Det är mycket som behöver tänkas och göras om för en rättvisare värld, men mycket av arvet från 68 består. av Staffan Lindberg

Vi lever i en annan tid än 1968. En tid där flyktingfrågan har tagit över som den fundamentala politiska problematiken. Oron över en s.k. invasion av fattiga och vad man tror är outbildade krigsflyktingar med annorlunda kultur, överskuggar allt annat. Endast en nytänkt social demokrati inom ramen för en solidarisk nationalstat i samarbete med EU och FN kan stilla oron och fortsätta reformer i demokratisk anda. Det är en ödesfråga i vår tid.

Nu när våren kommer med stora steg och det är femtio år sedan 68-vågen stod på sin höjdpunkt, är det fler frågor än svar som gäller. Vad är egentligen arvet efter -68? Varför lever vi inte i ett samhälle där byråkratin är mindre, välfärden mer fullständig, jämlikheten större, jämställdheten utvecklad fullt ut? Hur kunde den s.k. nyliberalismen få breda ut sig och dess synsätt på ekonomi och samhälle till och med erövra stora delen av den socialdemokratiska rörelsen?

Med stor enighet genomfördes i Sverige på 1970- och 80-talen försäkringssystem som garanterade de allra flesta en god välfärd och bra pensioner. Kvinnokampen och miljökampen tog över det politiska initiativet och gjorde jämställdhet och miljömedvetenhet starkare i vårt samhälle. Det var 68generationens långa marsch genom institutionerna.

Visst fanns det en radikal flank som var ”behjälplig”. Sektvänsterns med dess extrema leninism eller maoism hjälpte till att genom avståndstagande stabilisera en demokratisk reformism.

Delar av vänstern mynnade över tiden ut i en post-modernism, som innebär kamp för olika identiteter, kulturella såväl som sexuella. Många av dessa krav är viktiga inslag i arbetet mot ett demokratiskt och rättvisare samhälle. Men post-modernismens politiska och ideologiska grundsyn är grymt relativistisk och drabbande för vanliga medborgare, arbetare och tjänstemän. Deras extremism hotar själva den samhällsväv som vi måste leva i för att utvecklas mot något bättre.

Den amerikanska statvetaren Nancy Fraser kallar det nyliberala tillståndet i världen en ohelig allians mellan finanskapitalismen och sociala rörelser med inriktning på identitetspolitik. De är ”globalister” som skyr det nationella arvet som pesten. I stället för Keynesiansk välfärdpolitik gynnar de konkurrensstaten, som utsätter vanligt folk för risker som arbetslöshet och social misär.

Hela högervågen i Västeuropa och USA bygger på den klyfta som nu finns mellan vanligt folk och ”globalisterna”. Vem vore Trump, Le Pen eller Jimmie Åkesson utan denna påträngande verklighet?

Här i Sverige har Socialdemokraterna ett prekärt läge inför valet i september 2018. Vanligt folks främsta bekymmer är köerna i sjukvården, invandringen (trots att den har stoppat upp) och lag och ordning.

Med fler miljarder i anslag kan man inte rå på köerna i vården. Det vet vi nu med socialdemokratiskt styre de senaste tre åren. Om socialdemokraterna verkligen vill göra skillnad så måste de presentera visioner som både hanterar invandrings- och välfärdsfrågorna och samtidigt är trovärdiga och pålitliga för det företagare-Sverige som i de allra flesta fall inget hellre vill än att det ska gå bra för alla medborgarna.

Här finns inga patentlösningar. 68visionerna om ökad jämlikhet och demokratiskt deltagande är dock vägledande än idag. Invandringen och flyktingproblematiken kan bara lösas med hjälp av två insatser: dels se till att integrationen fungerar (språk, kultur och jobb) och dels genom tålmodigt förhandlande, med ett FN i ryggen, med EUs medlemsstater och vår omvärld.

Det senare är hjälp till flyktingar i deras grannländer, liksom diplomati för fred, där västmakterna och Ryssland måste ändra inställning och handlingar. Mellanöstern måste utan inblandning få gå igenom det som en gång skedde i Västeuropa efter den Westfaliska freden, som ledde till konflikter inom de nya staterna, men som till sist resulterade efter lång tid i demokratiska nationer. Upplysning och modernism på en gång.

Det finns ingen enkel väg till fred och ett slut på flyktingströmmarna. Vårt bidrag kan bara vara ett av mångas.

Det viktiga är trovärdigheten i politiken och den finns att hämta på hemmaplan. Säkra välfärdssystemets landvinningar, stoppa nedskärningar i vård och omsorg. Höj pensionerna för de sämst ställda. Förnya sjukvården genom institutionella reformer som ger mer inflytande för sjukvårdarna själva. Bygg ut en miljövänlig energi- och kollektivtrafikmiljö där de smutsiga och privata lösningarna överges. Det hela stavas solidariskt medborgarskap i en social demokrati, som erkänner nationsgränser men samtidigt strävar efter globalt politiskt samarbete.

Trygghet, rättvisa och medmänsklighet är ledorden i en sammanhållen vision.