66 år i skolan 52. 1997-2006:7. Så förstörde nyliberalismen den svenska skolan av Den Gamle

När den nya betygsskalan MVG, VG, G och IG, Icke Godkänd, infördes i slutet av 1990-talet suckade många av oss lärare. Onyanserad! Rent av idiotisk! Alla elever skulle tävla om MVG. Ambitiösa föräldrar skulle kräva att vi gav betyget MVG åt deras barn. Många elever som högst hade fått 3 på den femgradiga betygsskalan skulle komma att få MVG.
   Det var nu betygsinflationen rasslade igång. Den skulle förvärras när skolföretagen kom in på arenan med skolpengen som garanterad vinst att sätta in på något skatteskolkar-konto i Panama. Den demokratiska skola som vi skapat på 1960-talet ersattes av en vinstdrivande skola som segregerade de rika från de fattiga.
   Men vi hade kanske inte insett det mest förfärliga. Man hade åter infört betyget IG, Icke godkänd, som motsvarade betyget C på den gamla odemokratiska betygsskalan. Ett antal elever skulle komma att stämplas som Icke Godkända.
   Den femgradiga betygsskalan underkände inte någon elev. Den bara konstaterade att somliga elever hörde till de tre procent med sämre förutsättningar i ett visst ämne än andra. De var oftast medvetna om det. ”Jag är kass i matte”, kunde de muntert hojta på skolavslutningen. De kanske samtidigt tillhörde de tre procent som var mest begåvade i musik. Och den stora mittgrupp som var värd betyget 3 i svenska. Alla var tillhöriga. Ingen var underkänd.
   Plötsligt satt vi i Lund och andra svenska kommuner med kollektiv av ungdomar, människor, som var Icke Godkända. De samlades i IG-programmet. Visserligen var ambitionen den att de Icke Godkända så småningom skulle bli Godkända. Jag gjorde många besök på IG-programmet i Lund. Några år senare infördes en betygsskala med fler nyanser, men med betyget icke godkänd kvar.

Vi satt ganska många i en hörsal med dämpad belysning och tittade på siffrorna som projicerades på den vita skärmen. Det var Skolinspektionen som redovisade resultaten i sin bedömning av Lunds skolor. Alla var lugna eller rentav stolta. Lunds skolor hörde till landets bästa. Det var den 11 september 2003.
   När faktaredovisningen var över gjorde vi en paus. Det blev ett intensivt sorl. Lärare, rektorer, studierektorer, nämndsledamöter, skolinspektörer, alla hade synpunkter, alla kände alla.
   Plötsligt blev det tyst i ett hörn av foajén. Tystnaden spred sig snabbt. Anna Lindh hade avlidit av sina skador efter serben Mihailovics knivöverfall på NK föregående dag. Vi hade varit övertygade om att hon skulle överleva. Många tog fram sina mobiler. Lunds skolor underrättades. De beordrades att hissa flaggorna på halv stång. Kort därefter avslutades konferensen.

Utbildningsnämnden uttalade sig varje gång en friskola skulle startas. Men det handlade bara om ett utlåtande. De flesta etableringar godkändes av skolstyrelsen. Under min tid som ordförande i nämnden avstyrkte utbildningsnämnden oftast ansökningarna. Jag tror att de borgerliga partierna godkände samtliga. Och nästan alltid gick det som de ville.

   Vi menade att valfriheten tillgodosågs genom att Lunds fyra gymnasier, Katte, Polhem, Spyken och Vipan, var likvärdiga, hade samtliga program att välja mellan och i några fall något extra program som kunde sökas av alla elever i samverkansområdet. Vi var noga med att de teoretiska och praktiska programmen skulle förekomma på alla fyra skolorna. Vi tillämpade närhetsprincipen. De som eventuellt ville söka sig till ett annat gymnasium fick så gott som alltid göra det.

Närhetsprincipen avskaffades av de borgerliga partierna. Vi invände att det skulle drabba Vipan. Inte för att Vipans gymnasium var sämre utan för att eleverna skulle föredra något av de andra tre på grund av deras centrala läge.
   Vi försökte på olika sätt stödja Vipan, bland annat genom att tillföra duktiga lärare. Vi utvecklade ett avancerat teoretiskt program som var en kombination av humanistiska och naturvetenskapliga ämnen och därigenom ökade valfriheten för dem som sökte till universitetet. De elever som gick det programmet lyckades också mycket väl när det gällde intagningen – och även efteråt.
   Men det gick inte att motverka trenden. Till slut segregerades Vipan från de övriga gymnasierna. Det blev ett gymnasium med enbart praktiska program. Samtidigt försvann de praktiska programmen från de tre andra gymnasierna. Gymnasieutbildningen i Lund blev segregerad.

Vi samverkade med våra grannkommuner Staffanstorp, Eslöv, Kävlinge, Lomma och Burlöv för att skapa ett så välfungerande system för gymnasieutbildningen som möjligt. Det innebar att utbildningsnämnderna i de sex kommunerna regelbundet möttes, gjorde studiebesök och bestämde hur gymnasierna i området skulle samverka och hur ekonomin skulle samordnas. Det ledde till goda insikter om kommunernas utbildningsresurser och behov.
   Men den organisationen avskaffades. 2006 inleddes förberedelserna för det som kom att kallas ”fritt val Skåne” vilket innebär att elever fritt kan söka samtliga gymnasier i Skåne. Det kom att skada utbildningssystemet mer än någon anade.
    Lund visade sig bli den stora vinnaren. Idag kommer 60 procent av gymnasisterna i Lund från andra Skånekommuner. De underhåller Lunds gymnasier ekonomiskt. Samtidigt förlorar många behöriga lundaelever sin valfrihet och tvingas till friskolornas begränsade verksamhet. De mindre kommunernas skolor utarmas. Skolpolitikerna blir maktlösa.
   Elevpengen infördes 2007. Då hade de borgerliga partierna återtagit makten. Dess effekter blev värre än jag förutsett och bidrog till att förpassa svensk skola från toppen till botten i OECD. President Trump planerar att ordna det amerikanska skolsystemet efter svensk modell.