Arbete åt alla – men till vilket pris? av Staffan Lindberg

Arbete – som utmaning och resurs, hot och möjlighet, var titeln på den konferens som Svenska kyrkan i Malmö ordnade i samarbete med Malmö högskola den 26-27 april. Det var mer än 700 deltagare, de flesta från kyrkan och från hela landet men också från andra ideella föreningar, från kommuner, media och politiska partier.
   Det var andra årets möte under temat Samhälle & Existens, en nationell konferens i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi. Ett stort antal kända och respekterade talare och paneldeltagare hade mött upp. Deras presentationer var korta och koncisa, provocerande ibland, men mottagna i ett slags anda av att lyssna och begrunda. Det var inget möte för hätska debatter.
   Kristian Lundberg berättade rakt upp och ner om sitt arbete på Yarden, med att parkera och passa bilar i fuktigt minusväder och utan att någonsin vara anställd av det bemanningsföretag som kallade honom varje dag på telefon fram tills boken ”Yarden” kommit ut. Därefter blev han bara inte uppringd mer. Susanna Alakoski berättade om sitt författarskap kring hennes liv i ”Svinalängorna”. Ingen av dem kände sig bekväma med ordet arbetarförfattare. De hade ju bara försökt gestalta sina liv genom att skriva.
   Och ändå, litteraturen kan liksom konsten vara ett kraftfullt sätt att gestalta en problematik som berör hela vår tillvaro:
   i tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå
   vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar
   i tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
   är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära
   vi vaknar, vi jobbar, vi andas
   men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
   tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop
(http://jennywrangborg.se/sida2.html)
   Poeten Jenny Wrangborg läste från scenen sina oerhört starka skildringar av slitet och de upprörda känslorna i restaurangköken, en av de mest slitsamma och lägst betalda arbetsplatserna.
   Med 15 procents arbetslöshet ligger Malmö i topp i landet. Det är folk med invandrarbakgrund, handikappade, missbrukare och ungdomar utan godkända grundskolebetyg det gäller.
   De fattiga är långt fler. Barnfattigdomen i staden är runt 30 procent och till orsaken arbetslöshet kan vi framförallt lägga två andra: ensamstående med barn och folk med svältlöner.

Vilket är värst?
Man kan tro att arbete är grunden till ett eget liv, där man äger sig själv och är fri, som vissa talade sig varmt för. För alla de andra, den tredjedel som inte kan välja är det, tror vi nog, alltid ett större helvete att inte ha ett arbete.
   Men vad ska man säga om de tillfälliga, illegala och lågbetalda jobb som allt fler lider under idag? Det finns exempel på timlön på tolv kronor! ”Systemskifte” kallar Kristian Lundberg det utifrån sin tidigare erfarenhet som hamnarbetare. Samtidigt har de allmänna skyddsnäten försvagats. Ska vi bara acceptera denna situation och samhällsordning.

   Man behöver inte vara konstig eller synsk för att förstå att detta är det fundamentala problemet i vårt samhälle idag. Fördelningen av arbete och inkomster i befolkningen när klyftor bara ökar mellan välstånd och armod.
   Det talades mycket och länge om arbete som grunden till försörjning. De arbetslösa då? Medborgarlön var ett av svaren, rätten att kunna tacka nej till ett slavliknande arbete. Sänkt arbetstid ett annat. Vem vill inte bejaka detta?
   Men jobbet är inte bara försörjning, det är lika mycket mötet med andra utanför familjen, deltagandet i samhället som gemenskap och omsorg om varandra. Grunden för gemensamma värderingar i handlingar, grunden för den etiska och politiska människan.
   Lusten då? Friheten att utvecklas tillsammans med andra? Den kan vi inte politiskt bestämma över. Vare sig den är gemensam kamp för rättigheter på jobbet eller fantasins möjligheter.

Enkla jobb
Det påstås att de enkla jobben inte finns i vårt samhälle längre – robotar sköter och kommer att sköta allt mer. Det är inte sant. De enkla jobben kan vara enkla rent tekniskt men det finns ju både i skötseln av t.ex. hus, kyrkogårdar och i vården av äldre med tunga lyft. De enklare jobben i skolan, dagis och vården är inte alls enkla när det gäller mänskliga relationer. Här finns möten i samtal, i uppmuntran och tröst, i lek och fantasi.
   Många vill ha lägre ingångslöner, löner som man inte kan leva på men i alla fall få ett insteg, lära sig hur man beter sig och faktiskt ska göra. Men problemet ligger inte bara i lönen. Massor av tillfälliga och extrajobb inom alla delar av samhället går helt enkelt inte till alla ungdomar som just gått ut grundskolan med eller utan betyg. De går till de bättre situerades barn genom de nätverk föräldrar och kompisar har till dessa arbetstillfällen. Det är arbeten mellan studieterminerna och möjlighet till en resa till t ex Annapurna i Nepal - fick-pengar på vägen till ett lyckat vuxenliv. De andra får liksom inte chansen till detta inträde.
   Heidi Avellan som deltog i konferensen med bra synpunkter skriver på Opinion i Sydsvenskan den 29 april att det är fackets och Socialdemokraternas fel att det inte finns fler enklare jobb. Hon har fel. Hon ser inte hur viktigt försvaret för kollektivavtal är i ett samhälle där massor av enklare jobb är rena slavarbeten.
   Var kommer kyrkan och religionen in i allt detta? Vid ett av seminarierna om Vem är ”arbetaren”? kom en publikfråga. ”Ni talar så mycket om det materiella i arbetet, men var finns det andliga perspektivet?”
   Svaret kom inte från panelen. En erfaren präst svarade rakt av: ”Kärnan i den kristna tron är omsorgen om varandra. Den finns i arbetet.” Det är Luther som talar.
   Efter hundrafemtio år av misstro och konfrontation mellan kyrkan som överhet och arbetarörelsen som kämpande gemenskap är fältet nu vidöppet för en ömsesidig dialog kring omsorg och solidaritet och vad de innebär för arbete och fördelning i vårt samhälle.