FNL-rörelsens sammanbrott innebar år
av omprövningar, konflikter och svek. Sverige förändrades. För första
gången sedan 1933 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Jag
hade levt hela mitt liv, 44 år, under socialdemokratiskt styre.
Att ansluta sig till VPK blev för många ett sätt att verka för fortsatt solidaritet med det svårt sargade Vietnam. VPK Lund fick ett inflöde av medlemmar med erfarenhet av utåtriktat solidaritetsarbete – och med åsikter om hur det borde bedrivas.
I Lund fanns ett starkt Anti-imperialistiskt utskott som jag några år lärt känna utifrån men nu anslöt mig till. Det innebar att mitt internationella perspektiv vidgades.
FNL-rörelsens strategi hade utgått från idén att Vietnam var imperialismens svagaste länk och att den internationella kampen därför måste koncentreras dit. Samtidigt var rörelsen i viss mening abstrakt. De enda vietnameser man träffade i Sverige var officiella representanter för befrielserörelsen. Mycket få vietnamesiska flyktingar kom till Sverige under kriget. Bara enstaka svenskar hade möjlighet att resa till Vietnam.
Under 1970-talet fanns i Lund ett starkt inflöde av flyktingar från fascistiska och koloniserade länder, flyktingar från Grekland, Spanien och Portugal, från Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia, från Sydafrika, Rhodesia och flera andra afrikanska nationer, från Palestina och Iran. Det var politiska flyktingar, utbildade, radikala, med förbindelser till befrielserörelser och främst kommunistiska partier i hemländerna. De marxistiska begreppen underlättade kommunikationen.
Anti-imperialistiska utskottet upprättade samarbete med dessa rörelser. Det sammanträdde varje vecka i partilokalen på Bredgatan och inbjöd representanter från till exempel Chile när kampen i Chile stod på utskottets dagordning. Det stödde flyktingorganisationernas opinionsverksamhet och hjälpte till med deras demonstrationer. Det samlade in vetande.
Varje möte dokumenterades med minnesanteckningar. Det blev för mig en studieverksamhet, en skola, som fortgick vecka efter vecka i minst två decennier från 1976 fram till slutet av 1990-talet. Minst 700 möten.
Utskottet bytte så småningom namn till Internationella utskottet och fungerade under några år som Skånedistriktets internationella utskott. Lund var distriktets i särklass starkaste partiorganisation.
Jag kom i kontakt med många inom partiet på olika nivåer och jag samarbetade flera år med ett antal kamrater i utskottet, t.ex. Lars Bengtsson, Boel Berner och Henning Kofoed, som alla var lärare eller forskare.
Det bör nämnas att Socialdemokraterna och ABF bedrev liknande verksamheter och att vi ofta hade anledning att samarbeta i utåtriktade aktiviteter. Under ett par år samverkade jag med Gillian Nilsson i kontakterna med chilenska organisationer.
Att ansluta sig till VPK blev för många ett sätt att verka för fortsatt solidaritet med det svårt sargade Vietnam. VPK Lund fick ett inflöde av medlemmar med erfarenhet av utåtriktat solidaritetsarbete – och med åsikter om hur det borde bedrivas.
I Lund fanns ett starkt Anti-imperialistiskt utskott som jag några år lärt känna utifrån men nu anslöt mig till. Det innebar att mitt internationella perspektiv vidgades.
FNL-rörelsens strategi hade utgått från idén att Vietnam var imperialismens svagaste länk och att den internationella kampen därför måste koncentreras dit. Samtidigt var rörelsen i viss mening abstrakt. De enda vietnameser man träffade i Sverige var officiella representanter för befrielserörelsen. Mycket få vietnamesiska flyktingar kom till Sverige under kriget. Bara enstaka svenskar hade möjlighet att resa till Vietnam.
Under 1970-talet fanns i Lund ett starkt inflöde av flyktingar från fascistiska och koloniserade länder, flyktingar från Grekland, Spanien och Portugal, från Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia, från Sydafrika, Rhodesia och flera andra afrikanska nationer, från Palestina och Iran. Det var politiska flyktingar, utbildade, radikala, med förbindelser till befrielserörelser och främst kommunistiska partier i hemländerna. De marxistiska begreppen underlättade kommunikationen.
Anti-imperialistiska utskottet upprättade samarbete med dessa rörelser. Det sammanträdde varje vecka i partilokalen på Bredgatan och inbjöd representanter från till exempel Chile när kampen i Chile stod på utskottets dagordning. Det stödde flyktingorganisationernas opinionsverksamhet och hjälpte till med deras demonstrationer. Det samlade in vetande.
Varje möte dokumenterades med minnesanteckningar. Det blev för mig en studieverksamhet, en skola, som fortgick vecka efter vecka i minst två decennier från 1976 fram till slutet av 1990-talet. Minst 700 möten.
Utskottet bytte så småningom namn till Internationella utskottet och fungerade under några år som Skånedistriktets internationella utskott. Lund var distriktets i särklass starkaste partiorganisation.
Jag kom i kontakt med många inom partiet på olika nivåer och jag samarbetade flera år med ett antal kamrater i utskottet, t.ex. Lars Bengtsson, Boel Berner och Henning Kofoed, som alla var lärare eller forskare.
Det bör nämnas att Socialdemokraterna och ABF bedrev liknande verksamheter och att vi ofta hade anledning att samarbeta i utåtriktade aktiviteter. Under ett par år samverkade jag med Gillian Nilsson i kontakterna med chilenska organisationer.
Heleneholmsskolan samverkade med lärarhögskolan som låg i samma byggnad och sedan jag blivit ordinarie hade jag varje termin flera lärarkandidater som åhörare och medarbetare på mina lektioner. De första åren var det fråga om treveckorsperioder med ofta två eller tre kandidater samtidigt, men snart fick jag också helterminskandidater. I det fallet handlade det ju om ett nära samarbete under en hel termin och många blev mina vänner.
Det gav perspektiv på skolarbetet. Man fick tillfälle att iaktta eleverna på ett annat sätt än när man var ensam undervisare. Man fick möjlighet att diskutera metoder och elever. Jag upplevde aldrig att närvaron och samarbetet med lärarkandidaterna ökade arbetsbördan, tvärtom. Karin Svensson var en av mina korttidskandidater. Under den perioden hade vi sällskap till Malmö i 131:an från Lund. Hon visade mig företaget, Svensk Fjäder, vid Malmövägen, där hon hade arbetat.
Betygsättningen utgjorde däremot ett hårt och konfliktfyllt arbete. Den bedrevs kollektivt under långa kvällsmöten som kunde vara tre till fyra timmar, flera kvällar, vid terminssluten. Den femgradiga skalan tillämpades. Centrala prov fastslog klassens betygsnivå. Den satte gränserna för betygsättningen. Om klassen till exempel låg på nivån 3,5 (en hög nivå; många klasser låg under 3) måste mina egna betyg i samhällskunskap ligga inom ramen 3,3 till 3,7. Om jag överskred eller underskred ramen måste jag bifoga en särskild motivering till betygsprotokollet. Alla lärares samtliga betyg diskuterades vilket självklart ofta ledde till konflikter.
Däremot förekom nästan aldrig att elever eller föräldrar ifrågasatte betygen som nu ofta sker. Betygen var huggna i sten och ändrades aldrig.
Karin arbetade med kulturverksamhet på St Lars, som fortfarande var en stor institution med flera hundra patienter. Hon hade också teatercirklar. Vi hade barn i Polhemsskolan, Svaneskolan och Klostergårdens Montessoriförskola. Min syster Anna bodde med sin sambo i Köpenhamn. Mina föräldrar hade efter fars pensionering flyttat till Klostergården. Min mor engagerade sig i Vänskapens hus. Far ingick i en psalmbokskommitté med Britt G Hallqvist (som hade ont i ryggen och ibland lade sig på golvet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar