Lund den 30 maj 2018
Tänka fred. Öppningar i låsta och till synes olösliga globala konflikter – Vad kan vi själva göra?
Tänka fred. Öppningar i låsta och till synes olösliga globala konflikter – Vad kan vi själva göra?
Vår tid har fyra stora och helt avgörande
politiska konflikter, som finns i de allra flestas medvetande och som
alla innebär stora risker för undergång av den värld vi hittills
känner.
Det handlar om Korea, Kashmir, Ryssland och Israel. De är alla konflikter inom och mellan länder, som när som helst kan bryta ut i öppna krig och i kärnvapenanvändning. Man kunde tro att dessa historiskt konstruerade ”vänner” och ”fiender” skulle hålla varandra stabilt i schack, att vi bara får leva med dem, omöjliga att lösa i vår tid. Men de utgör de starkaste ”vi och dom” motsättningarna i dagens värld där varje rubbning av balansen utgör risk för död och förstörelse.
Risken för öppna krig i dessa konflikter ökar med framgångarna för högerpopulistiska partier i såväl Europa, USA som i Asien. Viljan till fred och diplomati minskar och stubinen blir kortare och kortare.
Vi måste göra vad vi kan för att möta detta hot i våra egna länder. Vi måste se fattigdomen och nöden bland de många som vår utmaning och fiende. Det handlar faktiskt om en mer jämlik fördelning av förmögenheter och inkomster och en hållbar utveckling. Det handlar om ömsesidig tillit och vilja att göra varandra väl.
Vi måste göra det som våra förfäder inte gjorde när nazismen och fascismen marscherade fram i 1920-30-talens Europa. Stoppa fascismen med alla till buds stående medel.
Men hur kan en freds- och miljörörelse växa fram för att rå på denna situation? Vi kan inte bara överlämna detta till kommande generationer.
Hoppet om fredliga lösningar är det sista vi kan överge. Därför är upprustningens väg fel. Vi kan inte längre skaffa kärnvapen i det nuvarande världsläget. Det skulle bara öka risken för vår egen undergång. Andra vapen och fler soldater skulle heller inte räcka långt, bara spä på konflikterna även om vi inbillar oss motsatsen.
Vi måste tänka hela tiden att det finns öppningar för fred, tänka och tala om fred. Det kan smitta av sig lika mycket som förtal om inte mer. Och det ger oss själva och världen hopp.
Relationen till Ryssland är ”enklast” för oss rent geografiskt och historiskt. Sovjet räddade Europa och sig självt från nazismen men var och förblev en stenhård diktatur. När diktaturen föll blev det en rå kapitalism utan mänskligt ansikte. Det ”enda” väst gjorde var att försöka ta ifrån landet dess främsta militärbas på Krim genom stöd till Ukrainas utbrytning. Men fördömanden räcker inte långt för fred. Ryssarna är också medmänniskor med samma behov och längtan som vi själva har.
Bjud in Ryssland till EU-medlemskap och till vår marknad. Vi kan börja med privata besök och vänskapliga kontakter mellan människor och ideella föreningar … till det kan vi alla bidra. Låt VM i fotboll bli ett avstamp för det.
Det handlar om Korea, Kashmir, Ryssland och Israel. De är alla konflikter inom och mellan länder, som när som helst kan bryta ut i öppna krig och i kärnvapenanvändning. Man kunde tro att dessa historiskt konstruerade ”vänner” och ”fiender” skulle hålla varandra stabilt i schack, att vi bara får leva med dem, omöjliga att lösa i vår tid. Men de utgör de starkaste ”vi och dom” motsättningarna i dagens värld där varje rubbning av balansen utgör risk för död och förstörelse.
Risken för öppna krig i dessa konflikter ökar med framgångarna för högerpopulistiska partier i såväl Europa, USA som i Asien. Viljan till fred och diplomati minskar och stubinen blir kortare och kortare.
Vi måste göra vad vi kan för att möta detta hot i våra egna länder. Vi måste se fattigdomen och nöden bland de många som vår utmaning och fiende. Det handlar faktiskt om en mer jämlik fördelning av förmögenheter och inkomster och en hållbar utveckling. Det handlar om ömsesidig tillit och vilja att göra varandra väl.
Vi måste göra det som våra förfäder inte gjorde när nazismen och fascismen marscherade fram i 1920-30-talens Europa. Stoppa fascismen med alla till buds stående medel.
Men hur kan en freds- och miljörörelse växa fram för att rå på denna situation? Vi kan inte bara överlämna detta till kommande generationer.
Hoppet om fredliga lösningar är det sista vi kan överge. Därför är upprustningens väg fel. Vi kan inte längre skaffa kärnvapen i det nuvarande världsläget. Det skulle bara öka risken för vår egen undergång. Andra vapen och fler soldater skulle heller inte räcka långt, bara spä på konflikterna även om vi inbillar oss motsatsen.
Vi måste tänka hela tiden att det finns öppningar för fred, tänka och tala om fred. Det kan smitta av sig lika mycket som förtal om inte mer. Och det ger oss själva och världen hopp.
Relationen till Ryssland är ”enklast” för oss rent geografiskt och historiskt. Sovjet räddade Europa och sig självt från nazismen men var och förblev en stenhård diktatur. När diktaturen föll blev det en rå kapitalism utan mänskligt ansikte. Det ”enda” väst gjorde var att försöka ta ifrån landet dess främsta militärbas på Krim genom stöd till Ukrainas utbrytning. Men fördömanden räcker inte långt för fred. Ryssarna är också medmänniskor med samma behov och längtan som vi själva har.
Bjud in Ryssland till EU-medlemskap och till vår marknad. Vi kan börja med privata besök och vänskapliga kontakter mellan människor och ideella föreningar … till det kan vi alla bidra. Låt VM i fotboll bli ett avstamp för det.
Krigen i Mellanöstern handlar inte bara om kontroll av oljan. Det är den sista stora imperialismen med en avgörande kärnfråga: Israel. Nästan alla konflikter i Mellanöstern har sitt ursprung och drivkraft i denna kärna.
En demokratisk och sekulär stat för judar och muslimer är enda chansen till fred i Palestina och Mellanöstern i vår tid. Att tro att Israel skulle gå med på en tvåstatslösning är lika orealistiskt som att våra poliser skulle utrusta de snällaste ”bovarna” med vapen för att hålla ordning på resten av dem.
En stat och solidariska medborgare med samma rättigheter och skyldigheter. Omvärldens bekymmer för palestiniernas öde måste hela tiden styra samtalen med judar i Israel. Vi måste hela tiden garantera Israel fred men inte på palestiniernas bekostnad. Bara så kan vi mota Talibanernas och andra fundamentalisters mobilisering i resten av Mellanöstern.
Korea delades efter den förfärliga japanska ockupationen under andra världskriget och revolutionen i Kina. För USA och väst var den revolutionära norra delen omöjlig att acceptera. Väst var skyhögt överlägset militärt. Det slutade med ett totalt bombkrig mot Nordkorea som därefter låg i ruiner. En hatisk diktatur blev resultatet.
USA måste lämna Korea-halvön och låta nord- och sydkoreaner själva verka för en återförening. Det är, verkar det, som den bästa och enda chansen till fred. Med Trump och vad som kan komma efter honom är kanske ändå imperiedrömmarna på reträtt? Kan vi hoppas på det – vi måste hoppas på det nu när det ”kalla kriget” är slut och vi måste göra allt för att inte ett nytt hett krig utplånar allt.
Men Kashmir, delat land mellan Pakistan och Indien? Kanske det svåraste problemet, trots allt. För indier är Kashmir inskrivet i nationalsången. Det är gudarnas födelseplatser och ursprung för de förnämsta brahmanska ätterna. Heligt med andra ord, men invånarna är muslimer i väldigt hög grad.
För Pakistan är ett muslimskt dominerat Kashmir lika viktigt som hela nationens existens. FN-beslutet 1949 om en folkomröstning genomfördes inte och är numera en from förhoppning.
Möjlig väg till åtminstone avspänning: Erbjud Indien som den nya stormakten en permanent plats i FNs säkerhetsråd i utbyte mot en folkomröstning om Kashmir.
Sverige är ett litet land och kan inte ensamt göra mycket. Men delta i samtal kan vi. Speciellt i relationen till Ryssland och till Korea har vi också en neutral plattform som kan främja freden.
Staffan Lindberg, Professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar