Grannlandet efter valet av Lucifer

Ja, så har vi fått en ny regering i Danmark. Det var efterlängtat, men frågan är hur långt det räcker.

Inte en vänsterseger
För att bedöma det får man se på vad det var som hände. Framför allt måste man ha klart för sig att valet var inte en vänsterseger. S gick ett mandat tillbaka, SF gick mycket tillbaka. Enhedslistan vann 8 nya mandat, vilket svarar mot SF:s förlust på 7. Alltså; den samlade vänstern stod med oförändrat mandattal. Segrarna var Radikale Venstre, ett mittenparti som får sägas ligga till vänster i värdefrågor men till höger i ekonomi, och som slåss som en tiger för sina medelklassväljares allmänna välstånd t.ex. vad gäller hus, löner och beskattning. S och SF hade i valkampen satsat stort på vad som de kallade en miljonärsskatt, ett försök att ta tillbaka efter den borgerliga regeringens frikostighet mot höginkomsttagare. Det var med det första som strök med i regeringsförhandlingarna. Och efterlönen, den tidiga danska pensionen var körd redan från början.
   I den danska parlamentariska traditionen ingår att man ska respektera alla tidigare uppgörelser i folketinget. Sådana finns det ett sextiotal av och det innebär att den nya regeringen i stort sett var bunden till händer och fötter.
   Tja, vad mer att säga om själva valresultatet. Jo, det gick som man skulle tro: lätt tillbakagång för Pia Kjærsgaard, katastrof för konservative, vars röster i stället gick till nyliberala Liberal Alliance och i någon mån till Radikale Venstre. Kristdemokraterna åkte ut.

Vad har ändrat sig då?
Ja, knappast den ekonomiska politiken. Nej, vad det handlar om är en sorts stämningsbyte. Ta en sån sak som att SF:s ledare, Villy Søvndal är ny utrikesminister. Ja, det är ungefär som om Jonas Sjöstedt skulle bli det i nästa svenska regering. Ett utmärkt val förstås, både vad gäller kunskaper och personliga kvalifikationer, men det handlar om vad som går för sig. Låt mig citera en kommentator i Berlingske Tidende, Claes Kastholm, som talar om ”‹den nye regering med de mange amatører og støtten fra den kommunistisk-stalinistiske forening, som kaldes Enhedslisten”. Jo det kommer att bli många hatfyllda invektiv och ett ständigt grävande efter affärer. Heller Thorning Schmidt är utsatt på lite samma sätt som Olof Palem. En klassförrädare helt enkelt, en flicka från Österbro av god familj och med god smak – hon kallas ju ibland Gucci-Helle, som slår sig ihop med vänsterslöddret. Danmark kan ju förefalla lugnt och harmoniskt med en välbalanserad borgerlighet. Jag skulle nog vilja påstå att klasshatet vibrerar under ytan.

Vad kommer att hända
En del säger att SF har skrivit under sin egen dödsdom genom sitt nära samarbete med S. Ja, kanske. Och regeringens livslängd? Ja, mycket hänger på Enhedslistens hållning. Deras stöd är ju verkligen inte ovillkorligt. De inser säkert sitt ansvar – vem vill välta en regering man har kämpat i tio år för att etablera. Men förr eller senare kommer den att tvingas föra en ännu mer utpräglad högerpolitik när det gäller ekonomin och då tvingas Enhedslistan att säga nej om inte partiet ska spricka. Det ser alltså inte så muntert ut. En preliminär gissning om regeringens livslängd? Tja, två år.
   Och visst är det jobbigt med motsägelsefulla valresultat som det danska. Ett system med nio partier och låg spärr ger inte särskilt tydliga majoriteter.