Ja, här i VB 
försöker
vi ju alltid hänga med i tidens förvecklingar och det är tydligt dessa
dagar att politik och erotik hör nära samman. Det är kanske inte vad
man tror när man sitter och lyssnar till Lunds kommunfullmäktige, men
så är det faktiskt. Och visst, skandalerna är få här och vi politiska
journalister är lojala och diskreta. Men som John Osborne, den engelske
dramatikern uttryckte det: Remember, even aunt Edna has an itch under the tea tray, eller hur det nu var.
Miljöpartiet ledande
Går vi till riksplanet har det väl hänt lite mer och här finns också litterära skildrare. Per Gahrton är väl den främste (”Partikongressen”) och han är inte den som håller igen på detaljerna. Problemet här är väl att man kan tveka om sanningshalten, vilket är fatalt om man anser att verklighetsbakgrunden är viktig för effekten. Den gode Gahrton tar nog i lite för att framhäva sina egna företräden. Lustig nog är det en annan miljöpartist som också har verkat i genren. Jag tänker då på Birger Schlaug. Var det inte något med den varma sanden på de gotländska stränderna?
Mästarna på området är förstås engelsmännen. De har en utvecklad politisk tradition, därutöver en sensationshungrig press och en förtryckt sexualitet som tillsamman bäddar för storartade skandaler. En hel del av det handlar om homoerotik, vilket förstås hänger samman med de traditionstyngda och enkönade skolorna av typ Eton. Men vad som framförallt sticker ut här är den s.a.s. kinky stilen på det hela. Det hela brukar sluta med att yngre biträdande försvarsministrar delar älskarinnor med polska militärattachéer eller värre, älskaren tar livet av sig och återfinns i damtrosor död med en snara om halsen och en halv apelsin i munnen. Där ligger faktiskt de svenska riksdagsmännen i lä.
Amerikansk hegemoni
Ett problem här är den skandinaviska frigjordheten och toleransen. När det inte är allmänt skamligt att ha en annan sexuell orientering än normalinriktningen kan det inte bli så saftiga skandaler. Det är klart, man hör ju en del, som det där med förre
försöker
vi ju alltid hänga med i tidens förvecklingar och det är tydligt dessa
dagar att politik och erotik hör nära samman. Det är kanske inte vad
man tror när man sitter och lyssnar till Lunds kommunfullmäktige, men
så är det faktiskt. Och visst, skandalerna är få här och vi politiska
journalister är lojala och diskreta. Men som John Osborne, den engelske
dramatikern uttryckte det: Remember, even aunt Edna has an itch under the tea tray, eller hur det nu var.Miljöpartiet ledande
Går vi till riksplanet har det väl hänt lite mer och här finns också litterära skildrare. Per Gahrton är väl den främste (”Partikongressen”) och han är inte den som håller igen på detaljerna. Problemet här är väl att man kan tveka om sanningshalten, vilket är fatalt om man anser att verklighetsbakgrunden är viktig för effekten. Den gode Gahrton tar nog i lite för att framhäva sina egna företräden. Lustig nog är det en annan miljöpartist som också har verkat i genren. Jag tänker då på Birger Schlaug. Var det inte något med den varma sanden på de gotländska stränderna?
Mästarna på området är förstås engelsmännen. De har en utvecklad politisk tradition, därutöver en sensationshungrig press och en förtryckt sexualitet som tillsamman bäddar för storartade skandaler. En hel del av det handlar om homoerotik, vilket förstås hänger samman med de traditionstyngda och enkönade skolorna av typ Eton. Men vad som framförallt sticker ut här är den s.a.s. kinky stilen på det hela. Det hela brukar sluta med att yngre biträdande försvarsministrar delar älskarinnor med polska militärattachéer eller värre, älskaren tar livet av sig och återfinns i damtrosor död med en snara om halsen och en halv apelsin i munnen. Där ligger faktiskt de svenska riksdagsmännen i lä.
Amerikansk hegemoni
Ett problem här är den skandinaviska frigjordheten och toleransen. När det inte är allmänt skamligt att ha en annan sexuell orientering än normalinriktningen kan det inte bli så saftiga skandaler. Det är klart, man hör ju en del, som det där med förre
folkpartiledaren Westerberg, men det håller sig ju inom normalitetens ramar och vi låter privatlivet vara ifred.
Det finns dock ett namn man inte kan förbigå i ett sådant här sammanhang och det är krigsförbrytaren Henry Kissinger. Hans ord "Power is the ultimate aphrodisiac” citeras ofta och visst, det ligger en del i det. Bill Clintons praktikant kan kanske förstås så. Men jag tror uttalandet mest är att se som skryt från Kissinger som ju gärna lät fotografera sig med unga damer på nattklubbar. Det är ett ”Titta här så attraktiv jag är”.
Därmed är vi framme vid dagens ämne, amerikanska fyrstjärniga generaler och deras möten med något yngre officersfruar. Det enda intressanta jag har fått fram efter läsning i nätets skvallerspalter är att Petraeus när han var samman med sina damer hest ville ha förtjänsttecknen kvar på. Intressant och något jag aldrig tänkt på, vilket kanske beror på att jag bara hade automatskyttemärket i silver – simborgarmärket räknades ju inte.
En godbit
Det är klart att USA erbjuder en tacksam miljö för den här typen av affärer: Ett högsexualiserat samhälle samtidigt med en hycklat hög grad av sexuell trångsynthet. Jag ska dock nöja mig med den godbit jag funnit i härvan. Det gäller den FBI-agent som hade kontakt med den andra generalens brevvän, hon som skickade cirka 29,000 sidor brev till sin älskade. Hennes bild har varit publicerad och hon saknar förvisso inte sex appeal. Men är inte det vad man hade hoppats på, att också FBI var inbladat, låt vara att J Edgar Hoover har gått ur tiden. Berättelsen kommer säkert att göra sig bra i Reader’s Dugest. (”Den människan glömmer jag aldrig”)
Nåväl, vad händer då. Jo den gode FBI-agenten har kontakt med denna kvinna och det bär sig inte bättre än att det uppstår en förälskelse. Nu inskränker sig kontakterna kanske mest till e-post och det är klart at det kan bli lite blodfattigt. Så då skickar FBI-agenten ett foto av sig själv till henne. Och han väljer då ett foto med bar överkropp. Gud vad sexigt, det är nästan som Putin!
Det finns dock ett namn man inte kan förbigå i ett sådant här sammanhang och det är krigsförbrytaren Henry Kissinger. Hans ord "Power is the ultimate aphrodisiac” citeras ofta och visst, det ligger en del i det. Bill Clintons praktikant kan kanske förstås så. Men jag tror uttalandet mest är att se som skryt från Kissinger som ju gärna lät fotografera sig med unga damer på nattklubbar. Det är ett ”Titta här så attraktiv jag är”.
Därmed är vi framme vid dagens ämne, amerikanska fyrstjärniga generaler och deras möten med något yngre officersfruar. Det enda intressanta jag har fått fram efter läsning i nätets skvallerspalter är att Petraeus när han var samman med sina damer hest ville ha förtjänsttecknen kvar på. Intressant och något jag aldrig tänkt på, vilket kanske beror på att jag bara hade automatskyttemärket i silver – simborgarmärket räknades ju inte.
En godbit
Det är klart att USA erbjuder en tacksam miljö för den här typen av affärer: Ett högsexualiserat samhälle samtidigt med en hycklat hög grad av sexuell trångsynthet. Jag ska dock nöja mig med den godbit jag funnit i härvan. Det gäller den FBI-agent som hade kontakt med den andra generalens brevvän, hon som skickade cirka 29,000 sidor brev till sin älskade. Hennes bild har varit publicerad och hon saknar förvisso inte sex appeal. Men är inte det vad man hade hoppats på, att också FBI var inbladat, låt vara att J Edgar Hoover har gått ur tiden. Berättelsen kommer säkert att göra sig bra i Reader’s Dugest. (”Den människan glömmer jag aldrig”)
Nåväl, vad händer då. Jo den gode FBI-agenten har kontakt med denna kvinna och det bär sig inte bättre än att det uppstår en förälskelse. Nu inskränker sig kontakterna kanske mest till e-post och det är klart at det kan bli lite blodfattigt. Så då skickar FBI-agenten ett foto av sig själv till henne. Och han väljer då ett foto med bar överkropp. Gud vad sexigt, det är nästan som Putin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar