Bland alla statliga myndigheter
finns det flera som lever ett för allmänheten tämligen okänt liv. Ja,
kanske till och med är dessa myndigheters existens också okänd. En
sådan myndighet är Myndigheten för stöd till trossamfund, SST. I varje
fall för min del var dess existens okänd för mej fram till förra
veckan. Vilket delvis kanske kan förklaras med att fram till i fjol var
det en statlig nämnd.
Ekonomiskt stöd till religiösa samfund
SST lyder under Kulturdepartementet. Myndighetens uppgift är att ”skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg.” Statens kostnader för SST:s verksamhet under 2018 är ca 80 miljoner kronor.
Detta gör myndigheten genom att ge ekonomiskt stöd till de trossamfund som regeringen godkänt för att ta emot statsbidrag. Myndigheten sysslar också med utbildning av religiösa ledare, kurser, konferenser etc.
Är detta en sekulär stats uppgift?
Jag ställer mej frågande till varför staten anser det vara sin uppgift att främja och stödja trossamfund överhuvudtaget. Religionen borde verkligen var privatsak.
Till nöds kan jag dock kanske acceptera i varje fall det ekonomiska stödet till religiösa sammanslutningar som i princip jämförbart med samhällsstöd till fotbollsföreningar. (Ja, jag inser att jämförelsen haltar), men ändå.
Staten vill ha ett religiöst språk
När myndigheten utöver det rent pekuniära stödet också tar på sej att främja religionens roll i samhället har ändå gränsen för statens någorlunda rimliga åtaganden passerats med god marginal. Nu i mitten av mars anordnar SST en konferens under rubriken ”Religionen i framtidens Sverige”. Rubriken kan låta tämligen oskyldig, men i inbjudan till konferensen framgår att ”religionens återkomst” är något som ska underlättas. SST anser att ”vi behöver förhandla fram et nytt inkluderande samhällskontrakt”. Vilka ”vi” -är framgår inte, men eftersom det är SST som står för inbjudan innefattas uppenbarligen myndigheten i detta ”vi”. SST vill också medverka till att ”mejsla fram ett kompletterande religiöst språk till det etablerat sekulära sättet att tala om demokrati, globalism, pluralism, mänskliga rättigheter”.
Ekonomiskt stöd till religiösa samfund
SST lyder under Kulturdepartementet. Myndighetens uppgift är att ”skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg.” Statens kostnader för SST:s verksamhet under 2018 är ca 80 miljoner kronor.
Detta gör myndigheten genom att ge ekonomiskt stöd till de trossamfund som regeringen godkänt för att ta emot statsbidrag. Myndigheten sysslar också med utbildning av religiösa ledare, kurser, konferenser etc.
Är detta en sekulär stats uppgift?
Jag ställer mej frågande till varför staten anser det vara sin uppgift att främja och stödja trossamfund överhuvudtaget. Religionen borde verkligen var privatsak.
Till nöds kan jag dock kanske acceptera i varje fall det ekonomiska stödet till religiösa sammanslutningar som i princip jämförbart med samhällsstöd till fotbollsföreningar. (Ja, jag inser att jämförelsen haltar), men ändå.
Staten vill ha ett religiöst språk
När myndigheten utöver det rent pekuniära stödet också tar på sej att främja religionens roll i samhället har ändå gränsen för statens någorlunda rimliga åtaganden passerats med god marginal. Nu i mitten av mars anordnar SST en konferens under rubriken ”Religionen i framtidens Sverige”. Rubriken kan låta tämligen oskyldig, men i inbjudan till konferensen framgår att ”religionens återkomst” är något som ska underlättas. SST anser att ”vi behöver förhandla fram et nytt inkluderande samhällskontrakt”. Vilka ”vi” -är framgår inte, men eftersom det är SST som står för inbjudan innefattas uppenbarligen myndigheten i detta ”vi”. SST vill också medverka till att ”mejsla fram ett kompletterande religiöst språk till det etablerat sekulära sättet att tala om demokrati, globalism, pluralism, mänskliga rättigheter”.
SST ska också – tillsammans med trossamfunden får en anta -
motverka ”aggressiv sekularism” – vad nu det kan vara?
Sydsvenskans Mats Skogskär
Om nu sanningen ska fram så var det Mats Skogskär, ledarskribent i Sydsvenskan, som i en text i tidningen uppmärksammade mej både på myndighetens existens och dess aktiva kampanjande för religionens roll i samhället. Skogskär är också starkt kritisk till statens agerande och han slutar sin ledare med att skriva att det är ”dags för alla som värnar om en sekulär stat och sekulära myndigheter, om en religionsfrihet som inte bara omfattar rätten till religions utan även rätten till frihet från religion, att vässa pennorna och höja rösten. Eller med SST:s sätt att se på saken: att bli aggressiva”.
Detta är så vitt jag kan erinra mej första gången som jag delar en uppfattning med Mats Skogskär.
Sydsvenskans Mats Skogskär
Om nu sanningen ska fram så var det Mats Skogskär, ledarskribent i Sydsvenskan, som i en text i tidningen uppmärksammade mej både på myndighetens existens och dess aktiva kampanjande för religionens roll i samhället. Skogskär är också starkt kritisk till statens agerande och han slutar sin ledare med att skriva att det är ”dags för alla som värnar om en sekulär stat och sekulära myndigheter, om en religionsfrihet som inte bara omfattar rätten till religions utan även rätten till frihet från religion, att vässa pennorna och höja rösten. Eller med SST:s sätt att se på saken: att bli aggressiva”.
Detta är så vitt jag kan erinra mej första gången som jag delar en uppfattning med Mats Skogskär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar