Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
2 mars kl 17
Motettföreningen Kamraterna
Yvonne Carlström, dirigent

DOC LOUNGE 5 mars

Från Israel kommer denna oerhört charmerande och rörande film om Israels enda autentiska Photo shop och dess ägare, 96 år gamla Miriam Weissenstein och hennes barnbarn Ben. LIFE IN STILLS var en av publikfavoriterna på HOT DOCS 2012.

LIFE IN STILLS
Tamar Tal / Israel 2011 / 60 min.
Hebrew & German / English Subtitles!
Miriam Weissenstein kunde aldrig föreställa sig att aldrig att hon, vid 96 års ålder, skulle stå inför ett nytt kapitel i hennes liv. Men när “The Photo House” – hennes avlidne make Rudis livsverk – ska rivas, måste även denna påstridiga och kompromisslösa kvinna medge att hon behöver hjälp.
I skuggan av en familjetragedi växer en speciell relation fram mellan Miriam och hennes barnbarn, Ben, allt eftersom de går samman för att rädda butiken och dess nästan en miljon negativ som dokumenterat Israels avgörande ögonblick.
Q&A: Med oss från Tel Aviv, via Skype, är regissören Tamar Tal. Efter filmen!
LIVE: Violinisten Michelle Rabova gungar in er i rätt stämning med israelinspirerad folkmusik.
DJ: Galleri Picturas nya ordförande Lisa Carlson står denna afton för musiken, före och efter filmen!
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr

Helgeands församlingsgård: Café Torsdag 7 mars kl 13

Profeten Amos i vår tid?
Cecilia Cervin är pensionerad universitetslektor i Svenska språket, kyrkorådsledamot sedan många år och även ordförande i Jan Myrdalsällskapet. ”Cecilia har hela sitt liv varit engagerad i Svenska kyrkan. Hon vill att vi i vår tid, i enlighet med Rom 2:14 ska se, erkänna och samverka med sådana som inte tillhör oss– när de strävar efter samma mål som vi.
   Profeten Amos predikade i sin tid om rättvisa, och stöd åt de svaga. Jan Myrdal har i vår tid samma budskap. Låt oss se var och hur de och vi kan mötas.

Internationella kvinnodagen

Med anledning av Internationella Kvinnodagen den 8 mars 2013 presenterar Vänsterpartiet, Vänsterns Studentförbund och Ung Vänster i samarbete med ett flertal andra arrangörer tre dagar i feminismens och kvinnokampens tecken den 7-9 mars. Flera spännande och intressanta arrangemang utlovas, och allt är såklart öppet för alla. Välkomna!

Torsdag 7 mars 19:00 – Filmvisning: ”Fem på eftermiddagen”
Regisserad av Samira Makhmalbaf (2003). Arrangeras av Biblioteket Västers Filmklubb och Lunds Afghanistankommitté.
Plats: Biblioteket Väster, Örnvägen 66.
Fredag 8 mars
16:00 – Feministiskt självförsvar: ta ingen skit!
För de som definierar sig som kvinnor. Arrangeras av Ung Vänster.
Plats: Hemgården, Kiliansgatan 11.

17:00 – Feministisk reformpolitik för ökad jämlikhet
Öppet seminarium med Lena Sommestad, Veronica Palm, Anna-Lena Hogerud och Filip Roslund i panelen. Leds av Kristin Linderoth och Elin Gustafsson. Arrangeras av Socialdemokraterna, S-kvinnor, SSU och LO-facken i Lund.
Plats: Källaren, Folkets Hus, Kiliansgatan 9.

18:30 – Demonstration på Stortorget
Talare från Vänsterpartiet (Helena Berggren), Ung Vänster (Vilma Bolding), VSF (Sara Saleh), Socialdemokraterna (Veronica Palm) och SSU (Shaniaz Hama Ali). Allsång och musik med Röda Kapellet. Alla deltagande organisationer arrangerar (se nedan).

20:00 – Spelning med Två förlorade m.fl.
Rocka loss på Kvinnodagen! Arrangeras av Ung Vänster.
Plats: Hemgården, Kiliansgatan 11.
Lördag 9 mars 12:00 – Kvinnors arbete: varför säger sjuksköterskorna upp sig?
Panelsamtal om kvinnors arbetsvillkor, med Rebecca Selberg, Eva Schmitz och Eva Lenander. Ida Sköld leder samtalet. Arrangeras av Vänsterpartiet, VSF och ABF.
Plats: ABF, Kiliansgatan 9.
Arrangörer
Vänsterpartiet, VSF, Ung Vänster, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, ABF, Socialdemokraterna, SSU, Palestinagrupperna i Sverige, Lunds Afghanistankommitté, Lundabor mot nedskärningar, LIFS, Svalorna Indien Bangladesh och Stödkommittén för Centralamerikas folk.

Socialdemokraterna, S-kvinnor, SSU och LO-distriktet Skåne bjuder in till ett öppet seminarium 8/3, Internationella kvinnodagen 2013.
   I panelen finns Lena Sommestad (ordförande S-kvinnor & riksdagsledamot), Veronica Palm (riksdagsledamot & ordförande för S i Sthlm), Anna-Lena Hogerud (oppositionsråd för S i Lund), Filip Roslund (SSU Skåne). Samtalet leds av Kristin Linderoth (tidskriften Tiden) och Elin Gustafsson (Ordförande SSU Frihet i Lund).
   Seminariet är på Folkets hus i Lund mellan 17.00-18.30 och är öppet för alla intresserade. Efteråt går de som vill till den manifestation på Stortorget som ordnas av bl.a. Socialdemokraterna, SSU, Vänsterpartiet, Ung Vänster och Vänsterns studentförbund. Där talar Veronica Palm för S och Shaniaz Hama Ali (ordförande SSU Bohuslän) för SSU!

Cecilia Frode, Anders Bergcrantz, Gudrun Schyman, Anna-Lena Laurin

Internationella Kvinnodagen i ett stjärnspäckat program
Vi firar internationella kvinnodagen och slår ett slag för jämställdhet i världen med två färgsprakande konserter:
   en på Medborgarhuset i Eslöv den 8/3 och
   en på Palladium i Malmö den 4/3.
Det blir konstmusik, jazz, uruppförande av helt nyskriven musik - det blir harpa, slagverk, flöjt, piano, sång och talare i en stjärnspäckad kompott!
Medverkande: Cecilia Frode, Gudrun Schyman, Anders Bergcrantz, Anna-Lena Laurin, Linda Dahl Laursen, Lennart Gruvstedt, Andreas Pålsson, Mattias Hjorth, Leyla Peker, Erika Bjerstedt, Clarissa Imperatore, Iris och Rebecca Bergcrantz

Röstånga Mölla nu i Lund av Bertil Egerö

Röstångabrödet, det surdegsbaserade brödet med många härliga ingredienser, kan nu köpas även på Väster.

Den lokala affärslängan på Byggmästargatan har fått en ny medlem, ”Röstånga Mölla”, ett lunchställe med helt egen profil – ”Vi samarbetar med immunförsvaret” står det på en T-tröja. Det påminner starkt om 70-talets enkla matställen med vegetarisk profil och bra råvaror. Äta går bra, och flera brödsorter finns att köpa till stans lägsta pris – 20 kr styck.
   Röstånga Mölla erbjuder lunch för 55 kr, med rätt stor valfrihet: kött, fisk eller veg., allt i form av en soppa med Röstångabröd, härliga ostar, rika sallader och dessert. Jag vill minnas att kaffe också ingår. Inte att undra på att alla bord och alla höga pallar längs fönstren är fyllda under ’pik lunchtimme’.
   Den latinskt bevandrade gillar säkert de deviser som inringar matställets namn på gatuskylten: Santa Simplicitas, och Fac bonum, propter bonum.

Regeringen tar hand om de sina

Regeringens nya förslag till skatteutjämning tar ifrån Lund 145 miljoner samtidigt som parasitkommunerna Lomma och Staffanstorp får sänkta avgifter på grund av sin höga skattekraft. De som flyttade dit från Lund för att få lägre skatt belönas med ännu lägre skatt.

Vad som inte hanns med av Gunnar Stensson

I Syrien har USA börjat ge oppositionen militärt stöd. En farlig politik. Se bakgrundsinformation i VB 5.
   EU kritiserar Israel för att före en politik som systematiskt syftar till att göra en tvåstatslösning omöjlig. Medlet är illegala bosättningar. 5000 hus planeras runt Jerusalem. Sveriges biståndsminister ger Palestinska Myndigheten några miljoner för att kompensera för pengarna som Israel la beslag på. En högt uppsatt militär rådgivare uppmanar Israel att förhandla med Hamas i Gaza och häva belägringen. Israel misstänks ha torterat en palestinsk fånge till döds. Ny intifada hotar.

Problemet: Hur smiter man från Tobin-skatten? av Gunnar Stensson

Alla minns nog Tobinskatten som Attac kämpade för. Den handlade om att beskatta finansspekulanternas transaktioner på börsen. Som bekant är spekulerandet automatiserat nu. En programmerad dator är snabbare än en mänsklig spekulant.
   För någon månad sedan införde EU en låg Tobinskatt, 0,01 procent på derivathandel.
   ”Hela finansindustrin mobiliserar nu alla krafter på att hitta lösningar på problemet”, säger Mark Persoff på konsultjätten Ernest och Young.” Spekulerandet beskrivs som en industri när det i själva verket är en parasit.
   Vilket är ”finansindustrins” problem? Jo, hur man ska kunna smita från Tobin-skatten. Tusentals experter och advokater jobbar heltid för att lura av samhället dess pengar – och stoppa dem i egna fickor.
   Sverige röstade emot skatten i EU.

Mikael Wiehe på Mejeriet av Sten H

Vi var många gråskäggiga som stod och frös i kön utanför Mejeriet i söndags kväll. När Wiehe öppnade sin konsert med en låt från senaste skivan satt det som en smäck:
  ”Ja, jag vill bara va en gammal man
  Ni vet en sån som gör så gott han kan”

Wiehe känner sin publik och det blev en konsert med starkt politisk framtoning. Vi är nog en del som kommer för att höra mellansnacket lika mycket som för musiken. En artist som vet vad han vill säga och som visar att han gör annat än att plocka med gitarren. En artist som trovärdigt kan nämna inte bara Chile utan också Libyen och Mali. Hur många såna finns det?
   Med sig hade han en kille på piano och en på gitarr och någon sorts synt – jag minns inte deras namn, men jag gillade särskilt gitarren. Låtarna var mest nya, men vi fick också ”Victor Jara” och ”Flickan och kråkan”. Häftigast politiskt var ”Hur tänker du då” som gungade fram som en dansbandslåt och fick oss att sjunga med.
   Jag var inte lika förtjust i allt – här fanns också några lite väl tårdrypande texter och melodier. Men Wiehes styrka är att han vågar ta till de stora orden och känslorna. Han har alltid använt det känslomässiga och varma tilltal som experterna på politisk retorik numera talar om som det mest verkningsfulla. Och alltså kan han sjunga Woody Guthries ”Det här är ditt land” med text om Ales stenar, vita björkar och röda stugor så att det känns som att be Sverigedemokraterna dra åt helvete.
   Första gången jag hörde Mikael Wiehe live var när Hoola Bandoola spelade på vänsterns förstamajfest 1971 eller 1972 i den gamla dansrotundan i Lunds Folkets park. Det var roligt att höra honom igen och när jag gick från Mejeriet kändes det som om jag varit med om ett bra appellmöte.

Rasism och vinstintresse bakom det fria skolvalet av Gunnar Stensson

Klyftorna mellan de svenska skolorna har vidgats samtidigt som resultaten sjunkit enligt Skolverkets aktuella rapport ”Likvärdig utbildning i svensk skola?”
   Varför?
   Tidningarnas ledarsidor svarar att det beror på ökande bostadssegregation. Men under tiden efter 2000 saknas koppling till bostadssegregation.  Det handlar det i stället om skolpeng och skolval.
   Skolministern svarar att det beror på att det kommer barn från länder utan fungerande skola.
   Socialdemokraterna är rädda att ett ifrågasättande av valfriheten skulle slå mot röststödet och väljer därför att påstå att det beror på bristen av omfördelning till svaga skolor. Ett aktuellt exempel är den socialdemokratiska skuggministern Magdalena Andersson som vid sitt besök i Malmö i lördags slog två flugor i en smäll genom att hävda att ett vinstförbud skulle hota valfriheten.
   Timbros enkla svar är ett ifrågasättande: Kan alla skolor bli lika bra?

I USA infördes fria skolval när medborgarrättsrörelsens seger gett svarta barn rättigheten att gå i samma skola som vita barn. Det var Milton Friedman som föreslog det. Genom det fria skolvalet kunde rassegregationen bevaras i de amerikanska skolorna.
   I Sverige infördes fria skolval 1992 efter en period då skolorna fått en mer blandad elevsammansättning i form av ”barn från synliga minoriteter”, det vill säga människor som utseendemässigt avviker från majoritetsbefolkningen. Det fria skolvalet kom för att ge möjlighet för de privilegierade att undvika de underprivilegierade och framträdde först i regioner med stor andel invandrare.
   Skolpengen används för att subventionera ökad skolsegregation. I en skoldebatt 2007 erkände Lars Hansson, FP, öppet att avsikten var att fördela mer pengar till fristående skolor. Det fria skolvalet i förening med skolpengsystemet är själva grundvalen för friskolekoncernernas börsvärde.

”Den svenska skolans nya geografi” är ett kulturgeografiskt projekt som finansieras av Vetenskapsrådet. En uppsats inom ramen för projektet har publicerats i tidskriften ”Journal of Transport Geography”. Uppsatsen visar att det är elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, icke socialhjälpsberoende föräldrar som åker längst när de ska till skolan. Skolvalet utnyttjas alltså främst av de mer privilegierade. Pedagogisk forskning visar att resultaten försämras i skolor där högpresterande barn segregerats från mindre högpresterande och där lågpresterande barn överges av sina mer högpresterande kamrater. En loser-loser-situation.

Timbro försäkrade att det fria skolvalet skulle leda till snabba förbättringar i svenska skolresultat.   I stället har resultaten försämrats och klyftorna ökats. Friskolekoncernerna har försökt rädda sin fortlevnad genom att knyta inflytelserika personer till sig som Miljöpartiets förra skolpolitiska talesperson Mikaela Valtersson och Socialdemokraternas före detta biträdande partisekreterare Stefan Stem.

70 procent av svenska folket vill ha bort friskolekoncernernas åderlåtning av den svenska skolan. Magdalena Andersson bör vakta sin tunga, även om hon privat utgår från samma miljö som Anders Borg. Att Mats Skogkär i SDS 28/2 försvarar det fria skolvalet och angriper närhetsprincipen (att eleverna i första hand går i den egna skolan, Klostergårdsbarnen i Klostergårdsskolan, osv) uttrycker de ekonomiska intressena i hans samhällsklass och är alltså helt konsekvent.
   Huvudkälla: Artikel i DN 27/2 av Bo Malmberg, professor Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet, hans kollegor vid samma universitet docent Eva Andersson och universitetslektor John Öst.

Vad handlar Iranfrågan om? Översatt av Bertil Egerö

Texten nedan har med Jan Öbergs godkännande översatts från hans TFF – Transnational – nyhetsbrev den 25 februari.
I tisdags 25.2 inleddes i Kazakhstan en ny serie förhandlingar mellan Iran och säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar plus Tyskland. Inför mötet vill vi förmedla följande:

1. Den förda politiken saknar argument: Enligt USAs mest avancerade tankesmedja, the US Intelligence Estimate, och dess systerorganisation Mossad i Israel, finns idag inga indikationer på att Iran har beslutat bygga kärnvapen. Självklart kan Iran komma att starta ett sådant program, men att bli en kärnvapenmakt (med trovärdig slagkraft) liknande Israel med dess 80-200 kärnvapen är en process som tar riktigt många år.
2. Västs politik är fel och kan på sikt göra Iran till ett hot: Respekt och förtroende är väsentliga inslag om målet är att övertyga Iran – en 6000 år gammal civilisation – att inte skaffa sig kärnvapen. Vad USA/NATO/EU idag gör gentemot Iran går helt på tvären mot att bygga förtroende: a) allt hårdare sanktioner kommer om de fortsätts att leda till ett Irak-liknande folkmord på oskyldiga iranska medborgare; b) oljeblockaden kostar Iran 100 miljoner dollar om dagen och skadar ekonomin svårt; c) bombhoten ökar sannolikheten att Iran upplever osäkerhet och förödmjukelse och, logiskt, investerar i starkare försvar. Sammataget leder åtgärderna till ökad smuggling, laglöshet, ja även till ökade inkomstskillnader i Iran; de slår mot den medelklass som skulle kunna åstadkomma politiska förändringar och förstärker därmed stödet för regimen och underminerar oppositionens möjligheter.
3. Dubbelmoralen lyser i ögonen: Dagens kärnvapenmakter har ca 17000 kärnvapen. Ingen av de regeringar som kräver att Iran avstår från kärnvapen har gjort något av värde för att uppnå Ickespridningsavtalets mål att helt göra slut på alla kärnvapen. Vi borde tala mindre om ”spridning” av kärnvapen, och mer om ”ägande”. Dagens dubbla standard – ”vi inkl Israel ska ha dem, Iran ska inte” – innebär att USA/NATO/Eus moraliska kapital är mycket mindre än man ofta föreställer sig. Iran glömmer inte heller den USA/brittiska kuppen 1953 mot den demokratiskt valde Mossadegh, som ersattes med Shahens diktatur so varade ända till 1979. Inte heller har de glömt att Väst stod helt bakom Saddam Hussein i hans krig mot Iran.
4. Israel och Väst har ingen anledning att frukta Iran: Irans försvarsutgifter ligger i nivå med Norges, omkring 7 miljarder dollar. Det motsvarar 1 procent av USAs försvarsutgifter och är bara hälften av Israels, ett land vars befolkning är en tiondel av Irans. Iran har inte på mer än 200 år invaderat ett annat land.

