Sydsvenskan — ett onödigt utdraget lidande svårt att undvika av Buenaventura

Infarten till Malmö på Lundavägen pryds av en jättelik skyskrapa med ett oändligt antal undersysselsatta journalister. Sydsvenskan är Bonnier Media AB:s skånska flaggskepp i den totalitära mediekoncernens järngrepp om den svenska hög- mellan- och lågborgerliga andliga skräpmediamatens nattståndna låtsasimperium. Vi betalar en oförskämd summa och slår upp ett nummer — eller hellre, vi betalar ingenting och läser gratis på nätet —och Voila. Ledarsidan består vanligen av två helsidor tät textmassa med ett monomant och sövande innehåll av 1) nyliberalism och 2) islamofobi. Det gör inget att texten är oläslig, det är bara klang i den liberala koskällan så förväntas läsaren känna uppskattning på ren reflex. Bevakningen av Rosengård har man upplåtit åt den journalist, Lars Åberg, som hatar Rosengård mest inte bara i Skåne utan i hela norra Europa. Lund hatas också — därför straffas staden regelbundet med Eskil Fagerström — men den hatas på ett invecklat sätt eftersom den utomparlamentariska vänstern samtidigt upptar en stor del av redaktionens indignerade tankemöda och även är en outsinlig källa till infama formuleringar i likaledes infama små reportage.

Nå. Låt oss nu göra en snabb jämförelse med en annan liberal tidning, DN, som visserligen inte heller är ”oberoende” men å andra sidan inte råhögerliberal. Läsvärdet överstiger Sydsvenskans med 200%, nyliberalism och islamofobi förekommer så sparsamt att det knappast märks, och kultursidan är obeskrivligt bra jämfört med den skånska kollegans. Faktisk går alla artiklar att läsa, och minst en gång på varje sida i varje nummer fångar något mitt intresse. I Sydsvenskan inträffar detta årligen, eller nästan årligen. Allting på DN är välformulerat och t.o.m. de tecknade signaturporträtten är subtila. Sydsvenskan har — Ursula. Tacka vet jag en klottertagg. Det stora bekymret i DN är annars DN Debatt, som trots sitt namn inte är en debattsida utan statens och maktens enkelriktade anslagstavla. Vi bläddrar därför snabbt över till serierna och se, t.o.m. dessa är bättre än Sydsvenskans, surprise. Varför nu överhuvudtaget reta sig på en sådan tidning som Sydsvenskan? Det kan finnas rationella skäl. Om tidningen istället varit ett bålverk mot nyliberalism och islamofobi (vilken tanke!) kan jag slå vad om att det hade gjort skillnad i denna utsatta landsända. I stället har man som enda svenska tidning publicerat Muhammed-karikatyrerna från den ökända Jyllandsposten, och på så vis importerat denna oundgängliga satirkonst i världsmästarklass, till Sverigedemokraternas och Lars Vilks’ vilda förtjusning. Se där en kulturgärning. Yttrandefrihet! Demokrati! Råkapitalism! Rasism! Och Demokrati igen, tills ingen vet skillnaden.

Ack ja. En gång i tiden var även liberalerna revolutionära; det var i Frankrike 1789. Då kunde man skriva att ”En demokrat är självfallet revolutionär” i sin Encyklopedi. I dag är en liberal självfallet reaktionär. Och Sydsvenskan är en totalt onödig tidning.