Spår österut av Gunnar Sandin

Idag rapporterade tidningar och radio om läkaren Kristina Jakobssons undersökning av långpendlare, som visade att deras långa faktiska arbetsdagar skapar både fysiska och psykiska hälsoproblem. Något nytt är inte detta, saken har sen länge påpekats av feministiska forskare. Den går emellertid på tvärs av en bred tendens inom samhällsplaneringen: den om regionförstoring, om geografiskt vidgade arbetsmarknader. Fenomenet regionförstoring är väl belagt med lokal statistik men det räcker med att studera de tidiga morgontågen från Lund till orter som Kristianstad, Älmhult (Ikea) eller Ängelholm, eller naturligtvis Köpenhamn. Det bejakas i regel av kommunalpolitiker som ser den lokala arbetsmarknaden krympa men hoppas att långpendling ska hålla folkmängden uppe.

Simrisbanan
Ett uttryck för detta är kampanjen och nätverket för en återuppbyggnad av Simrisbanan, det vill säga järnvägen Malmö – Staffanstorp –Dalby – Sjöbo – Tomelilla – Simrishamn, som till största delen miste sin persontrafik 1970 och är uppriven mellan Tomelilla och Staffanstorp. Bakom kampanjen står alla partier i Region Skåne och alla kommuner på sträckan.
   Banan hade för sin tid god standard med restider som bäst på en timme och 29 minuter – den klassiska ”Bornholmspilen”. Men nu är målet högre satt. Sträckan ska avverkas på mindre än 60 minuter – en psykologisk gräns för den som står i begrepp att bosätta sej på distans från jobbet.
   Det får en rad konsekvenser. Banan måste byggas med relativt hög linjestandard, framför allt när det gäller kurvorna, vilket drar upp kostnaden. Och tågen får inte stanna för ofta. Det betyder bland annat att de inte kan göra det i det gamla stationssamhället Björnstorp, en ort med behagliga omgivningar som Lunds planerare vill bygga ut – men det förutsätter förstås tågstopp.
   Man kan grunna över ekonomin. Simrishamn har redan nu hyfsad trafik med ett tåg i timmen via Ystad till Malmö, en resa som tar 1.34 (omvägen förklarar tidsåtgången). Tågen till Ystad måste rimligen finnas kvar. Har Skånetrafiken råd med så tät trafik till en så liten ort, som det blir när tågen ska gå varje halvtimme på Simrisbanan?
   Det tycker man nog inte på Trafikverket som tänker sej utbyggnaden i etapper och där den första, Malmö–Dalby, kommer först efter år 2022.

Tid för eftertanke
För en gångs skulle kan man uppskatta att den borgerliga regeringen är så negativ till järnvägar. Får den sitta kvar (vilket vi naturligtvis inte ska hoppas av många andra skäl som inte minst har med järnvägen att göra) finns det gott om tid att ändra politiken, som förmodligen inte är särskilt genomtänkt utan bygger på grumliga tycka-synd-känslor inför avfolkningsbygden Österlen. Ett hälsotecken är att Miljöpartiets Skånedistrikt har förklarat att en ny järnväg till Kristianstad via Hörby (”diagonalen”) är viktigare.
   Det må verka förvånande att tågvänner går emot en (åter)utbyggnad av järnvägsnätet. Men så länge vi lever i knapphetens rike måste vi kunna prioritera, och då är det inte rimligt att lägga två miljarder på ett spår i tassemarkerna mellan Sjöbo och Tomelilla.
   Järnväg till Sjöbo är däremot rimligt. Därifrån är pendlingstiderna till Malmö och Lund överkomliga. En sådan bana kan byggas med något lägre hastighetsstandard, blir därmed billigare och kan förverkligas fortare. Och den kan ges fler hållplatser, till exempel i Björnstorp.

Feltänkande nr 2
Simrisbanan siktar alltså mot Malmö, inte mot Lund, vilket är ett dåligt men svårrubbligt arv från 1890-talet. Planerarnas tanke är att resenärer från öster ska stiga av i Dalby och byta till spårvagn. Därmed är vi inne på ett annat feltänkande.
   Spårvägen till Dalby har länge varit en hörnsten i kommunens bebyggelseplanering. Den är som bekant förberedd genom en bussgata från sjukhuset till Sandbyvägen. Först ska visserligen grenen till Maxlab och ESS byggas men sen ska linjen förlängas utmed den nya bebyggelsen i Norränga, det vill säga yttersta Linero. Förr fanns planer på ett slags bandstad längs sträckan men de skrotade.
   Jag ser två betydande nackdelar med upplägget:
   1) Det är inte populärt att behöva byta fordon.
   2) Spårvägslinjen täcker bara en mindre del av Lund. Gymnasister är en stor pendlargrupp men linjen missar tre av de stora kommunala gymnasierna. Det betyder att det blir svårt att väsentligt dra ner på busstrafiken som går raka vägen, vilket skulle behövas för att reducera de totala kostnaderna.

Ett bättre alternativ
Det är svårt att fatta beslut om så tunga investeringar som spårdragningar. Vi får som sagt fortfarande äta upp 1890-talets misstag. Ändå måste det byggas, och här är mitt förslag:
   1) Förläng ESS-linjen till Södra Sandby! Det lokala resandeunderlaget där är lika stort som i Dalby. Därmed får också Lundaborna en trevlig förbindelse till Kungsmarkens fritidsområde. Avstå tills vidare från linjen Lund–Dalby.
   2) Enligt planerna ska spårvägen i nästa etapp byggas ut från Lund till Staffanstorp. Det är ett sunt förslag för också mellan de orterna är pendlingen stor. Sträckan är kortare än till Dalby så bygget blir billigare. Spåret ligger redan till Tetra Pak. Låt resenärerna till Lund vika av där.
   3) Men låt dem slippa byta! Persontrafikera linjen Sjöbo–Malmö med spårvagnar som kan skiljas åt just i Staffanstorp. Godstrafik Malmö – Staffanstorp är ändå möjlig. Sådana kombinationer är beprövade ute på kontinenten.

Byt!
Det är svårt att bryta inkörda tankebanor men det går. Det viktigaste är att tänka om och inse att det inte är rimligt att bygga ett samhälle på faktiska arbetsdagar som närmar sej elva–tolv timmar i längd. Om alternativet är att befolkningen på bland annat Österlen måste krympa så låt det ske. Det är hur som helst orter som bara erbjuder en begränsad livskvalitet.
   Och när vi har bytt tänkande är det hög tid att byta regering, till en som kan bygga upp det spårbaserade transportsystem som är en del av förutsättningarna för att ska klara klimatets utmaningar.