”Sjukvården lider av ultraliberalism och stalinism samtidigt” av Gunnar Stensson

Det säger överläkaren Olle Heimbürger på Karolinska. Det är lätt för en skåning att instämma - i synnerhet idag när rubriken på Sydsvenskans senaste artikel om den skånska sjukvården lyder ”Förhandlingarna kraschade – 33 sköterskor går.” Det handlar om barnintensiven i Lund. ”Regionen har smulat sönder en världsunik verksamhet för att driva en princip. Det är en riksskandal”, säger Mats Runsten på vårdförbundet.
   Ultraliberalism och stalinism är två företeelser som står varandra så nära att de är nästan identiska. Se på Kina. Den gemensamma nämnaren är den totala hänsynslösheten gentemot allt - utom vinst.
   Journalisten Maciej Zaremba har hittills publicerat tre omfångsrika grävande artiklar om svensk sjukvård. ”Vad var det som dödade Herr B?”  DN 17/2, ”Hur mycket bonus ger ett benbrott?” 20/2, och ”På vilken prislista står din njursvikt?” 25/2. Den fjärde artikeln utlovas nu på söndag 3/3.
   Tillsammans utgör artikelserien ett av de mest djupgående och imponerande reportagen i svensk press under 2000-talet.
   Sjukvårdspolitikerna leker marknad. Det kallas New Public Management. Inom psykiatrin anses ”produktiviteten” högre om en patient dränker sig efter tionde besöket än om han återfår livslusten efter fem. Psykiatriker och läkare utsätts för manipulation och korrumperas. Sjukvårdens prestationssystem innehåller hundratals krav på tider, mängder och volymer – men nästan inga alls på vårdens kvalitet. Ett system som kallas DRG är en prislista som avgör om patienten får leva eller ska dö. ”I princip blir vi belönade för feloperationer och vi tjänar gott om pengar på att påföra patienterna infektioner. DRG har korrumperat oss”, säger Per Okkels.
   Läs! Studera! Agera!

Kommunalskatten är ett kanonsystem av Sven-Hugo Mattsson

Motion till Demokratisk Vänsters årsmöte 2013

Vi har ett, ur vänstersynpunkt, bra kommunalt skattesystem. Det är starkt progressivt, se nedan, och genom detta är det inga problem att höja skatten, med tanke på de med lägst inkomster, de som lever ur hand i mun. Om man går igenom och sänker viktiga avgifter, kollektivtaxan, för läkarbesök, hemtjänst och många andra avgifter som slår hårt mot en liten börs, kan man gå ut i val och visa att de flesta med låga inkomster till och med kan vinna på en kommunal skattehöjning.

Slutet system
Det finns anledning att starkt betona att den kommunala skatten är ett slutet system. Var och en genererar så mycket i skatt som utgår från sin totala inkomst minus grundavdraget, det är här kommunalskatten taxeras. Det är eftersom grundavdraget ser ut som det gör som k-skatten blir så tydligt progressiv.
   Det är först efter att k-skatten är fastställd, som de avdrag/bidrag man får för ränta, för bil till och från jobb och andra avdrag, gör på sig. RUT- och ROT bidragen går ju inte ens över skattsedeln, man får bidraget avdraget direkt på fakturan. Jag tror dessutom att det är riksdagen, läs Anders Borg, som kompenserar för grundavdraget. Med andra ord, det är lundabornas sammanlagda inkomster gånger kommunalskatten som kommunerna får in för sin skattefinansierade verksamhet.

Beskrivning
Jag skall här göra en schematisk bild av vem som betatalar mest och minst i kommunalskatt. Den är som skrivet schematisk, syftet är att ge en bild.
Jag tar fyra löner, 10 000 kr, 20 000 kr, 30 000 kr och 40 000 kr. Jag betecknar dessa som de med lägst inkomst, näst lägst, näst högst och högst. Den som har en lön på 10 000 betalar 1 500 kr i skatt, låt oss kalla dessa 1 500 för X. Den som har en lön på 20 000 kr betalar 3 X i skatt. 30 000 kr ger 5 X i skatt och 40 000 kr ger 7 X i k-skatt. Allt som allt betalar dessa, alltså 16 X i skatt (1+3+5+7). Ur denna ytterst schematiska bild betalar alltså låginkomsttagaren bara 1/16 av skatten till kommunen. Nästa inkomstgrupp 3/16, nästa 5/16, de med högst inkomster betalar nästan hälften av all kommunalskatt.

Nytta av verksamheten
Vem som har mest nytta av den kommunala verksamheten vet jag inte, men det borde ju gå att utreda. Men att de med lägst inkomster har stor nytta av den kommunala verksamheten är klart, för de riktigt fattiga är verksamheten avgörande för ett någorlunda gott liv. Jag tänker på de som får försörjningsstöd, de som är hemlösa, de som får hyresbidrag och så vidare.
   Förmodligen är det så att dessa fyra inkomstgrupper tar ut ungefär lika mycket ur verksamheten. Den kommunala verksamheten är med andra ord ett kraftigt överförande av resurser från de med högst inkomster till de med lägst. Detta borde vi gå ut i valrörelsen och starkt poängtera.

Grundavdraget
Ser ut så här: I procent är den högst för de med lägst inkomster. På riktigt låga inkomster är den 100 % av lönen, sen sjunker procentsatsen efter hand. I kronor toppar grundavdraget, för lön, vid en inkomst på 10 till 12 000 kr. Därefter faller avdraget i kronor och därmed kraftig i procent. Det är detta som gör k-skatten så tydligt progressiv.

Progressiviteten följer med vid en skattehöjning
Låt oss säga att vi höjer skatten med en krona, runt och bra. Då får den som har10 000 kr i lön en höjning med 46 kr, jo ni läste rätt fyrtiosex kr. Det är detta Alliansföreträdare kallar att en höjning: ”särskilt hårt slår mot dem med låga inkomster”. Observera då följande: för grundavdraget finns det en samsyn över blocken, faktum är att Alliansen nyligen höjde grundavdraget kraftigt för de med pensionsinkomster. Inget gott om Alliansen i övrigt, men deras skattesänkningar har gjort det lättare att höja k-skatten. Även jobbskatteavdraget har gjort det lättare att höja k-skatten.

   Vidare: den som har 20 000 kr i lön får en höjning med 136 kr, 30 000 kr ger en höjning med 231 kr och 40 000 kr en höjning med 321 kr. Samma mönster alltså 1,3, 5, 7. Den med högst inkomster betalar absolut mest av en höjning.
   Förutom att de med lägst inkomster får en måttlig höjning kan man också konstatera att höginkomsttagaren i exemplet inte heller betalar så mycket, 321 kr är rätt måttligt.

Låt oss utnyttja detta
Vänstern, jag räknar här S, V, MP och DV i kommunen, S och V i regionen, bägge verksamheterna smälter ihop. V ligger just nu på en höjning av k- och regionskatten på 1 kr 50 öre, 80+70. S ligger på jämnt en krona, 40+60. DV ligger på 80 i kommunen och MP på 40 öre i kommunen. För Vänsterpartiet, men också Socialdemokraterna finns all anledning ta tag i detta. I exemplet ovan med en skattehöjning på en krona skall V alltså plussa på med ytterligare en femtioöring.  Då blir höjningen för den med 10 000 kr 69 kr i höjning, det är trots allt en hacka. Därför bör man, ur både rättviseskäl men också ur taktisk synpunkt särskilt fundera på att sänka avgifter.
   Nu har V förslag på att sänka kollektivtrafiktaxan och ta bort läkaravgiften på vårdcentralen. Detta skulle innebära att många lågavlönade skulle vinna på detta, sammanlagt. Men jag tror att de rödgröna skall ta fram fler förslag på flera avgiftssänkningar. Detta är ett vågspel, vi får kanske höja skatten med ytterligare några ören, men går man ut kraftigt och visar på vad avgiftsänkningarna innebär så bör vi kunna gå ut positivt. Man skall ju komma ihåg att det inte är särskilt lätt att gå ut med rejäla skattehöjningar utan att visa på exempel där det blir billigare.

Seminarium
Med utgångspunkt från ovanstående föreslår jag att DV tar initiativ som innebär att de rödgröna anordnar ett seminarium med de rödgröna i Lund och gärna med S och V i regionen. Det behövs nog en hel dag, lördag förslagvis, för detta. En förmiddag där vi bjuder in ansvariga ekonomichefer, som går igenom hur kommunalskatten ser ut, vem betalar och vem utnyttjar. Vad innebär det om vi höjer k-skatten med, som exempel, en krona? Därefter en eftermiddag där partierna diskuterar en bild på hur vi taktiskt kan lägga upp en valrörelse.

Jag föreslår:
Att styrelsen i Demokratisk Vänster får i uppdrag att jobba enligt ovanstående.


PS! Jag har använt skattetabell 32 för att få fram siffrorna på hur mycket, var och en betalar i k-skatt. Jag har använt tabellerna 33 och 32 för att få fram skillnaden på vad en kronas höjning innebär.
   Jag har också använt hur grundavdraget ser ut genom att använda just de tabeller som finns, dels den för de upp till 64 år och dels den som är för plus 65, det är rätt stor skillnad. I exemplen har jag bara använt de som har lön, hade jag valt pensionsinkomster hade det sett lite olika ut men progressiviteten är densamma. DS!

Gör Stortorget 1 till Lunds kulturslott! av Gunnar Stensson

Lund, november 1913. Kala träd. Det gamla rådhuset revs i våras. Rasmassorna har ännu inte fraktats bort. Nu gjuts grunden till Kreditaktiebolagets påkostade nya bygge. Några kranar eller schaktmaskiner syns inte till. Den tiden har ännu inte randats. En skranglig stege leder ner i schaktet. Någon kör en skottkärra med cement över en vajande träbrygga. En annan skottkärra håller på att fyllas. Cementblandaren står på fast mark. Det gör också han som övervakar bygget, klädd i paletå, kubb och vit halsduk.
   Man kan fortfarande se in mot domkyrkan längs den återstående stumpen av Lilla Kyrkogatan.

Något år senare blir den väldiga stenkolossen färdig med fasader i granit och rött tegel. Den ser inte ut som ett skånskt slott utan som en överlastad kopia av ett skånskt slott.  Man kan tänka sig hur byggherrarna satt på Grand och bestämde sig för att lägga till ett par lejon här och en vapensköld där. Lilla Kyrkogatans före detta öppning från Stortorget är nu den symmetriska byggnadens mittaxel, markerad av en tung port.

Februari 2013. Jag ställer mig vid den gamla gatlyktan. Byggnaden med adressen Stortorget 1 har en rik utsmyckning som jag egentligen aldrig lagt märke till tidigare, trots att jag i årtionden besökt huset som ledamot i Lunds skolstyrelse och utbildningsnämnd.
   På ömse sidor om porten är konturerna av två lejon inhuggna i graniten. Ovanför dem finns ett ansikte omgivet av blonda lockar och prytt med en bevingad hjälm. Siegfried i Wagners opera? Wagner beundrades 1913. Högre upp på fasaden står två lejon på ömse sidor av en liten balkong som ser ut att kunna utgöra en lämplig tribun för en talare som t ex Benito Mussolini. Lejonen är ganska stora men ser små ut på grund av byggnadens proportioner. Jag kan slå vad om att nio lundabor av tio är ovetande om att de existerar.
   Jag blickar upp mot det branta svarta tegeltaket. På takåsen finns en takryttare, ett litet torn av barocktyp, med en sorts vapensköld. Man kan tänka sig hur de gamla finansiärerna satt på Grand och bestämde sig för ett lejon här och en vapensköld där.
   Gatuplanet är mer civilt, kan man kanske säga. I väster restaurang Herkules och i öster Lilla Teatern.

Den som går in genom mittporten hamnar man i en väldig trapphall med marmorsteg och gyllene trappräcken. Just nu disponerar utbildningsnämnden det andra våningsplanet, Kultur och Fritid det tredje och Lunds vägledningscentrum det fjärde. Där låg en gång Naturskolan.

   Det finns många som har anledning att springa i trapporna, tjänstemän, lärare och ungdomar. Guldfärgen på trappräckena är sliten. Nu finns det för resten hiss.
   Utsikten över Stortorget och Kyrkogatan är magnifik. Det är ett av de bästa ställena att betrakta karnevalstågen och 1 maj-demonstrationerna på.

Lundaborna gillade knappast huset, när det byggdes 1913. Det bröt det gamla sambandet mellan kyrka, rådhus och torg, den så kallade treenighet, som präglade centrum i medeltida städer och som Lund var ett fint exempel på. Nu skymde mammonstemplet domkyrkan.
   Och byggnaden hade för mycket av allt. Volym, tyngd, utsmyckning. Arkitekter kritiserade den falska nationalromantiken. Med åren övergick kritiken i skämt. När jag läste kulturgeografi 1969 fällde Nils Lewan fortfarande några ironiska anmärkningar.

Idag är byggnaden värdefull som exempel på hur makten manifesterade sig i arkitektur, konst och kultur i en avlägsen, mycket annorlunda värld, alldeles intill gränsen för den värld vi känner som vår. Den påbörjades 1913. Innan den var färdig bröt första världskriget ut. Därmed var den redan föråldrad.
   Nu ingår den sedan flera generationer i Lunds gatubild. Knappast någon av de som rusar upp och nedför trapporna har ägnat den en tanke.
   Förrän nu, då den gamla borgen kommit i rampljuset igen genom att den borgerliga majoritetens avsikt att privatisera den i samband med att de kommunala förvaltningarna flyttas till glaspalatset på väster. Beslutet att bygga den var på sin tid historielöst. Förslaget att nu sälja till högstbjudande är lika historielöst

Gör STORTORGET 1 till Lunds kulturhus! I de långa, ljusa rummen med deras stora takhöjd finns utrymmen för föreläsningar, musik, utställningar, film, teater, specialbibliotek och ateljéer för olika slag av konstnärligt skapande.  Restaurang Herkules i gatuplanet ger liv åt hela Stortorget under sommarmånaderna. Lilla teatern kan utvidgas och utvecklas med större lokaler och ökade resurser.
   Sekelskiftesmonumentet på Storgatan 1 ligger vägg i vägg med Carmen Izquierdas nutidsmonument Domkyrkocentrum. På andra sidan Kyrkogatan lyser Kinos röda neonskylt. Utanför kaféet vid den lilla Storgatan sitter bohemer till långt in på natten under sommaren. Förr brukade den polske poeten Jan Kunitski sitta där. Stadshallen på andra sidan Stortorget annonserar sina arrangemang med ljusskrift. I hörnet finns Lunds turistcentrum.
   Gör STORTORGET 1 till Lunds kulturslott. Det skulle de gamla magnaterna från 1913 ha gillat.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
23 februari kl 17
Theresia Akhlaghi, piano
Alice Akhlaghi, violin

DOC LOUNGE 22 Februari

CALL ME KUCHU
av Malika Zouhali-Worrall, Katherine Fairfax Wright  / USA, Uganda 2012 / 87 min.
Ugandas regering planerar att införa en ny lag. En lag som skulle innebära att homo-sexualitet kan straffas med döden. David Kato är Ugan-das första öppet homosexuella man och en viktig profil inom HBTQ-kretsarna i Uganda. Tillsammans med andra HBTQ-aktivister driver han en kamp mot att stoppa det nya lag-förslaget.
   Som öppet homosexuell i Uganda är förföljelse och förtal vardag. Genom landets media sprids bilder på homosexuella personer där de anklagas för att bl.a. ha anknytningar till terroristgruppen Al Qaida, religiösa ledare predikar och uppmanar till förföljelse av homosexuella medan myndigheterna står vid sidan av och ser på utan att ta aktion för att motarbeta situationen.
   Dessa förföljelser når en dag sin kulmen när David Kato blir brutalt mördad i sitt hem, en händelse som skakar hela HBTQ-rörelsen i Uganda, men trots alt detta slutar inte aktivisterna kämpa och hävdar envist sina rättigheter.
   Möt Ugandas “Kuchus” i denna fängslande dokumentär om HBTQ-aktivisters dagliga kamp för existens och lika rättigheter i ett land som vänt dem ryggen.GÄSTER & SAMTAL: Precis hemkommen från Uganda gästar Petter Forkstam oss denna kväll och ger oss en rykande färsk rapport om sina erfarenheter från Uganda och hur situationen ser ut för HBTQ-personligheter där idag.
DJ: Klubbarrangören Karin Bäckman & Klubb DecaDANCE crew styr upp de rätta takterna från djsoffan!
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr

Hållbar utveckling och klimat

I vår är alla Lundabor välkomna till en serie kostnadsfria föreläsningar om klimat och hållbar utveckling. Föredragen hålls i Stadshallen klockan 19:00 med mingel från 18:30.
Onsdag 27 februari: Hur får vi saker att hända?
Kom och lyssna på tre personer som på olika sätt arbetar med frågeställningen.
Ola Persson – om hur man gör ett lyckat solcellsprojekt för hemmabruk.
Karin Jansson, agronom och redaktör med mångårig odlingserfarenhet - om hur man får stadsodling att hända.
Olivia Andersson – om PUSH Sverige, en ny organisation med ambitionen att länka samman befintliga initiativ och föreningar i en plattform där unga samarbetar för hållbarhet – en stark ung röst i klimatfrågan.
Hela vårens program »

Helgeands församlingsgård: Café Torsdag 28 februari kl 13

När de gamla gudarna dog. Grekiskt och kristet på väg mot senantiken
”De gamla gudarna” är de vi känner från den grekiska mytologin. Vid kristendomens framträdande i mitten av första årh. e. Kr., har de, i stort sett spelat ut sin roll. Den antika väldens övergång från ett pagant, hedniskt förflutet till en kristen framtid är ett tema som fascinerat Lars sedan han började sina klassiska studier 1953.
   Gustave Flauberts ord har följt honom länge ”När de gamla gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, rådde ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan bara var till.
   Lars Rydbeck är docent i nytestamentlig filologi och Nya testamentets grekisk-romerska omvärld.

Det allra heligaste

i vår nutid är den privata äganderätten. Det är lite märkligt eftersom de flesta människor inte äger något, det man äger är oftast bara ett lån. Det vill säga en rätt att utnyttja något. Som en bil. Eller en lägenhet. I bägge fallen ligger det verkliga ägandet hos banken. Äger du verkligen något?
Johan Ehrenberg (ETC Malmö 15/2)

Mer om projektet en socialistisk rikstidning av Gunnar Stensson

Det handlar om tio tusen prenumeranter i hela landet. På sätt och vis ganska blygsamt. Därigenom möjligt. 10 000 prenumeranter, kanske dubbelt så många läsare, en socialistisk samsyn för politisk kamp.
   Målet för insamlingen som ska finansiera tidningen är 3 miljoner under första kvartalet. Det uppnåddes redan i mitten av februari. Målet beträffande antalet prenumeranter under samma tid är 200. Det har redan överträffats.
   Fredagen den 22 februari kan du konstatera ökningen den senaste veckan i ”ETC Malmö”. Där finns också anvisningar för hur du kan förhandsprenumerera eller ge tidningen lån på två år mot en ränta på 3 %.
   Maria-Pia Boëthius skriver: ”Vi behöver en annan infallsvinkel på världen, en annan berättelse än propagandan som etablerade medier inklusive SVT gett oss under de senaste decennierna.”

Erik Kågström

Som man kunde läsa i förra numret så har Erik gått bort. Erik är en mycket viktig person i Veckobladets historia. Utan Eriks stöd hade det inte varit möjligt att utveckla VB på det sätt som skedde under bladets första tio år.
   Under senare år har Erik varit en regelbunden skribent i Veckobladet. Han var ovanlig som VB-skribent genom att han valde ett tema som han sedan skrev om ut lite olika synvinklar under en längre tid. Både hans ihärdighet och djupa insikter i de ämnen han valde kommer att saknas mycket av läsare och redaktion.
   Jag har samlat ihop två av hans senaste teman i ett dokument som den intresserade kan ladda ner här nedan.
Peak Oil »
Det nya samhället »
Göran Persson

PS
När jag höll på att samla ihop Eriks texter så tänkte jag att även Gunnar Stenssons precis avslutade artikelserie, På Olof Palmes tid, borde samlas ihop till ett dokument.

Kino: ”Godheten” av Gunnar Stensson

Stefan Jarls film ”Godheten” är en essay om dagens profitsamhälle. Ekonomijournalister från Svenska Dagbladet beskriver hur bankväsendet och finanskapitalet profiterar på samhället och hur Sverige under det senaste årtiondet blivit mer ojämlikt än det varit sedan 1920-talet.

I en intervju i ”Nya Upplagan” säger Stefan Jarl: ”Sveket, det är värst. Ingen ställer längre upp för de grundläggande värderingarna inom arbetarrörelsen. Man har utan protester låtit Alliansen montera ner allt som har med empati och solidaritet att göra, dom som en gång byggde det här landet ligger nu i sina nedpissade blöjor och får betala priset för riskkapitalisternas miljarder i skatteparadisen.”
   Mest givande är en lång intervju med författarna till boken ”Jämlikhets-anden”, Richard Wilkingsson och Kate Picket, som forskat om det ojämlika samhällets skadeeffekter. De konstaterar att ojämlikheten skadar hela samhället, inte bara dem som befinner sig längst ner utan faktiskt också dem som befinner sig på toppen. Den förstör skolan, vården och omsorgen. Våldet på gator och i hem ökar. Kvinnomisshandeln ökar. Fascismen ökar. Fängelserna blir överfulla.
   Se filmen för dess ekonomiska, sociala och politiska genomgångar som ger sammanhang åt alla de sanningsfragment du forskat fram om det svenska samhällets utveckling de senaste 20 åren.

Se filmens trailer »

Vad vilja socialdemokraterna? av Gunnar Stensson

Så här skriver Aftonbladet 21/2.  ”Problemet med Socialdemokraternas ekonomiska politik är att den är feg, och inte hänger ihop med ambitionerna när det gäller skola, välfärd och ekonomi. Det sänker betyget.”
   De socialdemokratiska partiorganisationerna i Skåne är mer ambitiösa. De vill att kongressen i april bifaller följande förslag:
   Malmö arbetarekommun vill ha förbud för välfärdsverksamheter i aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag och enskilda firmor.
   Kristianstads arbetarkommun vill ha förbud mot att plocka ut vinst vid vinst av friskolor.
   Socialdemokraterna i Lund vill ha lagstadgat förbud mot vinster i skol-, vård- och omsorgssektorn.
   Arbetarekommunerna i Svalöv och Landskrona kräver att lagen om valfrihet (LOV) rivs upp.
   S i Trelleborg kräver att S kraftfullt tar avstånd från vinster i äldreomsorgen.
   Partidistrikten i Helsingborg och Östra Göinge kräver kommunalt veto mot friskoleetableringar.
   Skånes partidistrikt kräver att alla utförare av offentligt utförd välfärd ska uppfylla kraven på icke vinstdrivande företag.
   Den socialdemokratiska partistyrelsen avstyrker samtliga förslag. Vad säger kongressen?  De skånska socialdemokraterna har opinionen med sig. Upp till kamp!

Frukost för gentlemän: SOL- centrum av Lucifer

Till de många saker man saknat efter Gunnar Sandin hör hans systematiska genomgång av Lunds kaféer på jakt efter den ultimata läckra, om än inte näringsrika, frukosten. Gunnar stipulerade vari den skulle bestå: kaffe, en ostmacka och ett wienerbröd, helst i en lugn och angenäm miljö, gärna med tidningar.
   Det är inte lätt att leva upp till föregångarens återhållsamma, sakliga och kritiska prosa, men det är inget skäl att inte fortsätta serien. Här finns plats för alla VB-läsare och jag tar mig friheten att börja.
   SOL-centrum på Helgonabacken har nu ett antal år på nacken och får väl anses ha blivit en framgång. Det är bra att samla många ämnesinstitutioner på en plats för att dela funktioner och socialt liv. Den lilla cafeterian är förstås primärt avsedd för studenter och anställda, men det är fritt fram och öppet vardagar 8-17. Här finns då också servering av sallader och en lunchbuffet, men här koncentrerar vi oss på fikastället.
   Man ställs då omedelbart inför den förändring av smak och utbud som skett sedan Gunnar startade serien, Det är inte längre tal om några frasiga wienerbröd med glasyr, sylt eller vaniljkräm – den arten är numera utrotningshotad. Man slipper förvisso de svällande amerikanska muffins som dominerar de moderna kaffebarerna, men man får alltså nöja sig med en lite kletig och inte så välbakad standardkanelbulle. En halv fralla med ost gives i kyldisken och kaffe tappar man upp i en pappmugg. Kaffet är OK och kan enligt tidens sed kompletteras med mjölk ur en annan tank. Blickarna drogs mot mig när jag drack kaffe på bit (utmärkta bruna sockerbitar!). Kalaset gick på 35.- och det är inte dyrt.
   Miljön då? Ja, lite slamrigt är det i hallen och under lunchtid också lite trångt. Den bildade konversation man ev. hade bespetsat sig på uteblir – lärarna föredrar tydligt det egna institutionskaffet och syns sällan här. Tidningar får man gå in bakom bibliotekets glasdörrar för att läsa, ett magert utbud bestående av DN, SvD och Sydsvenskan. Ingen Politiken, ingen Le Monde eller Frankfurter Allgemeine, som väl är självklarheter i språkundervisningen – tjuvhåller man på dem på ämnes- institutionerna?
   En rätt påver frukost alltså (man kan dock få bättre mackor om man pröjsar) och knappast värdigt en gentleman. Men såna finns det kanske inte så många heller längre?

