Naturkatastrofer gynnar de rika av Gunnar Stensson

Orkanen Katrina förhärjade New Orleans 2005.  Förödelsen var inte bara materiell. Den hade också en social dimension. ”Vi vill gärna tro att naturkatastrofer är opartiska. Ändå har det alltid varit så: fattiga människor lever farligt. Det är vad det betyder att vara fattig. Det är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino.” (Zygmunt Bauman, Collateral damage, Daidalos 2012)
   Orkanen Sandy påminde USA:s fattiga, svarta och latinos om detta, vilket stärkte Barack Obama i valet.
   Men det är också så att fattiga länder lever farligt. Det är vad det betyder att vara ett fattigt land. Det är farligt att vara ett fattigt land. Haiti drabbades oändligt mycket hårdare av Sandy än USA. Publiciteten om katastrofen i Haiti var minimal.
   Detta förklarar varför rika länder och multinationella företag är så likgiltiga inför de alltmer frekventa miljökatastroferna. De är övertygade om att de kan hantera dem. De kanske till och med tror sig veta att katastrofer som drabbar miljonerna i fattiga länder ökar deras egen makt. Så är det kanske till en viss gräns.
   Zygmunt Bauman skriver: ”Jag är dock förvissad om att den växande sociala ojämlikheten och den ökande omfattningen av mänskligt lidande är ett explosivt fält som uppvisar alla tecken på att kunna bli det mest katastrofala av alla de problem som mänskligheten kan tvingas möta, hantera och lösa under det innevarande århundradet.”