Jag träffar Tekniska nämndens kontrollant Christian Bucher på parkeringsplatsen vid Källbybadet. Han är ute för att inspektera verksamheten.
Vi sitter en stund i bilen och tittar på kartor och foton.
”Riksbyggen har huggit ner vartenda träd utom de här tre i hörnet av området.”
”Det måste vara hundratals”, säger jag och tittar på hans karta där alla träd som fordom fanns är markerade.
”Fler,”säger Christian
Caterpillars föser ihop svart jord i högar och lastar den i lastbilar som med väldiga släp brummar bort i dimman.
Hundratals cementrör väntar på att bli nedgrävda. De skall leda smutsvattnet från bebyggelsen till reningsverket.
”De har installerat ett pumpverk nere vid ån men det visade sig vara underdimensionerat,”säger Christian. ”Det kostar. Men det är deras problem.”
”Dagvattnet då, går det rakt ner i ån?” frågar jag och ser ner i en porlande gatubrunn.
”Javisst. Och det kan bli stora flöden när vägar och parkeringsplatser blir färdiga. Man får inte glömma att också taken blir hårdgjorda ytor.”
Det nya stängslet delar betesmarken mitt itu. För en vecka sedan stod det under vatten.
”Vi blev förvånade när vi upptäckte att de hägnat in en så stor yta utanför på kommunens mark,” säger Christian.
”Är det kommunens mark?”
”Javisst. Det är visst nån bestämmelse om hur nära bostäderna de betande djuren får gå. Men man kan ju tycka att de borde ha avdelat den marken inom sitt eget område. Nu blir det för lite betesmark kvar.”
”Så kommunen äger hela området längs den nya cykelvägen, ån och utanför Källbybadet?”
”Javisst. Strandrätten".
Schaktmaskiner dödar träden
En schaktmaskin gräver fyra meter djupa, delvis vattenfyllda kanaler där rören skall placeras.
”Dom gräver så djupt för att dom måste komma under gamla rör från Sankt Lars. Det visste dom inte om. Arbetet var dåligt planerat. De har blivit mycket fördröjda, dels på grund av brister i planeringen och dels den kalla vintern. Och sen översvämningen.
Christian tar hela tiden bilder.
”Den här gång- och cykelvägen är kommunens. Här ser jag att de har kört på den med tunga maskiner. Den kan ha blivit skadad. Det måste dokumenteras. Men det värsta är att Kungsleden dödar träden i Sankt Larsparken med sina stora schaktmaskiner som förstör rötterna.”
Vi kommer ner i närheten av den vita bron.
”Här är det Kungsleden som gräver. Problemen är större i sluttningen ner från gamla Sankt Lars. Det finns fullt med gamla cementrör här.”
På botten i gropen står en finsk arbetare med fötterna i två spruckna smutsvattenledningar.
”Hur är det där nere?”
”Det går bra,” säger finnen. Vattnet rinner runt hans fötter.
Christian tar fram kameran. ”Se så dom har förstört rötterna och alla de fina rottrådarna. Det måste jag fotografera. Se dom två stora fina träden. Om ett par år kommer dom att ruttna och vissna. Det är likadant på många ställen!”
Söndertrasade rötter
Vi går österut under den höga vägbron. Christian fotograferar flera slarvigt grävda schakt intill stora träd med söndertrasade rötter.
”Det är inte bara det att dom dör om ett par år. Dom är farliga också. När man skadar en stor rot som den där kommer det in röta i trädet och svamp och sen kan det falla, plötsligt.”
Vi sitter en stund i bilen och tittar på kartor och foton.
”Riksbyggen har huggit ner vartenda träd utom de här tre i hörnet av området.”
”Det måste vara hundratals”, säger jag och tittar på hans karta där alla träd som fordom fanns är markerade.
”Fler,”säger Christian
Caterpillars föser ihop svart jord i högar och lastar den i lastbilar som med väldiga släp brummar bort i dimman.
Hundratals cementrör väntar på att bli nedgrävda. De skall leda smutsvattnet från bebyggelsen till reningsverket.
”De har installerat ett pumpverk nere vid ån men det visade sig vara underdimensionerat,”säger Christian. ”Det kostar. Men det är deras problem.”
”Dagvattnet då, går det rakt ner i ån?” frågar jag och ser ner i en porlande gatubrunn.
”Javisst. Och det kan bli stora flöden när vägar och parkeringsplatser blir färdiga. Man får inte glömma att också taken blir hårdgjorda ytor.”
Det nya stängslet delar betesmarken mitt itu. För en vecka sedan stod det under vatten.
”Vi blev förvånade när vi upptäckte att de hägnat in en så stor yta utanför på kommunens mark,” säger Christian.
”Är det kommunens mark?”
”Javisst. Det är visst nån bestämmelse om hur nära bostäderna de betande djuren får gå. Men man kan ju tycka att de borde ha avdelat den marken inom sitt eget område. Nu blir det för lite betesmark kvar.”
”Så kommunen äger hela området längs den nya cykelvägen, ån och utanför Källbybadet?”
”Javisst. Strandrätten".
Schaktmaskiner dödar träden
En schaktmaskin gräver fyra meter djupa, delvis vattenfyllda kanaler där rören skall placeras.
”Dom gräver så djupt för att dom måste komma under gamla rör från Sankt Lars. Det visste dom inte om. Arbetet var dåligt planerat. De har blivit mycket fördröjda, dels på grund av brister i planeringen och dels den kalla vintern. Och sen översvämningen.
Christian tar hela tiden bilder.
”Den här gång- och cykelvägen är kommunens. Här ser jag att de har kört på den med tunga maskiner. Den kan ha blivit skadad. Det måste dokumenteras. Men det värsta är att Kungsleden dödar träden i Sankt Larsparken med sina stora schaktmaskiner som förstör rötterna.”
Vi kommer ner i närheten av den vita bron.
”Här är det Kungsleden som gräver. Problemen är större i sluttningen ner från gamla Sankt Lars. Det finns fullt med gamla cementrör här.”
På botten i gropen står en finsk arbetare med fötterna i två spruckna smutsvattenledningar.
”Hur är det där nere?”
”Det går bra,” säger finnen. Vattnet rinner runt hans fötter.
Christian tar fram kameran. ”Se så dom har förstört rötterna och alla de fina rottrådarna. Det måste jag fotografera. Se dom två stora fina träden. Om ett par år kommer dom att ruttna och vissna. Det är likadant på många ställen!”
Söndertrasade rötter
Vi går österut under den höga vägbron. Christian fotograferar flera slarvigt grävda schakt intill stora träd med söndertrasade rötter.
”Det är inte bara det att dom dör om ett par år. Dom är farliga också. När man skadar en stor rot som den där kommer det in röta i trädet och svamp och sen kan det falla, plötsligt.”
Christian benämner alla träd och buskar med latinska namn. Han är mycket säker i sina omdömen.
”Vad har du för utbildning?"
”Jag är utbildad i Österrike men jag har också gått i Alnarp."
Vi kommer till den nyanlagda cykelleden längs ån mot Malmövägen.
”Det här är kommunens väg. Stängslet längs ån har jag sett till att få upp. Branten ner är farlig . Om nån råkar cykla nerför den är det risk att han inte kommer upp.”
Christian rycker i stängselstolparna. ”Dom har blivit undergrävda av det stora flödet. Det måste vi göra något åt.”
Ut på Malmövägen och över Höje bro. Där tar plötsligt trottoaren slut.
”Gå du före mig,”säger Christian. ”Jag har min gula jacka.”
Trafiken brusar fram strax intill oss. Så räddar vi oss upp på cykelvägen inåt Sankt Lars söder om ån.
”Det där måste ni göra nåt åt,”säger jag.
”Jag ska skriva upp det. Jo, vi måste se till att man kan passera mellan de här bägge cykellederna utan att bli ihjälkörd. Men visst är det en fin cykelväg. Den är också kommunens.”
Vi tittar nedåt dammen. Där ligger något vitt och flyter. Christian springer neråt den branta slänten. Tjälhård mark med ett täcke av dy. Han håller på att halka omkull. ”Det är en svan.”
Jag berättar att jag sett en svan försöka kväva en mindre svan genom att tvinga ner huvudet under vattnet.
”Dom gör så,”säger Christian. ”Men den kan också ha dött av svält och svaghet. Eller kanske har den varit fastfrusen.”
Kastanjeallén skövlad
Vi fortsätter förbi det gamla odlingsområdet där HSB ska bygga, över vägen nerför backen mot den vita bron. En flaggstång står på den översvämmande gräsmattan.
”Där fanns en minigolfbana. Dom höll den i fin ordning. Det krävde snickarskicklighet och noggrannhet.”
”Det var visst här ni brukade ha valborgsbålet,” sa Christian. ”Var det du som brukade skicka in ansökan. Jag besvarade den. Du var förtvivlad över den gamla paviljongen.”
”2010 flyttade vi bålet upp till vårdcentralen.”
Uppåt mellan bupområdet och paviljongerna.
”Kastanje-allén där har dom förstört. Det syns inte nu. Först grävde de ner en ledning på ena sidan om kastanjerna och sedan grävde de för en gång- och cykelled på den andra. Rötterna blev helt förstörda. Den kommer att vissna om ett par år. Jag har fotograferat den. Träden kunde ha stått i femtio år till.”
Nu är vi vid Regnbågskvarteren. Uppe vid kollektivhuset står ett par träd och ett litet buskage kvar. ”Det ska stå kvar. Det är kommunens mark. Gränsen går vid den röda staken. Men vi måste röja bort en del av de döda buskarna.”
”Jag har hört att här finns rödlistade insekter.”
”Dom som bor här är förtvivlade. När vallen och träden grävdes bort ringde dom till mig. Men jag kan ingenting göra. Det får bli en uppgörelse mellan LKF och Riksbyggen, sa jag till dem. Ni måste gå genom fastighetsföretagen.”
”Det hände ju bara förra veckan. Det är konstigt att ingen intresserar sig för att hundratals träd blivit nedhuggna här och att dussintals är så skadade så de kommer att dö. Alla bekymrar sig ju ideligen för syrenerna vid domkyrkan.”
Tid för oss att skiljas
”Men vi kan göra om det framåt maj. Då kommer det nog ändå att se bättre ut.” Vi tar i hand. Han skyndar ner mot Tekniska förvaltningens lilla bil. Jag går upp mot Klostergården. Mina kängor är genomblöta.
”Vad har du för utbildning?"
”Jag är utbildad i Österrike men jag har också gått i Alnarp."
Vi kommer till den nyanlagda cykelleden längs ån mot Malmövägen.
”Det här är kommunens väg. Stängslet längs ån har jag sett till att få upp. Branten ner är farlig . Om nån råkar cykla nerför den är det risk att han inte kommer upp.”
Christian rycker i stängselstolparna. ”Dom har blivit undergrävda av det stora flödet. Det måste vi göra något åt.”
Ut på Malmövägen och över Höje bro. Där tar plötsligt trottoaren slut.
”Gå du före mig,”säger Christian. ”Jag har min gula jacka.”
Trafiken brusar fram strax intill oss. Så räddar vi oss upp på cykelvägen inåt Sankt Lars söder om ån.
”Det där måste ni göra nåt åt,”säger jag.
”Jag ska skriva upp det. Jo, vi måste se till att man kan passera mellan de här bägge cykellederna utan att bli ihjälkörd. Men visst är det en fin cykelväg. Den är också kommunens.”
Vi tittar nedåt dammen. Där ligger något vitt och flyter. Christian springer neråt den branta slänten. Tjälhård mark med ett täcke av dy. Han håller på att halka omkull. ”Det är en svan.”
Jag berättar att jag sett en svan försöka kväva en mindre svan genom att tvinga ner huvudet under vattnet.
”Dom gör så,”säger Christian. ”Men den kan också ha dött av svält och svaghet. Eller kanske har den varit fastfrusen.”
Kastanjeallén skövlad
Vi fortsätter förbi det gamla odlingsområdet där HSB ska bygga, över vägen nerför backen mot den vita bron. En flaggstång står på den översvämmande gräsmattan.
”Där fanns en minigolfbana. Dom höll den i fin ordning. Det krävde snickarskicklighet och noggrannhet.”
”Det var visst här ni brukade ha valborgsbålet,” sa Christian. ”Var det du som brukade skicka in ansökan. Jag besvarade den. Du var förtvivlad över den gamla paviljongen.”
”2010 flyttade vi bålet upp till vårdcentralen.”
Uppåt mellan bupområdet och paviljongerna.
”Kastanje-allén där har dom förstört. Det syns inte nu. Först grävde de ner en ledning på ena sidan om kastanjerna och sedan grävde de för en gång- och cykelled på den andra. Rötterna blev helt förstörda. Den kommer att vissna om ett par år. Jag har fotograferat den. Träden kunde ha stått i femtio år till.”
Nu är vi vid Regnbågskvarteren. Uppe vid kollektivhuset står ett par träd och ett litet buskage kvar. ”Det ska stå kvar. Det är kommunens mark. Gränsen går vid den röda staken. Men vi måste röja bort en del av de döda buskarna.”
”Jag har hört att här finns rödlistade insekter.”
”Dom som bor här är förtvivlade. När vallen och träden grävdes bort ringde dom till mig. Men jag kan ingenting göra. Det får bli en uppgörelse mellan LKF och Riksbyggen, sa jag till dem. Ni måste gå genom fastighetsföretagen.”
”Det hände ju bara förra veckan. Det är konstigt att ingen intresserar sig för att hundratals träd blivit nedhuggna här och att dussintals är så skadade så de kommer att dö. Alla bekymrar sig ju ideligen för syrenerna vid domkyrkan.”
Tid för oss att skiljas
”Men vi kan göra om det framåt maj. Då kommer det nog ändå att se bättre ut.” Vi tar i hand. Han skyndar ner mot Tekniska förvaltningens lilla bil. Jag går upp mot Klostergården. Mina kängor är genomblöta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar