En veckas frånvaro. Ligger ohjälpligt efter med tidningsläsningen. Skånskan får vänta. Sydsvenskan rapporterar om tillräckligt mycket att reta sej på.
1. Själskultur
Oline Stig berättar att hon måste motivera för sina vänner (litteratörer som hon får man förmoda) varför hon valt att bo i sånt kulturellt bakvatten som Lund. Och hon upprepar vad alla rimligt vakna personer har märkt i åtskilliga år: att Lund är ute bland den kreativa klassen, åtminstone i dess yngre årgångar. Carlhåkan Larsén gör ett kontringsförsök men tvingas väsentligen hålla med.
Om det inte hade gjorts ett avgörande misstag för flera år sen kunde det ha sett annorlunda ut. Jag tänker på tillsättningen av kommundirektör. Vi fick en som högst en på hundra Lundabor kan namnet på, och hälften av denna procentenhet klarar säkert inte av att stava efternamnet rätt. Motkandidat var Gunnar Wetterberg, en av landets mest högprofilerade samhällsdebattörer. Som var oförsynt nog att säga att han ville fortsätta att skriva historiska biografier på halva tiden – och det gick ju inte an. Jag minns inte turerna kring beslutet men att Vänsterpartiet hörde till den majoritet som fördrog Ahlfridh.
Gustav III var klokare på sin tid. Han anställde Bellman i Nummerlotteriet, utan arbetsplikt. Wetterberg är visserligen ingen odödlig poet men skulle i gengäld ha jobbat halvtid med kommunledning. Med sin yrkeserfarenhet, sina idéer och sitt kontaktnät hade han säkert klarat av den trista delen av jobbet på den tiden, eller engagerat någon underhuggare typ Ahlfridh att sköta det. I övrigt skulle han och därmed Lund ha synts i den nationella debatten, han skulle ha lockat hit intressanta personer, skulle ha blivit lika känd bland vanligt folk som Ilmar Reepalu är. Negligera inte det kommunala kändisskapets positiva effekter! Tänk Göran Johansson, tänk Stig Henriksson.
Nu är det som det är. Oline Stigs förslag om ett litteraturhus är inget som kan vända vinden men trevligt ändå. Bästa lokalen är förstås den som blir tom på Mårtenstorget när Systembolaget flyttar till saluhallen. Lämpligen med minnesplattor över Eric Hermelin och Bengt Lidforss, två berömda litterära rumlare från Lund (det finns fler!), vägg i vägg med bildkonsten (Konsthallen) och med musik genom trossbottnen en gång i veckan när Röda Kapellet övar.
2. Kroppskultur
Arenan går med stor förlust. Ska Arenan ha kvar handbollen måste kommunen skjuta till permanenta bidrag.
Det är tröst för ett tigerhjärta att många kommuner förlorar mycket mera pengar på modevågen stora arenor. I Stockholm undras med fog vem som först ska slå vantarna i bordet, Slakthusarenan eller Nya Råsunda. I Malmö har MFF inte råd att köpa spelare längre eftersom arenan slukar alla tillgångar.
Här har Mats Helmfrid (M) för en gångs skull sagt något vettigt. Handbollen måste vara kvar, kommunen får pröjsa. Frågan är bara om han och andra kommunpolitiker drar nåra lärdomar inför nästa gång som ett till ungdomsfostran förklätt sportintresse kommer och kräver en dyr anläggning.
3. Spårvägen
Då blev det som vi fruktade. Försening, fördyring – kanske ingen spårväg alls. Här finns det bara en sak att säga om Helmfrid och den borgerliga kommunledningen. Eftersom jag inte misstror deras ärliga uppsåt måste förklaringen till att det blivit som det blivit vara en: intellektuell otillräcklighet. Detta är ett ämne som det finns anledning att återkomma till.
1. Själskultur
Oline Stig berättar att hon måste motivera för sina vänner (litteratörer som hon får man förmoda) varför hon valt att bo i sånt kulturellt bakvatten som Lund. Och hon upprepar vad alla rimligt vakna personer har märkt i åtskilliga år: att Lund är ute bland den kreativa klassen, åtminstone i dess yngre årgångar. Carlhåkan Larsén gör ett kontringsförsök men tvingas väsentligen hålla med.
Om det inte hade gjorts ett avgörande misstag för flera år sen kunde det ha sett annorlunda ut. Jag tänker på tillsättningen av kommundirektör. Vi fick en som högst en på hundra Lundabor kan namnet på, och hälften av denna procentenhet klarar säkert inte av att stava efternamnet rätt. Motkandidat var Gunnar Wetterberg, en av landets mest högprofilerade samhällsdebattörer. Som var oförsynt nog att säga att han ville fortsätta att skriva historiska biografier på halva tiden – och det gick ju inte an. Jag minns inte turerna kring beslutet men att Vänsterpartiet hörde till den majoritet som fördrog Ahlfridh.
Gustav III var klokare på sin tid. Han anställde Bellman i Nummerlotteriet, utan arbetsplikt. Wetterberg är visserligen ingen odödlig poet men skulle i gengäld ha jobbat halvtid med kommunledning. Med sin yrkeserfarenhet, sina idéer och sitt kontaktnät hade han säkert klarat av den trista delen av jobbet på den tiden, eller engagerat någon underhuggare typ Ahlfridh att sköta det. I övrigt skulle han och därmed Lund ha synts i den nationella debatten, han skulle ha lockat hit intressanta personer, skulle ha blivit lika känd bland vanligt folk som Ilmar Reepalu är. Negligera inte det kommunala kändisskapets positiva effekter! Tänk Göran Johansson, tänk Stig Henriksson.
Nu är det som det är. Oline Stigs förslag om ett litteraturhus är inget som kan vända vinden men trevligt ändå. Bästa lokalen är förstås den som blir tom på Mårtenstorget när Systembolaget flyttar till saluhallen. Lämpligen med minnesplattor över Eric Hermelin och Bengt Lidforss, två berömda litterära rumlare från Lund (det finns fler!), vägg i vägg med bildkonsten (Konsthallen) och med musik genom trossbottnen en gång i veckan när Röda Kapellet övar.
2. Kroppskultur
Arenan går med stor förlust. Ska Arenan ha kvar handbollen måste kommunen skjuta till permanenta bidrag.
Det är tröst för ett tigerhjärta att många kommuner förlorar mycket mera pengar på modevågen stora arenor. I Stockholm undras med fog vem som först ska slå vantarna i bordet, Slakthusarenan eller Nya Råsunda. I Malmö har MFF inte råd att köpa spelare längre eftersom arenan slukar alla tillgångar.
Här har Mats Helmfrid (M) för en gångs skull sagt något vettigt. Handbollen måste vara kvar, kommunen får pröjsa. Frågan är bara om han och andra kommunpolitiker drar nåra lärdomar inför nästa gång som ett till ungdomsfostran förklätt sportintresse kommer och kräver en dyr anläggning.
3. Spårvägen
Då blev det som vi fruktade. Försening, fördyring – kanske ingen spårväg alls. Här finns det bara en sak att säga om Helmfrid och den borgerliga kommunledningen. Eftersom jag inte misstror deras ärliga uppsåt måste förklaringen till att det blivit som det blivit vara en: intellektuell otillräcklighet. Detta är ett ämne som det finns anledning att återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar