Det finska inbördeskriget 1918
kallades länge ett frihetskrig. Så kallade den segrande vita sidan
kriget och så kallades det i Sverige. I själva verket var det ett
skoningslöst klasskrig. Tack vare Väinö Linnas roman Upp trälar började det omvärderas, men först de senaste tjugo åren har finska historiker avslöjat vad som verkligen hände.
Ett försummat perspektiv är krigets betydelse för den svenska nazismens framväxt. Svenska brigaden bestod av ett tusental frivilliga som deltog på den vita sidan. De blev en grogrund för svensk högerextremism och så småningom nazistiska organisationer.
Min far Lars-Gösta kom som 11- 12-åring i smärtsam kontakt med inbördeskrigets dubbla ansikten och upplevelsen satte djupa spår.
När ett tåg med frivilliga soldater som reste för att ”befria Finland” i februari 1918 gjorde uppehåll på järnvägsstationen i Jönköping stod han tillsammans med hundratals andra Jönköpingsbor på perrongen. Han upplevde jublet, deltog i hurraropen och hörde Vårt land sjungas.
Överste Hjalmarsson, Svenska brigadens chef, var från Gränna. Hans son Jarl (blivande ledare för Högerpartiet) var liksom min far med på stationen i Jönköping. Efteråt såg de tåget försvinna i vintermörkret.
Krigets avgörande slag stod vid Tammerfors. De vita som hade stöd av krigsvana tyska trupper segrade. Efter segern utgick en order att fångarna skulle arkebuseras. De avrättade skulle registreras som ”skjutna under flyktförsök.” Antalet avrättade röda krigsfångar uppgick till 10 000. Massakern kan jämföras med den i Srebrenica.
Överste Hjalmarsson sköt fyra fångar vid byn Kuru.
Den 31 maj återvände Svenska brigaden till Stockholm. De hälsades som hjältar när de marscherade genom staden. Svenska Akademins ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt hyllade dem i ett tal där han bland annat sa: ”Den enkla grankvisten, minnet av en blodig natt vid Tammerfors, är i våra ögon mer värd än en blommande lager.”
Överlevande rödgardister och civila placerades i koncentrationsläger. Det största lägret var fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. De anhöriga förbjöds att skicka matpaket till dem och 13 000 svalt ihjäl.
Sommaren 1919 reste överste Hjalmarsson, som nu erhållit generals rang, hem till sin mor i Gränna och hälsade även på min fars föräldrar i prästgården i Gränna. Han hälsades som en hjälte.
Några månader senare, i december samma år, sköt han sig med den pistol som han använt vid avrättningarna i Kuru. Hans kista fördes strax före jul till Gränna med ångaren Motala Express. Många var samlade i hamnen som upplystes med facklor. Min farfar tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare”.
Det var en skakande upplevelse för hela familjen och särskilt för min far.
Ett försummat perspektiv är krigets betydelse för den svenska nazismens framväxt. Svenska brigaden bestod av ett tusental frivilliga som deltog på den vita sidan. De blev en grogrund för svensk högerextremism och så småningom nazistiska organisationer.
Min far Lars-Gösta kom som 11- 12-åring i smärtsam kontakt med inbördeskrigets dubbla ansikten och upplevelsen satte djupa spår.
När ett tåg med frivilliga soldater som reste för att ”befria Finland” i februari 1918 gjorde uppehåll på järnvägsstationen i Jönköping stod han tillsammans med hundratals andra Jönköpingsbor på perrongen. Han upplevde jublet, deltog i hurraropen och hörde Vårt land sjungas.
Överste Hjalmarsson, Svenska brigadens chef, var från Gränna. Hans son Jarl (blivande ledare för Högerpartiet) var liksom min far med på stationen i Jönköping. Efteråt såg de tåget försvinna i vintermörkret.
Krigets avgörande slag stod vid Tammerfors. De vita som hade stöd av krigsvana tyska trupper segrade. Efter segern utgick en order att fångarna skulle arkebuseras. De avrättade skulle registreras som ”skjutna under flyktförsök.” Antalet avrättade röda krigsfångar uppgick till 10 000. Massakern kan jämföras med den i Srebrenica.
Överste Hjalmarsson sköt fyra fångar vid byn Kuru.
Den 31 maj återvände Svenska brigaden till Stockholm. De hälsades som hjältar när de marscherade genom staden. Svenska Akademins ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt hyllade dem i ett tal där han bland annat sa: ”Den enkla grankvisten, minnet av en blodig natt vid Tammerfors, är i våra ögon mer värd än en blommande lager.”
Överlevande rödgardister och civila placerades i koncentrationsläger. Det största lägret var fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. De anhöriga förbjöds att skicka matpaket till dem och 13 000 svalt ihjäl.
Sommaren 1919 reste överste Hjalmarsson, som nu erhållit generals rang, hem till sin mor i Gränna och hälsade även på min fars föräldrar i prästgården i Gränna. Han hälsades som en hjälte.
Några månader senare, i december samma år, sköt han sig med den pistol som han använt vid avrättningarna i Kuru. Hans kista fördes strax före jul till Gränna med ångaren Motala Express. Många var samlade i hamnen som upplystes med facklor. Min farfar tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare”.
Det var en skakande upplevelse för hela familjen och särskilt för min far.
Flera mer samvetslösa mördare än
överste Hjalmarsson gjorde karriär i den svenska armén och var aktiva i
den yttersta högern. Många anslöt sig till Nazityskland före och under
andra världskriget. Martin Eriksson blev ledare för
Nationalsocialistiska blocket. Robert Paulsson samarbetade med Gestapo
och dömdes efter kriget för spionage. Carl Petersén blev chef för
svensk hemlig underrättelsetjänst under kriget. De bidrog till att
hundratals judiska flyktingar utlämnades. Du kan söka på nätet efter
fler uppgifter. Det finns också uppgifter i Peter Weiss stora verk Motståndets estetik.
Vi tror att krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten begås av andra och att det är otänkbart att vi skulle kunna göra oss skyldiga till mord, misshandel och tortyr.
Svenska brigadens insatser i det finska inbördeskriget bevisar motsatsen. På bara några veckor förvandlades civiliserade soldater från det fredliga Sverige till känslokalla orderlydande mordmaskiner. Inte alla, men alltför många.
Överste Hjalmarssons sena insikt om vad han själv och hans kamrater gjort sig skyldiga till ledde till självmordet.
I vår tid är det lättare att begå krigsförbrytelser. Det är tekniskt möjligt att sitta i vid en dator på en expedition och mörda hundratals människor. Och det händer. Ofta.
Att läsa:
Aapo Roselius, I bödlarnas fotspår, Leopard 2009.
Avgrunden, Forum 2014. Avgrunden är en roman om ett danskt tvillingpar, Ib och Kaj, som deltar i slaget vid Tammerfors. Den bygger på grundliga källstudier. Romanen handlar också om mellankrigstiden, nazismen och motståndsrörelsen i Köpenhamn under den tyska ockupationen. Det är en otäck och engagerande berättelse. Kim Leine tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar