-rörelsens utveckling.

Höger och vänster i den franska nationalförsamlingen
Håkan Arvidsson började med en historisk exposé över hur orden höger och vänster uppkommit i politiken. Ordens betydelse har sitt ursprung från tiden för franska revolutionen. De revolutionära jakobinerna satt till vänster i den franska nationalförsamlingen. Jakobinerna kämpade för de lägre klasserna i samhället och de ville ha snabba och genomgripande förändringar. Ordet vänster har sitt ursprung i denna rent rumsliga placering. En grundidé i den franska revolutionen var att människan genom sitt förnuftiga agerande kunde förändra samhället. Frihet, jämlikhet och broderskap var de ledande parollerna för det mål som samhället borde sträva mot. Detta tänkande stod i skarp konstrast till konservatismens idéer. Den konservativa falangen satt till höger i den franska nationalförsamlingen. Arvidsson framhöll att de konservativa i motsats till de revolutionära menade att människan inte har möjlighet att påverka samhället genom sitt medvetna, förnuftiga agerande. Samhället vilar organiskt på sin historia och tradition där människor bara är kuggar i samhällsmaskineriet. Mänskliga ingripanden i samhället som medför snabba förändringar leder bara till kaos och elände, enligt den konservativa läran.

Motsättningen arbete och kapital
Efter den franska revolutionens och feodalismens sammanbrott kom industrialismens genombrott. Nya politiska rörelser framträdde som speglade motsättningen mellan arbete och kapital. Ordet vänster kom nu att förknippas med arbetarrörelsens kamp, med viljan att förändra samhället och med jämlikhetsideal. Ordet höger kopplades till den borgerliga klassen, med viljan att bevara det bestående och med nationalismen. Marx politiska skrifter och tänkande utgjorde den teoretiska grund som arbetarklassens politiska rörelse inledningsvis grundade sig på. Arvidsson betonade att Marx var kluven när det gällde en viktig tes i upplysningsepokens tänkande, nämligen att människan med sitt förnuftiga agerande skulle kunna förändra världen. Marx förenade den romantiska/konservativa idén om strukturer som styr och begränsar människans möjligheter att agera med tanken att människans insatser för förändring är viktiga. Kapitalismens stadium måste emellertid passeras innan människan genom sitt agerande kan förändra världen till ett klasslöst samhälle som kan befria människan från alienation.

Realpolitik kontra plakatpolitik
Den revolutionära rörelsen delades senare i två läger, det kommunistiska, revolutionära och det reformistiska, socialistiska. Arvidsson påpekade att den kommunistiska utopin ansågs vara oväsentlig för det politiska agerandet i den reformistiska rörelsen. Människorna skulle med förnuftigt politiskt agerande påverka samhället i små steg. Socialismen skulle därmed kunna reformeras fram inom det bestående samhället. Vägen mot målet är det viktiga. Målet förändras och förflyttar sig, men med förnuftets hjälp kan människan genom de små förändringarna styra mot ett bättre samhälle. Arvidsson menade att när det gäller distinktionen höger och vänster inom arbetarrörelsen kom det att bli den kommunistiska mera revolutionära grenen som betecknades som vänster. Inom den kommunistiska grenen av vänstern har diskussionen om konflikten mellan små förändringar inom systemet eller mer långtgående förändringar som spräcker de strukturella ramarna ständigt hållits levande och ibland formulerats i termerna realpolitik kontra plakatpolitik.

Finns en vänsterideologi idag?
Enligt Arvidsson har en central tes inom den revolutionära vänstern varit att kapitalismen kommer att störtas på grund av arbetarklassens utarmning. Denna profetia har inte besannats, tvärtom har det kapitalistiska systemet producerat stor rikedom och de forna socialistiska staterna blev allt fattigare. Dessa omständigheter, påpekade Arvidsson, gjorde det problematiskt för kritikerna av det kapitalistiska systemet. Dessutom har den socialdemokratiska rörelsen varit mycket framgångsrik genom sin lyckosamma fördelningspolitik. De socialdemokratiska framgångarna har, enligt Arvidsson, lett till att den kollektiva identifikationen med arbetarklassen försvunnit. Idag är människor individualister och de bryr sig framförallt om s.k. plånboksfrågor. Socialdemokraterna talar om förnyelse, men Arvidsson menar att ingen förnyelse av socialdemokratin är möjlig. Socialdemokraterna har segrat sig till döds. Alla upplever sig idag som individer och inte som kollektiv. Ett ytterligare problem med att hävda de traditionella vänsterståndpunkterna är att de nya moderaterna har satt upp välfärdsstatens idéer på sitt program. Därmed blir även det som utgjorde den gamla högern svår att definiera på höger - vänsterskalan i traditionell bemärkelse. Att beteckna sig som vänster idag utgör snarare en identitetsmarkör än ett verkligt politiskt ställningstagande. Arvidsson avslutade sitt föredrag med att hävda att vi nu befinner oss där Tingsten förutspådde att vi skulle hamna, nämligen i ett tillstånd där de politiska ideologierna är döda.

Seger till döds?
Arvidsson föreläsning var intressant när han i grova penseldrag målade upp den historiska bakgrunden till dagens situation inom politiken vad gäller vänster - höger, men tyvärr blev det för lite tid över att tala om dagens politiska situation. Analysen av politiken och ideologierna idag hade förtjänat mer djup.
   Vad menar Arvidsson t. ex. med att socialdemokratin segrat sig till döds? Menar han att de problem som socialdemokratin och vänstern ville lösa är övervunna idag eller menar han att människor har svårt att identifiera sig med den kollektiva identitet som socialdemokraterna vill företräda? Om det är den senare betydelsen som han vill hävda så är jag benägen att hålla med. Vad är det som förklarar den nya individualismen? Är den inte snarare ett resultat av att produktionsbetingelserna förändrats och att gamla kollektiva gemenskaperna av industriarbetare och fackliga rörelser är försvagade. Jag tror mer på denna förklaring än på socialdemokraternas segerrika fördelningspolitik.
   Om Arvidsson menar att socialdemokraterna har löst motsättningarna i samhället och de resurssvaga grupperna är så nöjda att de inte behöver någon som är förespråkare för deras intressen så är detta verkligen ett påstående som jag vill ifrågasätta. Idag har kapitalet en stor övermakt gentemot de anställda som får allt osäkrare och oförutsägbara arbetsförhållanden. Maktlösheten för den enskilde är stor inom arbetslivet idag. Bemanningsföretagen blomstrar och den anställde är utan trygghet och rättigheter. Facket är försvagat och utgör ingen motmakt. Stora grupper står utanför arbetsmarknaden. De motsättningar som den vänsterpolitiska ideologin grundade sin analys på är mycket aktuell även idag.
   Arvidssons påstående om att socialdemokratins seger har inneburit deras egen död kan också vara  ett uttryck för den gamla tesen om att de lägre klasserna klarar sig gott på smulorna från kapitalismen och därmed mister de grunden för sitt missnöje och sin vilja till förändring. Genom ständigt ökande konsumtion binds människornas medvetande vid kapitalismen och människor skulle idag inte vilja något annat än att få lite mer i plånboken så att den individuella konsumtionen kan stegras ytterligare ett par snäpp. I så fall är det ju snarare ett uttryck för kapitalismens seger och inte socialdemokratins. Om människan förvandlats till enbart konsument kan detta ju inte vara det mål som socialdemokratin ursprungligen syftade till. Kan konsumismen inte betraktas som det yttersta uttrycket för alienation och som en tröst för bristen på makt över sin situation och över utvecklingen i samhället?

Är de politiska ideologierna döda?
Arvidssons avslutande reflektion om de politiska ideologiernas död grundar han troligtvis i stor utsträckning på hur det ser ut i den politiska mittfåran, där det i det senaste valet var svårt att skilja på höger och vänster. Arvidsson har kanske rätt angående de politiska ideologiernas död om han menar att politiskt agerande och argumenterande som utgår från ideologiska skiljelinjer är sällsynt förekommande hos det politiska etablissemanget idag. Globaliseringen har minskat handlingsutrymmet för den nationella politiken. Risken är att väljarna sviker politiken, eftersom de upplever att de inte kan påverka. Partiernas politiska program är till förvillelse lika.
   Att de politiska ideologierna har problem idag innebär inte att behovet av ideologisk diskussion har minskat. Den ideologi som formulerades av vänstern under helt andra samhälleliga förutsättningar måste utvecklas och revideras på många punkter. Diskussion av mera långsiktiga politiska strategier på internationell nivå är nödvändig. Strategierna måste formuleras med utgångspunkt i de problem som finns idag och många av dem är av global karaktär. Om inte de vänsterpolitiska partierna och de utomparlamentariska rörelserna förmår formulera nya, trovärdiga politiska strategier är risken att vi helt överlämnar agendan åt marknadskrafterna och det internationella kapitalet.