Foto: Clas Fleming
Morgonsolen strålade och den kalla
blåsten ryckte loss trädens blommor när vi hämtade gammalt virke till
valborgsmässobålet i Sankt Lars på Källbymöllas odlingsförening.
Trasiga stormmoln for förbi och en halvt osynlig helikopter dundrade över våra huvuden när valborgsfirare, musiker och sångare i regnställ och med paraplyer strävade uppför backen till Sankt Lars vårdcentral för att fira Valborg.
Saima slog på den stora trumman och Röda kapellets trumpeter, klarinetter, flöjter, saxofoner och basuner spelade upp för tjugonde gången sedan 1998 - när de första dropparna slog ner.
Presenningen drogs av bålet som genast flammade upp. Lågorna svängde som stora gula fanor hit och dit i blåsten.
Inger Grubelic inledde vårtalet med orden: ”God kväll alla fina medmänniskor! (Det var verkligen många som hade kommit) Om människor inte älskade varandra, vad skulle det då vara för mening med att det blir vår, skrev Victor Hugo.
Jag är övertygad om att vi vill ha vår, många vårar. Denna vår som vi så innerligt längtat efter, denna kalla vinter då vi känt kyla från både öst och väst. (Blåsten försökte slita det blöta manuset ur hennes händer).
Om människor inte älskade varandra. Vi vill bli älskade och känna tillhörighet. Hur gör vi?” (Högtalaren sprakade till, fick kortslutning och tystnade i det hällande regnet. Inger fortsatte talet. Rösten kämpade med naturkrafterna till talets slut):
Då fanns människor som nu och hav och stenar. Inte samma människor som nu. Men samma hav och stenar, skrev Barbro Lindgren. Låt oss mötas i ett trefaldigt leve för våren – Hurra! Hurra! Hurra!”
Alla hurrade för full hals. Lunds Allmänna Sångförening avslutade med Sköna maj, välkommen!
Många människor stannade under de vajande träden. Det slutade regna. Marken runt det heta bålet blev torr. Familjerna bredde ut filtar att sitta på. Barnen grillade korv spetsad på kvistar. De byggde egna små eldstäder av stenar. Blåsten mojnade. Klockan halv nio rådde en härlig lägerstämning. De sista festdeltagarna stannade till halv tolv.
När parken blivit tom skymtade tusentals människor som hela livet varit inspärrade på Sankt Lars men som varje vår fått uppleva en stunds valborgsmässofirande med majbål och sång.
Trasiga stormmoln for förbi och en halvt osynlig helikopter dundrade över våra huvuden när valborgsfirare, musiker och sångare i regnställ och med paraplyer strävade uppför backen till Sankt Lars vårdcentral för att fira Valborg.
Saima slog på den stora trumman och Röda kapellets trumpeter, klarinetter, flöjter, saxofoner och basuner spelade upp för tjugonde gången sedan 1998 - när de första dropparna slog ner.
Presenningen drogs av bålet som genast flammade upp. Lågorna svängde som stora gula fanor hit och dit i blåsten.
Inger Grubelic inledde vårtalet med orden: ”God kväll alla fina medmänniskor! (Det var verkligen många som hade kommit) Om människor inte älskade varandra, vad skulle det då vara för mening med att det blir vår, skrev Victor Hugo.
Jag är övertygad om att vi vill ha vår, många vårar. Denna vår som vi så innerligt längtat efter, denna kalla vinter då vi känt kyla från både öst och väst. (Blåsten försökte slita det blöta manuset ur hennes händer).
Om människor inte älskade varandra. Vi vill bli älskade och känna tillhörighet. Hur gör vi?” (Högtalaren sprakade till, fick kortslutning och tystnade i det hällande regnet. Inger fortsatte talet. Rösten kämpade med naturkrafterna till talets slut):
Då fanns människor som nu och hav och stenar. Inte samma människor som nu. Men samma hav och stenar, skrev Barbro Lindgren. Låt oss mötas i ett trefaldigt leve för våren – Hurra! Hurra! Hurra!”
Alla hurrade för full hals. Lunds Allmänna Sångförening avslutade med Sköna maj, välkommen!
Många människor stannade under de vajande träden. Det slutade regna. Marken runt det heta bålet blev torr. Familjerna bredde ut filtar att sitta på. Barnen grillade korv spetsad på kvistar. De byggde egna små eldstäder av stenar. Blåsten mojnade. Klockan halv nio rådde en härlig lägerstämning. De sista festdeltagarna stannade till halv tolv.
När parken blivit tom skymtade tusentals människor som hela livet varit inspärrade på Sankt Lars men som varje vår fått uppleva en stunds valborgsmässofirande med majbål och sång.
Vårtal av Inger Grubelic
God kväll alla fina medmänniskor"Om människor inte älskade varandra, vad skulle det då vara för mening med att det blir vår". Skrev Victor Hugo
Jag är övertygad om att vi vill ha vår, många vårar.
Denna vår som vi så innerligt längtat efter, denna kalla vinter, som vi känt kyla från både öst och väst.
"Om människor inte älskade varandra"?
Vi vill bli älskade och älska. Vi vill bli sedda och känna tillhörighet.
Hur gör vi?
Möter jag blicken med hen som sträcker fram pappersmuggen? Hen som doftar rus och är hemlös? Jag kan inte blunda.
Öppnar vi oss för varandra? Står dörren på glänt? Bjuder vi in? In till samtal - möte?
När jag var barn fanns naturliga mötesplatser, det var i speceri- charkuteriaffären, framför disken.
Det var på gårdarna, lekplatsen och i tvättstugan.
Man talade om väder och vind, vad det skulle bli till middag och vilket tvättmedel som var bäst.
Man kände sina grannar och hade kollektivt ansvar för allas barn.
Man umgicks inte med alla, men hälsade eller nickade mot varandra.
Hur gör jag/ du idag?
Visst borde jag hälsa eller nicka åt mina medresenärer som jag åkt kollektivt med under flera år.
Vi har stått i busskuren, huttrat och fnyst över den försenade bussen. Vi har följt kastanjernas blomning.
Vi har visat samma beteende, tittat på klockan, kollat om bussen är på väg.
På bussen; blicken på mobilen, "paddan" eller datorn.
Vad skulle hända om blicken lyfts och vi ser varandra?
Kanske en blick, ett leende som blir återkommande?
"Vad är det för mening med att det blir vår"?
Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott
friskt, skönt vått!
Ljuvt stark
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Skrev Gustav Fröding
Så, njut! njut av bladen, växterna, ljuset, vårregnet, primörerna och varandra.
Tänk alla millioner år
som inte du var född
Då fanns det gräs och träd
och flugor
Men inte samma gräs
som nu
och inte samma träd
och inte samma flugor
Tänk alla millioner år
som inte du var född
Då fanns det hus
och djur och stigar
Men inte samma hus
som nu
och inte samma djur
och inte samma stigar
Tänk alla millioner år
som inte du var född
Då fanns det människor som nu
och hav och stenar
Men inte samma människor
som nu
Men samma hav och stenar.
Så skrev Barbro Lindgren
Låt oss mötas i ett trefaldigt leve för våren
Hurra! Hurra! Hurra!
Vi har stått i busskuren, huttrat och fnyst över den försenade bussen. Vi har följt kastanjernas blomning.
Vi har visat samma beteende, tittat på klockan, kollat om bussen är på väg.
På bussen; blicken på mobilen, "paddan" eller datorn.
Vad skulle hända om blicken lyfts och vi ser varandra?
Kanske en blick, ett leende som blir återkommande?
"Vad är det för mening med att det blir vår"?
Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott
friskt, skönt vått!
Ljuvt stark
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Skrev Gustav Fröding
Så, njut! njut av bladen, växterna, ljuset, vårregnet, primörerna och varandra.
Tänk alla millioner år
som inte du var född
Då fanns det gräs och träd
och flugor
Men inte samma gräs
som nu
och inte samma träd
och inte samma flugor
Tänk alla millioner år
som inte du var född
Då fanns det hus
och djur och stigar
Men inte samma hus
som nu
och inte samma djur
och inte samma stigar
Tänk alla millioner år
som inte du var född
Då fanns det människor som nu
och hav och stenar
Men inte samma människor
som nu
Men samma hav och stenar.
Så skrev Barbro Lindgren
Låt oss mötas i ett trefaldigt leve för våren
Hurra! Hurra! Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar