Kulturen i Lund av Lucifer

Oline Stig fortsätter envetet på Sydsvenskans kultursidor att säga beska sanningar om Lunds kulturliv. Det man saknar är en diskussion om varför det är som det är.
   Vad jag tycker först måste sägas är att jämförelser med Malmö inte är produktiva. Vad som har hänt där är ju att stan har repat sig efter en tjugoårig nergångsperiod i huvudsak betingad av materiella förändringar. Malmö gick ner som industristad och till det kom att stan leddes av en förstelnad socialdemokrati som tryckte ner nya kulturyttringar. Det som gällde var Vita Hästen på Stadsteatern. Det är först nu, med Malmö, i sin nya skepnad som universitetsstad, som det har kommit en ny vitalitet. Det är hemskt roligt att staden har återtagit sin roll som ledande i regionen och det är roligt också för oss som bara ibland besöker staden.

En jämn lunk
Lund har i gengäld, väl inte gått ner, men stagnerat. Nej, inte industriellt eller befolkningsmässigt, men kulturellt. Stadsorkestern spelar, Riksteatern kommer på besök ibland, Konsthallen ställer ut, Kulturen visar. Det är inget ont med det, det är heller inte dålig kvalité, men det är en jämn lunk och aldrig något nytt eller oväntat.
   Universitetet eller snarare dess studentkår var en gång en källa till nya och spännande idéer och evenemang. Så är det inte längre och kanske har det att göra med att studenter inte är vad de har varit. Jag vill inte frammana någon 68-nostalgi, men uppfattar sig studenterna vid universitetet numera som en kår, en grupp där det finns utrymme för opinionsbildning? Nej, studenterna är antingen här på distans eller är upptagna med sin utbildning i de tre yrkeshögskolor som dominerar universitetet : LTH, Ekonomihögskolan och medicinarutbildningen. Den närmsta likheten med studenter i den gamla meningen tycker jag man kan ana på SOL-centrum, men det är klent där också. Till bilden hör också AF:s nedgång. Studenterna ägnar sig tydligen åt nationerna, företeelser som ingen tog på allvar för 30-40 är sen. Och Filmstudion är död, den klarade sig inte i det nya kommersiella klimatet. Visst, det finns några aktiviteter som är knutna till universitetet av typ Filosoficirkeln och de är värdefulla och fungerar som ersättare till gamla tiders föreläsningsföreningar.
   Läget i Lund här visar sig ju också på det politiska planet. Förra helgen var det små demonstrationer eller opinionsyttringar kring Egypten på Sergels torg och på Gustaf Adolfs torg i Malmö. Hade det varit för trettio år sen hade vi sett det i Lund också, men här hände väl ingenting?

Vad kan göras?
Vad kan då göras? Tja, inte mycket. Staden styrs av en borgerlig majoritet vars kulturintresse är ytterst måttligt och som till sin inriktning verkar överensstämma med Fredrik Reinfeldts, alltså sånt som är gångbart i Täby. Vad gäller musik har han talat om Magnus Uggla som favorit. Man kan gissa att Mats Helmfrid har liknande böjelser.
   Jamen det är ju folkpartiet som styr kulturpolitiken i Lund, med f. polismästare Radner i spetsen. Jo, för all del, men det borgar knappast för förnyelse. I höstas tillsattes en ny bibliotekschef, en nyckelposition i en stads kulturliv. Lund borde kunna locka spännande sökande. Jag antar att det blev en utmärkt kompetent person, men i den intervju som gjordes med henne i Sydsvenskan verkade hon inte precis så dynamisk. Hon var inte så mycket för böcker utan mer för golf och simning men läste gärna några deckare. Hon ersatte en trotjänare i Lunds kommunala byråkrati som verkat som chef inom socialförvaltningen och som fick en reträttposition innan pensioneringen. Hon var inte heller så intresserad av böcker och bibliotek.
   Men folkpartiets döda hand över Lunds kulturpolitik är ändå inte det avgörande. Nej, det är förstås som vanligt ekonomin. Lunds borgerliga ledning vill i första hand ha sänkt kommunalskatt och har fått Lunds majoritet av skattebetalare/röstare med sig som vi såg av valresultatet.  De årliga nerskärningarna på kulturbudgeten – i form av oförändrade anslag, samtidigt som löner och kostnader stiger, är en realitet. När det gick illa för kulturhuvudstadsåret så blev det ett par miljoner över som var avsatta för ändamålet och de har delats ut, men de motsvarar på intet sätt kostnadsökningarna.

Ridsport och ishockey
Till saken hör att det finns en gemensam kultur och fritidsnämnd och det är klart att det är idrottspengarna som alltid kommer i första hand. Handbollsjippon, konstgräsplaner, ishockeyhallar, ja listan är lång. Och snart är det säkert dags att ösa ut pengar på ridsport med alibit att fler flickor vill ägna sig åt hästar. Det är just den sortens argument politiker faller för. Sanningen är ju att de flesta flickor vill inte ägna sig åt hästar, och för den delen, de flesta pojkar vill inte ägna sig åt ishockey. Varför ska vi ösa ut pengar på särskilt kostnadskrävande minoritetssporter?
   Ja här kom jag kanske på sidan av ämnet, men det är svårt att tiga. Det borde finnas andra sätt att bedriva kulturpolitik än de som präglar Lunds kulturliv. Men nu har vi minst tre och ett halvt år framför oss av det gamla vanliga.