"Min fiendes fiende är min vän.” Oavsett om talesättet härstammar från Kina, Frankrike eller Arabien så verkar det vara ledstjärnan för all utrikespolitik. Det har lett till de mest häpnadsväckande pakter och att leta efter moral är som att försöka hitta en isbit i Sahara.
Om vi bara håller oss till väst så är det långvariga stödet till Pol Pot, Mujaheddin i Afghanistan och Saddam Hussein bra exempel. Och nu alltså Egyptens Hosni Mubarak. Diktatorn sedan 30 långa år som årligen stöttats med miljarder dollar börjar plötsligt vackla. Och då, men först då, börjar såväl USA som EU bekymra sig över den demokratiska utvecklingen. Problemet med denna etablerade cynism är dess farlighet. Ingen tror väl att de modiga människor som nu går ut på gator och torg, tomhänta mot sköldar och batonger, inte ser hyckleriet?
Misstron mot denna falskhet förstärks närmast exponentiellt med det palestinska exemplet. Där genomfördes ett helt anständigt val, men folket valde i sin förbittring och besvikelse fel. Och från den dagen utsätts Gazaremsan för en utsvältning som liknar Leningrads under kriget, bara längre. Krigshandlingar med fler offer än beskjutningen av Sarajevo under Balkankriget och en inringning med murbygge á la Warszawaghettot. Och Mubarakregimen har gjort sin del.
Allt detta vet demonstranterna på Tahrirtorget mycket väl. Den stora faran är att allt detta leder till precis den utveckling västvärlden velat förhindra med stödet till Mubarak, Ben Ali och de 40 andra rövarna i Mellanöstern. Att den demokratiska revolutionen slukar sina egna barn och det är islamismen som, precis som i Gaza, på slutet av dagen står som segrare. Det är den slutpunkt som den allt för stora cynismen kan leda till.
Sverige står inte neutralt här heller. Vi skickade fångar till Egyptens tortyrcentraler, vi sålde vapen till Mubarak och utvecklade med EU ”förbindelserna”. Och blundade.
I världspolitiken, sa Bertrand Russel, är det många som utger sig för att vara brandmän och samtidigt sprutar bensin.
Stig Henriksson
Om vi bara håller oss till väst så är det långvariga stödet till Pol Pot, Mujaheddin i Afghanistan och Saddam Hussein bra exempel. Och nu alltså Egyptens Hosni Mubarak. Diktatorn sedan 30 långa år som årligen stöttats med miljarder dollar börjar plötsligt vackla. Och då, men först då, börjar såväl USA som EU bekymra sig över den demokratiska utvecklingen. Problemet med denna etablerade cynism är dess farlighet. Ingen tror väl att de modiga människor som nu går ut på gator och torg, tomhänta mot sköldar och batonger, inte ser hyckleriet?
Misstron mot denna falskhet förstärks närmast exponentiellt med det palestinska exemplet. Där genomfördes ett helt anständigt val, men folket valde i sin förbittring och besvikelse fel. Och från den dagen utsätts Gazaremsan för en utsvältning som liknar Leningrads under kriget, bara längre. Krigshandlingar med fler offer än beskjutningen av Sarajevo under Balkankriget och en inringning med murbygge á la Warszawaghettot. Och Mubarakregimen har gjort sin del.
Allt detta vet demonstranterna på Tahrirtorget mycket väl. Den stora faran är att allt detta leder till precis den utveckling västvärlden velat förhindra med stödet till Mubarak, Ben Ali och de 40 andra rövarna i Mellanöstern. Att den demokratiska revolutionen slukar sina egna barn och det är islamismen som, precis som i Gaza, på slutet av dagen står som segrare. Det är den slutpunkt som den allt för stora cynismen kan leda till.
Sverige står inte neutralt här heller. Vi skickade fångar till Egyptens tortyrcentraler, vi sålde vapen till Mubarak och utvecklade med EU ”förbindelserna”. Och blundade.
I världspolitiken, sa Bertrand Russel, är det många som utger sig för att vara brandmän och samtidigt sprutar bensin.
Stig Henriksson
Peter Bromley
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar