Det finns en hel del märkligheter i de senaste dagarnas avslöjanden kring förhandlingarna i Israel-Palestina-konflikten. Spelar DN rollen av duktig idiot?
Läckorna uppfattas som komprometterande för den Palestinska myndigheten på Västbanken och offentliggörs genom en samordnad publicering av engelska Guardian, nyhetsbyrån Al-Jazira i Qatar och Dagens Nyheter.
Som läsare får man uppfattningen dokumenten kommer från Wikileaks, men det är i högsta grad oklart. Guardian uppger att dokumenten kommer från den arabiska nyhetsbyrån Al-Jazira. Al-Jazira nämner inte Wikileaks, utan att skriver utan närmare precisering av källan att man kommit över 1600 dokument från tio års förhandlingar mellan Israel och Palestina.
Dagens Nyheter säger däremot att man som första tidning har fått ta del av dokument från januari 2010 som Wikileaks kommit över, och som skickats från amerikanska ambassaden i Tel Aviv till Washington.
Tidningen Journalisten skriver att de 1600 dokument som är underlag för artiklarna kommer från Al-Jazira och inte ifrån Wikileaks.
Al-Jazira stöder Hamas
Det hade kanske inte spelat så stor roll, om det inte varit så att Al-Jazira stöder Hamas i den pågående interna konflikten mellan Palestinska myndigheten i Ramallah och Hamas. Endast den Palestinska myndigheten erkänns av USA och Israel som förhandlingsmotpart.
Det är bara i förbigående som konflikten mellan Hamas och den Palestinska myndigheten skymtar i den svenska medierapporteringen av "The Palestine Papers".
Och det framgår inte heller att avslöjandena görs vid en kritisk tidpunkt för den Palestinska myndigheten. I några fall är rapporteringen märkligt frånvarande. Sydsvenskan har haft två små korta nyhetssnuttar, medan Dagens Nyheter blåser på med ledarartiklar och dubbelsidiga nyhetsartiklar två dagar i följd.
Det har förvisso hänt andra saker i världen dessa dagar, men man kan tycka att de ansvariga i konkurrerande media borde hålla sig för goda för att avstå att skriva därför att man inte själva stått för scoopet.
DN varnade för Al-Jazira
Ironiskt nog hade DN.se så sent som den 6 december en artikel från TT som varnade för överdriven tilltro till Al-Jazira. Rubriken var "Al-Jaziras oberoende ifrågasatt".
DN gör nyhet av att den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst samarbetar med Israel, trots att detta är känt sedan länge och i efterhand också kommenteras på ledarplats. Det först i slutet av DN-korren Nathan Shachars text som man mellan raderna förstår att Al-Jazira kan ha andra motiv än rent de journalistiska för sin publicering. Man får nästan intrycket av att Shachar fått slåss för att få med formuleringarna. Det blir inte särskilt tydligt för läsarna.
Läckorna uppfattas som komprometterande för den Palestinska myndigheten på Västbanken och offentliggörs genom en samordnad publicering av engelska Guardian, nyhetsbyrån Al-Jazira i Qatar och Dagens Nyheter.
Som läsare får man uppfattningen dokumenten kommer från Wikileaks, men det är i högsta grad oklart. Guardian uppger att dokumenten kommer från den arabiska nyhetsbyrån Al-Jazira. Al-Jazira nämner inte Wikileaks, utan att skriver utan närmare precisering av källan att man kommit över 1600 dokument från tio års förhandlingar mellan Israel och Palestina.
Dagens Nyheter säger däremot att man som första tidning har fått ta del av dokument från januari 2010 som Wikileaks kommit över, och som skickats från amerikanska ambassaden i Tel Aviv till Washington.
Tidningen Journalisten skriver att de 1600 dokument som är underlag för artiklarna kommer från Al-Jazira och inte ifrån Wikileaks.
Al-Jazira stöder Hamas
Det hade kanske inte spelat så stor roll, om det inte varit så att Al-Jazira stöder Hamas i den pågående interna konflikten mellan Palestinska myndigheten i Ramallah och Hamas. Endast den Palestinska myndigheten erkänns av USA och Israel som förhandlingsmotpart.
Det är bara i förbigående som konflikten mellan Hamas och den Palestinska myndigheten skymtar i den svenska medierapporteringen av "The Palestine Papers".
Och det framgår inte heller att avslöjandena görs vid en kritisk tidpunkt för den Palestinska myndigheten. I några fall är rapporteringen märkligt frånvarande. Sydsvenskan har haft två små korta nyhetssnuttar, medan Dagens Nyheter blåser på med ledarartiklar och dubbelsidiga nyhetsartiklar två dagar i följd.
Det har förvisso hänt andra saker i världen dessa dagar, men man kan tycka att de ansvariga i konkurrerande media borde hålla sig för goda för att avstå att skriva därför att man inte själva stått för scoopet.
DN varnade för Al-Jazira
Ironiskt nog hade DN.se så sent som den 6 december en artikel från TT som varnade för överdriven tilltro till Al-Jazira. Rubriken var "Al-Jaziras oberoende ifrågasatt".
DN gör nyhet av att den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst samarbetar med Israel, trots att detta är känt sedan länge och i efterhand också kommenteras på ledarplats. Det först i slutet av DN-korren Nathan Shachars text som man mellan raderna förstår att Al-Jazira kan ha andra motiv än rent de journalistiska för sin publicering. Man får nästan intrycket av att Shachar fått slåss för att få med formuleringarna. Det blir inte särskilt tydligt för läsarna.
Israel drar längsta strået
Vem gynnas? Knappast Hamas, även om det i Gaza nu ropas på revolution mot den Palestinska myndigheten. Däremot är den israeliska regeringen säkert inte missbelåten. Är det någonting vi i studiecirkeln om Palestina förstått efter ett och ett halvt år, inklusive studier på plats i landet, så är det att den israeliska regeringen inte vill ha någon uppgörelse. Så fort det närmar sig något avgörande så gör israelerna något oväntat som omintetgör vidare förhandlingar. Och så kastar de skulden på palestinierna. Det slår aldrig fel. Den som ser vad som händer mellan Israel och Palestina med sådana glasögon förstår mycket som annars är obegripligt. Bitarna faller på plats.
Både 2008 och 2010 har palestinierna varit beredda att göra stora eftergifter, men den nuvarande israeliska regeringen ger bara kalla handen, till synes märkligt omedveten om att -- som den israeliske journalisten Gideon Levy uttrycker det – det egna huset brinner.
Fokus ligger snett
Man kan också notera att fokus ligger på eftergifter från den palestinska sidan, inte från den israeliska. Det finns inte mycket att rapportera i det senare fallet, men detta borde i sig vara lika viktigt att berätta för balansens skull.
Den arabiska nättidningen Asharq Al Awsat i Storbritannien frågade sig i onsdags "Har Abbas sålt ut den palestinska saken? Chefredaktören Tariq Alhomayed svarade själv nej. Förutom att han påpekade att mycket av det som kommit ut redan var känt sa han:
"Det jag inte gillar är försöken [av Hamas] att förstöra den Palestinska myndigheten, som för närvarande erkänns som en suverän stat av den ena sydamerikanska staten efter den andra. Israel var häromdagen rasande över att den palestinska representationen i Dublin uppgraderats till diplomatisk nivå, vilket både Frankrike och USA tidigare gjort och Storbritannien är på väg att göra."
Diplomatisk offensiv
Vid ett seminarium om Palestina med Demokratisk Vänster i Lund i söndags berörde forskaren Henry Diab från Lunds universitet samma sak.
Den Palestinska myndigheten driver en diplomatisk offensiv som syftar till att isolera USA i dess stöd till Israel, sa Henry Diab. Efter Sten Anderssons tysta diplomati på 80-talet och Yassir Arafats erkännande i Stockholm av Israels rätt att existera, har ett hundratal stater erkänt Palestina som en egen stat. Men det har varit länder inom Arabförbundet, afrikanska stater och stater från det gamla östblocket. De är från israelisk utgångspunkt betydelselösa. Dagens erkännande av staten Palestina inom 1967 års gränser är av ett helt annat slag och mer kritiskt för Israel.
Diab pekar också på att många länder, bland annat de skandinaviska, graderat upp den diplomatiska nivån av den palestinska representationen i sina länder.
Den israeliska regeringen anklagar den Palestinska myndigheten för att ta initiativet ifrån de pågående fredsförhandlingarna genom sin diplomatiska offensiv i Latinamerika.
Vem gynnas? Knappast Hamas, även om det i Gaza nu ropas på revolution mot den Palestinska myndigheten. Däremot är den israeliska regeringen säkert inte missbelåten. Är det någonting vi i studiecirkeln om Palestina förstått efter ett och ett halvt år, inklusive studier på plats i landet, så är det att den israeliska regeringen inte vill ha någon uppgörelse. Så fort det närmar sig något avgörande så gör israelerna något oväntat som omintetgör vidare förhandlingar. Och så kastar de skulden på palestinierna. Det slår aldrig fel. Den som ser vad som händer mellan Israel och Palestina med sådana glasögon förstår mycket som annars är obegripligt. Bitarna faller på plats.
Både 2008 och 2010 har palestinierna varit beredda att göra stora eftergifter, men den nuvarande israeliska regeringen ger bara kalla handen, till synes märkligt omedveten om att -- som den israeliske journalisten Gideon Levy uttrycker det – det egna huset brinner.
Fokus ligger snett
Man kan också notera att fokus ligger på eftergifter från den palestinska sidan, inte från den israeliska. Det finns inte mycket att rapportera i det senare fallet, men detta borde i sig vara lika viktigt att berätta för balansens skull.
Den arabiska nättidningen Asharq Al Awsat i Storbritannien frågade sig i onsdags "Har Abbas sålt ut den palestinska saken? Chefredaktören Tariq Alhomayed svarade själv nej. Förutom att han påpekade att mycket av det som kommit ut redan var känt sa han:
"Det jag inte gillar är försöken [av Hamas] att förstöra den Palestinska myndigheten, som för närvarande erkänns som en suverän stat av den ena sydamerikanska staten efter den andra. Israel var häromdagen rasande över att den palestinska representationen i Dublin uppgraderats till diplomatisk nivå, vilket både Frankrike och USA tidigare gjort och Storbritannien är på väg att göra."
Diplomatisk offensiv
Vid ett seminarium om Palestina med Demokratisk Vänster i Lund i söndags berörde forskaren Henry Diab från Lunds universitet samma sak.
Den Palestinska myndigheten driver en diplomatisk offensiv som syftar till att isolera USA i dess stöd till Israel, sa Henry Diab. Efter Sten Anderssons tysta diplomati på 80-talet och Yassir Arafats erkännande i Stockholm av Israels rätt att existera, har ett hundratal stater erkänt Palestina som en egen stat. Men det har varit länder inom Arabförbundet, afrikanska stater och stater från det gamla östblocket. De är från israelisk utgångspunkt betydelselösa. Dagens erkännande av staten Palestina inom 1967 års gränser är av ett helt annat slag och mer kritiskt för Israel.
Diab pekar också på att många länder, bland annat de skandinaviska, graderat upp den diplomatiska nivån av den palestinska representationen i sina länder.
Den israeliska regeringen anklagar den Palestinska myndigheten för att ta initiativet ifrån de pågående fredsförhandlingarna genom sin diplomatiska offensiv i Latinamerika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar