Långt från Stockholm, långt från makten av Sörlänning

Varför rösta?
Vi kom upp midsommarafton strax efter tolv på natten så stämningen runt bordet hade kommit i topp. Släktingen A som jagar älg vart år, öppnade med att bunta ihop miljöpartister, vänsterpartister och Stockholmare som björn och vargkramare. Centerpartisten Andreas Carlgren var lika vilse han. Skulle det röstas fick det bli landsbygdspartiet. Att även jag vill samla in björnarna och skicka dem till Stockholm lugnade sig inte släktingen A.

En annan släkting B från ett köldhål, skogsvårdare med barrskog på hjärnan, gick emot. Det var bra att björn och varg fanns eftersom de höll tillbaka älgen och begränsade älgskadorna i skogen. Rösta har han slutat med. Trots att han tidigare röstat APK eller VPK, och är kronisk USA hatare, så fick det nu vara nog. Efter alla års arbete hade han nu hus och lite skog och så var det att betala skatt på denna lilla förmögenhet. Han hade ju redan betalat skatt en gång när han arbetade ihop till detta. Varken sossar eller vänster kunde förklara det rättvisa i en sådan politik, allt var samma skit. Politikerna bara skodde sig.
Ja här fanns ingen möjlighet att övertyga, att en blank röst var att lämna över makten till borgarna. Det jag tyckte var självklart var uppenbarligen inte självklart längst uppe i norr.

Landet utanför
I valet 2006 var Haparanda den kommun i Sverige som hade lägst valdeltagande, under 70 procent eller bara två av tre gick och röstade. I Pajala och Övertorneå var motsvarande siffra drygt 70 procent. De låga siffrorna är ingen slump utan en följd av att många i norr känner sig utanför. Det är Stockholmare som bestämmer oavsett politisk färg. Uppdelningen av Sverige i storstadsväljare och de andra har ökat under senare år. Partierna fokuserar på att vinna ”storstädernas” väljare, annars vinner de inte heller valen.
Villkoren i norr och villkoren i storstäderna är olika. Norr har alltid sagts vara rött och den färgen sitter nog bra även idag. Men om vår röda politik inte har relevans i norr?
Vi kom inte precis närmare varandra denna politiska sommar.
Sörlänning

(Alla namn och orter i norr har av integritetsskäl förvanskats!)

Klostergårdsliv av Gunnar Stensson

Tillbaka i Klostergården. Soluppgång. Se, gården förändrad. Ny allé med rönnar, nya rabatter. Här bodde Martin Dahlin.
Gungorna, sandlådan. Satt där med barnen för 35 år sen, sitter nu med barnbarnen, fem och sju. Hej Danielle, hej Pascal, hej Ruben. Ett godståg slamrar förbi.
Klostergården, tio kvarter, tusentals hem. Ola Billgren återgav miljöerna fotografiskt exakt för 40 år sen. Göte Berglunds tavlor finns på skola och bibliotek.
Bussarna rullar till arbetsplatser, skolor och sjukhus i Lund och Malmö. Alltid samma människor i bussen klockan sju på morgonen och fem på eftermiddagen. Soligt nu, mörkt i november.
Lärarna samlas. Barn springer över gräsmattan under träden. Farmor och farfar, mamma och pappa vinkar från fönstren i Tordönsvägen och Virvelvindsvägen. Hej Bjarne.
Barnvagnar rullar mot Coop och Netto. Dagligvaror. Hej Malin. Varmt idag. Bagare Matti tar en kopp kaffe efter natten vid ugnarna. Helgeands klockspel ljuder, sprött eller skrällande.
Biblioteket öppet. Hej Åke. Skånskan skriver om glasmästarens ilska. Hej Berit. Camilla Odhnoff ska berätta om Harry Martinsson. 1968 tillsatte hon barnstugeutredningen som revolutionerade barnfamiljernas liv. Barnen i Nordvästan skrattar så dom skriker.
Där kommer Annika, snabb och uppmärksam. Hej.
Gubbarna tar en öl på pizzerian. Mats sitter bakom Kultur och Fritids persienner. På den skräpiga anslagstavlan efterlyser någon en försvunnen katt. Dagcentralens damer dricker kaffe vid syrénbuskarna och John Wipps trillande hjul i starka färger.
Skriva upp för tvätt. Hej Marie. Kolla med vaktmästaren om avloppet.
Visslingar och rop, dunsande bollar, hundratals spelare i klara färder på korpfotbollsbanorna.
Klostergården. Allt nära. Bilfritt. Kollektiva kommunikationer. Nät av gemenskaper. Integritet. Solnedgången i värmeverkets glasväggar. Varmt vatten pumpas ur jordens inre.
Kväll nu. Ett sällskap grillar. Barn leker sent på sommaren. Musik ur öppna fönster. Till slut natt över vetefält, över Sankt Lars och Höje å. Ljusen från Köpenhamn blinkar vid horisonten.
Klostergårdskultur. Ett klokt alternativ till resursslukande villaöknar på Sveriges bästa åkerjord.

Lokal till Lilla Teatern

DV-interpellation:

Lilla Teatern har varit, är och borde förbli en omistlig del av Lunds kulturliv. Föreningen Lilla Teatern har bedrivit sin verksamhet i snart 80 år. De sista 20 åren har verksamheten bedrivits i fastigheten vid Stortorget nr 1. Nu har Lunds kommun gett besked till Lilla Teatern om att de måste lämna sin lokal på grund av att fastigheten ska säljas.

Lunds kommun har såvitt vi vet inte erbjudit teatern nya lokaler.

Vi vill med anledning av detta ställa följande frågor till dig:

1. Kommer du att verka för att Lilla Teatern erbjuds nya och för dess verksamhet lämpliga lokaler?

2. Hur vill du stödja och uppmuntra de fria kulturföreningar som verkar i kommunen?
Sven-Bertil Persson, Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Vi slår vakt om handeln i stadsdelscentra

DV och V om försäljning av mark till Lidl:

Tekniska nämnden hade vid sammanträde denna vecka ett ärende om försäljning av mark till Lidl som vill bygga en biltillvänd butik i korsningen Ringvägen-Åkerlund & Rausings väg. DV och V reserverade sig mot majoritetens beslut att sälja marken. Så här skriver de två partierna i reservation som är undertecknade av Ulf Nymark för DV:s räkning och Nita Lorimer från V:
”I första hand stödde vi det socialdemokratiska förslaget om en återremiss till förvaltningen med uppdrag att göra en barnkonsekvensanalys i ärendet och att köpeavtalet skulle omändras så att gällande praxis följdes beträffande arrendering av marken innan köpeavtal utväxlas.
Då den borgerliga majoriteten avslog detta förslag och beslutade att ärendet skulle avgöras vid pågående sammanträde yrkade vi avslag på försäljningen.

Vårt avslagsyrkande tar sin utgångspunkt i att vi tar gällande handelspolicy för Lunds kommun på allvar: vi vill slå vakt om och utveckla handeln i stadsdelscentra och i bostadsområdena. Vi kan inte finna att korsningen Ringvägen och Åkerlund & Rausings väg utgör ett stadsdelscentra. Tvärtom: handeln i närbelägna bostadsområden riskerar att slås ut.

Vi konstaterar att etableringen av en biltillvänd butik kommer att öka biltrafiken och därmed späda på bilismens negativa klimat- och miljöpåverkan. Frånvaron av en fungerande kollektivtrafik till områden och en obefintlig planering för gång- och cykeltrafikens framkomlighet och säkerhet är uppenbar. Om gång- och cykeltrafikanter (det finns inte mindre än tre skolor i närområdet) trots allt skulle välja att forcera de barriärer som utgörs av de starkt trafikerade gatorna – där motorfordon färdas i mycket hög fart – som kringsluter det tilltänkta området för handelsetablering utsätts de för extremt stora olycksrisker.

Kommunen ska inte främja verksamheter som står i strid mot såväl handels- och trafiksäkerhetspolicy som miljömål. Därför yrkade vi avslag på försäljningen, därför reserverar vi oss nu mot den borgerliga majoritetens beslut.”

Seger och konflikt i Latinamerika av Gunnar Stensson

Vänstern har vunnit en rad viktiga val i Latinamerika sedan 2000. För första gången har ländernas oberoende av USA ökat, skriver Immanuel Wallerstein. Latinamerika har blivit en relativt autonom kraft på världsscenen.
Samtidigt har indianbefolkningen i Latinamerika krävt rätten att organisera sig politiskt och socialt. Chiapas-rörelsen i Mexiko tilldrog sig stor uppmärksamhet på 1990-talet. Mindre uppmärksammat är att liknande rörelser har uppstått nästan överallt och även skapat ett interamerikanskt nätverk mellan sina organisationer.
Men vänsterpartierna som erövrat makten i de olika staterna och ursprungsbefolkningens rörelser har helt olika mål och använder sig av olika politiska språk.
Partierna strävar efter ekonomisk tillväxt som de försöker uppnå genom större kontroll över sina egna resurser och bättre avtal med utländska företag, regeringar och internationella institutioner. Endast på så sätt kan medborgarnas levnadsstandard höjas och större internationell rättvisa uppnås, menar de.
Indianrörelserna däremot eftersträvar större kontroll över sina egna resurser och bättre villkor i förhållande till såväl utländska företag och institutioner som sina egna nationella regeringar. Deras mål är inte ekonomisk tillväxt utan ekologisk jämvikt. Ett sundare förhållande till jordens resurser. De vill buen vivir – leva rätt.
Det har lett till konflikter med flera av de mer konservativa länderna. Men i allt större utsträckning har de också råkat i konflikt med vänsterregeringar i länder som Brasilien, Ecuador, Venezuela och till och med Bolivia., vars president har indianursprung och åtnjuter massivt stöd från indianbefolkningen.. Det som står på spel, där som i de andra länderna, är frågan om naturtillgångarnas utveckling, vem som bestämmer och vem som kontrollerar intäkterna.
Vänsterregeringarna beskyller ursprungsbefolkningens grupper för att vara USA-marionetter, men själva hävdar de att de handlar på eget initiativ. Samtidigt anklagar de vänsterregeringarna för att sakna insikt i de ekologiska konsekvenserna av tillväxtpolitiken.

En ny tanke
Sedan inträffade en intressant utveckling i Ecuador. Rafael Correas vänsterregering, som kommit till makten med stöd av ursprungsbefolkningens organisationer, råkade i hård konflikt med dem i frågan om att exploatera oljetillgångarna i reservatetatet Yasuni i Amazonas.

Läs mer om Yasuni här

Först fördjupades konflikten. Sedan presenterade presidenten ett intressant alternativ. Han föreslog att de rika regeringarna i väst skulle kompensera Ecuador om landet avstod från all oljeexploatering i Amazonas med motiveringen att detta var ett bidrag i den världsomfattande kampen mot klimatförändringarna.
När förslaget först kom upp i Köpenhamn betraktades det som en fantasi. Men efter sex månaders förhandlingar utfäste sig fem europeiska regeringar (Tyskland, Spanien, Belgien, Frakrike och Sverige) att skapa en fond som FNs utvecklingsorgan UNDP skulle administrera. Fonden skulle betala Ecuador för att avstå från att exploatera Yasuni som ett bidrag till att minska utsläppen av växthusgaser.

Den stora frågan
Men det finns en mer ödesdiger fråga. Den gäller World Social Forums motto ”En annan värld är möjlig”.
Innebär mottot ständig ekonomisk tillväxt, om än i ”socialistiska” former, för att höja människornas inkomster i Syd?
Eller handlar det om en förändring i våra grundläggande värderingar, en värld av buen vivir?
Frågan debatteras i Latinamerikas vänsterrörelser. Men liknande situationer finns i Asien, Afrika och till och med i Europa (förslaget att exploatera naturgas i Skåne, t ex).
Detta är kanske 2000-talets viktigaste debatt. Så långt Immanuel Wallersteins tankar.
Gunnar Stensson

Kan ursprungsbefolkningarnas kulturer visa vägen till ett hållbart sätt att leva? av Gunnar Stensson

I Lund finns en forskare som arbetat länge med frågan om ett framtida hållbart samhälle: Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har nyligen publicerat sina tankar i bokform: Myten om maskinen. Essäer om makt, modernitet och miljö, Daedalus förlag.
Internationellt har boken, som först publicerades på engelska redan 2001, beskrivits som en revolutionerande händelse. Zygmunt Bauman skriver: ”Hornborgs arbete skulle kunna revolutionera modellen för teorin om det moderna samhället”.
I Hornborgs analys är nationalekonomin inget annat än en ideologi för utsugning, förblindande i sin abstraktion. Maskindyrkan, tron på frälsning genom teknik, är en liknande ideologi avsedd att dölja verkligheten.
Enligt Hornborgs syn på den industriella revolutionen är maskinteknologin ett kontinuerligt uttryck för världshandelns ojämlika resursöverföringar. Maskinteknologin har för en privilegierad elit möjliggjort en exploatering av tid och rum på bekostnad av inte bara folken i tredje världen utan också kommande generationer.
1700-hundratalets triangelhandel är ett av Hornborgs exempel. Britternas innehav av ångmaskinen gjorde det möjligt att utnyttja Indiens arealer för bomullsodling. De engelska maskinerna förvandlade bomullen till tyg som sedan såldes tillbaka till Indien och konkurrerade ut den indiska bomullsnäringen med massvält som följd. Exploateringen ökade när man importerade miljontals slavar från Afrika till Amerika vilket gjorde bomullen ännu billigare. Slavarna kunde inhandlas till priset av glaspärlor och annat skräp.
Väldiga arealer jordbruksmark exploaterades och ödelades på sikt av ångmaskinen. Afrikas befolkning skadades för sekler av slavhandeln. Ångmaskinen gjorde järnvägarna och ångbåtarna möjliga. Ångmaskinen var grunden för textilindustrin och skapade Englands makt och rikedom.
Genom ångmaskinen skedde en gigantisk omfördelning av tid och rum likaväl som pengar. Den omfördelningen har sedan i olika former fortsatt.
Hornborgs synliga symbol för omfördelningen är satellitbilderna av jorden på natten. Det norra halvklotet strålar av ljus medan det övriga ligger i mörker.
Exploateringen av fossil energi har pågått i 200 är. Nu håller oljan på att ta slut samtidigt som de fossila utsläppen förstör livsbetingelserna på jorden. Aktuella exempel: översvämningarna i Pakistan, Indien och Kina, torkan i Ryssland., översvämningarna i Polen. En kultur byggd på utvinning av fossil energi närmar sig sitt slut på samma sätt som tidigare kulturer.
Men med förblindad kortsiktighet köper de rika länderna fortfarande billiga varor som tillverkats av underbetalda kineser genom förbrukning av undervärderade råvaror och undervärderad energi. De billiga varorna (tv-apparater, datorer, mobiler, leksaker) förvandlas genast till avfall som i sin tur skapar miljöproblem som väst löser genom att skicka dem tillbaka till tredje världen, vars miljö förstörs efter det att dess tillgångar förbrukats. Så förvandlas värdefulla råvaror till miljöskadligt avfall genom processen genom maskinen.
Det finns ingen hållbar utveckling i bemärkelsen tillväxt. Själva begreppet är en logisk självmotsägelse.
Men slutet närmar sig. Vi har passerat peak oil. Resurserna är ändliga. Miljöförstörelsen kortsluter nedbrytningen så att den skenar.
Hornborg söker grundvalarna till ett nytt system med självförsörjande lokala delar för produktion av livsmedel och basprodukter och inslag av globala system för begränsade tjänster. Det handlar inte om tillväxt. Det handlar om buen vivir, ett ekologiskt livHan finner exempel på ett nya sätt att leva i ursprungsbefolkningarnas kamp för sina rättigheter i Sydamerika och på andra håll.
Vi måste finna det nya systemet, menar han. Alternativet är katastrof. Vi närmar oss Slutet på världen som vi känner den, för att låna titeln på Leggewies och Welzers nyutkomna bok om resursläget.
Gunnar Stensson

Sommaren är här!

Efter en innehållsrik vår tar nu Veckobladet sommarledigt. En vår som dominerats av artiklar om utrikes händelser med Palestina som största ämne i synnerhet efter Israels brutala angrepp på biståndsskeppen till Gaza.
Den 20:e augusti startar vi utgivningen igen. Då är det en månad kvar till valet och förhoppningsvis är våra skribenter laddade med intryck från valrörelsen att förmedla till läsarna.
Tills dess vill vi önska er alla en riktigt bra sommar med en lagom blandning av lek och politik.
red

Söndagspromenader nära Lund

Klostergårdens byalag anordnar söndagspromenader klockan 15, söndagarna den 30 maj, 6 juni, 13 juni och 20 juni.

Söndagen den 20 juni är temat ”Skånes odlingslandskap. En rundvandring från Tetrapak via Knästorp.”
Utsikt över Dalby kyrka, Romeleåsen, Uppåkra och Höje ås dalgång. Intressanta perspektiv på Lunds profil från sydöst.
Samling klockan 15 vid Öppenvårdscentralen i Sankt Lars.
Klostergårdens Byalag, c/o Gunnar Stensson, tel 046-133171, mailadress: gstensson@hotmail.com.

Vänsterns sommarakademi

Osäker på vad du ska göra i sommar? Osäker på om du får något sommarjobb?

Under perioden 21 juni - 30 juli genomförs Vänsterns sommarakademi.

Våra kurser berättigar till studiemedel och genomförs i samverkan med olika föreningar inom Malmös breda vänster.

Delta i sommarakademin och öka dina kunskaper om Sveriges inblandning i ockupationen av Afghanistan. Utnyttja sommaren och var med om att bygga ett kulturhus. Lär dig mer om fackligt arbete.

Du anmäler dig kurserna via vår hemsida: www.kvarnby.fhsk.se

Skåne är rökt av Gunnar Sandin

Statsvetarprofessorn Sören Holmberg (för övrigt gammal r-are) ångrar nog sitt uttalande ”alliansen är rökt”, som fälldes när denna låg under med nästan 20 procentenheter i opinionsmätningarna. Nu är balansen en annan, och det finns skäl att frukta att det blir fyra år till med Reinfelt & co.
För våra trakter ser det extra mörkt ut. SCB gav ju de rödgröna 6 procentenheters försprång nu senast, men det var i landet som helhet.
I sydvästra Skåne, ”Stormalmö”, ledde allianspartierna med 48–42, och man tvingas nog tro Sifo och andra om att siffrorna har förvärrats sen dess.
Man noterar särskilt det svaga stödet för Vänsterpartiet, 2,6 procent. Okej, felmarginalen är betydande. 604 tillfrågade personer innebär att intervjuarna hittade 15 V-sympatisörer. Med två procentenheters felmarginal skulle det i själva verket kunnat vara 30 personer och 5,2 procent. Fast alternativt tre Vänsterpartister och 6 promille.
I valen 1998 och 2002 vann V ett riksdagsmandat i var och en av de fyra skånska valkretsarna. Efter 2006 det bara Malmörepresentanten kvar. Dagens siffror ger vid handen att Marianne Berg sitter löst, i synnerhet som hon inte har utmärkt sej över hövan under sina fyra år.
En vecka före SCB-publiceringen hade Helsingborgs Dagblad frågat 1000 helsingborgare, en mätning som märkligt nog inte noterades i vare sej riks- eller Malmömedier. Där var M större än S och 22 personer skulle rösta på V om det var val när de tillfrågades. Alltså 2,2 procent.
Det pekar i riktning mot SCB:s siffror. Finns det då anledning tro att Lunds siffror avviker från Helsingborgs och ”Stormalmös”? Inte om man ska döma efter det miserabla förstamajfirandet. De fyra kommunala V-mandaten i Lund vanns visserligen med god marginal – det var först vid den definitiva sammanräkningen som SD knep partiets femte mandat. Men har nu det regionala stödet till partiet nästan halverats sen förra valet kan åtminstone en fullmäktigeplats gå förlorad. Och det lär inte vara till Demokratisk vänster, trots det partiets relativt goda synlighet i pressen.
Kan då något göras för att vända utvecklingen? Knappast i landskapet Skåne. Det måste nog till en förändring på nationell nivå som slår igenom även här. Det är svårt att se vilka utspel eller händelser som kunde åstadkomma detta. Men låt oss hoppas på en rejäl miljökatastrof, till exempel en värmechock som fyller hela Östersjön med giftiga alger, eller en rysk jättetanker som kolliderar med Utklippan och sjunker. Det kommer att ge Miljöpartiet en massa extra röster – ni minns väl säldöden? – och därmed att gynna hela rödgröna blocket.
Så en ny regering i Stockholm är ingen helt utopisk tanke. Men här är det kört, Skåne är rökt.
Gunnar Sandin

PS Veckobladet lär komma att upprepa sin populära tävling ”Gissa mandatfördelningen i Lund”.

Pensionsdebatten av Sven-Hugo Mattsson

Det finns ett stort problem, i nuläget, med vårt allmänna pensionssystem, det är inte jämställt. Detta diskuteras nästan inte alls. Man kan dela upp problemet två. Dels att vi har alldeles för låga pensioner. Det är främst kvinnor som har låga pensioner, kvinnor som inte deltagit i arbetslivet i någon högre grad. Att höja upp dessa pensioner så att den lägsta pensionen, garantipensionen till 10.000 kr i månaden mot ca 7.500 nu är faktiskt ekonomiskt fullt möjligt. Det torde kosta oss mindre än 10 miljarder och är delvis självfinansierande. Jämför detta med att alliansen har sänkt skatter med uppemot 100 miljarder under mandatperioden. Jag är själv besviken över att de rödgröna riksdagspartierna inte lägger pengar på att antingen höja garantipensionen eller höja grundavdraget i dessa inkomstlägen.
Det andra problemet är att inte ens kvinnor som varit med i arbetslivet, under lång period, når upp till männens pensioner. Det beror så klart på att kvinnor tar största ansvaret för barnen. Just detta att kvinnor tar huvuddelen av ansvaret för barn och därmed får lägre pension är paradoxallt. Det är ju barnen som är garanten för att vi skall få pensioner över huvudtaget. Hur vi skall lösa den här problematiken är svårt, men det borde åtminstone diskuteras. Det enskilt bästa förslaget är att se till att män tar sin del av föräldraledigheten. Förslaget att män erbjuds minst fyra månaders föräldraledighet är bra, det är ett positivt och framsynt. Varför man kallar detta generösa erbjudande att kvotera är för mig konstigt.

Männen
Jag skriver detta därför att det finns förslag i Lund att de som är över 65 år skall få åka gratis buss, under vissa tider, i stadstrafiken. Det är Kristdemokraterna som föreslår detta, ett parti som har infört en särskild pensionärsskatt. Förslaget är populistiskt för att få bort diskussionen om den orättvisa pensionärsskatten. KD har också varit med om att höja busstaxan taxan från 10 till 17 kronor. Att lägga ett förslag om gratis bussresor beror säkert på att det i samhället finns en syn att det är ”synd” om pensionärer, i allmänhet. Så är det inte! Förutom de problem jag tar upp ovan har de flesta bra pensioner. Låt oss se på statistiken!
2004, jag har tyvärr inte nyare siffror men relativiteten finns där, hade en man över 65 år i Lund, i genomsnitt, en inkomst på 20.000:- per månad. Skall verkligen denna grupp få subventioner på busstrafiken i Lund? Den statistik jag har skiljer på olika åldersgrupper och på kvinnor och män. Bland dessa grupper har män över 65 år näst högst inkomst. Det är bara män mellan 25-64 som har högre inkomst. Till och med kvinnor i åldersgruppen 25-64, har lägre inkomst än män över 65 år. Man skall också komma ihåg att en person över 65 år sällan har försörjningsplikt och knappast har utgifter för fackförenings- eller arbetslöshetsavgift. Man har generellt sett låga hyror, sällan lån och ofta värden i boendet. Jag vill påstå att män över 65 år är den grupp som har det ekonomiskt bäst.
Om vi skall subventionera någon grupp så är det möjligtvis pensionärer som har högst 10.000 i pension. Men jag värjer mig också mot detta. Höj, som föreslagits, de lägsta pensionerna och ta bort den särskilda pensionärsskatten så slipper någon stå med mössan i hand.

Ett problem till
Det finns faktiskt ett problem till i vårt allmänna pensionssystem. Om vi fortsätter att bli allt äldre, och det får vi hoppas, så kommer pensionerna, räknat som del av slutlön, bli allt för låga. När vi beräknas bli 85 år, i snitt, mot runt 81 nu, så kommer den allmänna pensionen att sjunka till runt eller till och med under 40 %. Det är inte bra i ett allmänt pensionssystem. Tyvärr hör jag bara gnäll om den här problematiken, aldrig hur vi skall lösa det! Lösningen är enkel! Vi måste höja avgifterna och det är faktiskt enda rimliga lösningen!

Bloomsday 16 juni 1904 av Gunnar Stenssson

Några irländska studenter, för tillfället boende i ett martellotorn utanför Dublin, vaknar en junimorgon och klättrar upp till tornets krön. En av dem stiger upp på själva bröstvärnet och ser ut över Dublinbukten. ”Herregud, säger han lugnt. Är inte havet just så som Algy kallar det: en öm grå moder? Det snorgröna havet. Det pungkrympande havet. ”
Det står i upptakten till James Joyce´s stora roman Odyssevs som vi alla läst även om vi inte gjort det, lika lite som vi satt oss in i relativitetsteorin.
De tre manliga studenterna stämmer upp en sång om kröningen. Sången är lika aktuell idag, om man bara ändrar ”kröningen” till ”bröllopet”. Så här går den:
Visst ska vi ha en roli da
En öl- och vin- och viskyda
På bröllops bröllops
Ja på bröllopsdan
Visst ska vi ha en roli da
På bröllops bröllopsdan!
Någon av Röda Kapellets kompositörer borde tonsätta den!

It´s the End of the World as we know it av Gunnar Stensson

Än idag täcks 80 procent av den globala primärenergiförbrukningen med kol, olja och gas. Enligt nu gällande prognoser ökar förbrukningen med 1,6 procent om året.
Oljeförbrukningen kommer att stiga från 84 miljoner fat 2005 till 116 miljoner fat 2030.
Utan olja kommer den industriella ekonomins system bryta samman: industri och sysselsättning bygger till stora delar på användning och bearbetning av råolja; trafik och mobilitet är huvudsakligen beroende av raffinerade oljeprodukter - till havs, till lands och i luften.
Detsamma gäller plastindustrin, gödsel, byggmaterial, färger, textilier mm. Oljan är en politiskt, ekonomiskt och till och med kulturellt oersättlig produkt. Uppgifterna ovan har hämtats ur Leggewies och Weltzers aktuella bok ”Slutet på världen som vi känner den”.

Peak oil
I förra VB kompletterade Erik Kågström sin mer än tvååriga serie artiklar om det nödvändiga i att bryta med konsumismen och skapa ett långsiktigt hållbart ekonomiskt system med en analys av läget nu, när vi vet att oljetillgångarna närmar sig sitt slut.
80 procent av energiförbrukningen täcks alltså av fossila bränslen. Den förnyelsebara energin ligger på 17 procent. Den består av vattenkraft, biomassa, vind, sol, tidvatten och jordvärme. Enligt EU ska den öka till 20 procent till 2020.
Under 250 år har vi med stor framgång tillämpat ett ekonomiskt system som bygger på olja och fossila bränslen.
Nu inser vi, att detta system leder till en okontrollerbar klimatuppvärmning, att energiresurserna blir knappare (trots att oljekatastrofen i Mexikanska golfen kan tyckas tyda på motsatsen), att exploateringen av miljön leder till att arter och bestånd oåterkalleligen går förlorade och att överlevnadsmöjligheten för flertalet av jordens befolkningen försämras genom samverkan av dessa faktorer.
Erik Kågström har länge insett det, liksom många av oss andra. Men världen har drabbats av schizofreni: trots att våra kunskaper om vad som är nödvändigt lyssnar vi på politiker och ekonomer som uppmanar oss att konsumera för att hålla hjulen i gång och skapa tillväxt.
Kriser kan uppträda inom ett ekonomiskt system. Det har vi flera gånger upplevt – och klarat av. Men den här gången har själva systemet stött på en gräns. Tidigare har vi trott på en oändlig tillväxt.
Nu har vi ställts inför ändligheten beträffande energitillgångarna, möjligheterna att belasta miljön, de biologiska resurserna, den ekonomiska tillväxten och planetens bärkraft.
De försök som gjorts för att reparera systemet kan liknas vid att byta en defekt vattenkran i en förstaklasshytt sedan Titanic kolliderat med isberget. Ett av de desperata tilltagen är riksdagens beslut att åter tillåta byggandet av kärnkraftverk.
Den oljebaserade kulturen närmar sig, som tidigare kulturer, sitt slut. Ett helt nytt system måste skapas, ett som tar hänsyn till de kunskaper vi nu har.
Om vi ska lyckas återbilda systemet på en lägre nivå är en ny kulturell modell nödvändig. Vi måste lösgöra oss från de strategier som fungerat hittills och skapa helt nya referensramar.
Också människolivet är ändligt. En individ kan överblicka bortåt ett hundra års utveckling. Men varken Erik eller jag kommer att få uppleva det nya systemet, hur intressant det än vore.

Kulturtips

Sommarrockshow
På Svaneholms Slott fredag 18 juni kl 19.
Läs mer

Stockamöllan Jazz & Swing Festival 2010
Festival med stort gemyt! Dansare, musiker och publik från hela världen tränger ihop sig i ett gigantiskt cirkustält och åtnjuter tre dagars festivalstämning! I Stockamöllan 18, 19 och 20 juni.
Fre 18 jun kl. 18:00
Läs mer

Det Lite Billigare Lite Sämre Bröllopet
När Victoria och Daniel gifter sig i Stockholm är det fler som gifter sig i Malmö! Kom till årets näst mest uppmärksammade Bröllop och fira med de nygifta. Musik, dans och glädje! På Moriskan i Folkets Park lördag 19 juni kl 21:00.
Läs mer

Biograf Spegeln - Metallica, Slayer, Anthrax och Megadeth
Direktsänd Heavy Metal På Biograf Spegeln 22 juni kl 19.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 22 jun kl. 16:00, Tis 29 jun kl. 16:00, Ons 30 jun kl. 16:00, Tis 6 jul kl. 16:00, Ons 7 jul kl. 14:00, Ons 14 jul kl. 16:00, Tor 15 jul kl. 14:00, Ons 21 jul kl. 11:00 och 14:00 samt Tor 22 jul kl. 16:00
Läs mer

Historisk vandring med Malmö By Foot
Malmö By Foot tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid.
Ons 23 jun kl. 17:15, Sön 27 jun kl. 12:00, Sön 18 jul kl. 12:00, Ons 21 jul kl. 17:15, Ons 28 jul kl. 17:15 samt Ons 4 aug kl. 17:15
Läs mer

Antigone av Sofokles
Premiär midsommarafton 25 juni! Spelas på Skillinge Teater t o m 8 augusti.
Fre 25 jun kl. 20:00
Läs mer

Kontrabasen
På Skillinge Teater 29 juni och 2 juli.
Tis 29 jun kl. 20:00
Läs mer

Det ska finnas ett spöke
Ett Magiskt Berättande Vandringsdrama, på Skillinge Teater 4 juli, 11 och 14 augusti
Sön 04 jul kl. 15:00
Läs mer

Ditt Liv Är Här - Kajsa Ernst
Teaterimprovisation under bar himmel i havet med Kajsa Ernsts liv som manus!
På Ribersborgs Kallbadhus 4 juli kl 20.
Läs mer

The Monkey Opera
Den ultimata dekadenta magishowen. Magi, musik, och komedi i excentrisk, unik förpackning, i rasande tempo, ibland argsint, ibland ömsint. Premiär den 7 juli 2010!
Ons 07 jul kl. 20:00
Läs mer

ROCK N ROLL SUMMER
I sommar ger sig tre av Sveriges populäraste rock n’ roll-akter, The Refreshments, The Boppers och Eva Eastwood, ut på gemensam turné, 9 juli på Stora Scenen, Malmö Folkets Park
Fre 09 jul kl. 19:00
Läs mer

Sommarkonsert med Huaröds Kammarorkester
På Månstorps Gavlar 14 juli kl 19.
Läs mer

Nisse Hellberg
på Tant Gertrud 17 juli kl 20.
Läs mer

THE BEST OF RAY CHARLES - CLAES JANSSON
På Ribersborgs Kallbadhus söndag 18 juli kl 18.00.
Läs mer

Sail along silvery moon
På Skillinge Teater 23 och 24 juli samt 10, 11 och 13 augusti.
Fre 23 jul kl. 20:00
Läs mer

Mats Ronander
på Tant Gertrud 24 juli kl 20.
Läs mer

Ditt Liv Är Här - Gudrun Schyman
Teaterimprovisation under bar himmel i havet med Gudrun Schymans liv som manus!
På Ribersborgs Kallbadhus 25 juli kl 20.
Läs mer

Kärleksdrycken
Med Donizettis underbart hänförande musik ger Skånska Operan en föreställning om kärlekens obevekliga kraft.
Ons 28 jul kl. 19:00
Läs mer

PARKSOMMAR 2010 - Crashdïet och Bullet
I samarbete med Folkets Hus & Parker/Riksteatern arrangerar Malmö Folkets Park en kväll i hårdrockens tecken, med tre av Sveriges mest populära band inom genren, 30 juli på Stora Scenen
Fre 30 jul kl. 18:00
Läs mer

VIKTORIA TOLSTOY & SVANTE THURESSON
På Ribersborgs Kallbadhus söndag 1 augusti kl 18.00.
Läs mer

I God Beredskap
På Skillinge Teater 5 och 6 augusti.
Tor 05 aug kl. 20:00
Läs mer

Babben och Lennie med Elina
I samarbete med Folkets Hus & Parker/Riksteatern arrangerar Malmö Folkets Park en kväll i ståuppkomikens tecken, med tre oerhört populära komiker, 6 augusti på Moriskans utescen
Fre 06 aug kl. 19:00
Läs mer

Dan Hylander
på Tant Gertrud 7 augusti kl 20.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Viktigt råd till politiker i valtider av Lucifer

Årets kommunalpolitiska höjdpunkt inträffar samtidigt med detta VB-nummers utgivning, dvs under budgetdebatten torsdag-fredag. Jag hann med själva upptakten, den allmänpolitiska debatt där partiföreträdarna paraderar. Så här kommer en snabbrecension.

Kommunalråden tar till orda
Den borgerliga alliansens ledare, Mats Helmfrid (m) inledde, med ett kåserande och ofokuserat anförande där han nästan höll på att gå bort sig i betraktelser över det soliga vädret och lundabornas nöjda sinnen. Det var dessvärre det sämsta i raden och det är tråkigt därför att Lund hade förtjänat en bättre företrädare under de här åren. Han hade inte så mycket att säga om det egna budgetförslaget utan kritiserade mest de röd-gröna för att de talade illa om utvecklingen i Lund. Om det är så dåligt, hur kommer det sig då att så många vill flytta hit, frågade han. Tove Klette (fp) hade samma argumentation mot de röd-gröna men gick mera in på politiska sakfrågor, vilket aldrig är fel. Huvudtalare för de röd-gröna var Anders Almgren(s) som i ett sakligt och välstrukturerat anförande gick igenom det röd-gröna budgetförslaget. Hade det varit hälften så långt hade det varit dagens bästa.

Retorikens mästare
Men bäst var nu Mats Olsson(v), faktiskt i viss konkurrens med Lars Bergwall (c).Den senare höll sig till de områden han behärskar – främst de östra kommundelarna – och talade för centerns mer restriktiva linje vad gäller tillväxt och bostadsbyggande. När Bergwall kan avhålla sig från att tala om de farliga kommunisterna är han värd att lyssna till. Vad gäller Mats Olsson så vinner han på sin skickliga dramaturgi, utomordentliga ordval och förmåga att ta tillvara uppkommande debattsituationer. Nu inledde han med att förklara att han hade en viktig dementi att komma med. Den gällde påståendet att någon i den röd-gröna gruppen uttalat sig förklenande om kvalitén i Lunds skolor. Lunds skolor är utmärkta, sa Mats, det är riktningen vi talar om, de minskande resurserna och den sjunkande lärartätheten och detta är ovedersägliga fakta. Jag stannade inte för att lyssna mer, men det är svårt att tänka sig att Mats Helmfrid eller Tove Klette skulle kunna återkomma i ärendet efter det.

Ännu en seger för plastindustrin och sportlobbyn
I förra veckans kolumn uttryckte jag farhågor för att Vänsterpartiet i Lund skulle ge efter för idrottslobbyns krav på konstgräs på fotbollsplanerna. Dessvärre besannades farhågorna: i det gemensamma röd-gröna budgetförslget strös det ut konstgräsplaner för miljontals kronor över hela kommunen. (”en systematisk utbyggnad”, Anders Almgren(s) ) Mitt och andras motstånd handlar naturligtvis inte om att vi inte skulle gilla fotboll.: Det är klart vi ska ha fotbollsplaner, t.ex. också på Gunnesbo där det länge har lovats en ny och bättre plan. Men konstgräs är en dyr modesak fotbollen klarar sig utan. Man hade möjligen kunnat hoppas på att Miljöpartiet satte sig emot denna orgie i plast, men nej. När fotbollsklubbarna pekar på något och det är val på gång så vågar man inte säga nej. Jag tror och hoppas på att det mer restriktiva borgerliga budgetförslaget segrar på denna punkt.

Listiga knep
Det är inte lätt att vara politiker. T.ex. tycks frågan om var man bor vara svår att besvara liksom frågan om var man borde bo. Dock tydligen inte för Martin Klette som i Sydsvenskan frankt förklarar att han är jurist och därför vet bäst. Det känns ju betryggande. En gissning kan vara att han kan finna för gott att träda tillbaka som folkpartikandidat till Lunds kommunfullmäktige inom en inte alltför avlägsen framtid.
Därutöver gäller det för politiker att uppträda på rätt sätt, t.ex. gentemot media. Därför finns det särskilda medieträningskurser för politiker där man får lära sig grunderna. Eftersom läsekretsen här i huvudsak består av politiker. låt vara på sin höjd suppleanter i någon sällan sammanträdande nämnd, Men det är ju val snart och jag vill gärna dela med mig med vad jag har uppfattat som det viktigaste medietipset. Alltså:
När en journalist ringer, så finns det bara en sak att göra: säg att du inte kan ta samtalet just nu. Det är avgörande att skaffa tid för att kunna hantera frågan på rätt sätt. Det är klart, man får försöka snappa upp vad ärendet gäller, men det centrala är att så snabbt som möjligt säga:
– Du, tyvärr, jag sitter lite illa till just nu (alternativt: står i duschen, är på väg till London, sitter i sammanträde med partistyrelsen etc). Men återkom senare/i morgon/ nästa vecka /när jag är tillbaka efter semestern.
Ja, det är respiten som ska göra jobbet, du ska hinna tänka ut ett lämpligt svar. Men om det inte skulle lyckas och du blir tvungen att göra en s.k. pudel så finns det bara en sak att säga: – Ja, vi håller redan på att se över våra rutiner. Trevlig sommar!

Peak Oil 2 av Erik Kågström

År 1972 publicerade den s. k. Romklubben ”Limits to Growth”. En grupp vetenskapsmän vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, USA hade fått uppdraget att undersöka om oändlig ekonomisk tillväxt var möjlig på en ändlig planet. Slutsatsen i deras rapport var att om ingenting drastiskt inträffade så skulle den ekonomiska tillväxten hejdas under första halvan av 2000-talet och följas av en katastrofal nedgång i det industriella samhället. Det var chockerande nyheter som dock avfärdades av ekonomerna medan politikerna var splittrade. På sätt och vis stod världen inför ett vägval i slutet av 70-talet. Oljekriserna hade skapat en medvetenhet om konsekvenserna av energibrist och nödvändigheten att hushålla med de resurser som finns. På många håll startades rörelser för en ekologiskt hållbar utveckling. Partier bildades med miljön som huvudintresse. Mängder av projekt för att producera alternativ energi kom till stånd. Ökad energieffektivitet och sparsamhet med bränslekonsumtion ledde till att oljekonsumtionen decenniet efter 1973 globalt minskade med 15 %. I slutet av 70-talet fanns i västvärlden en opinion som om den politiska viljan funnits hade kunnat leda till en ekologiskt hållbar utveckling. I sitt tal från Ovala rummet den 15 juli 1979 lade USA:s president Jimmy Carter fram ett program för att minska landets oljeberoende. Det innehöll inte bara uppmaningar till ökad energieffektivitet och sparsamhet med energi. Han ville också införa importkvoter för olja, ransonera bensin, stärka de offentliga transportsystemen och utnyttja alternativa energikällor som biomassa och sol. Själv lät han installera solfångare på Vita Huset. Carter fick aldrig möjlighet att realisera sina förslag.

När Ronald Reagan blev president 1980 blev det andra tongångar. Han beordrade att solfångarna på Vita Husets tak skulle tas bort. ”Sån skit behöver vi inte”. Reagan och Thatcher såg till att kranarna öppnades helt i de nya oljefälten i Alaska och Nordsjön. En överproduktion av olja ledde till att oljepriserna pressades ned under 10 dollar per fat. Priskonkurrensen gjorde att många företag som satsat på alternativ energi gick i konkurs. Påbörjade kärnkraftverksbyggen fick avbrytas. Så skapades myten om oändlig tillgång på billig olja.

I de stora oljebolagen är det förbjudet för de anställda att ens nämna begreppet Peak Oil. Men under 90-talet började en grupp pensionerade oljeexperter med den brittiske geologen Colin Campbell i spetsen räkna på när oljetoppen kunde tänkas inträffa. Man kom fram till att Hubberts förutsägelse om en topp i början på 2000-talet låg nära sanningen. Den amerikanska regeringen litade inte på dessa experter och uppdrog åt den amerikanska energikonsulten Robert L. Hirsch att utreda eventuella konsekvenser om oljeproduktion i världen inte skulle motsvara efterfrågan. Hirschs rapport publicerades 2005 med titeln ”Peaking of world oil production: impacts, mitigation & risk management”. Hirsch blev uppenbarligen överraskad av resultaten och de slutsatser han tvingats göra. I en intervju i samband med offentliggörandet av rapporten sade han bland annat: ”… vi har ett mycket allvarligt, allvarligt problem. Mycket värre än det värsta vi kunde tänka oss. Detta problem är verkligen skrämmande. Detta problem liknar ingenting som jag någonsin sett under min livstid. Och ju mer man tänker på det och ju mer man ser på siffrorna desto oroligare blir man som iakttagare. Det är så lätt att låta alarmistisk, och jag är rädd att en del av det som jag säger kan låta alarmistiskt, men det är helt enkelt fråga om att riskerna här överträffar allt som någon av oss någonsin sysslat med. Riskerna för våra ekonomier och för vår civilisation är enorma, och folk vill inte höra det”. Hirsch ansåg att det krävdes minst 10 år och förmodligen 20 år av förberedelser om man ville undvika en katastrofal utveckling efter Peak Oil. Men hans rekommendationer gick inte ut på en satsning på alternativa förnyelsebara energiformer utan framför allt på ett intensifierat letande efter olja och förbättrad teknik för att utvinna mera olja i existerande fält. Oljekriget mot Irak och satsningen på etanol med majs som bas kan kanske ses som det amerikanska svaret på denna rapport.

Sedan 2005 har prognosen beträffande tidpunkten för Peak Oil varierat mellan att den redan inträffat till att det skulle dröja till 2030-2040. Men under den gångna våren har tidsutrymmet krympt betydligt. Från flera håll har det kommit varningar att Peak Oil kan komma inom en nära framtid. Redan i slutet av 2009 hade fysikprofessorn i Uppsala Kjell Aleklett och hans medarbetare kritiserat det internationella energiorganet IEA för dess optimistiska kalkyler om framtida oljeproduktion och hävdat att Peak Oil redan är för handen. I februari 2010 kom brittiska UK Industry Task Force on Peak Oil and Energy Security med en rapport som förutsåg en oljekris inom fem år. I mars hävdade vetenskapsmän i Kuwait att konventionell olja skulle nå en topp 2014. Samma månad träffades världens energiministrar vid ett International Energy Forum bakom lyckta dörrar. Där lär Peak Oil varit på tapeten och enligt läckor skall det ha uttryckts oro för oljebrist före 2020.

I april i år släppte den amerikanska försvarsmaktens högsta ledning – ”US Joint Forces command” – en bomb. Amerikansk militär uppmanades att planera för en eventuell oljebrist om två år. År 2015 skulle skillnaden mellan produktion och efterfrågan på olja kunna uppgå till 10 miljoner fat om dagen.

I maj medger en företrädare för amerikanska energidepartementet, Glenn Sweetnam, att det finns en risk för att produktionen av flytande bränsle globalt kan minska mellan 2011 och 2015, om inte investeringar görs.

Det tycks brinna i knutarna när det gäller Peak Oil men mediatystnaden är total och regeringarna tiger.

Så går det till på Wall Street av Sten H.

Det händer så där vart femte år att man träffar på en bok man inte kan slita sig från förrän den är läst inom ett dygn. I mitt fall hände det i helgen med en nyutkommen bok jag hade hört talas om en dag och nästa dag fann bland nya böcker på Lunds utmärkta stadsbibliotek. Michael Lewis, amerikansk journalist har skrivit ”The Big Short” (Norton, 2010, ännu ej i pocket), vilket lär kunna översättas med ”den stora blankningen”. Att blanka betyder att man spekulerar i att priset på en storhet (aktie, råvara etc) kommer att gå ner och att man i så fall kan tjäna på det. På ett sätt är det inte konstigare än att man kan spekulera i att något går upp i värde.

Bostadslån med lockränta
Basen för det hela är amerikanska bostadslån med tveksam säkerhet (subprime-lån). Sådana lån utfärdades i stor myckenhet av amerikanska låneinstitut, oftast på 30 år men innan dess amorteringsfria. De hade låg lockränta de första två åren, säg 6 procent men därefter kanske 12. Inga egentliga säkerheter behövdes utöver huset själv och inga krav fanns på inkomst etc. Ofta handlade det om att folk ytterligare belånade ett hus de redan ägde, t.ex för att köpa bil. Ingen, vare sig bank eller lånekund, räknade med att lånarna skulle klara att betala räntan i längden, utan modellen var att man efter några år tog ut ett nytt lån som användes för att betala det tidigare och kanske rentav få pengar över. Allt fungerade så länge huspriserna steg.
Men inte nog med detta. Stora finansinstitut och banker med namn som Goldman Sachs och Morgan Stanley övertog sådana bostadslån och buntade ihop dem så där 1000 åt gången och gjorde dem till bostadsobligationer som såldes till villiga sparare av typ pensionsfonder och europeiska investerare på jakt efter placeringar i USA. Det var blandade lånefonder som bedömdes säkra, t.ex. därför att huspriserna förväntades inte samtidigt gå ner i Florida och Kalifornien. Bankerna tjänade stora pengar och handeln med bostadsobligationer blev den stora inkomstkällan på Wall Street. Obligationerna fanns i olika klasser: de säkraste lånen hade låg ränta och de osäkra högre och de som avgjorde klassningen var kreditbedömningsfirmor som Moody och Standard&Poor.

Lurendrejeri
Men kreditbedömarna tittade inte så noga, och var ganska lättlurade. De tjänade ju hur som helst bra. De tog t.ex. inte reda på detaljer om de ursprungliga låntagarna utan kollade bara att de inte hade alltför dålig finansiell historia bakom sig. Och det hade de sällan, de hade aldrig tagit några lån förr eller omfinansierade snyggt sina lån. Bankerna gillade handeln så mycket att det efter hand inte fanns fler bostadslån att göra obligationer av – då gjorde man syntetiska bostadsobligationer som bar sig åt som de andra men inte hade med hus att göra. Och som en yttersta åtgärd.byggde man en ytterligare nivå obligationer med de gamla som bas.
Nu uppstod ett behov av att kunna försäkra sig mot att obligationerna inte skulle ha täckning därför att folk inte kunde betala tillbaka lånen. Då erbjöds möjlighet att mot en årlig premie om så där 2 procent på en godtycklig obligations värde få ut dess värde om låntagaren inte kunde betala räntan och banken fick ta huset. Och då behövde man inte ens själv äga någon obligation! Det var alltså ingen försäkring utan ett rent finansiellt instrument, man skulle kunna säga en form av vadslagning.
Då föll det sig så att det fanns så där ett halvdussin lite egensinniga men tänkande personer i branschen som såg svagheterna i systemet. Mot sig hade de den samlade finansvärlden en hel industri som betalade goda löner och rikliga bonusar. Vad de egensinniga gjorde var att leta upp de sämsta obligationerna, de som byggde på de allra svagaste säkerheterna i lånen och sen ta vadslagning om dem. Sen inväntade man tidpunkten när låneräntorna höjdes efter de inledande två åren med lockräntor. Det krävdes lite is i magen, men det blev som förväntat: fastighetspriserna slutade stiga, och räntorna för de lån som tecknades 2005 steg planenligt efter två åt 2007. Många kunde då inte betala och nu heller inte refinansiera lånen. Det tog väl ett halvår, men snart började de falla som käglor: lånen och därmed obligationerna. Vadslagningen föll ut och med dem de företag som hade försäkrat: AIG, Merrill Lynch och till slut också Lehman Brothers. De egensinniga som hade spekulerat mot hela marknaden kunde casha in sina pengar och blev stenrika (det rörde sig om hundratals miljoner dollar). De återvann också sin psykiska balans som de hade problem med under de år då de hade gjort tvärtom mot alla andra.
Ja, jag har här i stort sett återberättat boken som jag uppfattat den – det här är ju ett område som jag inte behärskar och det är inte alltid så lätt att hänga med. Författaren Michael Lewis är ekonomijournalist och är en god berättare som tar vara på personligheternas spel. Det hela blir spännande fastän man vet hur det kommer att gå och det beskrivs med finess.

Vad kan vi lära?
Politiska slutsatser då? Ja, det visar sig att en av obligationsmäklarna.(med en vinst från sammanbrottet på sådär 100 miljoner) säger att han har blivit socialist på kuppen. Men det är mer exotiskt, det intressanta är den brist på rationalitet och riskbedömning som tycks ha dominerat Wall Streets obligationsmarknad. Finansinstituten bedömer risken för att bostadspriserna går ner som mycket liten och har alltså mycket låga försäkringspriser för höga förluster. Och man litar stenhårt på sina matematiska modeller som har materialiserats i form av datorprogram och gör sig blind för de enkla iakttagelser som kan göras i verkligheten. Man kunde ha sett på de enskilda fallen: bankerna hade fått lågbetalda jordbruksarbetare i Kalifornien att ta lån på exklusiva nybyggen, lån som de inte hade en chans att klara av, vilket alla visste, låntagare som långivare. Ja, säger författaren, i ett samhälle där inkomst- och förmögenhetsklyftorna länge ökat fanns det bara ett sätt att få de fattiga att acceptera utvecklingen: lättillgängliga krediter.
Ja och hur gick det sen? Jo, finansföretagen med deras stora förluster – hundratals biljoner dollar – löstes ut av den amerikanska staten (med några undantag, t.x. Lehman) i oktober 2008. Det finansiella systemet räddades under ledning av några av de personer som hade varit ledande i att föra det till katastrofens rand. Många bland fotfolket i finansbankerna är väl arbetslösa nu, men ledningarna kom väl ut ur det hela och har inte drabbats av krisen. Och lobbyisterna för finansbranschen har framgångsrikt kunnat avvärja varje försök som gjorts för att skärpa kontroll och lagstiftning.
Och till slut: det här är ju inte bara en angelägenhet för amerikanska finanskretsar. Hela världen kastades ut i en finanskris som vi ännu befinner oss i. Om det fanns någon sorts rättvisa i historien skulle det ekonomiska system som gav upphov till allt detta förkastas och revideras. Men så sker inte: den förment kloka marknaden hyllas varje dag och tillåtes styra världens gång.

Mellanöstern i tre svenska dagstidningar den 14 juni av Gunnar Stensson

Finns det trots makaronerna en logik i Israels politik?

Det stora problemet när man granskar den israeliska politiken är att den förefaller helt absurd. Efter Gazakriget gjorde Israel gällande att 7-8 israelers död väger tyngre än 1400 palestiniers. Israel isolerar och kränker Gazas befolkning mot allt förnuft. Med Kafka-aktig besatthet förbjuder Israel ena dagen införsel av makaroner och andra dagen införseln av kanel för att tredje dagen slå sig för bröstet över sin generositet när införsel av makaroner plötsligt tillåts.
En utvikning om makaroner. När jag sommaren 1942 vistades i Ramkvilla utanför Växjö lärde jag mig en visa om makaroner. Så här lyder den:
"Och ryssen skulle segla och slå en japanes
Han hade ingen ammunition, han tog ju makaroner
Ani, ani, ani, mané och makaroner
Ani, ani, ani, kanel och makaron”
Jag har bara hört visan denna enda gång. Men jag har grubblat lite över den. Antagligen anspelar den på rysk-japanska kriget 1905. Ryssland skickade då hela sin örlogsflotta från Östersjön till Japan för att kväsa ”gulingarna”. Som bekant sänktes den i Tsushimasundet när den äntligen kommit fram. Händelsen ledde till en revolution i Ryssland och markerar inledningen till Japans stormaktsställning. Makaronerna i texten kan vara en missuppfattning av ett ryskt ord med liknande uttal som betyder kommuniké eller tvingande regeringsuttalande. Prat i stället för verkstad alltså.
Efter denna utvikning är det hög tid att återgå till huvudfrågan. Finns det någon dold logik i Israels politik - trots makaronerna?
Vilken information och vilka svar ges den 14 juni i tre svenska dagstidningar: en stockholmstidning – Dagens Nyheter, en kvällstidning – Aftonbladet, och en provinstidning – Sydsvenskan.

1. Dagens nyheter
Amira Hass skriver också om makaroner
DN publicerade på kulturdelens avdelning Idé och kritik en artikel ur Haaretz av den israeliska journalisten Amira Hass. Hon skriver också om makaroner. Men framför allt ger hon ett någorlunda rimligt svar på min fråga som ju egentligen gäller Israels syfte med isoleringen av Gaza. Så här skriver hon:
”Det yttersta israeliska målet är att avskilja Gaza från Västbanken. En process som, vilket jag nu säger för miljonte gången, inleddes 1991 och inte alls efter att Hamas kom till makten. Avsikten var att omintetgöra tvåstatslösningen, som vid den tiden i världens ögon byggde på hela Gaza och Västbanken och den nära anknytningen mellan de två… Israel har drivit avspärrningen till de mest absurda och småaktiga proportioner… Med det uttalade målet att få Hamas på fall har Israel utvidgat restriktionerna så att Gazabor hindrats från att arbeta, skapa, tillverka och att tjäna sitt levebröd.
Men motsatsen har inträffat. Hamas har bara blivit starkare och kunnat demonstrera uppfinningsrikedom och förmåga att både stävja intern opposition och dra till sig stöd från internationella aktivister som annars är ideologiska motståndare till dess metoder och filosofi.
Belägringen stärkte Hamas till den grad att palestinska konspirationsteoretiker är övertygade om att det var Israels avsikt från första början.
Med början 1991 utvecklade Israel steg för steg allt hårdare restriktioner för palestiniernas rörelsefrihet, tills man slutligen förklarade varje Gazabo på Västbanken för en obehörig främling och infiltratör.”
Amira Hass vädjar till Erdogan och president Barack Obama att bryta dessa ”verkligt viktiga restriktioner”.
Det finns alltså enligt Amira Hass sedan 1991 en långsiktig israelisk politik för att omöjliggöra en tvåstatslösning. Ur det perspektivet handlar Israel logiskt när det genomför en långsam expansion genom ett lågintensivt krig, kännetecknat av väpnade attacker, bosättningar och restriktioner riktade mot palestinier.
Trots all kritik fullföljer Israel ståndaktigt sin linje. Skulle den politiken fortsätta kommer Israel inom kort att förvandlas till en apartheidstat eller något ännu värre. Politiken kan leda till förödande krig, där Israel sannolikt blir angriparen och naturligtvis utnyttjar etiketten ”preventivt krig”.
Effekten av Ship to Gaza är enligt Amira Hass att kravet på att Israel ska upphöra med sin belägringspolitik nu hörs från alla håll. Samtidigt vidgades klyftan mellan Gaza och Västbanken. Hamas stärktes, och en symbol för den utvecklingen är den iranska biståndsexpedition som nu stävar allt närmare Gaza.
Jag konstaterar att DN-artikeln är tankeväckande.

2. Aftonbladet
Just den 14 juni står det ingenting om Gaza i Aftonbladet. Däremot publicerar kultursidan en viktig artikel av Carsten Jenssen, författare (bl a till "Vi – de drunknade") och konsekvent kritiker av den danska rasismen. Han debatterar djärvt och klarsynt Danmarks medverkan i Afghanistankriget och visar på nio allmänt vedertagna dogmer som hämmar den offentliga diskussionen. Den svenska debatten hämmas av samma dogmer.
Man skulle ha hoppats att Sydsvenskan, som talar så mycket om yttrandefrihet och som i många sammanhang presenterar danska perspektiv, vågat publicera denna artikel om censur och självcensur om ett bokstavligen livsviktigt ämne – och inte bara om en rondellhund. Nu blev det i stället Aftonbladet som gjorde det.

9 dogmer om kriget i Afghanistan
Carsten Jenssens räknar upp följande dogmer, här i förkortad version:
1, danska soldater är enbart goda, älskar barn och kämpar för kvinnofrigörelse;
2, danska soldater vet bättre än journalister;
3, Natos ibland uttryckta självkritik gäller inte de ofelbara danska soldaterna;
4, Afghanistan äger varken historia eller kultur;
5, det dör inga människor i Afghanistan;
6, talibanerna är bara mördare;
7, de danska soldaterna har kommit för att skapa demokrati;
8, om vi inte skjuter talibanerna där så kommer de hit;
9, om vi drar oss ut ur Afghanistan betyder det att de soldater som redan mist livet dött förgäves. Varje omnämnande om ett tillbakadragandet är alltså absolut tabu.
Givetvis utvecklar Carsten Jenssen uppkomsten av de nio dogmerna och konsekvenserna av dem.
Det som gäller danska soldater är rimligtvis lika giltigt beträffande svenska, även om våra förluster i Afghanistan är mindre. Carsten Jenssen visar deras förödande inverkan på det fria meningsutbytet.

3. Sydsvenskan
Som bekant togs Sydsvenskan helt på sängen av Ship to Gaza och den mordiska israeliska bordningen. Inte heller var man beredd på världsopinionens starka reaktion, som man dock motvilligt tvingades acceptera eftersom den företräddes av personer som president Barack Obama, Ban Ki-moon, Carl Bildt, Cordelia Edvardsson och organisationer som EU.
Tidningens förvirring kommer sig av att redaktionen i stort sett undertryckt debatten om Gaza. Händelseutvecklingen i Mellanöstern i har under många år konsekvent beskrivits uteslutande ur ett israeliskt perspektiv.
Sydsvenskans kompetenta nyhetsjournalister har visserligen sammanfattat sakläget i korta artiklar på utrikessidorna och ibland har TT-telegram publicerats bland nyhetsnotiserna. På opinionssidorna har däremot analyserande debattartiklar lyst med sin frånvaro.
Inte heller den 14 juni berördes Gaza på opinionssidorna. På sidan A16 publicerades dock ett reportage.

Monopoltidningen Sydsvenskan har svikit läsarna
Sydsvenskan tvingades häromdagen brådstörtat förstärka sin redaktion med en dansk utrikeskorrespondent, Eva Plesner, som för tillfället befann sig i Gaza. Hennes första artikel, som har rubriken ”Slut på moppe, karriär och vattenpipa” handlar om hur Hamas inskränker kvinnornas frihet i Gaza så att de måste försaka de ting som nämns i rubriken.
Eva Plesner vet uppenbarligen vad hon talar om och sammanfattar slagfärdigt den efter Ship to Gaza vedertagna sanningen om blockaden med orden. ”För kvinnorna är Gaza ett dubbelt fängelse. Porten bevakas av israelerna och Hamas är fångvaktare.” Däremot saknas både orsaksanalys och framtidsperspektiv. Ett kompetent reportage helt enkelt.
Den 17 juni publicerades ett nytt reportage under rubriken ”30 000 barn går inte i skolan alls”. Där framhålls att av Gazas 640 skolor är 280 skadade och 18 totalförstörda. Noll har byggts upp, eftersom Israel blockerar all införsel av byggmaterial. Tusentals skolbarn har mist föräldrar, släktingar, hem, vänner och grannar. 20 000 byggnader är helt eller delvis förstörda. Det är första gången verkligheten i Gaza får en adekvat beskrivning i Sydsvenskan. Hittills har tidningen nöjt sig med hånfulla kommentarer i förbigående (”det är ingen ände på eländet i Gaza”).
Det är dags för slutsatsen: I rikstidningarna förs liksom i Sveriges Radio en initierad och mångsidig debatt om Mellanöstern, men i Region Skåne har monopoltidningen Sydsvenskan hittills svikit läsarnas behov.
Vi får hoppas att Eva Plesners artiklar innebär ett trendbrott och att opinionssidorna drar politiska slutsatser av verklighetsbeskrivningarna.
Hittills har skåningarna måst nöja sig med rapporteringen i t ex Veckobladet.

Sommaren närmar sig

Den här veckan slutar skolorna och de nybakade studenterna har stått som spön i backen. Ett tydligt sommartecken!
Nästa fredag den 18 juni kommer VB med sitt sista nummer före sommaruppehållet. Ännu ett tydligt sommartecken!
Passa på att skriva ner era artiklar med det samma annnars får ni vänta ända tills den 20:e augusti då VB drar igång höstutgivningen.
red

Söndagspromenader nära Lund

Klostergårdens byalag anordnar söndagspromenader klockan 15, söndagarna den 30 maj, 6 juni, 13 juni och 20 juni.

Söndagspromenad den 13 juni. Samling klockan 15 vid Källbybadets entré.
Om natur i Höjeådalen mellan odlingslandskapet och staden. Lunds profil sedd från sydväst. (dessutom Uppåkra, Jakriborg, Turning torso, Lomma och Barsebäck)
Klostergårdens Byalag, c/o Gunnar Stensson, tel 046-133171, mailadress: gstensson@hotmail.com.

Kulturtips

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
15, 16, 17 juni kl 16. Läs mer

Calle 13
explosiv hiphop-reggaeton från Puerto Rico - för första gången i Skandinavien! 17 juni på stora scenen i Malmö Folkets Park !! Tor 17 jun kl. 18 Läs mer

Chokladprovning på Cacaofoni
Välkommen till en endorfinhöjande chokladprovning på Cacaofoni
Tor 17 jun kl. 19. Läs mer

Sommarrockshow
På Svaneholms Slott fredag 18 juni kl 19.
Fre 18 jun kl. 19. Läs mer

Stockamöllan Jazz & Swing Festival 2010
Festival med stort gemyt! Dansare, musiker och publik från hela världen tränger ihop sig i ett gigantiskt cirkustält och åtnjuter tre dagars festivalstämning! I Stockamöllan 18, 19 och 20 juni.
Fre 18 jun kl. 18. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Synen på Israel, två exempel av Lars-Anders Jönsson

Trots att bilder och ljudupptagningar visar hur de första israelitiska soldaterna attackerades och sårades är det israeliterna som döms som mördare. Kan vara lämpligt att komplettera med några omdömen jag fann på nätet.
Vitahusjournalisten Helen Thomas har i en bandad intervju avslöjat sin syn på konflikten. Israeliterna borde ”get the hell out of Palestine,” och föreslog att de skulle resa hem till Tyskland, Polen eller USA. Den tidigare högt respekterade journalisten har nu dragit sig tillbaka.

En kommentator från Polen skriver i Aljazeera; ”Israel has as much right to exist as Nazi Germany had.”

För mig är det fortfarande så att en tvåstatslösning borde kunna fås att fungera men då behövs internationella åtaganden. Men jag är ju inte heller riktigt radikal vänster.

Robert Fisk om avrättandet av fredaktivister

Guardian 7 juni
”Jag är inte överraskad över dödandet på det turkiska skeppet. Jag har sett det där odisciplinerade armé-slöddret - inte mer ”elit” det genomsnittliga avskrapet i arabstatsarméerna.
Jag har sett dem passivt stå och titta på medan deras bundsförvant den skoningslösa libanesiska militian massakrerade palestinierna – det var sista dagen, morgonen den 18 september.
Jag var där när israeliska skyttar begick massakern i Qana, 106 civila, varav mer än hälften barn, som av en av skyttarna kallades ”arabscum” – arabavskum - i pressen efteråt.
Fredspristagaren Shimon Perez påstod att det fanns terrorister bland dem – en uppenbar lögn – men vem bryr sig?
Sen kom den andra massakern i Qana 2006 och sen slakten på mer än 1300 palestinier i Gaza, varav 356 barn, och sen kom Goldstonerapporten om krigsförbrytelser och avfärdades som antisemitisk och sen… och sen…”
---
Robert Fisk är en av de mest erfarna experterna på krigen i Mellanöstern som han bevakat i brittisk press under flera decennier. Han är aktuell med sin stora bok The Great War for Civilisation. The Conquest of the Middle East.”

Israeliska atomubåtar i Persiska viken? av Lars-Anders Jönsson

Lita inte på allt som skrivs i veckobladet!

Den 30 maj rapporterade The Sunday Times att Israel planerade att stationera tre ubåtar med kärnvapenkapacitet nära den Iranska kusten. En första ubåt hade avgått.
Uppgifterna i Times refererades omgående i alla större tidningar och nätsiter världen över. I senaste Veckobladet ges en förädlad version: ”Vad gör de israeliska atomubåtarna i Persiska viken? Tre kärnvapenbestyckade ubåtar avgick i veckan till Persiska viken.”
Israels tre ubåtar är jämförelsevis små konventionella ubåtar och således ej atomubåtar. Det var inte heller tre ubåtar som avgick utan en, vilket också Sunday Times skriver. Den aktuella ubåten har inte stationerats i Persiska viken utan gick till Eilat i södra Israel och obseverades i söndags återvända till Medelhavet genom Suez-kanalen.

Det gamla hotet om vedergällning
Israel har troligtvis kärnvapen och borde därför gå med på inspektion av dessa på samma sätt som andra stater avkrävs detta. Huruvida Israel idag har ubåtar med kärnvapen är en annan fråga. Analytiker av strategiska frågor anser att kärnvapen på ubåtar kan ”motiveras” av missilhotet från Iran. Israels begränsade yta innebär att det vid ett kärnvapenanfall lätt slås ut i sin helhet. I det fall Israel har kärnvapen på ubåtar till sjöss kvarstår ett hot om vedergällning som i sin tur kan avhålla Iran från att angripa.

Ubåtsryktena en varning till Iran
Scud-missiler skickades mot Israel från Egypten 1973 och från Irak under Kuwait-kriget 1991. Israel anser sig nu ha information om att Syrien fört över förbättrade Scud-missiler till Hizbollah i Libanon. I Israel anses Syrien agera på uppdrag av Iran. Det faktum att Israel skickade en ubåt genom Suez-kanalen samt bidragit med rykten om dess kärnvapenkapacitet kan mycket väl ses som en signal till Iran att avhålla sig från att förse Hizbollah med nya missiler.

Krutdurken Mellanöstern
Oavsett om ubåtarna har kärnvapen eller ej visar nyhetsförmedlingen kring hela denna affär hur tillspetsad situationen idag är i krutdurken Mellanöstern. Jag tror inte att Iran, trots ord om utplåning av Israel, idag vågar starta ett krig. Däremot finns risk att ett preventivt angrepp kan ske från Israel mot södra Libanon eller Gaza i det fall Hizbollah eller Hamas får tillgång till nya större missiler och visar sig beredda att använda dem.
Nu tycks det inom EU finnas tanken att ta över gränskontrollerna till Gaza samt lätta på blockaden. I det fall EU med ett sådant arrangemang kan säkerställa att inga vapen förs in i Gaza är det ett steg i rätt riktning. Det är dock sorgligt att sådana förslag först kommer fram fem i tolv när stubinen nästan börjat brinna.

Brasiliansk atomubåt
President Lula har annonserat att Brasilien skall bygga en atomdriven ubåt som en del i ett stort program för att förädla landets urantillgångar. Ubåten skall patrullera sjögränsen i söder där man har funnit stora oljetillgångar. Det är nu 21 år sedan det tidigare atomenergi programmet avvecklades samtidigt med att militärdiktaturen lämnade makten.
Kostnaden för en kärnreaktor driven ubåt ligger på 100-tals miljoner dollar. Man får hoppas arbetarnas president har löst landets sociala problem innan projektet dras igång.

Kan man dela Israel-Palestina på andra hållet? av Lars-Åke Henningsson

Som bekant är Palestina delat i två delar, Västbanken och Gaza, och delat mellan ett sekulärt och ett fundamentalistiskt styre. Splittringen är ett problem för palestinierna och för en fredlig lösning. Man tänker kanske inte så ofta på att Israel är delat på ett liknande sätt, i ett sekulärt och ett fundamentalistiskt Israel. Även detta är ett problem, för Israel och för freden, eftersom ständiga krigshot används som ett sätt att hålla samman landet.
Så, varför inte, skulle man kunna tänka sej att dela Israel-Palestina på andra hållet? En sekulär nordlig del med Tel Aviv som huvudort, och en sydlig del med Jerusalem, Gaza och Hebron för alla religiöst konservativa. (Fast Gaza kanske snabbt skulle bli sekulärt, om inspärrningen skulle upphöra, som Hamas bygger sin makt på.) Den norra delen skulle kunna bli ett kreativt samhälle, där kulturer möts fritt, där demokrati, tolerans och ekonomisk utveckling skulle kunna bli en inspirationskälla för resten av Mellanöstern. I en hårdare reglerad södra del skulle olika religiösa riktningar kunna leva sida vid sida, var och en med tillgång till sina heliga platser. Även om det skulle vara svårare för olika slags fundamentalister att leva tillsammans än för sekulära med olika bakgrund, så har de ju ändå i hög grad en patriarkal värdegrund gemensam. Den ekonomiska utvecklingen skulle väl inte bli lika stark i ett konservativt samhälle, men med fredliga förhållanden skulle området kunna blomstra upp som en turistmagnet som drar religöst intresserade från stora delar av världen.
Vilka skulle förlora, om ett sådant här förslag blev verklighet? Alla nationalister förstås, som gärna offrar människoliv för markområden, och som styr genom hot, genom varandras hot. Idén om etniskt avgränsade nationalstater är trots allt inte en naturlag, utan ett arv ifrån 1800-talets europeiska nationalistiska rörelser. Detta ideal, som blivit allt mer förlegat i Europa, passar än sämre in i Mellanöstern, där olika befolkningsgrupper i tusentals år levt bredvid varandra. Det är klart att nationalisterna skulle klamra sej fast vid makten, men det går trots allt att få dem på reträtt, när de blockerat utvecklingen tillräckligt länge. I Turkiet sker det ju redan sen en tid tillbaka, att demokratin stärks på den nationalistiska elitens bekostnad.
Frågan om vilken befolkningsgrupp som är i majoritet i Israel-Palestina skulle bli mindre viktig. I norr borde andra politiska skillnader än de etniskt religiöst baserade snabbt kunna slå igenom, och därmed göra frågan ointressant. I söder borde garanterade rättigheter vara fastlagda oberoende av befolkningsgruppens storlek, för att förhindra majoritetsförtryck.
En icke-nationalistisk tvåstatslösning är kanske bara ett tankeexperiment. Om något sådant skulle vara attraktivt för israeler och palestinier har jag naturligtvis ingen aning om. Kanske är det ändå något att fundera på? Den nationalistiskt inriktade politiken har bara lett in i en återvändsgränd. Det är dags att tänka i nya banor!

Grodor och Flackarps gamla kyrkogård av Gunnar Stensson

Grodorna har kommit tillbaka till dammarna. Ej öron, ej öron, ej svansar hava de. Men hundratals ögonpar tittar upp från vattenytan. Det är de små, små grodorna som sjunger. Deras pappor sitter gömda i strandvegetationen och stämmer då och då in med sina basar.
På Flackarps gamla kyrkogård, som blivit tillgänglig tack vare vandringsleden, begrundar jag hur allt fast förflyktigas, som gamle Marx sa.
Den då 900-åriga lilla stenkyrkan revs 1865. Den var ungefär jämngammal med Katedralskolan. Ett 50-tal personer lär ha rymts i den. Senare har man planterat stora lönnar, kastanjer och askar. Några gravstenar med bortnötta inskriptioner finns kvar från tiden före 1865.
En bred häll med ett par inskriptioner lyckas jag dock med rätt stor möda läsa: ”Härunder hvilar dannemannen Måns Jönsson död 1740. Härunder vilar hans K dotter Gunella Månsdotter som dödde 1748.”
Måns kanske föddes vid tiden för slaget vid Lund (1676). Under hans liv integrerades skåningarna i Sverige. Lunds universitet grundades. Han var förmodligen en förmögen person. Man undrar varför hans K dotter Gunella vilar i samma grav och inte hans hustru. Hur kom det sig att Gunella avled så kort tid efter hans egen död? Vilka såg till att hällen lades på sin centrala plats i kyrkogården? Den måste tidigare ha legat inne i kyrkan, om den inte flyttats till sin nuvarande plats senare.
Man kan konstatera att kyrkan var strategiskt placerad på den stora slätten i ett högt läge. Utsikten är vidsträckt. De hundraåriga träden susar. Kyrkogården tillhör Staffanstorps kommun. Den är omvandlad till minneslund. En av de avlägsnaste och mest dolda. Lämplig för den som söker frid.

Lyckan kommer, lyckan går… av Stig Henriksson

(Först publicerad i VLT 8 juni 2010)
Tage Erlanders anförande i riksdagens remissdebatt i januari 1956. ”Det är ett missnöje som jag skulle vilja karaktärisera som de stora förväntningarnas missnöje.” Det sades ur politikens synvinkel; hur hantera ett slikt fenomen som riskerar att förvärras ju mer samhället levererar?
Det är förvisso en intressant aspekt, särskilt för en politiskt verksam person! Men jag skulle ändå vilja vända på perspektivet. Om det är så här, vad gör det för oss som människor och hur vi upplever vår stund på jorden? Mår vi bra av det? Och är det i så fall ofrånkomligt eller finns det möjligen något att göra åt saken?
Till att börja med. Ja, jag tror det finns ett sådant fenomen. Nära på dagligen kan man läsa, höra och möta människor som är drabbade eller rent av kränkta av sådant som för den utomstående ter sig som något av ”veckans i-landsproblem”.
Elementär kundpsykologi säger att besvikelse inte uppstår därför att något är dåligt, utan när det som erbjuds inte lever upp till förväntningarna. De allra flesta svenskar lever nu, globalt sett, som jordens överklass och historiskt på en nivå som man aldrig ens kunde föreställa sig några generationer bort i de grå pörtena vi alla härstammar ifrån.
Och jag syftar inte bara på det materiella. Medan Beethoven säkert bara några få gånger kunde lyssna till sina egna verk (och det redan före sin dövhet) kan vi ha tillgång till dem överallt och hela tiden. Oavsett på vilket sätt vi skulle välja att söka förverkliga våra bästa stämningars längtan så har det aldrig varit lättare. Men vi mår allt sämre och skrattar allt mindre. Och på HPI (Happy planet index) kommer Sverige på en föga hedrande plats 119.
Vi är uppenbarligen rikare än någonsin och upplever oss ända fattiga på det som betyder något. Hur lösa detta utan att bara förfalla till ett meningslöst moraliserande? Ur Göran Palms Vintersaga: Beklaga inte våra frusna fäder/de hade isen bakom sig/vi har den kvar/Man kunde också säga att de mådde bättre än de hade det/Vi har det bättre än vi mår.
Stig Henriksson

----

"Lycklig är inte den som sörjer det han saknar, utan gläder sig över det han har"
Demokritos

Standardkapitalismens politiska ekonomi? av Jörgen L.

Märkligt att kommunen ej raserade alla stugor på odlingslotterna vid Stadsparken, när parkeringshuset byggdes. En liten favella kvarstår närmast cykelbron till Klostergården befolkad väl av dem ej gillar ackomoderingen, å Pilegården. Är det avsiktligt leja ut problemfolket till oss fattigkolonister? Räknar mig till de toleranta men vem klarar bli granne med missbrukarkaos. Kan inte villakvarteren och -byarna kring Lund turas om hysa blandade problemklientelet? Och varför ratas Haga?
Alternativt överger samhället en havererad värdeliberalism och öppnar åter S:t Lars, med glesbygdsskånska annexvårdhem. På 1970- och 80-talen en efterhand rimlig och human vårdmodell. Men en offentlig exekutiv elit som mutar sig till posterna via skitmaterialism och skattesänkarlöften saknar medel att vårda dem vilka tidigare sågs som ett gravt samhällshot. Eller blott skrämvägen till en normalitetshysterisk, livsstilsklonad kvasimedelklass - petitborgarna. Duger favellan lika bra?
Nå, de samhälleliga kalkylerna - eller mekanismerna - bak olika socialrepressiva främst randfenomen är svåråtkomliga i en tid präglad av fet och lat konventionalism där även tankeboxeliten, med akademisk titel eller bara ståplats på kultursidorna, synes abdikerat. Lägg därtill ett partiutbud som alltmer påminner om shampoohyllorna på Malmborgs - en grossmängd kolorit. Suck, hur går en nutida anarkist tillväga, knäcka systemväktarna alltså gräddurbana blockbytarna? Störta BNP i gruset ...
Jörgen L.

PS Varför ligger Lundåkrabukten vid Landskrona – Är Hilleshögs dalar platsen för urLund?

Krishantering av Lucifer

För ett och ett halvt år sen var dagstidningarnas ledarsidor och ekonomernas krönikor fyllda med hyllningar till John Maynard Keynes. Denne brittiske ekonom utarbetade den teori som går ut på att regeringarna skall arbeta mot konjunkturcyklerna, alltså gasa på med statsfinanserna när det är dåliga tider och tvärtom hålla igen vid högkonjunktur. Om man gjorde så, sa man, skulle man kunna undvika att världen gick ner sig i något som liknade världsdepressionen i början av 1930-talet. Javisst, det var ju det vi lärde av Keynes och i någon mån av Wigforss och Roosevelt. Man skulle inte vara rädd för stora statliga underskott: statens finanser fungerar inte som en hushållskassa utan som ett styrinstrument för den ekonomiska aktiviteten.

Allt är glömt
Men vad händer nu? Jo i förra veckan sa G20-gruppen – de tjugo största ekonomiernas samarbetsorgan – att nu gäller det att spara och gneta för att få ner budgetunderskotten och sen sa IMF, Internationella valutafonden, ungefär detsamma. I veckan förklarade Angela Merkel i Tyskland att nu skulle det sparas 80 miljarder euro, dvs ca 800 miljarder kronor i Tyskland. I rapporter från Bryssel berättas det att finansminister Borg där spelar rollen som ledande besparingshök i Europa. Den halva återhämtning som påbörjats är förstås dömd om dessa avsikter fullföljes. Risken är betydande att man verkligen kommer att köra ekonomierna i botten. Keynes är bortglömd: det är president Hoovers och finansminister Hamrins politik som gäller.
Varför? Ja, Paul Krugman diskuterar det i sin blogg på New York Times. Han kallar det hela ren masochism från politikernas sida. Det motiv som ibland anförs är att det gäller för regeringarna att vinna finansmarknadernas förtroende så att inte räntorna går upp. Ja, då är vi alltså där igen, nu gäller det för politikerna att vinna marknadens förtroende. Det är samma marknad som var på väg att låta allt gå åt helvete, men som räddades av regeringarna.

Rätt men fel
Till det kommer ett psykologiskt moment. Det är alltid lockande att ta till hårda grejer, saker som svider när det ser mörkt ut. Det känns naturligt att spara och strama åt när det är problem med ekonomin. Jovisst är det så och så måste vi göra som privatpersoner, företag och myndigheter. Men staten ska inte göra det. Det är som när man ska backa med släp om liknelsen tillåts: om man vill åt vänster ska man inte lägga ratten till vänster utan till höger. Men, säger Krugman, detta är svårt att förmedla till medborgare och politiker. De litar till sina sunda men felaktiga instinkter, och till och med ekonomer går på den här stöten gång på gång. Det ser alltså inte så ljust ut de närmsta åren.

En sportsman talar ut
Ett gammalt ordspråk säger att där sporten går in går omdömet ut. Det senaste exemplet på det är Lars Ohly som i en intervju sitter och talar om hur viktigt det är att elitidrottsmän typ Tiger och Zlatan tjänar riktigt mycket pengar. Små inkomstskillnader är bra i övrigt, åtminstone vad gäller företagsledare och liknande, men idrottsstjärnor ska ha stora inkomster. I intervjun framkommer också att Ohly är en stor fotbollsälskare som sällan försummar en match med Djurgården. Jag ska inte säga så mycket annat än att jag gärna hade sett att ledaren för det parti som står mig närmast hade haft en annan framtoning. Han visar sig dessutom ha två hundar.

Säg nej till plasten
Jag ser att Lunds fotbollsklubbar har startat en kampanj för att vi ska förse dem med fotbollsplaner med konstgräs. Jag tycker det är viktigt att så tidigt som möjligt säga nej till den begäran. Lund är inte någon stor fotbollsstad och det bör vi glädjas åt: det besparar oss en hel del pengar – vi behöver t.ex. inte bygga något stort stadium för allsvenska matcher utan kan satsa pengar på verksamhet för barn, ungdom och motionärer (t.ex. bad och gräsplaner för korpen). Det är värre med handboll där vi ju nu sitter med en stor dyr och ful arena som kommunen har fått genom att vara glasmästare Paulsson till lags.
Ja, vad kan man säga om idrott? Ja, t.ex. att det så klart inte finns någon anledning att vara emot att folk spelar bandy på frusna sjöar i Mellansverige. Problemet är när de vill ödsla pengar och energi på ishockeyarenor i Skåne. Det är liksom ingen idrott som passar med vårt klimat. Det är dock fotboll i viss mån, här är tjälen tidigt ur jorden och vi kan ha gröna planer ganska tidigt på våren. Men det räcker inte för klubbledarna: nu vill man täcka marken med plastprodukter. Och om man hade gjort det på egen bekostnad, skulle man väl inte förbjuda det. Men klubbarna vill att vi, kommunen, skattebetalarna ska bekosta det. Svaret måste bara bli att det ska vi inte göra. Det kommer att bli en intressant test på hur långt förnuft och politiskt mod räcker i den frågan i Lunds kommunalpolitik. Är t.ex. Vänsterpartiet i Lund att lita på eller segrar populismen?

”Det finns ingen antisemitism – det finns bara rasism” av Gunnar Stensson

"Jag är judisk, jag har bott i Israel och jag säger er: Det finns ingen antisemitism, det finns bara rasism! Hörde ni inte i radions Konflikt i morse om förföljelsen av romer. Hitlers utrotning pågår fortfarande! Det är rasism! Förföljelse av judar är rasism! Förföljelse av araber är rasism! Diskriminering av svarta är rasism! Antisemitism är ett propagandabegrepp som särskiljer judar och sätter dem före alla andra. Det används för att tysta kritik, förvrida verklighetsuppfattningen och rättfärdiga Israels massakrer på palestinier."
Argumentet riktade sig mot mig som tidigare refererat vad israeliska och judiska kritiker sagt om kriget i Gaza och den pågående blockaden för att visa att kritiken gäller staten Israel och dess handlingar och att den alltså inte alltså inte är antisemitisk.
Jag tog till mig hennes argument. Begreppet antisemitism ger en etnisk gruppering en särställning, alltså är det rasistiskt. Staten Israels behandling av palestinier är rasistisk. Rasismen är fienden.
Det var Colette Benyamine som talade, sist av alla på Lunds stortorg, efter det att Röda kapellet slutat spela. Hennes korta kraftfulla gestalt, uttrycksfulla ansikte och svarta ögon utstrålade samma övertygelse som hennes mörka, passionerade röst.
Hon är en av medlemmarna i Palestina-gruppen som under snart ett decennium varje lördag har stått med sina vita banderoller på Stortorget i Lund, tysta och beslutsamma, i ur och skur. De har utgjort en tyst påminnelse om existensen av ett pågående brott.
Just denna lördag var det inte bara Palestinagruppen som demonstrerade för palestinierna och kravet att blockaden av Gaza måste brytas utan många fler.
Colette och hennes make Yechiel Benyamine tillhörde Israels pionjärer. I andra världskrigets slutskede räddades Yechiel ur ett nazistiskt koncentrationsläger i Rumänien genom Röda arméns intåg. Yechiel reste till Israel och deltog i skapandet av den sekulära socialistiska demokratin Israel med dess kibbutzer, internationella solidaritet och framtidshopp.
Sexdagarskriget släckte Yechiels och Colettes förhoppningar. Under Israels demokratiska yta hade en aggressiv militärstat vuxit fram, stödd av samma USA-imperialism som då, 1967, förde Vietnamkriget med dess många massakrer och fruktansvärda dödstal: två miljoner vietnameser.
Colette och Yechiel lämnade Israel, flyttade till Sverige och bosatte sig i Lund, i Klostergården. För något år sedan avled Yechiel i strupcancer. Men Colette kämpar vidare. Deras barn är vuxna, högutbildade och lever runt om i Sverige.
På torget i Lund den 5 juni säger hon: - Dagens Israel skapades av USA som ett led i kampen för att ta makten i Mellanöstern för att få kontroll över dess oljetillgångar. Israel idag är inget annat än ett redskap för USA.
Colette kommer från Egypten och Yechiel föddes i Rumänien. Drömmen om Israel innebar ur deras perspektiv en dröm om en socialistisk och internationell stat vars medborgare kom från alla de länder där judar levde.
Jag tänker på det när jag hör Cecilia Uddén beskriva de stora demografiska förändringar som Israel genomgått sedan Colette flyttade därifrån. En miljon nyligen invandrade ryssar med erfarenheter av det havererade sovjetiska systemet utgör ett dominerande inslag i Israels nuvarande befolkning. Utrikesminister Avigdor Lieberman är en av dem. En annan stor grupp är judarna från kringliggande arabländer som ofta har en oförsonlig inställning till dempå grund av upplevelser av förtryck och diskriminering. Många är amerikaner med en fundamentalistisk syn på judendomen. Deras mål är att erövra hela det judiska Israel.
De judar som under Ben Gurions och Golda Meirs ledning försökte bygga ett socialistiskt Israel är i minoritet. Många av dem har samlats i Tel Aviv.
Den politik Netanyahu för har stöd av en majoritet av staten Israels medborgare. Israels självbild har förändrats. Världens bild av Israel håller på att förändras. Avrättningen av fredsaktivisterna innebar en vändpunkt, trots att den utgjorde en obetydlig incident jämfört med Gazakriget.

Peak Oil 1 av Erik Kågström

Den information som nått mig när det gäller energisituationen i världen och framför allt då oljetillgångarna, har gjort att jag nog får räknas till de s.k. alarmisterna på området. Jag har blivit alltmer övertygad om att den dag Peak Oil inträffar så står världen, inklusive vårt eget land, inför en katastrofal utveckling. Jag skall försöka förklara varför jag kommit till så dystra slutsatser.
Det är inte så att oljan håller på att ta slut. I själva verket finns det sannolikt ungefär lika mycket olja kvar i marken som vi människor pumpat upp och konsumerat under de senaste 150 åren. Problemet är att det inom kort inte längre blir möjligt att hämta upp ständigt ökande mängder av olja.
Den amerikanske geologen Marion King Hubbert förutsade på 1950-talet att oljeutvinningen i USA skulle nå en topp 1970 för att sedan successivt minska. Hans prognos ifrågasattes förstås av andra experter på området men den visade sig stämma på pricken. Och ett sådant förlopp tycks gälla såväl för enstaka borrhål som för hela fält, nationer och världen i sin helhet. Hubbert trodde att världsproduktionen av olja skulle nå en topp i början av 2000-talet (fig 1).

Även om det sålunda finns stora mängder olja kvar så är förutsättningarna för produktionen inte densamma som tidigare. När det gäller utvinningen av naturresurser gäller allmänt principen om lågt hängande frukter. Det gäller naturligtvis också olja. De första fynden krävde litet energi för prospektering och produktion. Man talar i det sammanhanget om EROEI (Energy Received On Energy Invested). Denna första olja har beräknats ha haft en EROEI på 200:1. Det betyder att för att producera 200 fat olja krävdes energi motsvarande 1 fat. När oljerushen kom i gång i mitten av 1900-talet var EROEI omkring 100:1 och har sedan sjunkit till 20:1. Och den fortsätter att sjunka. När olja inte längre kommer upp av sitt eget tryck måste man använda pumpar och efterhand krävs injektion av vatten eller gas för att få upp oljan. Nya oljefynd görs i ökande omfattning i otillgängliga områden och i havsdjupet vilket innebär större kostnader och mera energiåtgång.

Tyst i media
Det är förvånansvärt tyst i media om Peak Oil. Om världen hotas av en stor katastrof borde det vara något för politiker och journalister att debattera. För en tid sedan hade SVT en debatt om Peak Oil. Där företräddes skeptikerna av Ulf Swahn från Svenska Petroliuminstitutet och ekonomen Marian Radetzky, alarmisterna av journalisten David Jonstad och fysikprofessorn Kjell Aleklett. Man grälade om huruvida Peak Oil redan inträffat, skulle komma inträffa snart eller först om några decennier. Vad man inte talade det är vad som väntar när oljetoppen väl inträffar vilket på sikt är oundvikligt när det gäller en ändlig resurs.
Den mediala och politiska tystnaden när det gäller Post Peak Oil är förklarlig. Underförstått i dessa sammanhang tycks vara att världsekonomin inte kan växa utan ständigt ökad tillgång på olja. Man räknar med att 3 % ökning av globala BNP kräver 1½ % ökning av oljeproduktionen. Politikerna har inget ekonomiskt program för nolltillväxt eller ”nerväxt” (degrowth) och därför håller de tyst.

Scenarier i utförsbacken
För det som kan tänkas hända i oljebergets nedförsbacke finns i huvudsak tre scenarier. Det första är att världsekonomin minskar i samma takt som oljetillförseln men att allt annat för övrigt är som vanligt. Det andra är att det blir kraftiga svängningar i oljepriset som vid toppar leder till ekonomisk recession. Oljepriset sjunker då och ekonomin kommer igång igen och samma sak upprepas med oljepriset på ständigt högre nivåer.

Båda dessa scenarier förutsätter att viktiga globala institutioner fortsätter att fungera. Finansmarknad, bankväsen, transporter, kommunikation etc. I det tredje scenariot ifrågasätts detta. Världsekonomin är baserad på ständigt växande krediter och tillit. Bankerna måste lita på att ekonomin ständigt växer så att de kan få in räntor och amorteringar. Vi vet vad som hände 2008 när bankerna tappade tilliten. Vad händer om det blir uppenbart för alla att världsekonomin i fortsättningen inte kan växa därför att det inte kommer att finnas tillräckligt med olja till ett acceptabelt pris?