När Irak debatteras i samband med presidentvalet i USA utgår man ofta slentrianmässigt från att näste amerikanske president fritt kan välja mellan olika strategiska alternativ. Det kan handla om att fortsätta med full eller begränsad närvaro under överskådlig tid eller att bestämma ett datum för amerikanskt tillbakadragande.
Barack Obama är inriktad på det sistnämnda. McCain däremot ser fram emot hundra år till i Irak. (Idag när jag skickar in den här texten är McCain bortöstad).
Men det är inte den amerikanske presidenten som bestämmer. Det är Iraks folk. USA kan inte längre diktera villkoren för sin närvaro, vare sig i Irak eller i något annat land. Alla lösningar måste vara förhandlingslösningar.
Förhandlingar
Under hela 2008 har förhandlingar förts mellan USA och Irak om de amerikanska truppernas fortsatta närvaro. Bushregimens avsikt var att få igenom ett avtal med premiärminister al-Malikis regering under 2008, innan nuvarande avtal löper ut nyåret 2009.
I förhandlingarna har USA krävt en överenskommelse som i stort sett innebär förlängning av de nuvarande reglerna. Därmed skulle nästa amerikanska administration få händerna bundna för lång tid framåt.
Men förhandlingarna har kört fast. Iraks folkrepresentation krävde att få delta. Starka röster motsatte sig varje överenskommelse om fortsatt närvaro av USA-trupp. Muktada al-Sadr gjorde det hela tiden, men nu har premiärminister al-Malikis sunnitiska parti SAWA, shia-partiet SCIRI och kurderna intagit samma ståndpunkt.
Datum för tillbakadragande
Premiärminister al-Maliki har därför skärpt sin hållning. Han kräver nu ett bestämt datum för amerikanskt trupptillbakadragande.
Han kräver dessutom att amerikansk trupp och utländska företag ska underställas irakisk jurisdiktion. Det innebär att amerikansk militär och till exempel vakter från Blackwater kan ställas inför irakisk domstol för krigsförbrytelser.
USA gick slutligen med på kraven, men försökte desarmera dem med tillägg som innebar att trupptillbakadragandet endast skulle ske ”om förhållandena på marken tillät det” och att USA skulle få vara med och bestämma om vilka handlingar som kunde anses ”strida mot legitim militär verksamhet”.
Men tilläggen accepterades inte. Förhandlingarna körde åter fast och tiden gick.
Kränkningen av Syrien
Förhandlingssituationen försämrades ytterligare när USA härom veckan angrep påstådda al qaida-terrorister på syriskt territorium från en bas i Irak. Den irakiska regeringen hade inte underrättats. Nu kräver den ytterligare ett tillägg som förbjuder USA att angripa Iraks grannstater från irakiskt territorium.
Den amerikanske försvarsministern Robert Gates befarar att det varken kommer att finnas något regeringsavtal mellan USA och Irak eller någon förlängning av FN-mandatet den 1 januari 2009, då de nuvarande avtalen upphör. Han fruktar ”dramatiska konsekvenser.”
Den nya amerikanska regeringen blir därmed tvungen att förhandla förutsättningslöst och kommer att möta en ny irakisk opinion som kräver nationellt självbestämmande.
Våren 2002 skrev jag en artikel i vb under rubriken ”Mot Irak” där jag hävdade att USA förberedde en invasion.
Nu talar mycket för att den amerikanska epoken i Irak efter snart åtta år är mycket nära slutet.
Gunnar Stensson
Den artikel som Gunnar nämner i sin text förtjänar att återges som ett exempel på att det är lite som ändras trots att så mycket händer hela tiden.
Per T Ohlsson har nästan lämnat Sydsvenskan och nu lämnar snart GWB sin post. Låt oss hoppas att USA:s utrikespolitik ändrar sig lite mer än Sydsvenskan gjorde.
red
Mot Irak!!
“Sovjetunionen är inte nära kollaps” skrev Paul Kennedy i The rise and fall of Great Powers. Den kom ut 1988. Sovjetunionen kollapsade. Paul Kennedys metod liknar den marxistiska. Han mäter produktionen hos stormakterna och drar slutsatser om deras militära styrka. Men han missade alltså Sovjetunionens förestående sammanbrott.
“En sådan koncentration av militär och ekonomisk styrka som den i dagens USA har aldrig förr existerat”, skrev han i Financial Times häromdagen. Siffrorna stämmer säkert. Det gjorde de 1988 också. Men stämmer den underförstådda slutsatsen?
Den gör i alla fall Per T Ohlsson lycklig.
Smart som han är inser han, att när president Bush beskriver Nordkorea, Iran och Irak som “ondskans axelmakter” alluderar han på andra världskrigets Berlin, Rom och Tokyo. Men han är inte tillräckligt smart för att uppfatta den groteska relativisering av andra världskrigets folkmord som jämförelsen innebär. Eller uttalandets tragikomiska antiklimax.
Världshistoriens största koncentration av militär och ekonomisk styrka tänker dra i fält mot tre av vår tids fattigaste stater! Och hoppas att vi skall beundra dess mod!
De tre staterna är inte sympatiska. Där finns förvisso mycket att kritisera. Men Sydkorea har inlett en vacklande fredsprocess med Nordkorea. Den slås nu i spillror. 50 000 barn i Irak dör varje år till följd av de sanktioner som USA drivit fram. När Per T nämner den tragedin sker det med orden: “Han (Saddam) drar sig inte för att i propagandasyfte utnyttja de FN-sanktioner som han själv är orsak till.” Ingen kan veta hur ett storkrig skalle drabba Iraks folk. Men man kan gissa.
I Iran pågår en långsam och osäker demokratiprocess. EU-länderna försöker främja den demokratiska oppositionen genom samarbete. President Bush försvårar dessa ansträngningar.
Oförblommerade Per beskriver slutligen vältaligt vilket militärt hot de tre länderna utgör. De har ju tillgång till missiler, biologiska vapen och kanske kärnvapen. Man förstår att världshistoriens största koncentration av militär och ekonomisk styrka måste “göra processen kort” med dem. En storskalig militäraktion mot Irak planeras. “Presidenten har bestämt sig. Per T har bestämt sig. De måste även Europa göra.”
Gunnar Stensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar