Lägesbeskrivning av Lucifer

En politisk termin är till ända och det är dags för en lätt summering. Vi kan börja med kommunen där budgetmötet pågår som bäst när det här skrivs.

Lund
Det här är då ett första halvår av den period om fyra år borgarna säkrade förra hösten med ökad majoritet. Det intryck man får är att de tvärtom sitter sämre till än tidigare. Det är ekonomin det gäller och efter många år av ständiga besparingar är det helt enkelt kärvt. Det gäller förstås personalinsatserna i skola, vård och omsorg, men också konkreta saker som gatu- och fastighetsunderhåll. De kommer inte att kunna fortsätta så här om inte konjunkturerna och skatteintäkterna tar en helt oväntad vändning. Folk har börjat organisera sig vad gäller personaltätheten i skola och barnomsorg och i längden kommer inte borgarna klara opinionstrycket. Till det kommer den uppenbara fattigdomen vad gäller t.ex. kulturpolitiken.
   Det är ett känt faktum att växande kommuner utsätts för långt större påfrestningar på ekonomin än sådana som har en långsam eller avstannad tillväxt. Det betyder att vi I Lund kanske kommer att få uppleva att borgarna tvingas höja kommunalskatten, hur otroligt det än kan förefalla.
Borgarna har också råkat illa ut i flera näst intill skandalartade affärer som de endast med svårighet lyckats bemästra. De har helt enkelt en besvärlig period framför sig. Vad som har hänt i Lund är som Mats Olsson uttryckte det att Lund präglas av en nerskärningskultur. All energi i nämnder och förvaltningar går åt till att hitta sätt att överleva den årliga nerskärningen i stället för att utveckla verksamheten.

Sverige
Lås oss så gå till riket. I riksdagen var det på onsdagen partiledardebatt, med partiledare som låtsas att de diskuterar medan de i själva verket mest läser upp förberedda anföranden för varandra i skilda ämnen. Någon polemik där man svarar på frågor och bemöter motsidan verkar inte förekomma.
   När det är sagt så är det ändå så att vi återigen har fått en socialdemokrati som är

tydligt socialdemokratisk. Håkan Juholt har haft sin första konfrontation med regeringssidan och kommit bra ur det. Juholt har sina sidor och man behöver inte beundra alla, men det är en lättnad att socialdemokratin åter har en ledare. Bland de borgerliga småpartierna är väl både Maud Olofsson och Göran Hägglund illa ute och kommer att snart bytas ut. Vad som har förändrats är sättet att se på Sverigedemokraterna. De representerar en del av den svenska befolkningen och finns i de demokratiska församlingarna. Bojkottkraven har fallit – de var kontraproduktiva – men kvar står det avgörande att man inte ger ett lillfinger åt deras främlingsfientlighet.
   Ja till slut: det är häpnadsväckande att Lars Ohly sitter kvar. Om han hade lite självinsikt och verkligen tänkte på partiets bästa skulle han förstås snarast lämna sin post. Och om partiet inte var så fegt eller masochistiskt så skulle han uppmanas lämna posten. Parallellen med kungen är uppenbar.

Världen
Världen till slut, hur är läget? Inte så bra. Vissa positiva tecken: människor i Mellanöstern som inte vill finna sig i outhärdliga regimer. I Latinamerika har det skett en fantasisk vändning: nu är det mer eller mindre vänsterbetonade regeringar i Brasilien, Argentina, Venezuela, Bolivia, Ecuador, Paraguay, Uruguay och Peru. Bara Chile har en högerregering. Men i Europa står det sämre till, det är väl bara Norge och Spanien som har socialdemokratiska regeringar. Socialdemokratin (och vänstern) har drabbats en oerhörd genomklappning i Europa efter Blair.
   Som så ofta är det USA som är huvudproblemet. Ett uppenbart dysfunktionellt styrelseskick som hindrar någorlunda rationell inrikespolitik samtidigt som utrikespolitiken tycks vara bunden till en våldsam militärmakt och föreställningar om att landet har en speciell uppgift i världen. Hur lång tid ska det behöva ta för ett tillfrisknande?
   Tja ungefär så är läget vid en hastig blick, enligt mitt förmenande. Vi får nog anledning att återkomma.