Kulturtips

Gondwana (Chile/reggae)
på Moriskan 27 augusti kl 22:00.
Läs mer

Nine Parts of Desire
Teater Foratt presenterar Nine Parts of Desire av Heather Raffo. Spelas 27 augusti - 11 september på Teaterhuset Bastionen. Lör 27 aug kl. 19:30
Läs mer

Sport, glädje & motivation - Idrottsmässan för tjejer!
Den första unika mässan som är helt koncentrerad på tjejer och idrott. På Atleticum lördag 27 augusti 10.00-17.30
Läs mer

Carron & Widlund
På Palladium 28 augusti kl. 15.00
Läs mer

Red Hot Chili Peppers - exklusiv livekonsert!
Visas exklusivt på Biograf Spegeln den 30/8 kl 21.00.
Läs mer

MACK 30/8 Lena Frisk & Robin Paulsson
Stand-up på Ribban 30 augusti kl 20:00.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 31 aug kl. 16:00, Tor 01 sep kl. 16:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

”De mördade tillhör den norska motsvarigheten till Hitler-Jugend.” av Gunnar Stensson

Påståendet har fällts av mormonen Glenn Beck, tidigare nyhetsankare på Fox News.
Glenn Beck besökte den 24 augusti Israel tillsammans med en grupp politiker från Republikanska partiet och ledare för de sionistiska evangeliska samfunden i USA. Flera av dessa kristna fundamentalister tror att ett nytt holocaust är nödvändigt för Jesus återkomst. Ändå välkomnas Glenn Beck till Israel av nationalistiska rabbiner.
   Huvudledaren i Haaretz den 25 augusti har rubriken ”The extreme Israeli rights alliance with lunatics”. Men det handlar inte om några maktlösa högerextremister. Bland dem som inbjudit Beck återfinns Israels vice premiärminister Moshe Ya´alon och det styrande partiet Likuds världs-ordförande Danny Danon.
   Med regeringens godkännande höll Glenn Beck ett tal på Tempelberget. Ett par tusen anhängare deltog i mötet. En handfull demonstranter från Peace Now protesterade.
   Haaretz konstaterar att Glenn Becks framträdande var ytterst provokativt och påminner om att Israel nyligen vägrade fredsaktivister tillträde till Israel.

”Cykelkommunen” av Ulf Nymark

På annat ställe i detta nummer av VB skildras hur de borgerliga vill ta bort bussgator och bilhinder och göra bilväg genom parken på Linero. Hinder i cykelbanor har man däremot tydligen ingenting emot, om man nu ska döma av hur det ser ut på Råbylund  (bilden ovan). Vaddå cykelkommun?!

Rädda Solhällans koloniområde! av Ulf Nymark

Byggnadsnämnden har, som VB tidigare berättat om, i planprogram för ett nytt bostadsområde öster om Solhällans koloniområde föreslagit att en bilväg ska dras genom koloniområdet och att ett antal kolonilotter ska asfalteras. Planen förutsätter också att biltrafiken på den smala Fritjofs väg kraftigt ska öka. Denna gata är redan i dag hårt drabbad av en genomfartstrafik, inklusive lastbilstrafik, som den aldrig varit avsedd för.
   Kolonisterna har förstås protesterat mot stympningen av koloniområdet. Nu tar de boende också strid för sin närmiljö. I en skrivelse som i dagarna lämnats in till Byggnadsnämnden säjer de boende bestämt nej till skövling av koloniområdet och den föreslagna kraftiga trafikökningen på Fritjofs Väg. Skrivelsens 61 undertecknare representerar 42 hushåll, dvs ca 90% av de ca 48 hushåll som finns i det aktuella området. Dessa siffror visar att det finns ett brett stöd i hela bostadsområdet för att bevara kolonierna.
   De boende kräver att det fortsatta planarbetet utgår från aktuella trafikflöden, inte från de förlegade trafikräkningar som redovisas i planen. Vidare framhålls det självklara i att kommunen ska göra en gedigen barnkonsekvensanalys (någon sådan finns inte i planförslaget).
   Skrivelsens förslag till trafikförsörjning av det nya bostadsområdet sammanfaller i allt väsentligt med den lösning som förespråkas av kolonisterna, dvs trafikförsörjning från Dalbyvägen via Fritjofs väg i söder. Vägen till bostadsområdet kan då dras utanför koloniområdet. Fritjofs väg stängs i norr vid Hj Gullbergs väg och den kvarvarande, lokala trafiken norrifrån på Fritjofs väg får väjningsplikt gentemot trafik till och från nya Solhällanområdet. Detta förslag skonar koloniområdet och minskar motortrafiken på Fritjofs väg och det tar tillvara barnens behov och intressen.
   Än så länge saknas besked från de styrande i Lund om att koloniområdet kommer att bevaras från asfaltering och motordriven genomfartstrafik – kampen går därför vidare!
Ulf Nymark, boende vid Fritjofs väg

Libyen av Lucifer

Vad ska man säga om det som har skett i Libyen. Behöver vi inte bry oss? Så klart vi måste, inte minst därför att Sverige har hundra man på en NATO-bas i Italien och har bidragit efter förmåga till NATO:s krigföring, med stöd av alla partier.

Khaddafi var värd att falla
Man skulle kunna börja med att säga att det är bra att Khaddafi störtades. Han var diktator i ett gammaldags stamsamhälle, med armé och säkerhetsapparat enbart ansvariga inför honom. Han höll igång sitt styre under halvt operettmässiga former. Han var så klart chanslös i längden, Det är förstås alltid utmärkt att en diktator försvinner.  Men betyder det att vi ska applådera det sätt på vilket han besegrades? Nej, och särskilt inte i detta fallet.
   Det här var en s.k. humanitär intervention, man säger sig ta till våld för att undvika övervåld mot människor. Det började med att en separatiströrelse i östra Libyen, området kring Benghazi satte sig upp mot centralregeringen i Tripoli. Det fick den obalanserade Khaddafi att fara ut i våldsamma hotelser om död och elände. Det var vad USA, Storbritannien och Frankrike hade väntat på, här fanns nu chans att ge igen Khaddafi för gammal ost. NATO började skicka kryssningsrobotar och samlade upp villiga attackplanstyrkor på en bas på Sicilien och gick ut med dem för allt de var värda. Sverige bidrog med målspaning, avgörande för en effektiv kampanj.
   Så hat det hållit på i månader, efter hand kompletterat med sk. drönare, små automatiska spaningsplan. Hela tiden har det bombats. Vi vet inget om hur många offer det har krävt, men det borde ligga på några tusen. Regeringsstyrkorna har också skjutit, de svarar väl för liknande siffror.

Alla tunga aktörer avskydde honom
Och nu har det alltså dragit ihop sig till slutspel i Tripoli. Det är kört för Khaddafi, vilket det har verkat vara många gånger förr under 42 år. De gamla kolonialmakterna hatade honom verkligen: Italien, Frankrike, Storbritannien. Och blandade smekningar med hotelser. Men nu är det slut och de oregerliga stammarna på Nordafrikakusten kan nu pacificeras. Och oljan börja flöda.
   Sista ordet är alltså sagt då? Fan vet.

Aftonbladets ledare
En gång i tiden, på 60- och 70-talen, var Aftonbladet ett andningshål för oss som inte såg världen på samma sätt som de borgerliga media. I Sydsvenskan fick vi veta vilka huliganer vi var medan Aftonbladet kunde säga att det var rätt att demonstrera mot USA:s krig i Vietnam.
   När LO fullföljde sin katastrofala presspolitik genom att sälja tidningen till Schibsted ansågs det viktigt att undanta ledar- och kultursidor från Schibsteds kontroll. Men hjälper det? V ar finns omdömesgilla s-redaktörer? Var är Gunnar Fredriksson?
   I veckan hade Aftonbladet en ledare under rubriken ”FN-systemet har fungerat”, Jag tror nig aldrig ha sett något en lika ogrundad bedömning.

Ett regimbyte
FN har genom en resolution gått in i en intern konflikt och genom aktivt militärt stöd till ena sidan lyckats byta regim. Inblandning i andra staters angelägenheter har hänt förr. Men det unika här är att det är en internationell organisation som backar upp detta. Dessutom säger man att det göra av humanitära skäl. Man bombar i månader, man driver en militär kampanj där FN-flyget, (NATO:s så klart) ska upprätthålla en flygförbudszon och man lovar att på intet sätt blanda sig i den interna konflikten. Men många bombattacker har gjorts i det uppenbara syftet att döda Khaddafi och hans söner och senaste veckorna har det handlat om taktiska flygattacker i samarbete med framryckande markstyrkor.

Urban Ahlinskolan?
Artikeln är skriven av ledarskribenten Anders Lindberg. Vad jag kan se har han varit politisk sakkunnig i Utrikesdepartementet. Jag anar Urban Ahlin-skolan i socialdemokratisk utrikespolitik och blir förstämd. Vänsterpartister kan väl frossa i formuleringarna, men för traditionell svensk utrikespolitik är de dåliga För att kunna säga att FN-systemet har fungerat i detta ärende måste man antingen vara oerhört cynisk eller anse lögn och bedrägerier vara tillåtna medel i FN-politiken.

Marknadens sammanbrott av Gunnar Stensson

Föreställningen att globaliseringen urholkar statsmakten är en myt. Det avslöjar de finansiella  kriserna 2008 och 2011. När länder konkursar, banker kapsejsar och arbetslösheten stiger dramatiskt, vem kan då hjälpa oss?
   Då finns helt enkelt bara staten. Det är allt vi har. Endast den demokratiska staten står till svars för medborgarna – och de för den.
   Det är Tony Judt som konstaterar detta i sin bok Illa far landet, Karneval 2011.
”Politiken förblir nationell även om inte ekonomin gör det.”

Den värsta fienden
I början av 1900-talet vände sig liberala reformvänner till staten för att tackla marknadens brister. Det var ju marknaden som från början skapade den ”sociala frågan”.
   Marknaden är sin egen värsta fiende. Tony Judt citerar liberalen Karl Popper: ”en fri marknad är paradoxal. Om staten inte ingriper så kan andra halvpolitiska organisationer som monopolföretag, truster, fackföreningar etc. göra det och reducera marknadens frihet till en illusion.”
Samhällets behov kan inte fyllas genom vare sig marknaden eller frivilliga organisationer.

Ojämlikhetens konsekvenser
För att staten ska fungera behövs demokrati och ömsesidig tillit mellan medborgarna. Det förutsätter framför allt jämlikhet.
Idag ser vi i hela världen en rörelse mot ökad ojämlikhet. Stora delar av det som var gemensamt privatiseras.
   I Sverige har vinstdrivande aktiebolag fått möjlighet att parasitera på skolan. Effekt: färre än någonsin når behörighet.
   Järnvägarna har sålts ut. Den progressiva skatten ersätts med platt. De allra rikaste är i praktiken skattebefriade.
   Den sociala rörlighet vi hade för 40 år sedan är avskaffad, framför allt i Storbritannien och USA. I de nordiska länder existerar den fortfarande, framför allt därför att utbildningssystemet till största delen ännu inte privatiserats.
   Hälsorelaterade och sociala problem  växer med ojämlikheten. Storbritannien är ett av de värsta exemplen. Det förklarar kravallerna under augusti. Ett skäl är att människorna förlorat tron på möjligheten att agera politiskt. De tror inte längre att det är möjligt att göra skillnad genom att rösta. De tillämpar principen om kreativ förstörelse och privatiserar genom plundring. Det är beskedligare  än att privatisera tillgången till vatten som bolagen gör.
   Den konservativa regeringen hämnas med hårda straff, polisbrutalitet och övervakning. Kravallerna kommer att fortsätta.
   Med ökande ojämlikhet ökar kriminaliteten och den psykiska ohälsan.
   Fri sjukvård är en förutsättning för hälsa och livslängd. Den måste vi betala gemensamt. Men somliga köper sig förbi. Och prioriterar lägre skatt och ökat lidande.

Privatiseringens tillkortakommande
Ett drastiskt exempel på marknadens oförmåga är privatiseringen av de brittiska järnvägarna som Judt ägnar ett helt kapital. Han är helt överens med Gunnar Sandin och Ulf Adelsson.
   En förutsättning för jämlikhet och fungerande offentlighet är höga och progressiva skatter. I praktiken försämrar många borgerliga väljare sin egen ekonomi genom att rösta på partier som förespråkar skattesänkning, vanskötsel och taxehöjningar.
   Rikedomarna måste omfördelas för en mer ändamålsenligt fungerande marknad och för en förnuftig konsumtion.
   Vad efterfrågar den som har miljoner? Lyxyachter och lyxbilar. Bättre att öka konsumtionen av Christiania-bikes. Judt är helt överens med Sven-Hugo Mattson. Alla länder som drabbas av krisen har i årtionden tagit ut för låg skatt.

Exemplet Lund
I Lund är skatten för låg. Vi har alltså – mögelskolor  – biblioteksnedläggning i Järnåkra – höjd busstaxa (snart kostar det en tjuga att åka till Lunds centrum). Och på regionnivå allt sämre sjukvård. Fortsätt uppräkningen!
   Vem drabbas? Ja i varje fall inte den som privat kan betala bästa utbildning för sina barn, som köper böcker i stället för att besöka bibliotek som åker mercedes oftare än buss och som köper privat sjukvård. Egoismens elit drar sig tillbaka til gated societies.

Den ekonomiska ”vetenskapens” falska generaliseringar
Vi kan hoppas att Håkan Juholt läser boken. Mona Sahlin lär ha gjort det. Tony Judt är socialdemokrat. Han tänker sig en delning av makten mellan staten och kapitalet.
   Hans bok redovisar det ekonomiska tänkandets utveckling från 1900-talets början.
   Bland annat får du veta hur de av nyliberaler firade tänkarna Hayek och Schumpeter formulerade sina teser om ekonomins oberoende av staten med utgångspunkt från ett mycket speciellt historiskt perspektiv.
   De utgick från erfarenheterna av det kortlivade försöket med planekonomi i Österrike 1918 som  följdes av de fascistiska och nazistiska kommandostaterna.
   Speciella erfarenheter från en speciell historisk situation ligger alltså till grund för de generaliseringar som vi nu ser haverera.

Hur lägger man ner USA? av Lars-Åke Henningsson

Jo, man börjar med att öka statsutgifterna, förslagsvis med ett antal dyrbara militära krigsinsatser, utan att öka inkomsterna. När skuldbördan blivit så stor att den blivit besvärande, fortsätter man att motsätta sej skattefinansiering av statens utgifter. Det enda som då återstår är att skära ner på den statliga delen av det civila samhället. Man kan behöva skära i det militära också, men det får det vara värt.
   Attackerna mot den amerikanska staten som kulminerade i och med tepartyrörelsens blockering av den amerikanska budgeten är resultatet av en lång tids enträget politiskt arbete. Det är den politiska linje som presidenterna Reagan och Bush I och II stimulerat och byggt sina framgångsrika presidentvalskampanjer på. Men varför har de utnyttjat stämningar som är fientliga mot den amerikanska staten för att bli statchefer för samma stat? Och vad för slags politiska riktningar är det fråga om? Ibland talar man om neokonservatism, ibland om nyliberalism, men man kan också tala om anarkism eller högerpopulism.
   Även om det kan verka egendomligt, får man väl säja att alla de nämnda politiska etiketterna är berättigade. Man är liberal eller anarkistisk i den bemärkelsen att man vill minimera eller eliminera statsmakten. Man är konservativ i den bemärkelsen att man hämtar sitt samhällsideal från en tid långt tillbaka, när det inte fanns någon nämnvärd civil stat att tala om, en tid när staten väsentligen var en militär institution. Man är populistisk i den bemärkelsen att man bortser från stora delar av verkligheten och kör med en grovt, eller gravt, förenklad syn på samhället.
   Att människor på 1700-talet inte ville betala skatt till kungen av England, det är en sak, men att människor nu inte vill betala skatt till en egen demokratisk stat, det är faktiskt någonting helt annat! I ett väsentligt avseende är fientligheten mot staten konservativ snarare än liberal, eftersom den frigörelse för individen som skett i västvärlden, ifrån det tryck man förr kunde utsättes för av t ex släkt och grannar, den frigörelsen bygger på att vi lagt över viktiga ekonomiska skyddsnät på staten.
   I den förenklade synen består samhället väsentligen av ett antal självständiga ekonomiska enheter, kärnfamiljerna, som köper och säljer på ett antal marknader. Om man skulle vidga perspektivet, till lite större och stabilare ekonomiska enheter, så hamnar man i en liknande konservativ tradition, klansamhället.
   Att människor i Afghanistan eller Somalia tyr sej till klanerna, det kan man förstå, eftersom det som funnits av ansatser till stat har brutits ner av långa tider av inbördeskrig stimulerade av stormakternas konkurrens. Klanerna är den samhällsstruktur som har funnits av hävd, och som fortfarande återstår. Det alternativ som kommer därnäst är det islamistiska, den religiösa gemenskapens samhällsstruktur.
   Men att människor som har erfarenhet av en demokratisk civil stat vill lägga ner väsentliga delar av en sådan stat, och inte förstår att man gör sej av med något väsentligt och i vår tid livsnödvändigt, det verkar inte riktigt klokt! Det är det naturligtvis inte heller. Det man kan undra är hur långt förfallet ska gå innan det  stoppas, eller hur långt det skall gå, innan det är för sent att stoppa det, och USA har reducerats till en tekniskt avancerad version av Somalia.
   En möjlig väg är naturligtvis den som aktualiserats av Cameron, när det kommersiella samhällets inneboende anarki bröt igenom i London, att återuppliva den repressiva militära staten, med kraftigare polisinsatser och ökad övervakning av det civila samhällets kommunikationsmedel. Då är vi, frånsett de tekniska detaljerna som mer påminner om dagens Iran eller Kina, snarast tillbaka i det 1600-talets England som de första amerikanska nybyggarna flydde ifrån. Om man i USA skulle föredra en repressiv stat framför en demokratisk, civil stat, så finns det inte många kontinenter kvar att ge sej iväg till och bygga nytt på för dem som inte står ut längre. Det får väl bli Antarktis!

”Upp flyga orden…” av Stig Henriksson

(först publicerad i VLT 23 aug)

Här får du Livstid. Så står det på infartsskyltarna till Fagersta. Omdiskuterat och nyligen det direkta upphovet till en hel bok om kommunslogans. Boktiteln lyder ”Var femte invånare är en häst”.
   Tanken bakom Fagerstas formulering är förstås att erövra ett negativt ord och få det att betyda något annat. Att man lyssnar på ordet och nybrukar det helt enkelt.  Samt att väcka uppmärksamhet förstås!
   Världens första reklamslogan lär ha varit för glass: ”I scream, You scream, We all scream for Icecream.” Gör sig bäst i tal och sämre i skrift. För övrigt tvärtemot Blandarens rimmade varning. ”Akta skogen, akta skogen, tänd inte på med fotogen”.
   Att byta ut, erövra eller ladda ord med en positiv eller neutral betydelse finns det annars många exempel på.  Inom politiken är detta standard, om än sällan genomfört med så stor konsekvens och snabb framgång som av ”det nya arbetarpartiet.”
   Vänsterns försök att omdöpa det varma ordet ”arbetsgivare” till det mer krassa och verklighetsnära ”arbetsköpare” har aldrig trängt igenom. Inte ens det mer blygsamma försöket att låta ”den offentliga sektorn” bli den ”gemensamma” har anammats.
   Däremot skällsordet ”bög” har erövrats så det nu kan användas i vardagssvenska, allt  tack vare att aktivister själva började använda ordet helt skamlöst.
   ”Skamlöst” är förresten ett negativt laddat ord som jag tycker borde omvärderas. Skämmas bör man göra ibland och skuld ska man känna när man gjort fel, men skam – nej. Låt oss vara skamlösa!
   Hur viktigt språket är för tanken visste redan August Strindberg. ”Vilka revolutioner är lagliga? De som lyckas.” Översatt till idag: ”Vilka terrorister är frihetskämpar? De som vinner.”
   Vi ser bara de blommor vi kan namnet på. Och vi väljer våra epitet. Breivik – är han ”en kristen terrorist”? Hustrumisshandel på lördagskvällen ”en kristen sedvänja”? För inte så många år sedan var det sistnämnda ”lägenhetsbråk” vilket dolde verkligheten ganska bra. Så var rädd om orden.  Men i Fagersta får du livstid!


"Man bör undvika främmande ord om man har en adekvat inhemsk vokabulär disponibel."
okänd

Staden och framtiden av Ann Schlyter

Framtiden, staden och naturen var temat på årets stadsträdgårdmästarkongress som ägde rum I Lund. Som politiker i tekniska nämnden fick jag lov att vara med och lyssna. Det är intressant att höra hur Lund och Lunds parker och natur beskrivs för utomstående. Det är stolthet över den 100 åriga stadsparken och det är stora visioner om en Världspark som binder ihop Brunnshög med Kungsmarken.

Visst är det härligt med visioner, och det är ju i samband med jätteprojekt som Brunnshög som oväntade saker kan hända, även positiva sådana. Den allmansrättsliga naturen i tätorten Lunds närmiljö är begränsad. Det kan bli fint med en stor park som varieras med växter från olika delar av världen och som når till Kungmarken, även om den inte är tillgänglig för allmänheten.  Tyvärr förlorade ju vänsterpartiet kampen mot att golfbanan där skulle få förnyat kontrakt när det gamla gick ut för snart tjugo år sen.   Det vi inte får idag får vi ha som framtidsdrömmar.
   En del av marken i den tilltänkta parken är kommunens men mycket ägs av kyrkan. När kyrkan gick över från att tillhöra oss alla och blev en privat förening följde de enorma skånska markinnehaven bara med utan särskilt mycket diskussion. Vore det inte en gudi behaglig gärning om kyrkan skänkte den marken åter till befolkningens gemensamma fromma?
   Lund kommer att växa och vi vill förtäta och bygga högt för att fortsatt ha en stad av rimlig utbredning och med cykel och kollektivtrafik som de viktigaste färdmedlen. Om detta finns rätt stor politisk enighet. Men när man förtätar måste man tänka på grönstrukturen.  Det blir mera folk som behöver grönytor för närrekreation och det blir mer hårdgjorda ytor vilket ökar problemen med dagvattenhantering. Det är tyvärr inte omöjligt att den våta sommaren förebådar en klimatförändring mot mer regn här. När det är stora regnmängder släpps orenat vatten ut i Höje å eftersom inte tillräckligt har gjorts för att lokalt ta hand om vattnet.
   Vid nybygge planeras såväl såväl för vattnet som för grönska. Men sällan görs något i äldre områden, och ofta för lite vid förtätning. Jag vet till exempel inte om man gjort något alls för att kompensera för att den nya bebyggelsen söder om domkyrkan gjort hela denna yta hårdgjord. I sådana lägen borde man kräva gröna tak. Ibland när det byggs talas om att den hårdgjorda ytan kompenseras med en parksnutt en bit bort. Men det håller inte; det gäller vattnet som faller just på den fastigheten som inte ska ut i ledningarna.

   Peter Neal från London argumenterade för att ett hållbart samhälle måste planera för fem infrastrukturer: energi, vatten, avfall, transport och grönska, alla lika viktiga. De hänger dessutom ihop. Eivor Bucht talade om en blågrön infrastruktur.
   Lunds politiker satsar mycket på framtiden i betydelsen att de skjuter upp vad som borde göras idag. Till exempel avstår man från att lätt och relativt billigt göra om de tomma betongytorna efter stans plaskdammar till dammar som skulle kunna fördröja dagvattenavrinningen. Och dessutom skänka skönhet för människor och en miljö för diverse småkryp.

De enda som på trädgårdsmästarkonferensen talade om nedskärni ngarna i den gröna sektorn var de utifrån gästande föreläsarna. Peter Neal berättade lite av vad som kunde hända när politiken endast var inriktad på nedskärningar och ytterligare nedskärningar. På något ställe i London hade man infört inträde på två pund till lekplats.
   Ulf Nordfjell, landskapsarkitekt från Stockholm som arbetat med stadsparkens förnyelse var den andre. Han uttryckte stor frustrationmed att politikerna i Lund inte fullföljer förnyelsen av stadsparken trots att budgetkalkylerna har varit framtagna från början och borde kunna ha planerats in. Det skulle inte kosta mer än en vägrundell och en vägkorsning. Så det visar tydligt på prioriteringarna hos de styrande politikerna i Lund.  Den nya entren från stan in i parken och mycket av det som planerats för att ge barn och familjer upplevelser är satt på obestämd framtid. Det är inte bara en av stadens stora exploatörer som tycker att stadens ledande politiker har bromsvätska istället för blod i ådrorna.
   Det finns också en stor underhållsskuld i stadsparken. Den kommer att bestå. Ändå har ju stadsparken i alla fall fått lite pengar. I övrigt skars i år parkförvaltningens budget ner så att det redan fatalt eftersatta underhållet i stans andra parker kommer att bli mycket mycket värre. Mot bättre vetande låter de beslutande politikerna  en ren kapitalförstöring pågår år efter år.
   Vi lever i ett individualiserat konsumtionssamhälle, men de borgliga politikerna tror väl inte på framtidsstrategen Ulf Boman som  pekade på vikten av en attraktiv miljö för att locka framtidens kreativa befolkning till Lund. Det är sorgligt när det är viktigare att hålla nere skatten än att underhålla och försköna det som vi ska konsumera gemensamt.

Borgerlig miljöpolitik: Biltrafik genom Tre Högars Park av Ulf Nymark

I Tre Högars Park på Linero finns en bussgata som förbinder Östra Linerovägen med Kämpagränden. Skyltningen vid bussgatan ser ut så här:

Jodå, skylten står så här starkt lutande. Det symboliserar förmodligen att denna trafikreglering är på väg att upphöra. För borgarna är det en styggelse att sätta upp bilhinder och att omöjliggöra biltrafik. Därför har nu borgarna i Byggnadsnämnden beslutat att gatan ska byggas ut och trafikregleringen slopas. Fritt fram för biltrafik genom parken!
   Denna stimulans till ökad biltrafik motiverar man med att den handfull villa- och radhusägare som bor norr  om parken inte klarar av att gå, cykla eller åka buss till Linero Centrum. De klarar inte, anser borgarna, ens av att  köra bil på den ytterst bilvänliga Vikingavägen till denna målpunkt. Centrats framtida existens hänger enligt detta synsätt på att bilisterna norr om parken får några meters kortare körväg. Men i själva verket handlar slopandet av bussvägen om att släppa på genomfartstrafik från berörda delar av östra Lund, dvs Mårtens Fälad och Östra Torn.
   Demokratisk Vänster, som inte har rösträtt i Byggnadsnämnden, lämnade följande anteckning till protokollet:
   ”DV anser att förslaget till detaljplan ska avslås med hänvisning till att planen syftar till att öka biltrafikens attraktionskraft i förhållande till den miljövänliga trafiken, samtidigt som bilar släpps in i ett hitintills för biltrafik fredat parkområde. Prioritering av biltrafik strider mot Lunds miljömål.”
   MP och V röstade emot förslaget till detaljplan, medan S nöjde sig med en  något kryptisk protokollsanteckning där man ställde sig positiv till biltrafiken genom parken, men att gatan borde vara en lokalgata för undvika genomfartstrafik. (Till saken hör att en lokalgata inte i sig hindrar genomfartstrafik.)
   Först släpper borgarna på biltrafik genom Stadsparken (bilvägen till det nya p-huset), sedan lägger man fram en plan som ska dra en bilväg tvärs igenom ett koloniområde, och nu öppnar man för genomgående biltrafik i Tre Högars park – så ser den borgerliga trafik- och miljöpolitiken ut.
   Alla miljövänner torde känna en stark bävan inför vad nästa steg kan vara ….
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Börsen av Sven-Hugo Mattsson

För 50 år sedan var den svenska börsen en relativt stillsam mötesplats. Börsen gick upp en procent, hausse, eller ner en procent, baisse, men mest gick den upp. Uppgången drevs av att bolagen i stor utsträckning producerade varor för att tillfredställa basala behov. Vi hade en regering som hela tiden höjde skatter eller införde nya, som momsen, det gick utmärkt eftersom människor trots det kunde fylla på sina egna plånböcker. Skatten användes för att vi skulle få bättre sjukvård och läkemedelsbolagen kunde tälja guld med kniv. Skatten användes för att subventionera byggandet, detta gynnade byggbolagen men även de som producerade varor för att fylla lägenheterna med. Utbyggnaden av den gemensamma sektorn innebar att företagen var säkra på att få beställningar. Satsningen på den offentliga sektorn skapade jobb, den reala arbetslösheten var nära noll och människor kände sig trygga. Ekonomin var stabil, vi hade inte ens någon statsskuld, trots att vi hade tillgångar i form av infrastruktur, skolar och statliga bolag. Vi producerade själv det mesta av våra basala varor.

Ekonomin blev skakig
Så förändrades det mesta. Vi fick olika borgerliga regeringar som alla ställt till oreda. Importerad energi flödade allt mer, vi tog till och med till oss atomkraften trots att vi hade/har massor av egen energi. Allt som kunde avregleras, avreglerades.  När de basala behoven var, i stort, fixade började en absurd jakt för att få människor att konsumera. Reklamen ökade mångfalt, vi fick enorma mängder reklam i våra brevlådor. Inte en de som inte vill ha reklam kommer undan. Så påbörjades en bisarr konsumtion av varor som knappast var basala, ingen kom undan eftersom vi alla påverkas av all reklam överallt, i brevlådan, i tidningen, i TV, överallt.  Tillväxt som var en självklarhet när vi mest producerade basala varor och tjänster blev nu ett mantra men få frågade sig vad vi skulle ha den till.
   Globaliseringen tog fart. Visst, vem är emot en globaliserad handel, Det är självklart att Sverige exporterar av sin skog och metaller, vi kan ju knappast använda allt själv. Vi måste importera varor som är nödvändiga men inte finns här. Men globaliseringen är inget självändamål. Det är ju trots allt inget fel att länder producerad basala varor i sina egna länder om man har förutsättningar. Vi är dopade med ändlig energi som är alldeles för billiga, vilket gör att vi transporterar varor i all oändlighet. Och länderna förmår inte ta ut tillräckligt med skatter trots att energislagen är farliga för vår planet. Skall vi klara miljömålen måste priset på allt som är farligt, genom skatter, fördubblas.

Börsen nu
De senaste 20 åren, si så där, har den svenska börsen rasat några gånger. Jag tror att den vid tre tillfällen har rasat med ungefär 35 procent innan den vänt och gått upp. Det är intressant att höra analytikerna, ekonomerna och förståsigpåarna, ingen gång har man spått de här rasen. En av de mest kända, jag kommer inte ihåg namnet, spådde en uppgång på 20 procent i år. När sen börsen har gått ner sådär 20 procent som nu, så säger dessa uttolkare att vi skall sitta still i båten. Sälj för tusan inte, det kommer en vändning, se aktier som ett långsiktigt sparande. Visst, men hade dessa experter talat om att börsen skulle gå ner 20 procent och jag hade sålt då, så hade jag nu kunnat köpa tillbaka samma aktier 20 procent billigare.
   Vad är det sen som säger att börsen inte fortsätter ner. Jag kan inte se mer än att vi är mer illa ute än på länge. Det finns inget skyddsnät i form av en nödvändig produktion och hela världsekonomin är i gungning. När ekonomin rasar konsumerar man mindre, framförallt allt det onödiga som mycket av konsumtionen bestå av. Vi förlorar jobb och självförtroendet minskar. Horribelt höga bostadspriser sjunker och många blir tvungna sälja och människor sitter med skulder men utan tillgångar. Experterna tror att riksbanken kommer att hålla räntan oförändrad, men betänk då att inflationen stiger, bland annat på grund av höjda matpriser, vi producerar ju inte ens all vår egen mat Jobb kommer att försvinna och spiralen är på väg ner.
   En annan erfarenhet, när hybrisen för vår ekonomi är som störst är nergången närmast. Det är inte många månader sen Anders Borg spådde en tillväxt på runt 15 procent för de närmaste åren och en kraftigt sänkt arbetslöshet. Frågan är vad skall vi med ekonomer till?
   Jag utesluter inte att börsen kommer att falla med de där 35 procenten, jag utesluter inte att det kan bli ännu värre, kapitalismen och dess tillväxtfilosofi är verkligen i kris.

Tony Judt läser Sydsvenskan av Gunnar Stensson

Judt har gått bort men han är inte död Sålunda sitter han i sin stickade tröja i Lunds stadsbibliotek och läser Sydsvenskan denna fuktiga sommartorsdag. Han ser skymten av Gunnar Sandin och tycker sig känna igen honom, men minns inte i vilket sammanhang.

Sydsvenskans ledare: ”Politiker måste våga ta en öppen diskussion om medborgarkontraktet. Vilken vård kan befolkningen förvänta för skatten som tas ut. Ska prioriteringarna bli hårdare eller behövs ett högre skatteuttag?”
   Judt: ”Högre skatt behövs, förstås. Men den där högerkvinnan Kinhult satsar givetvis på prioriteringar. Ja, det ser jag ju här på sidan 6. Som hemma i GB. Ve de bortprioriterade!

Sid 13. Ny partiledare i Centern. ”Lööf är bäst. Hon är valvinnare, går genom rutan,.är kommunikativ och ett strå vassare.”
   Judt: ”Dammit, men vad står hon för? Är hon inte en sorts nyliberal tomboll?”

Sid 17. Daniel Rydén: I väntan på Libyens nya roll: ”De internationella oljebolagen räknar med att återuppta produktionen inom sex månader.”
   Judt: ”Ja, det tror fan. Kaddafi var bra för dem. Nu får de fixa nåt nytt. Vinsten hägrar. Den privata.”

Daniel Rydén: ”Arabvärlden bevittnar hans fall med blandade känslor.”
   Judt: ”Arabvärlden. Han menar förstås storfinansens klientdiktaturer. Allihop sitter med stöd utifrån och nu har ännu en fallit. Klart dom är oroliga.”

Daniel Rydén: ”Kaddafi förbjöd Muslimska brödraskapet och krossade det slutgiltigt 1998.”
   Judt: ”Nu är islamofoberna förstås rädda. Dom gillade Kaddafi.

Daniel Rydén: ”Av Libyens olja såldes 85% till EU. Målet var ett partnerskap med Kaddafi 2013. Stabiliteten viktig.”
   Judt: ”Sarkozy är så angelägen att han pissar på sig. Han vill fixa ett toppmöte  för kontrollen över oljan.”

Daniel Rydén: ”2004 ville många länder säkra kommersiella möjligheter.”
   Judt: ”Den säkerheten gick åt fanders. Men nu kan dom tjäna pengar på återuppbyggnaden.

Daniel Rydén: ”Säkerhetsföretaget G4S hoppas kunna spela en roll i Libyen.”
   Judt: ”Nu blir jag förbannad. Privata säkerhetsföretag med det vanliga slöddret av lejda våldsmän och gamla krigsförbrytare. Nä, dom blir inte libyerna förskonade från.”

Daniel Rydén: ”För EU:s regeringar hägrar en sekulär författning av västerländskt snitt.”
   Judt: ”Ja uppenbarligen tänker de inte sky några medel att genomdriva en sån författning, oavsett vad det libyska folket vill. Viktigast är att regeringen håller sina internationella avtal också om de blivit påtvingade dem.”

Daniel Rydén: I det glesbefolkade Libyen behövs arbetskraft. En miljon egyptier och hundratusentals afrikaner.
   Judt: ”Hurdana arbetsförhållanden väntar dem i oljefinansens våld? Och hur går det för de arbetslösa libyerna? De lämnar väl landet.”

Daniel Rydén. Flera afrikanska diktatorer har Kaddafi att tacka för sin makt. Nu kan 1990-talets inbördeskrig blossa upp igen.
   Judt: ”Samma gamla visa. Hellre stabila diktaturer än frihet.”

Daniel Rydén: ”Bekämpa illegal invandring i Medelhavsområdet”, lyder första målet för EU:s Libyen-strategi.”
   Judt: ”Det var Kaddafi bra på. Rena koncentrationsläger. I framtiden får människojägarna lita till privatföretaget G4S.
   Duktig journalist den där Daniel Rydén. Han tar fram fakta som kickar. Det ska han ha heder av.

Sid 28. Claes Fürstenberg: ”Stora besparingar väntar danskarna. De rika blir flee liksom de fattiga. Medelklassen krymper.”
   Judt: ”Ja, stackars jävlar. Nu får de känna av samma sak som lågskatteländerna vid Medelhavet och kära gamla GB och USA. Eliten roffar åt sig.”

Lennart Pehrson: ”Republikaner tror inte på klimathotet. Michele Bachmann kallar klimathotet nonsens, en bluff, och lovar att hon som president omedelbart ska stänga USA:s miljömyndighet EPA.”
   Judt: ”Den dumma människan förlitar sig på att de andra  amerikanerna är ännu dummare. Men de valde ju trots allt Obama. Fast avsikten var kanske att mobba ihjäl honom. Genom dumhet”

TT: ”Ekonomer oroliga för att Borg sparar för mycket”
   Judt: ”Det är klart att han sparar för mycket. Som den där Calmfors säger: Infrastruktur- investeringar kan tidigareläggas. Jag tycker fortfarande att man kan göra satsningar på skola, forskning och utbildning, vård och äldreomsorg.
   Men det skiter väl Borg i.

Lundabilagan C4: Det är vår skyldighet att ta ut rätt hyra för Viktoriahallen. Prishöjningarna skrämmer aktiva och klubbar.
   Judt: ”Ständigt samma sak. Sänkta skatt för de rika och höjda avgifter för dom som kan betala. Dom som inte kan får finna sig i misären.”

Mats Olsson C 8: ”Alliansen är Lunds egen Tea Party-rörelse. Inför nästa år ska ytterligare 2% försvinna inom skola, förskola, äldreomsorg, park- och gatu-underhåll, idrott och barnkultur, ja all kommunal verksamhet”
   Judt: Inget är svårare än att se det uppenbara! Men det kan Mats. Fast det är ingen rolig syn. Illa far Lund. Illa far landet. Illa far världen.
   Men det är kul att få vara med i samtalet också efter sin bortgång.

Saknad medarbetare

Den trogne VB-läsaren vet att dessa nummer under många år sats ihop av undertecknad och Kajsa Theander.
   Denna höst saknas dock Kajsa. Hon kämpar mot en svår sjukdom. Jag skall försöka hålla stilen utan hennes klara analyser och förmåga att hålla reda på vad olika apostroferade personer heter.
   Jag saknar henne oerhört och hoppas hon kan komma tillbaka till redaktionen på något sätt.
Göran Persson

Filmtips

Citizen Nawi
visas på Biograf Kino i Lund 20 augusti 16:15 och på Orkanen i Malmö 21 augusti kl 18:30.
   Ezra kommer att vara på plats under båda tillfällena och samtala om filmen. Den handlar om hans kamp mot dels ockupationen dels den vardagliga homofobin och rasismen.
   Ezra Nawi är rörmokare och israelisk människorättsaktivist av judisk-arabiskt ursprung, som anslutit sig till den palestinska befrielsekampen. Ezra provocerar den israeliska makten så till den grad att han regelbundet trakasseras och fängslas.
   Filmen Citizen Nawi gestaltar Ezras dagliga kamp mot rasism och homofobi, samtidigt som den gestaltar hans kärlek till människor och förakt för auktoritet och makt. En film som fick stående ovationer och speciellt omnämnande på Jerusalems Internationella Filmfestival. En film, en kamp och en människa som man inte kan låta bli att antingen hata eller älska.
   En film av: Nissim Mossek, Israel 2007,
Mer information om filmen hittar ni till exempel här.

Kulturtips

Kultursöndag i Klostergården 18 september

Under 40 år har Klostergårdens byalag tillsammans med andra organisationer arrangerat  Klostergårdens Augustifest sista söndagen i augusti.
   De senaste åren har samarbetet breddats. Samordningsgruppen Mötesplats Klostergården har bildats. I den ingår bland annat flera hyres- och bostadsrättsföreningar, Klostergårdsskolan, Helgeands församling, Klostergårdens byalag, Fritidsgården, Klostergårdsbibliotekets stödförening KLOK – Klostergårdskultur, ABF och Synskadades Riksförbund.
   Vid gruppens senaste sammanträde som ägde rum i juni fattades beslutet att ersätta Augustifesten med en Kultursöndag den 18 september som en lokal uppföljare till den traditionella Kulturnatten i Lund.
Skälen är dels praktiska, som svårigheten att förbereda arrangemanget just vid skolstarten, och dels en strävan efter förnyelse och breddning.
   Inför Kulturnatten är hela Lund mobiliserat. Flera kulturutövare och kulturgrupper presenterar sig. Vi är övertygade om att många gärna tar chansen att möta publiken ännu en gång – på Klostergårdens Kultursöndag.
Under hösten inleder kommunen uppförandet av den sedan tio år utlovade ”Mötesplats Klostergården” i vårt centrum. Därmed får vi en samlingsplats för bibliotek, musik, studiecirklar, möten och samhällsinformation. Den kommer i framtiden att utgöra basen för vår fortsatta kontinuerliga verksamhet.
   Årets Kultursöndag innebär en förberedelse inför den efterlängtade dag då ”Mötesplats Klostergården” slår upp sina portar.
   Vi hoppas att konserterna, körerna och de andra uppträdandena i centrum kommer att kompletteras med att organisationer och enskilda kulturutövare öppnar sina egna lokaler och presenterar sin verksamhet så att hela Klostergården från Sankt Lars till idrottsplatsen präglas av myllrande aktiviteter.
   Kultursöndagens program presenteras i Klostergårdsbladet nr 2, som utkommer 15 september. Där finns också möjlighet att presentera verksamheten under hösten.
   Välkomna till planeringsmöte måndagen den 22 augusti i Klostergårdsskolans lärarrum klockan 18. Kontaktadresser: Hossein.Karbassi@utb.lund.se eller gstensson@hotmail.com.
Gunnar Stensson

Veckans citat

De flesta i västvärlden lever numera långa liv med plats för många livsstilar. Själv rekommenderar jag: Oskuld, promiskuitet, yrkesarbete, samkönade experiment och/eller byte av sexuell läggning, eventuellt barnanskaffande på valfritt vis, månne kärnfamilj. Slutligen skilsmässa från den nästan jämt äldre man som heterokvinnorna sedan slipper att vårda när de själva är gamla och skröpliga. Han får skaffa sig en ännu yngre.
   Skapar knappast jämlikhet på direkten. Men viss frihet och uppfriskande omväxling. För alla.
Nina Lekander i Expressen 11/8

Tillbaka i sadeln av Göran Persson

Så var sommaren över för den här gången och så sakteliga går politiken igång igen och det blir säkert en hel del att kommentera för våra skribenter. Sommaren har inte varit direkt händelselös, varken i riket eller världen.
   I världen rullar det på, arabisk vår övergår i höst, om man jämför vårens glädje i Egypten med det som utspelar sig i Syrien och Libyen är det rena vintern redan.
   Nya israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark annonseras ännu en gång.
   Kina kritiserar USA för att man inte klarar av att hantera kapitalismen på rätt sätt. Om man till skillnad från det kinesiska nationalmuseét (enligt SR:s kinakorre) kommer ihåg kulturrevolutionen så hisnar man.

Händelser i riket
Två partiledare skall bytas ut. Vad det gäller centern är väl den intressantaste frågan om man skall ta det sista steget mot ett renodlat högerparti. Eftersom det redan finns två eller tre sådana så hejar jag på den fryntlige och matglade landsbygdsministern i st f ekonomitaleskvinnan men det verkar inte så många centerpartister göra.
   Vem och vilken politik som skall ta över i vänsterpartiet verkar mer osäkert. Person kommer säkert att diskuteras mycket liksom politik. Jag frukar dock att den politiska diskussionen kommer att fördunklas av resonemang i termer av höger och vänster. Vad som är vad i detta avseende är inte helt enkelt som exemplet nedan visar.

Sommarförvirrelse
När Olof Palme efterträdde Erlander så var detta ett steg till vänster. Ingvar Carlsson och Göran Persson passar inte riktigt in i min bild så jag hoppar lite.
   Mona Sahlin brukade säga att "hon gick med i Palme" så där borde linjen vara klar.
   Hon efterträddes av Håkan Juholt. När jag lyssnade på hans sommarprogram och hans hyllning till samarbetspolitiken så tänkte jag mer på Erlander än Palme. Gott så, men han valdes som ett vänsteralternativ till Mona Sahlin.
   Det här med höger och vänster börjar bli svårt. Kanske inte så konstigt eftersom beteckningarna kommer från Frankrike, kanske är det dags att välja kategoribeteckningar från ett mer rationellt sinnat land. Synd att Kina inte tillåter mer än ett parti.
Välkomna till hösten i VB

Medan regnet faller av Grr

Jag satt på La Piazzas uteservering och tog en öl härom kvällen. La Piazza? Ja, ni vet väl att gamla Café Finn har utsatts för en radikal makeover. Ny regim, nytt namn men inte minst ny inredning och dekor. Sture Johannessons haschflicka finns inte mer på den väggen. Fast det är nog inte så mycket nymoralism som kulturell likgiltighet som ligger bakom det försvinnandet.
   Jag var skeptisk på förhand men man ska vara öppen för det nya så där satt jag alltså med min bärs. Men det var inte särskilt roligt. Det var bara jag på uteserveringen vilket delvis kan ha berott på att det regnade. Jag har läst att krogarna både i Lund och annorstädes gått uselt på grund av den nyckfulla sommaren. Egentligen bör man stötta den krisande näringen, särskilt nu sen regeringen hotat med att svika löftet om sänkt krogmoms. Men jag frös lite där jag satt och så blev ju ölet utspätt genom regnet.
   Så jag gick hem och läste tidningar.

Framtiden är här
”Häftiga skyfall allt vanligare” var DN:s huvudrubrik på ettan. ”Verkligheten har kommit i kapp datormodellerna” skriver den kloka vetenskapsredaktören Karin Bojs inne i tidningen. Torka i Somalia, skyfall i Skåne – det är just ökad labilitet som väntas genom växhuseffekten.
   En effekt som man annars inte har sett så mycket av i nyhetsmedierna. Klimatutvecklingen har inte förändrats men väl klimatrapporteringen och klimatdebatten. Det var ett tag sen man såg bilden med isbjörnen på det krympande isflaket, och ändå har Nordostpassagen öppnats rekordtidigt denna sommar.
   Då gäller det att strypa utsläppen av växhusgater. Denna strävan låg bakom besluten häromåret att skärpa utsläppskraven på Arlanda flygplats när det nuvarande tillståndet går ut. Flygets expansion är ju ett stort miljöhot. Den fiffiga regeringen funderade ett slag på en indirekt lösning: att minska bil- och busstrafiken till Arlanda genom att göra tåget dit så mycket billigare. Men det blir mycket dyrt att göra upp med det i princip skattebefriade australiska riskkapitalbolag som äger banan dit (ett arrangemang från regeringen Bildt), så då måste man väl ge sej på flyget ändå?

   Nej, nej, nej! ropar elva landshövdingar (varav för övrigt nio kvinnliga) i ett inlägg i samma DN-nummer. Bromsar ni flyget så bromsar ni besöksnäringen, skriver de, användande ett av mina favoritord. ”Det handlar inte om att vi bör bortse från negativa miljökonsekvenser” men …
   Bland undertecknarna märks landshövdingen i Jönköping Minoo Akhtarzand, som nyss var chef för Banverket. Hon basar för ett län där det går minst lika fort att ta tåg som flyg till Stockholm.
   Jag är ingen stor beundrare av Skånehövdingen Göran Tunhammar, den gamle SAF-bossen. Det hedrar honom dock att han inte var med bland undertecknarna. Fast han är kanske helt fokuserad på Sturup och Kastrup.

Ljusnande skyar
Men det finns revor i molnen. Just idag sjönk Stockholmsbörsen med fem procent och bankaktierna med tio. Kenneth Rogoff talar i tidningen om den ”andra stora kontraktionen”, där trettitalsdepressionen var den första. Och han vet vad han talar om. Tillsammans med kollegan Carmen Reinhart skrev han boken ”Annorlunda nu”, där de med statistik ända från 1200-talet visar vad som sannolikt väntar. Greklandskrisen var exempelvis ingen överraskning för dem. Det landet har gjort bankrutt fyra gånger sen sin tillkomst på 1820-talet.
   Nu väntar double dip, akt II. Arbetslösheten kommer att öka dramatiskt, villa- och bostadsrättsägare får gå från hus och hem, hela landsändar kommer att avfolkas, tidningarna kommer att innehålla om inte recept på barkbröd så dock tips om hur man återanvänder gamla mjölkkartonger. Färre kommer att flyga, färre köper bil och de som redan har en kommer att köra mindre.
   Trots allt snack och alla åtgärder har utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka år från år. Utom 2009, när krisen var som djupast och den ekonomiska aktiviteten som lägst. Nu blir krisen värre.
Och klimathotet bromsas. Det är viktigast.

"Vi avslöjade en konspiration" av Per Roijer

Vi lyckades avslöja en konspiration, sammansvärjning eller ett avtal mellan Israel, Grekland och USA för att stoppa årets Ship to Gaza, säger Dror Feiler.

Vad ska man säga om årets Ship to Gaza, Dror Feiler. Blev det ett misslyckande?
— Man kan inte sticka under stol med att vi var klara att åka med tio båtar och det blev en. Vi ville åka med 500 till 1000 personer, och vi kom fram med sexton. Då får vi kanske erkänna att vi misslyckats, ja.
— Å andra sidan, genom att det tog så jävla lång tid, över fyra veckor, hade världen fokus på Gaza under mycket längre tid än i fjor. Förra året blev det mycket medial uppmärksamhet efteråt, medan det i år istället var medialt fokus på Gaza före aktionen, och inte så mycket efter. Det är logiskt förstås, men Gazafrågan var på tapeten i fyra veckor. Jag blev varje dag uppringd av tidningar från hela världen, från Sydafrika, USA, Östasien, som ville veta vad som var på gång.
— Att lyckas hålla Gazafrågan levande under fyra veckor var en framgång. På det sättet lyckades vi.
— Men det finns en annan mycket viktig sak. Vi har lyckats avslöja en konspiration, eller sammansvärjning eller avtal mellan Israel, USA och Grekland, som gick ut på att förhindra våra båtar att åka.
— Om vi hade påstått det i förväg, tror jag att alla hade sagt att vi var konspirationsteoretiker med fria fantasier. Nu vet vi att det inte var fria fantasier.
— Nu vet vi till exempel att den grekiska regeringen förbjöd en fabrik som producerar cement i Grekland att sälja cement till oss. Vi hade redan köpt och betalt cementen. Plötsligt blev det stopp, och vi fick t o m pengarna tillbaka.

Hur lyckades Israel med detta tror du?
— Ja, hur de lyckades… Förra året lyckades de med Cypern. Nu har de gjort sin hemläxa och har räknat ut vad de måste göra för att hindra oss. Förmodligen har de lovat Grekland någonting tillsammans med USA, det vet vi ingenting om.

Det är kris i Greklands statsfinanser, den grekiska regeringen är illa ute…
— Jag vill inte spekulera i det, men faktum kvarstår, att både Netanyahu och Peres har tackat Grekland och USA -- särskilt Grekland -- för att de hjälpte Israel att stoppa Freedom Flotilla. Det har vi inte hittat på. Det har de erkänt själva.
— Jag tycker att det är en bra grej att avslöja en konspiration, och att visa att Grekland är berett att åsidosätta EU-regler att medborgare får åka fritt inom EU. Plötsligt var vi som EU-medborgare hindrade att lämna grekisk hamn, det tycker jag är frapperande.
— Vi har också lyckats avslöja att den svenska regeringen inte varit beredd att göra någonting för att garantera svenska medborgares rätt att fritt röra sig inom EU.
— Jag tycker att det är lite jobbigt att den israeliska regeringen har lyckats pressa världen. Hur långt ska det gå? Kan det bli stopp för att segla från Sverige? Världens ledare snackar dag ut och dag in om människors rätt och internationella konventioner, och att det i FN-stadgar står att kollektiva bestraffningar är förbjudna, men när det kommer till kritan gör de ingenting.

— Nu är en ny kampanj på gång att få den israeliska blockaden av Gaza folkrättsligt erkänd. Det finns viss grund för det i internationell rätt. Men då säger jag och andra, att om lagen är olaglig, är det vår skyldighet att utöva civil olydnad. Lagen förbjöd Rosa Parks att sätta sig längst fram i bussen i den segregerade amerikanska Södern. På precis samma sätt som Rosa Parks inte accepterade lagen utan bröt mot den, därför att den var moraliskt fel, är det vår skyldighet att bryta mot en olaglig lag.

Så vad nu?
— Så länge blockaden är kvar, kommer vi att jobba vidare.

I rötmånaden av Lucifer

I England som i Sverige stormar indignationen över plundrarna som bär i väg med 40-tums teveapparater och eleganta kläder. Nej, det är inte så trevligt. Men en alternativ röst hörs som så ofta från Alexander Cockburn i Counterpunch som aldrig tvekar att distansera sig från de mera välartade delarna av vänstern.
   En revolution är ingen tebjudning citerar han Lenin, men vill tillägga att den ofta börjar som ett party för underklassen. Under blitzen i London gick ungdomsgång in i de utbombade husen och stal vad de kom över. När en bomb träffade Café de Paris på Piccadilly fanns det folk som skar av fingrarna på de av de döda som hade fina ringar. Plundring är helt enkelt en brittisk tradition. Och vad gäller Lenin kan man erinra sig att efter stormningen av Vinterpalatset i oktober 1917 var alla fulla i tre dagar. Det är mycket man inte känner till i historien.

Partiledarbyten
Vad gäller Lars Ohly kan man väl bara utstöta ett pressat: Äntligen. Men man ska inte underskatta partiets masochistiska drag. Vi har en kandidat som har stort folkligt förtroende och som genom sitt allvar och sin kunnighet vinner varje politisk debatt i TV. Då stiger det fram kamrater och säger att han står för långt till höger.
   Viljan att köra sitt parti i botten saknas inte heller i Centerpartiet. Under Maud Olofsson har partiet framträtt som det mest högervridna i fyrpartialliansen och partiet tror sig om att hitta sina nya väljare i storstadsområdena, gärna inte alltför långt från Stureplan. Detta samtidigt som Sverige glesas ut ­– butiker och bensinstationer försvinner, postkontoren är borta sen länge och bankkontoren läggs ner. Alla de tre kandidater som nämns som efterträdare verkar ointresserade av den värld som finns utanför de stora städerna. Ingen av dem skulle kunna tänkas uttala den gamla parollen ”Hela Sverige ska leva”, minst av allt den nyliberala kvinna som tros ha största chansen.
   Det är min övertygelse att det parti som inför valet 2014 lägger fram ett trovärdigt program för att gynna och stärka landsbygd och mindre orter kommer att ha 5-10 procent av rösterna som i en liten ask. Blir det Juholt som ser möjligheterna?

Det är i språket det sker
Det ingår i kåsörers rättigheter och skyldigheter att diskutera förändringar i språkbruket. Jag vill ta upp två ganska nya uttryck, försvenskningar av amerikanska fraser:
   Om man ska antyda att något, en tankegång eller en slutsats är enkel och självklar sägs det nu ”det är inte raketforskning”. Raketforskning bedrivs väl av försvarsindustrin och av pyroteknikföretag, men knappast av någon annan. Jag tror att uttrycket är populärt i USA därför att man där hade en väldig våg av popularitet för NASA och deras uppskjutningar och då betraktades raketer som väldigt häftiga och då är det klart att forskning om dem var särskilt svår och kvalificerad med Werner von Braun och allt det där. Det är ett uttryck för trettonåringar. Säg hellre t.ex. mikrobiologi eller partikelfysik. Eller om man känner för det - litteraturvetenskap
   Om man ska tala om att någon ny grej eller produkt är särskilt praktisk eller nyttig eller listig säjs det numera ”det är det bästa som hänt sen vi fick färdigskivat bröd”. På Google får man 3100 träffar på orden, där kanske hälften faktiskt handlar om bröd.
   Uttrycket har en viss konkretion som är tilltalande, och meningen är väl att antyda något som är praktiskt men kanske inte livsviktigt. Problemet är att vi är många som inte är så förtjusta i färdigskivat bröd. Men vad ska man säga i stället? Tja, frimärken är ju en snygg uppfinning men brevskrivandet är ju på nergång. Cyklar är kanske det bästa, det var ju om dem man sa att nu behövs det inte fler uppfinningar, nu kan man sitta och gå. Alltså: ”Det är det bästa som hänt sen cykeln uppfanns”.

Tillväxtkrisen av Sven-Hugo Mattsson

Den kris som nu pågår är inte bara en ekonomisk kris, det är också en tillväxtkris. Då menar jag inte detsamma som analytiker, ekonomer och de flesta politiker gör. Jag menar att det är ett problem med den tillväxt vi har och den fanatism som säger att vi alltid måste ha tillväxt.
   Jag menar så här! För något år sedan sprang en oljerigg läck i Mexikanska Golfen, katastrofen innebar att näringar försvinner för lång tid eller för alltid. Saneringen kostar enorma summor. I år sprang flera atomkraftverk läck i Japan. Samma här, här försvinner näringar inom en stor areal och saneringen kostar, Japan kan mycket väl på grund av detta bli nästa krisland. Våra hav smutsas ner alltmer och den ekologiska balansen förändras med arter som försvinner. Hur länge kan detta pågå utan att det få ekonomiska konsekvenser? Vi ser hur världens matpriser ökar, till stor del beroende på att vi använder stora resurser och åkermark för animalieproduktion. Samtidigt med detta ökar, allt annat lika, priset på olja och uran. Vi ser nu en svår torka i Somalia, vi ser bränder i Australien, vi ser översvämningar bland annat på grund av glaciärernas avsmältning, på många ställen.

Tillväxten
Allt detta beror på vår märkliga strävan efter allt mer och mer, mer olja mer uran och mycket annat. Den rika världen behöver ingen tillväxt, vi har redan tillräckligt för att leva ett bra liv i ekonomisk mening. I många utvecklingsländer finns en rimlig önskan om tillväxt, de som bor där har all moralisk rätt till samma levnadsstandard som vi. Men för att de skall kunna växa borde vi åtminstone nöja oss med 0-tillväxt. 0-tillväxt är inte mer dramatiskt än att vi nöjer oss med samma produktion i år som i fjor, som inte var dålig för vår standard.
   Den som påstår att tillväxt och de problem jag ovan beskriver inte hör ihop bör titta på två kurvor, tillväxten sen 100-200 år tillbaka och andelen växthusgaser i atmosfären under samma tid. De stiger bägge brant och har definitivt ett samband.

Vänsterns agenda
Behöver då inte vi, som står till vänster i politiken tillväxt? Svaret är nej! Vår agenda behöver ingen tillväxt. Jämlikheten kan vi ordna genom att beskatta de rikaste hårdare och kanalisera dessa pengar till de fattigaste. Vi har aldrig tidigare haft en större och rikare över/medel klass.
   Därmed ger vi utrymme för att höja kommunalskatten, utan att de fattigaste ”drabbas”, kraftigt så att vi kan få bättre välfärd och skapa jobb.

   Ur vänstersynpunkt är det fullt rimligt att höja skatter på allt som är farligt på vår planet, detta för att satsa på förnybar energi betydligt mer än nu. Höjda skatter på energi byggd på olja och uran drabbar främst de rika.
   Är det då möjligt att hindra tillväxten? Nej! Som jag skriver så är det rimligt att u-länderna har tillväxt för att komma ifatt. Den förhärskande ekonomin är kapitalismen. Det är också kapitalismen som har den avgörande makten och den överlever inte utan tillväxt. Det är alltså inte mycket vi kan göra åt det, men någon måste ju våga vara tillräckligt nördig för att tala om de problem som ju trots allt är uppenbara. Ett annat exempel: om vi har en tillväxt på ”låga” 1.5 %, det betecknas som lågkonjunktur i ekonomikretsar, dubblar vi vår produktion på 50 år, fyrfaldigar den på 100 år. Vad tusan skall vi med allt detta? Hur skall vi klara detta med de begränsade resurser vi vet att vi har?

Ekonomisk kris
Just nu har vi en akut ekonomisk kris, i en framtid kommer tillväxtkrisen att bli allt mer påtaglig. Men den ekonomiska krisen beror också på tillväxtkrisen, som noterat ovan.
   Den ekonomiska kris vi har nu är lätt att lösa, åtminstone på papperet. Samtliga de länder som nu orsakar den globala krisen har en sak gemensamt, de har för låga skatter. Politiskt är det inte lätt att lösa, därför utesluter jag inte att krisen blir långvarig och att vi mer eller mindre ständigt kommer att se kriser. På sikt kommer tillväxtfanatismen göra kriserna svåra att lösa.

Sverige
Det är de länder som har högt skatteuttag som klarar krisen bäst. Eller som Per Strandell, flitig debattör i sydliga medier uttrycker det på sin blogg: ”Länder med höga skatter har högsta kreditvärdigheten”. Det är rätt självklart, de länder som har högt skatteuttag och därmed som regel låg statsskuld, kan på ett helt annat sätt bemöta kriserna. I Sverige har vi högt skatteuttag efter många år med socialdemokratiska regeringar, stöttade av vänstern. Om högerns regeringsinnehav blir långt kan detta snabbt förändras. De skattesänkningar Alliansen har gjort visar sig nu, i all sin nakenhet, felaktiga med tanke på de kriser som är och som kommer att bli återkommande. Det hade varit bättre att använda pengarna för att amortera på statsskulden och/eller förstärkt den offentliga sektorn.

Ship to Gaza av Per Roijer

En båt av tio…

En enda båt, den sjutton meter långa fransk-kanadensiska motoryachten Dignité var det enda fartyget i sommarens stora Ship to Gaza-flottilj som kom ens i närheten av Gaza. Ombord fanns tonsättaren och konstnären Dror Feiler, talesperson i Freedom Flotilla II.
   Båten bordades av den israeliska marinen och de ombordvarande fördes till hamnstaden Ashdod innan de utländska medborgarna utvisades.
   Insatsen från israelerna var minst sagt överdriven med tanke på att övriga nio båtar aldrig tilläts lämna hamn. Lilla Dignité omringades av två stora örlogsfartyg, två ganska stora kommunikationsfartyg, ytterligare två fartyg med vattenkanoner och fyra zodiakbåtar med kommandosoldater. Det var som om den israeliska militärledningen inte kunde förmå sig att avstå från att använda alla attiraljer, när de hade plockat fram rubbet.
— Alla säger att det gick fredligt till. Men jag menar när man omringar en sjutton meters motorbåt med bara sexton personer ombord med så mycket som tio örlogsfartyg, besprutar oss med vatten för att försöka stoppa oss, sedan bordar oss med maskerade kommandosoldater som siktar på oss med vapen på ett avstånd av 30—40 centimeter, det går mycket våldsamt till, det kallar jag inte fredligt alls, säger Dror Feiler.

— Personligen spelade jag saxofon…
— Saxofon?!
— Ja, medan de höll på att förfölja oss. För att få dem att förstå att det inte fanns någon anledning för dem att sikta på oss med sina vapen.
— Sedan bordade de oss, och det var snabbt gjort. De letade igenom båten efter våra datorer, men vi hade kastat allt över bord, så de hittade ingenting. Vi blev bryskt överförda till zodiakbåtarna och transporterade till de stora fregatterna, där vi placerades fem och fem i var sin cell. Tre beväpnade soldater vaktade oss på vägen till Ashdod. I Ashdod blev det olika förhör och sedan förflyttades vi till något slags förhörscenter i Holon. Där träffade vi den svenske konsuln, och den franske och kanadensiske konsuln var också där, eftersom Dignité var en fransk-kanadensisk båt. Vid varje förflyttning blev vi kroppsvisiterade.
— Blev du bättre behandlad den här gången?
— Jag fick inte stryk som för ett år sedan. Jag försökte förklara för soldaterna att de inte kunde föra mig till Israel eftersom jag inte är välkommen där. I mitt pass har de israeliska myndigheterna stämplat "Entry denied". De svarade mig att jag skulle hålla käften annars skulle de slå in tänderna på mig. Efter ytterligare ett dygn fick de utländska passagerarna på Dignité lämna landet med flyg.
— Fick du behålla saxofonen?
— Ja, svarar han, lite förundrad i tonen.
— Men den saxofon som de israeliska myndigheterna beslagtog för ett år sedan?
— Den är fortfarande i fängsligt förvar ja.

Mörknande sensommar; en orättvis betraktelse av Gunnar Stensson

Betande kor under gungande lövmassor: ek, lönn, asp, oxel, björk, rönn, bok, alm, ask, kastanj.
   Barn och barnbarn på Älghults lilla badstrand en dag i slutet av juli tillsammans med tyskar, danskar, somalier, bosnier, smålänningar, holländare, finnar och ett stort norskt sällskap, fem unga vuxna och två barn. Norrmännen läser tidningar. Svenska Dagbladet, Smålandsposten, Berlingske. Någon norsk tidning har de inte lyckats uppbringa, tydligen. De samtalar upprört.

Det inre hotet.
Islamofobi och ”kristen” fundamentalism mot ”smygislamisering” och ”massinvandring”, hat mot ”kulturmarxister” och ”folkförrädare”, hyllningar till apartheid och våld i Gaza och på Västbanken, kamp för ett etniskt ”rent folk” och en ”enad kultur”, fri  från nedbrytande ”multikulti”-inslag, såväl muslimska som utländska i största allmänhet; allt detta är ingredienser i den högerextrema ideologi som ledde till massmordet på 69 unga socialdemokrater i Norge den 22 juli.
   Få nämner ”tempelriddaren” Breiviks inspiratörer i israelisk extremhöger.
   Baruch Goldstein, född i USA, mördade vapenlösa bedjande palestinier i en moské i Hebron 1994. Han sköt ihjäl 29 och sårade ett hundratal innan han själv dödades. Han hyllas som en hjälte av extremhögern i Israel.
   Den 4 november 1995 mördade Yigal Amir Israels premiärminister Yitzak Rabin på ett  stort fredsmöte just när en fredsuppgörelse föreföll möjlig. Den sionistiske mördaren dömdes till livstids fängelse, som han avtjänar på Ayalonfängelset. Han har aldrig uttryckt ånger för sitt dåd.
   Däremot fördömer extremhögern Rabin som ”landsförrädare” för att han sökte fred med palestinierna. Motiv och ordval känns igen.
   SD-politikern Kent Ekeroth besökte nyligen tillsammans med andra ledare för den europeiska extremhögern Israel, knesset och minnesplatsen över nazismens offer, som vi tidigare berättat i VB. Israelisk och europeisk högerextremism är förenade med starka band.
   Fascismen är här. Fascismen växer i Norden, i Europa och i USA.
   Vi möter dagligen det inre hotet på gator och torg, bland bekanta och i media. På Kent Ekeroths sight ”Politiskt inkorrekt” flödar hatet. Politiskt inkorrekt är ett uttryck som kommit att  beteckna fascism.
   I kupletten Den ökända hästen från Troja.sjöng Karl-Gerhard om den inre fienden. Han sjöng om femte kolonnen. Han sjöng om quislingarna.
   Kampen mot fascismen måste fortsätta. Inte med våld, utan demokratiskt. Alla som stöder SD är inte fascister. Alla fascister är inte hatiska som Lasermannen och den rasistiske seriemördaren i Malmö. Många är bara rädda och okunniga.
   Men en opinionsmätning denna vecka i Aftonbladet visar att Sverigedemokraterna faktiskt gått fram något efter massmordet.

Israel.
Under vårterminen följde VB upp två historier om Palestina och Israel: Ship to Gaza och det palestinska initiativet att söka FN-erkännande.
   Ship to Gaza skulle ursprungligen ha avseglat i slutet av maj. Efter upprepade förseningar rann aktionen slutligen ut i sanden. Det innebär inte att den var oväsentlig. Den riktade under flera månader uppmärksamheten mot Israels illegala blockad. Den tvingade Israel att släppa in relativt större mängder byggmateriel till Gaza än tidigare.
   Den här gången använde Israel inte vapen utan diplomati.
   Turkiet, vars nio aktivister förra året föll offer för israeliska kulor, prioriterade krisen i Syrien och drog sig ur projektet.
   Det av ekonomiskt sammanbrott försvagade Grekland gav efter för israeliska och amerikanska påtryckningar och förbjöd Frihetsflottan att segla ut. Ett enda fartyg gjorde det, men uppbringades utan våld av den israeliska flottan. Sedan blev det tyst i media.
   De lättnader i Gaza-blockaden som Egypten genomförde i våras är också en besvikelse.
   USA står för den egyptiska arméns löneutbetalningar.  Fortfarande kontrollerar Israel handeln. Fortfarande är befolkningen i Gaza fånge i sitt eget land.

Historien om det palestinska initiativet att begära att FN erkänner Palestina som suverän stat har däremot ännu inte nått sitt slut.
   Vi beskrev i våras hur Israel mobiliserade alla sina propagandaresurser, hur dess

regering utformade en diplomatisk kampanj mot erkännandet och hur sionistiska organisationer i USA  utövade påtryckningar mot president Obama.
   Trots dessa ansträngningar lyckades Israel (och USA) inte förhindra att FN:s generalförsamling den 20 september inleder debatten om erkännandet av en suverän palestinsk stat.
   En ny israelisk linje kan skönjas. Man hävdar att ett FN-erkännande är betydelselöst.
   Hur denna inställning kommer att påverka Israels relation till FN, som redan är ansträngd, och vad den betyder för den fortsatta kampen för en palestinsk stat återstår att se.
   Den nya linjen kan tolkas som att Israel förutser ett nederlag i FN:s generalförsamling och därför förringar dess betydelse.
   Israel fortsätter att trotsa internationell rätt. De senaste dagarna har nya illegala bosättningar beslutats i såväl östra Jerusalem som på Västbanken. De oroligheter som blivit följden har sänkt värdet på bostäder i Jerusalem med 15 %.
   En intressant ny utveckling är den senaste tidens massdemonstrationer mot Israels gigantiska förmögenhetsgap och sociala klyftor. Härom dagen samlades 300 000 ungdomar i Tel Aviv för att protestera mot prioriteringen av militär upprustning på bekostnad av sociala reformer.

”Etisk egoism” Centerpartiets nya ideologi?
Favorit i Centerns kommande partiledarval är Annie Lööf. Hon har förklarat att hennes ideologiska inspiration kommer från den amerikanska Teapartyrörelsens främsta ikon, författaren och filosofen Ayn Rand, som formulerat principen ”Själviskhetens dygd”. 
   Ann Heberlein analyserar Ayn Rands tankar i sin bok Det var inte mitt fel.  ”Enligt den etiska egoismen har vi endast en plikt, nämligen att bevara våra egna intressen och göra det som är bäst för oss själva.”
   Ayn Rands romaner handlar om hur en privilegierad elit i frihetens namn besegrar det solidariska samhället i kampen för privata förmåner.
   Teapartyrörelsens och republikanernas agerande i den amerikanska kongressen visar vart ideologin leder i verkligheten; hittills ytterligare social nedrustning för fattiga och bostadslösa i USA och en finanskris som slår mot hela jordens befolkning.
   Centern har all anledning att se till att Annie Lööf inte vinner partiledarvalet och att hennes inflytande begränsas.
   Hennes konkurrenter Anders W Jonsson och Anna Karin Hatt är dock inte mycket bättre. Henrik Bredberg hoppas att de ska ”baxa Centern i liberal riktning” och att Jonsson ska ”argumentera för platt skatt” (Sydsvenskan 16/8).
   Men vi bör kanske instämma i Bredbergs förhoppning, eftersom effekten av deras ansträngningar i så fall sannolikt blir att de baxar ut Centern ur riksdagen.
   Platt skatt var det som efter en febertopp ledde Irland till bankrutt.

Lars Ohly offrade sig för partiets sammanhållning
Åren kring millennieskiftet föreföll nya unga partimedlemmar, besvikna över nedskärningar och  arbetslöshet i den ekonomiska krisens spår, vara på väg att tvinga Vänsterpartiet i ortodox riktning.
   Partiets förnyare förberedde en utbrytning för att skapa ett vänsteralternativ.
   Lars Ohly, som varit partisekreterare under de år då Schyman förde upp partiet till 12-procentnivån, föresatte sig att hålla samman partiet.
   Fundamentalisterna dämpade han genom att kalla sig kommunist och svänga sig med kommunistiska fraser. Förnyarna blidkade han genom att i växande utsträckning fortsätta just den nödvändiga förnyarpolitik som han faktiskt hade drivit under alla sina år som partisekreterare. Det hela blev lite otydligt.
   Partiet hölls samman, men ingen blev nöjd. Partiets opinionssiffror är idag är en tredjedel av vad de var 1998.
   Kanske hade det varit bättre med en total brytning liknande de som skedde i Danmark och Norge.
   Nu blir det intressant att se om Jonas Sjöstedt kan göra något av det tack vare Lars Ohly alltjämt sammanhållna partiet.

Och därmed är jag tillbaka i det heta drivhuset Lund. Det är bara att anpassa sig.