Somalia: En region dominerad av boskapsskötsel och fiske. Landet Somalia är resultatet av två kolonialmakters intressen: Italien och Storbritannien. Koloniala gränsdragningar mot Etiopien och Kenya bäddade för de konflikter med grannstaterna som härjat landet sedan självständigheten 1960. När den radikale diktatorn Siad Barre efter över 20 års styre störtades 1991 bröt sig f.d. Brittiska Somaliland ur och bildade staten Somaliland, som sedan dess utvecklas i fred och internationellt samarbete. Ingen stat har ännu erkänt det nya landet. Övriga Somalia gled in i en lång period av lokala konflikter utan någon fungerande centralmakt.-----------------------------------------------------------
Dramatiska möten utspelades i oktober i Lund. Representanter för Somalia, Djibouti, Etiopien, Eritrea – det s.k. Afrikas Horn – möttes i debatter om regionens problem och hur de kan bemötas. I panelerna sågs ”dödsfienderna” Etiopien och Eritrea argumentera i fredliga former. Där diskuterades aktuella fredstrevare mellan somaliska organisationer som ansvarar för krigsvåldet hemma, med FNs Somaliarepresentant som tredje part.
Problemen är oerhört svåra: Somalia är sedan ett par år invaderat av etiopisk trupp och i kaos; det breda motståndet mot invasionstrupperna försvåras av en snabbt växande kriminalitet. Eritrea och Etiopien har sedan kriget mellan dem upphörde år 2000 stora mängder trupp längs den långa gränsen. Nyligen rapporterade dagspressen också om sammanstötningar mellan eritreansk och djiboutisk militär. Väster om dessa länder, i Sudan, pågår krigen i Darfurområdet medan Södra Sudan efter decennier av krig ännu inte helt säkrat sin autonomi från Khartoum.
Lund har blivit en viktig plats för årliga samtal och möten om Hornet. Det är en somalisk exilorganisation kallad SIRC (SIRC står för Somalia International Rehabilitation Centre, se www.sirclund.se) och dess driftige ordförande Abdullahi Jama som organiserar konferenserna. FN, EU, UD, forskare och enskilda organisationer deltar. Regionens ambassadörer brukar dyka upp trots att politiska partsinlägg inte är välkomna.
I grunden handlar mötena om konfliktlösning. Då ingår samtal mellan olika parter som en viktig del. Informella träffar kan vara minst lika viktiga som den öppna konferensen
Lokala konflikter med globala länkar
I år stod Somalia i fokus. Trots det saknades en intressant aktör: Somaliland. Som en liten ö i konflikternas stormiga hav ligger det där, det f.d. Brittiska Somaliland som ingen stat ännu erkänt. Snart två decennier efter självständigheten rapporteras inga stridigheter, tvärtom utvecklas ekonomin i fredliga former. Kontrasten till övriga regionen är stor, ändå diskuteras inte Somaliland offentligt i en konferens dominerad av frågan om övergång från krig till fred.
En annan aktör fanns på plats men satt tyst: Eritrea. Dess roll diskuterades inte heller offentligt, trots att regimen anses både ha trupp i Somalia och stötta alla som kämpar mot Etiopien. Inte heller kommenterades Eritreas roll i att ge olika somaliska oppositionsgrupper en bas för samordning av motståndet mot Etiopien.
När somalierna söker vägar till fred har de inte bara sina interna konflikter mellan olika krigsherrar att hantera, utan dessutom grannländernas manövrerande och de stater (främst USA) som kör sina politiska spel i regionen.
Arena för Usama/USA-konflikten
När Usama bin Laden i början av 90-talet lämnade Sudan för Somalia blev hans grupper där aldrig populära. De utsattes för attacker och lyckades aldrig rekrytera särskilt många till sin jihad. Ändå anses landet vara en av al-Qaidas fronter, vilket förklarar inte minst USAs politik i området. Den interimsregering som bildades i Kenya 2004 med aktiv medverkan från USA accepterades aldrig i Somalia och kunde aldrig installera sig i huvudstaden Mogadishu. I stället placerades den i den lilla orten Baidoa under etiopiskt beskydd.
Det var islamska grupper som lyckades skapa ett slags fred i Somalia. Bland annat inrättade de shariadomstolar som för att kunna fungera bildade egna miliser. Därmed blev rörelsen känd som de Islamska Domstolarna (Islamic Courts Union eller ICU). Under 2006 drev de ut alla krigande parter ur Mogadishu och tog gradvis kontroll över större delen av södra och centrala Somalia. Den fredliga utvecklingen fick ett abrupt slut när Etiopien i december invaderade i stor skala, stöttad av USA som passade på att jaga folk de ansåg vara terrorister. Invasionen fick politiskt stöd av Afrikanska Unionen, men nästan alla dess medlemsstater vägrade skicka dit ”fredsbevarande trupp”.
Etiopien och Somalia är fiender, i ständig tvist om etiopiska Ogaden som historiskt var en del av det somaliska samhället. De etiopiska trupperna åderlåter Somalias folk, medan dess eget folk svälter.
Fredsförsök möter diasporans kritik
Det lilla Djibouti, en gång franska Somaliland, ser idag ut att ha en nyckelroll i regionen. Det är Etiopiens enda kontakt med Röda Havet, sedan kriget med Eritrea 1998-2000 gjort slut på transit-trafiken genom Assab. Idag hyser det både fransk och amerikansk militär. I somras stod Djibouti värd för ett nytt försök att skapa fred i Somalia. Till det behövs minst två parter, vardera med kraft att påverka striderna i landet. Vilka är de?
TFG – Transitional Federal Government – är den ena. Den är den koalition av krigsherrar och andra som med den etiopiska militärens stöd försöker etablera sig i Somalia. Djupt misstrodd av många somalier, stöttad av USA och därmed av Afrikanska Unionen, är dess starkaste kort kanske främst möjligheten att få den etiopiska militären att lämna landet.
ARS – the Alliance for the Re-liberation of Somalia – är den andra. Den bildades hösten 2007 i Eritreas huvudstad Asmara av de Islamska Domstolarna och andra organisationer. FNs speciella sändebud för Somalia stod värd för konferensen. Dessa tre parter framträdde i Lundakonferensen med sina budskap om stöd till fredsansträngningarna.
Under de timmar där fredsprocessen stod i centrum var konferenslokalen packad av somalier ur diasporan. Skarpa frågor skickades till panelen, och kritiska röster dominerade. Det blev helt klart att Djibouti-processen skulle få klara sig utan diasporans stöd. I centrum för kritiken stod Etiopien – det hjälpte inte att dess ambassadör i Sverige bedyrade att trupperna skulle lämna landet så snart det någonsin var möjligt. Få verkade sätta någon tilltro till vad han sade, när Etiopien har så starka egna intressen i fråga om Somalias utveckling.
”Kriget mot terrorismen” i vägen för fred
Ända sedan al-Qaida-grupper i slutet av 80-talet attackerade USAs ambassader i Kenya och Tanzania har USA funnits på plats i regionen. Från dess militärbas i Djibouti har missiler skickats in i Jemen i försök att oskadliggöra al-Qaida-folk. Den etiopiska invasionen av Somalia i december 2006 innehöll också ett antal amerikanska specialenheter som dödade många civila i sin jakt på misstänkta ’terrorister’. Invasionen var avsedd att göra slut på de Islamska Domstolarna som med sin konservativa islamska framtoning rankas bland ”fienden”, oavsett det konkreta fredsarbetet i landet.
Så skördar USAs ’kamp mot terrorismen’ nya offer i stor skala. Medan fredsförhandlingar mot alla odds prövas mellan parter som endera USA eller Somalias majoritet misstror, växer svälten fram över ett svårt krigshärjat land. Samtidigt som Etiopien engagerar sin militär i Somalia och låter mängder av trupp längs gränsen till Eritrea hålla den konflikten vid liv, hotas miljoner fattiga etiopier av svält och död. Den eritreanska regimens politik underlättar inte för en lösning av den konflikten, och svält drabbar även Eritrea. Den samlade uppskattningen idag är att 17 miljoner eller fler – nära dubbelt så många som hela den svenska befolkningen – är i stort behov av katastrofhjälp.
Likheterna med situationen i Afghanistan är slående: Båda är länder där lokala ’krigsherrar’ har stor makt medan centralregimen inte lyckas utveckla kontroll över stora fattiga landsbygdsområden. Väst går i krig för att skapa fred, men tvingas gradvis inse att kriget inte leder framåt. Så inleds den oundvikliga vägen mot förhandlingar – med talibaner i ena fallet, islamska domstolar i det andra. USA som den drivande kraften i krigsutvecklingen, med dess ”allierade” EU och AU, Pakistan och Etiopien, skapar komplexa situationer där inhemska grupperingar har fått en nästan omöjlig uppgift att skapa vägar bort från kriget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar