Veckobladet recenserar: En enkel till Damaskus av Staffan Lindberg

Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på. Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt från krigets Syrien är den senaste fasen i denna katastrof.
   Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
   Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
   Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
 

 

Till det engagerande fredsarbetet måste vi idag räkna den exilsyriska symfoniorkestern SEPO som nu turnerar i Europa och den 12 september spelade inför ett nästan fullsatt Malmö Live. Ett sjuttiotal musiker på alla de klassiska europeiska instrumenten som fiol, viola, cello, flöjter, klarinetter osv. De är flyktingar från Damaskus med omnejd och många spelade tillsammans där före krigets utbrott 2011. Sydsvenskan hade en artikel om orkestern men ingen recension av innehållet och vad det stod för.
   Det var inte Mozart, Beethoven eller Vivaldi de spelade utan nutida musik, vilken skapats för dessa instrument och mer orientaliska instrument, som en enkel träflöjt och oud (ett slags luta), av syriska kompositörer – en del av musiken också skapad av orkesterns egna medlemmar.
   Det var en fantastisk musikalisk resa genom olika stämningar, rytmer och toner i för oss sällsynta kombinationer. Medryckande fagert som i ”Mitt underbart vackra hemland” av Jehad Jazbeh, dramatiskt lockande med trummornas dån i Kinan Azmehs ”Bröllop” där kompositören själv excellerar i trollbindande toner på sin klarinett eller den späda klara tonen i ”Konsert för flöjt och orkester” av Shafi Badreddin med Mohamad Firyan som solist. Det är som om en förtrollad näktergal plötsligt ljuder långt över och bortom sitt register. När de spelar ”En enkel till Damaskus” med dovt och kärvt tonfall uppblandat med skärande smärta upplever man den vånda och förtvivlan som exilen är. ”Mitt älskade land i ruiner.” Musik för en regim som inte lyssnar men borde göra det. För alla andra en klagan som inte får tystna.
   Vi möts i en gemenskap utan ord, men med alla andra sinnen uppslukade av denna österländskt filharmoniska sammansmältning och egen obändiga autonomi på en och samma gång. Ett gemensamt kulturarv att utgå från och mötas i.