Högflykt och lågflykt i spårvagnsfrågan av Gunnar Sandin

Professor Mats Alaküla har en realistisk vision. Realistisk såtillvida att han i likhet med Erik Kågström är övertygad om att framtiden inte kan använda olja som drivmedel. El är lösningen, men inte i första hand batterier som är och troligen förblir alltför tunga och dyra utan genom direktmatning. Och inte genom kontaktledningar (trots att hans vapendragare Per Erikssons Vinnova gett anslag till ett forskningsprojekt om att köra trådlastbil på Europavägarna) utan genom induktion, kontaktlös överföring från underjordisk kabel. Alakülas vision är att framtidens motorfodon ska drivas på detta sätt.
   Hans realism delas av insiktsfulla personer i de stora bilkoncernernas ledningar, och Volvo har engagerat Alaküla som framtidsspanare på deltid. Genom ett allt större nät av induktionskablar skulle massbilismen kunna räddas. Själv ogillar jag både mass- och måttlighetsbilism men är svag för storslagna visioner. Är det inte bland annat för att formulera såna som vi har framtidsspanande professorer?
   Men att gräva ner den kilometer induktionskabel som behövs kostar förstås n miljarder, och inför såna satsningar behövs försöksverksamhet. Vad kan vara lämpligare än kollektiv inomstadstrafik? Ett begränsat aktuellt vägnät och kommunal finansiering. Att utrusta ett antal bussar med erforderlig utrustning är överkomligt. Ett genombrott för privatbilarna kräver däremot att ett vidlyftigt nät redan är etablerat, lite av ett moment 22. Därför tyckte Alaküla & Eriksson att Lunds kommun borde dela visionen och välja elbusslösning i stället för en teknik från 1800-talet.
   I en debatt den 15 juni mötte de Karin Svensson Smith (Mp) och trafikkonsulten Christer Ljungberg. Karin tyckte inte det var en enskild kommuns sak att utgöra provbänk. Där tycker jag att hon i princip har fel. Visst måste en kommun ha frihetsgrader, inte kan den alltid låta binda sej av statliga förordningar och normer från Sveriges kommuner och landsting. Se bara på Lunds pionjärinsatser inom den kommunala musikskolan! Jag kan också försvara den misslyckade tjangsningen att värma Lund med den underjordiska Alnarpsströmmen. Men praktiskt har hon förstås rätt. Ska en god kollektivtrafik stå klar tills att Maxlab och ESS öppnar är det beprövad och gärna hundraårig teknik som gäller. Själv har jag sett hur den teknik med att mata bussar med el underifrån som fungerade fint på en provbänksbana i Neapel kom till korta i verklighetens Trieste.
   Christer Ljungberg tyckte jag däremot var ut på lite farliga vägar. Hans enda stora argument var att bara spårvagnar har kapacitet att ta hand om alla som vill färdas på ”Kunskapsstråket”. Det luktade lite av 1960-talets glada extrapoleringar (tre miljoner invånare i Örestad år 2000) som övergick i det följande decenniets kranka blekhet. På kort- och medellång sikt är detta inte minst beroende av hur det blir med den planerade nya Autostradaavfarten vid Sölvegatan. Gynnas bilisterna genom en sådan räcker det kanske med bussar tills vidare. Det hade det även gjort om en järnvägsdiagonal från Lund till Kristianstad fått stryka förbi ESS med en hållplats där.
   Jag fängslas av Alakülas & Erikssons högtflygande vision men väljer Ljungbergs & Svensson Smiths som lyfter över marken även den fast betydligt lägre.