Gymnasieskolan Consensum av Gunnar Stensson

figurerar både i Dagens Nyheters och Sydsvenskans analyser av skillnaden mellan betygsättningen och resultaten på centrala prov som en av de skolor i Sverige som drivit betygsinflationen längst.
   73,7 procent av eleverna har fått för höga betyg i matematik A1C. Tre elever av fyra har alltså fått för höga betyg. Det innebär att i en klass med 28 elever har 21 fått för höga betyg och därmed en orättvis fördel jämfört med elever från skolor med professionell betygsättning.
   Per Almén, ersättare för S i utbildnings- nämnden gör i en insändare (SDS 21/2) kommentaren att ”när en utbildning blir en marknad där eleverna är kunder är frestelsen stor att skolorna använder betygen som lockbete i konkurrensen om eleverna.”
   Consensum svarar att de nationella proven ”inte alltid är en bra värdemätare på likvärdighet i betygsättningen”. De skolor som respekterar resultaten i de centrala proven påstås ”stänga betygen”.
   Consensum däremot ”håller kursen öppen”.
   Per Almén är värd all uppmuntran i den demokratiska kampen mot betygsinflationen.

Vid frukostbordet av Asch

Så kommer de nya förslagen till stationsområde och spårvagnshållplats i tisdagens Sydsvenska. I vänsterpartiets kommunalpolitiska grupp hade Hanna kvällen innan presenterat dem för oss. Visst är det viktiga förändringar till det bättre sedan de förra förslagen. Men ändå kan man inte förstå varför delar av godsmagasinet måste rivas för att få plats med en butiksgalleria kallad resecentrum. Tycker Lunds politiker att det finns för få tomma butikslokaler i stadskärnan? Troligare är väl att fastighetsägaren Järnhusen kräver en butiksgalleria. Men skulle de inte bygga något alls om kommunen utnyttjade sitt planmonopol och vägrade?

Klart är i alla fall att tullhuset ska få vara kvar. Det är bra, men det fanns en tveksamhet i gruppen till den stora framstickande huskroppen som tullhuset eventuellt skulle byggas ihop med.
   Gångbron över spåren är ritad på ungefär samma plats som den befintliga och gruppen vill inte acceptera att denna mycket vackra och fullt funktionsdugliga bro bytts ut mot den fyrkantiga lådan på ritningen.
   Bevarandefrågor var en gång en av vänsterpartiets stora vinnarfrågor, och det kan vi försöka göra dem till igen. För min del känns det som om jag är med och förvaltar arvet efter Thomas Schlyter, som förutom allt engagemang han la ner för bland annat Godsmagasinet satt i en bevarandekommitté som kommunen då hade. Nu kommer striden också att stå över Stortorget 1. Nej, där finns inga rivningsförslag, men bevarandefrågor gäller inte enbart stenarna och teglet, det är också en fråga om att hitta användningar som ger liv och kreativitet åt staden.

Den första vårdagen av Gunnar Stensson

Avenboken står med blöta fötter i grå snö under låg himmel. Stammen vrider sig mot ljuset, muskulös och knölig. Där sitter en råka. Näbben öppnas mot himlen. Kraa!
   Koo kokoho koo. Grå duva kuttrar för första gången i år. Och där: en skata med en torr kvist i näbben. Bobygge. Skator med torra kvistar är verklighet. Fredsduvor med olivkvistar är fiktion.
   Och vad nu? Några gula vintergäck i dungen vid skolan. Jag har svårt att tro det.
   Disigt väder. Dammarnas svarta vatten svämmar över. Vatten flyter i smala rännor över vallen genom det vissna gräset, ner i ån. De bruna kaveldunen är sönderslitna av hungriga näbbar. Blöta tussar skräpar på den hala stigen.
   Flera storskarvar har övervintrat här, snabba, rovlystna, svarta. I flera veckor har två stora flockar svartvita viggar legat till synes orörliga i den största dammen. Äter de aldrig? Finns det något att äta?
   En svan har blivit brunstig. Han vet inte vad det handlar om, han forsar bara omkring i ursinne med höjda vingar och halsen lutad bakåt till hugg.
   Men bläsänderna kommer lätt undan. Mio min mio visslar de. Snart ska de iväg till Kola-halvön och trakterna däromkring. Liksom viggarna.
   Hundratals gäss trumpetar förbi i våg efter våg.
   Så skrev jag för ett par dagar sedan. Nu är det vinter igen, den fjärde. Vattnet fryser. Den söndertrampade blöta snön har förvandlats till knölig, hård cement, mycket hal.
   Vi måste vänta och härda ut, såväl fåglar som folk.

Bilväg klyver Solhällans koloniområde av Ulf Nymark

Kommunens byggnadsnämnd har nu, vilket framgått av bland annat artikel i Sydsvenska Dagbladet, fattat beslut om inriktningen på det fortsatta detaljplanearbetet för det nya bostadsområdet Solhällan. Området ligger öster om koloniområdet med samma namn.
Inriktningsbeslutet, som en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Moderaterna och Folkpartiet står bakom, innebär att bilvägen till det nya bostadsområdet dras från Fritjofs väg och genom koloniområdet. Miljöpartiet och Centerpartiet röstade emot. Beslutet innebär att:
 1 Koloniområdet klyvs i två områden av den barriär som bilvägen med sina ca 1400 motorfordon per dygn kommer att utgöra.
 2 Risken för trafikolyckor ökar markant i koloniområdet. Fritjofs väg som enligt Stadsbyggnadskontorets beräkningar i dag trafikeras av 4400 motorfordon per dygn kommer att trafikeras av närmare 6000 motorfordon per dygn. (Som jämförelse kan nämnas att Bredgatan, söder om Vallgatan, trafikeras av 4900 bilar per dygn och Clemenstorget, södra sidan av 5100 bilar per dygn).
 3 Avgaser och köbildningar tilltar. På inte särskilt lång sikt hotas syrenbuskar och oxelträd, inte bara av avgasmängder, utan framför allt av den breddning av Fritjofs väg som är att vänta (fast detta ingår inte i planen).
 4 Bollplanen kommer att stympas – buskar och träd vid bollplanens södra del utplånas.
 5 Trafikolycksriskerna ökas markant för alla som bor vid Fritjofs väg och närliggande gator. Särskilt utsatta blir förstås barnen.
   Koloniföreningen har föreslagit att tillfartsväg till bostadsområdet ska ske från Sandbyvägen. Detta avvisas av den politiska majoriteten fast detta alternativ inte prövats på ett seriöst sätt.
   Solhällans koloniområde ska skyddas i detaljplan, heter det. Visst: men först en rejäl bilväg genom kolonin.

Siffror av Sven-Hugo Mattsson

Med braskande rubriker redovisar Sydsvenskan, för en månad sen, siffror som visar att det skett ett trendbrott med trafiken i Lund. Vi cyklar mycket mer, får man för sig, vi åker mer buss i Lund och bilåkandet minskar. Min omedelbara reaktion är att Sydis inte ifrågasätter siffrorna och värderar dem. Om man tittar noga på siffrorna och ser hur man mätt så konstaterar jag att materialet är så osäkert att man borde skrivit att resultatet är just, osäkert. Siffrorna kan klart stämma, det vore bra om det är ett trendbrott, men det är tveksamt. Sydis borde helt enkelt kritiskt granskat sifforna, som är journalismens grej. Man har inte tagit hänsyn till folkökning, väder, konjunktur, arbetslöshet och att siffrorna i huvudsak bygger på statistik, som i sig är en osäkerhetsfaktor.

Cykeln
Med rubriken att lundaborna cyklar 5 varv runt jorden varje dag och med en kurva som pekar rätt upp i himmelen får vi, som det verkar, en otvetydig bild att vi cyklar mer. När man tittar närmare på hur man mäter ser man att det finns osäkerhetskällor. Mätningen går till så att man räknar antalet cyklister vid 90 mättillfällen under två veckor i månadsskiftet sep-okt. Det är ambitiöst och det ger säkert en hyfsad bild. Men man borde mätt vid fler tillfällen, jag menar hur var vädret under dessa veckor? Man bör nog inte värdera år från år utan se detta långsiktigt, så då gör jag det.
   I kurvan över de senaste 20 åren ser man att cyklandet, i antal kilometer, har ökat med 35 %, denna siffra är betydligt säkrare och kan användas. Men Sydis gör det grova felet att inte ställa detta mot den kraftiga folkökning som skett, den relevanta siffran är ju hur mycket ökningen är per person.  Lundaborna har blivit runt 20 % fler under dessa 20 år och därför är det rimligt att reducera ökningen med detta. Då minskar siffran på ökningen till ungefär 12 % (135:120). Lund har dessutom blivit större under dessa 20 år, det har skett en rejäl byggnation, särskilt i ytterkanterna. Vi måste ha med hur långt var och en cyklar nu och då. Säg att varje cykeltur har ökat med 12 %, vilket är troligt! Om min hypotes är riktig, vilket jag i all ödmjukhet inte påstår, så kan det vara så att andelen lundabor, i procent, inte ökat alls. Jag menar med detta att det gäller att ifråga den här typen av siffror, alltid.

Bilen
Dagen efter finns rubriken ”färre bilar stadig trend”. Därmed är trenden, så att säga, fastställd, tycks det. Man redovisar att det gäller de kommunala vägarna, men inte särskilt tydligt. Jag menar, det är väl inte konstigt att vi får färre bilar på de kommunala gatorna när vi ständigt bygger ut ringarna, det är väl just vitsen med detta, att bostadgator inte skall belastas med genomfartsvägar. Om man skall redovisa biltrafiken måste man ha med hur det ser ut på de statliga vägarna. Just detta att biltrafiken minskar på de kommunala är något som Lunds kommun skryter med.
   Enligt kurvan för hur biltrafiken ser ut ser man knappast att det finns en stadig trend nedåt. Det är faktiskt så, enligt kurvan, att vi har mer biltrafik 2012 än 2007. Det var först mellan 2011 0ch 2012 man såg ett tapp, rejält sådan. Här någonstans blev Sydöstra vägen klar, hur mycket betydde den för den minskade biltrafiken på de kommunala vägarna? Vad betydde konjunkturen för nedgången, här finns fler frågor att ställa.  Jag noterar också att Sydis inte redovisat siffrorna för hela Lund ännu.

Opinions mätningar
De siffror vi ser ovan kan jämföras med de opinionsmätningar vi ser då och då. De har ungefär samma osäkerhet. Häromdagen kom två mätningar, de spretade åt olika håll. Det kan skilja flera procentenheter på samma parti. I ena mätningar går ett parti klart uppåt för att gå ner i den andra mätningen. Dessa institut har åtminstone vett att fastslå att den eller den siffran är statistiskt säkerställd, därmed får vi underförstått reda på att de andra siffrorna inte är det. Jag har, vill jag säga, god tilltro till statistik, där skiljer jag mig från Mark Twain, men det är trots allt inte sanningen. Tyvärr kommer dessa siffror att användas av Alliansen, Tove Klette har redan gjort det. Det är för övrigt en konstighet i detta. Klette använder siffran om minskad biltrafik för att skryta om Lunds miljöarbete. Hon är alltså medveten om bilismens negativa betydelse för utsläpp av växthusgaser. Ändå bygger hon och hennes Allians ut bilismen maximalt med nya vägar, bara för bilismen, nya trafikplatser och p-hus. Det senaste är förslaget om p-huset under Galten, alltså ännu mer trafik och avgaser i Lunds Centrum.

PS det var väl Mark Twain som myntade uttrycket: lögn, förbannad lögn och statistik.

”Den viktigaste vinsten med välfärden är själva välfärden” av Gunnar Stensson

Det skriver Daniel Suhonen och Dany Kessel i en debattartikel i DN den 18/2.
   80 procent av svenskarna tycker att välfärdens driftform spelar stor roll. 67 procent vill att välfärden ska utföras av offentlig sektor alternativt med komplement av andra utförare. Endast 8 procent av svenska folket anser att det ska vara fritt vinstuttag. En majoritet, 59 procent, är beredda att betala högre skatt, om den går till skola, vård och omsorg.
   Uppgifterna är hämtade från ”Välfärden är vinsten: Hur hanterar vi vinstintresset i välfärden?”, en rapport som ”Katalys – institut för facklig idéutveckling – “ tagit fram. Katalys är en tankesmedja som grundades av sex fackliga organisationer vid årsskiftet.
   Rapporten konstaterar att det var stora och ofta riskkapital-ägda koncerner som blev vinnarna när välfärden privatiserades. Att bedriva välfärdsverksamhet med skattepengar är en mycket lukrativ verksamhet. Rörelsemarginalerna är större och riskerna mindre än i övriga näringslivet.
   Rapporten menar att LO:s, V:s och MP:s förslag mot vinster i välfärden är otillräckliga och att de förutsätter en komplicerad kontrollapparat som blir stor och kostsam.

”Katalys” förespråkar en stopplag som förbjuder vinstdrivande aktörer i välfärdstjänsterna!
Den skattefinansierade välfärden ska bedrivas av offentlig sektor med inslag av alternativa driftformer enligt non profit-principer.
   Reformen ska genomföras under en övergångsperiod där ingångna upphandlingar får löpa ut samtidigt som en ”Välfärdskommission” inrättas med stora befogenheter att återta verksamheter och lösa vinstdrivande aktörer från deras kontrakt.
   LOV, lagen om valfrihet, avskaffas.
   Genom detta regelverk kommer skatteläckaget att försvinna som problem och oseriösa aktörer med i huvudsak vinstmotivet som drivkraft att lämna välfärden.

”Gör vinsterna i välfärden till valfråga 2014!” föreslår Suhonen och Kessel.
   Svenska folket är djupt kritiskt mot skatteläckaget ur välfärden och vill att frågan åtgärdas. För den rödgröna oppositionen innebär detta en stor möjlighet att mobilisera de egna väljarna och göra inbrytningar bland borgerliga väljare!

Sydsvenskans ledarsida hånade förslaget redan följande dag. ”Kalkylen rymmer nog en hel del glädje” heter det. Samma dag rapporterar nyhetsdelen att företagshemligheterna stoppar insyn i den privata vården. Av arton privatägda äldreboenden är det bara två som ger möjlighet till insyn i verksamheten, trots att tidningens reporter ansträngt sig ända sedan mitten av oktober 2012.
   I tidigare artiklar har Sydsvenskan konstaterat att kraven på privata vårdnadsföretag är lägre än på offentliga och att tillsynen är bristfällig. Kan den bli annat i anstalter som vägrar insyn, men där de gamla hålls inlåsta? 

”När man lägger ut verksamhet på entreprenad skär man av en massa möjligheter till medborgerlig insyn”, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt i en kommentar på samma uppslag. LOV-lagen ger borgarna möjlighet att främja privata geschäft för att hålla skatten låg.
   I uppföljande artiklar den 20 och 21/2 framhålls att de oanmälda kontroller som är nödvändiga i privata vårdbolag är kostsamma. En billig entreprenad innebär ökade kostnader för kommunen. Moderata ordförande i fem kommuner slätar efter bästa förmåga över anmärkningarna.
   Men vård och omsorgsnämndens ordförande i Lund Lars Johansson (M) anser inte att det behövs någon skärpt tillsyn av entreprenörer. ”Man får ju inte vara så misstänksam att man blir nästan polisiär.” Broderligt förtroende mellan politiker och profitörer.

Alliansen kämpar för profiten i skolverksamheten
Den 18 februari kan man läsa om den så kallade Friskolekommittén där alliansen försöker övertala utvalda oppositionspartier (S och MP) att acceptera förslag som ger riskkapitalbolagen möjlighet att profitera på skolverksamheten. De accepterar inte att kommunen ska få inflytande när fristående skolor ska etableras.
   Nänä. Men kommunen får sopa upp efter spekulanterna när vinsten sinar, som senast i Kävlinge. Inte heller accepterar alliansföreträdarna ett MP-förslag som kräver att fristående riskkapitalbolag ska skriva in i sin bolagsordning att huvudsyftet är att bedriva undervisning och inte att sträva efter vinst. När S föreslår att man ska lagstifta om lärartäthet säger de också nej. Det hotar ju vinstmarginalen i det korrupta systemet.
   Reportern konstaterar: Om partierna inte kommer överens kan friskolor bli en valfråga.

”17 av 23 välfärdsföretag som tar emot skattepengar för att driva verksamhet i Sverige betalar inte någon skatt trots höga rörelsevinster.”
   I Sverige, Norge och Finland vill flera kommuner utesluta leverantörer med koppling till skatteparadis ur sin upphandling. Svenska jurister hävdar att ”enligt lagen om offentlig upphandling får inte företag diskrimineras.
   ”Lagen är inte i fas med det allmänna rättsmedvetandet. Det är hög tid att verklighetsanpassa den”, skriver James S Henry, Tax Justice Network, tidigare chefsekonom på McKinsey Co, Gunilla Andersson, Attac Sverige, Carina Nilsson, kommunalråd S, Malmö och Annika Lillemets, MP.  (SDS 19/2)

Region Skånes egen gudfader Michael Sandin, M, planerar att bolagisera hälften av de offentligt ägda vårdcentralerna i den kommunala vården så att insynen där ska bli lika dålig som i de privatägda. ”Med ökad frihet kan vårdcentraler få bättre möjligheter”, säger han. Det ger större chans till nedskärningar.

Erik Kågström

Så är alltså också Erik Kågström borta. Han dog i måndags, 88 år gammal. Han var en av de första i Lunds Kommunistiska Blåsorkester, sedermera Röda Kapellet, en elegant på trombonen och en god och generös kamrat.
   För de många som har en fix föreställning om hur en vänsterpartist ska vara måste Erik ha varit osannolik. Han var på 1950-talet en person man kunde beskåda i Vecko-Journalens mingelreportage, en framgångsrik neurokirurg ständigt omgiven av vackra kvinnor. Han flyttade söderut, till Limhamn, och blev på vägar jag inte vet, socialist. Med sitt tryckeri, ACU-press gjorde han partiet stora tjänster, t.ex. med tryckandet av detta blad i en källare på Fredsgatan. Med sin livsledsagare Margareta blev han en stöttepelare i Vpk Lund.
   Med sin breda musikaliska bildning var han förebild för oss som var enkla statister i det tunga brasset och jag kan fortfarande höra inom mig hans förstatenorstämma i Internationalen. Hans yrkesliv vet jag inget om men han tvekade inte att åka till Chile efter Pinochets kupp 1973 för att hjälpa skadade kamrater.
   Men det mest imponerande med Erik var hans vitalitet på senare år. Han började förbluffande nog spela fiol, han lärde sig att steppa! Och hans omsorg om världen resulterade i att han engagerade sig djupt i resurs- och klimatfrågor. Hans ihärdighet på den punkten torde vara väl känd för VB:s läsare som i hans många artiklar fått lära sig begreppet ”peak oil”.
   Jag tror vi är många som kommer att sakna Erik. Av honom har vi kunnat lära hur man kan vara som kamrat, musikant och människa,
Sten H

---

Erik Kågström har gått bort. Men hans texter lever kvar i Veckobladets nu 40-åriga krönika om Lund och världen. Varje människa har, nej är, ett eget unikt perspektiv. Ett sätt att se, ett sätt att tänka, ett sätt att värdera, ett sätt att leva och att arbeta. Erik Kågström var alltid självklart närvarande. Han sökte och förmedlade in i det sista med vetenskaplig exakthet kunskap om miljö, olja, energikris, ekonomisk kris. Han sökte en tänkbar, möjlig framtid för vårt samhälle. Det han såg tog vi del av, införlivade, bearbetade och förde vidare i vår gemensamma strävan att förstå världen. Hans tankar lever som en del av vårt kollektiva medvetande.
Gunnar Stensson

DOC LOUNGE 19 Februari

Jason Becker: Not Dead Yet
Av Jesse Vile / USA 2012 / 97 min
Ingen trodde att rockstjärnan och gitarrgeniet Jason Becker skulle leva länge nog för att uppleva sin 25 års dag. Som 19-åring blev Becker, nyss handplockad som gitarrist i David Lee Roth’s band, diagnostiserad med nervsjukdomen ALS och fick beskedet att han aldrig skulle göra musik igen och bara hade några få år kvar i livet.
   22 år senare, förlamad och utan talförmåga är Jason fortfarande vid liv. Och har funnit nya sätt att skapa musik.
   Filmen är den första fullständiga dokumentären som skildrar gitarristens liv och öde och har producerats i nära samarbete med Becker-familjen som har bidragit med privata familjebilder och aldrig tidigare visade klipp.
SAMTAL & GÄSTER: Thomas Olsson, musikforskare vid Lunds universitet inleder visningen med en kort introduktion om Jason Beckers och den musikmiljö han levde och spelade i. (OBS! In English)
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr

Internationella gruppen

samlas i Vänsterpartiets lokal onsdagen den 20 februari klockan 19.
   Alla välkomna, oavsett parti- eller organisationstillhörighet. Tema: Västliga ingripanden i konflikter i Mellanöstern. Exempel: Mali och Syrien.
   Som underlag för samtalet finns i detta nummer av VB en text av Immanuel Wallerstein om Frankrikes ingripande i Mali och en av Paul Krugman om det internationella samhällets passivitet inför inbördeskriget i Syrien.

Välgörenhetsgala

Vägen till Palestina har arrangerat en välgörenhetsgala för Palestina. Denna galan kommer att äga rum den 22 februari 17:30 i Arena 305, Lönngatan 30, Malmö.
   Syftet med denna galan är att man ska få chansen att komma närmare den palestinska kulturen och lära sig mer. Kvällen kommer bland annat att innehålla såväl palestinsk folkdans och poesi,musik och stand-up komedi.
   Det kommer att finnas mat samt palestinska hantverk till försäljning, pengarna vi får in går oavbrutet till dem behövande i Palestina, via Nordisk Hjälp.

Hur ska vi fortsätta? Internationell solidaritet 1973 och 2013 av Gunnar Stensson

På 1960- och 70-talen var det lätt att ta ställning. De europeiska och amerikanska imperiernas kolonier i Afrika, Asien och Latinamerika kämpade för frihet mot sina förtryckare. Många av befrielserörelserna var marxistiskt skolade. Det gällde inte bara att befria länderna, det gällde också att skapa socialistiska och demokratiska samhällssystem.
   Den stora, men just därför diffusa, vision som delades av många handlade en sorts världsrevolution. I en av Vietnamrörelsens sånger uttrycks den med orden ”Som en flodvåg reser sig folken.” I marxistiskt präglade demonstrationer framfördes parollen ”Internationell solidaritet. Arbetarklassens kampenhet.”
   När USA var som värst nedgånget under Nixon hoppades många på en omvälvning där. Även Sovjetunionen tycktes vara på väg mot demokrati. Länderna i Östeuropa skulle snart vinna nationellt självbestämmande.
   Att engagera sig internationellt var betydelsefullt också för utvecklingen i Sverige.
   Visionen var kraftfull. Och den såg ut att börja förverkligas. Vietnam, Laos, Kambodja och de afrikanska staterna befriade sig. Starka rörelser var verksamma i Latinamerika. Sovjetunionens förstenade diktatur öppnades. Lydstaterna befriades. Estland, Lettland, Polen, Tjeckoslovakien och alla de andra.

Attacken mot World Trade Center ledde till ”kriget mot terrorismen”. Den världsomspännande demonstrationen mot USA:s avsikt att angripa Irak för exakt tio år sedan (det var sol och minusgrader den dagen i Lund) blev den hittills senaste folkliga massmobiliseringen för fred. Efter ett par månader stövlade USA in i Irak ändå. ”Mission accomplished” sa Bush.
   Konsekvenserna av hans sanslösa chauvinism plågar fortfarande världen – och inte minst USA.
   Desperata muslimska grupper, rättslösa på grund av terrorstämpeln, står mot de mäktiga nationerna i Väst med USA i spetsen, samtidigt som de försvårar och fördröjer den demokratiska utvecklingen i ”den arabiska våren”.
   Sekteristiska konflikter föröder länderna i Mellanöstern. De är en konsekvens av imperialistiska övergrepp under 1900-talet. Giriga aktörer underblåser och utnyttjar krigen för egna syften. Olja. Metaller.  Demokratins fiender som Saudiarabien rustas av USA, Tyskland och Sverige. I två artiklar nedan analyseras konflikterna i Mali och Syrien.

Kapitalism och utsugning är fortfarande huvudfienderna. De allra rikaste är rikare än någonsin och har störtat världens folk i två stora ekonomiska krascher. Konsumtionstillväxten förbrukar jordens ändliga tillgångar av metaller och olja. Rika länder roffar åt sig den produktiva jorden i Afrika. Haven utfiskas. Och kanske värst av allt: den globala uppvärmningen har blivit ett hot mot mänskligheten.
   Vi måste studera den komplexa verkligheten och finna nya former och organisationer för vårt motstånd. Det är viktigare än någonsin. Vi måste förbereda folkens kommande flodvåg.

Årsmöte i Vänsterpartiet Lund av Sten H

V Lund hade årsmöte förra helgen och stämningen var god. Det är ingen hemlighet att partiföreningen hade en djup svacka i början av 00-talet, med hårda interna motsättningar och medlemsflykt. Men nu är det andra tider – i fjor fick man 48 nya medlemmar! Man kan spekulera om orsakerna, t.ex. en ny förnuftig och debattskicklig partiledare, avflyttning av nytraditionalister och en allt grövre borgerlig politik.
   Årsmötet samlade drygt 40 medlemmar och hölls för första gången i det nygamla Folkets Hus, ”Wieselgrens minne”, på Kiliansgatan. Som vanligt spelade kommunalpolitiken en stor roll i redovisningen av det gångna året. Vänsterpartiet får nog sägas vara det ledande oppositionspartiet – S ligger oftast lågt i styrelser och nämnder medan Mp har en klen organisation och oklara politiska avsikter. Men det håller på att ändras: S verkar ta sin oppositionsroll mer på allvar och Mp tar nu egna politiska initiativ, mycket glädjande men V (och eventuellt DV) får se upp. Det kommer att bli spännande i den lokala valrörelsen 2014.

Ett aktivt år
Annars är det sjukvårdsfrågorna som har växt fram som de mest engagerande.  Borgarnas sammanslagning av universitetssjukhusen i Malmö och Lund, kopplat med nedskärningar vad gäller personal och platser har mött motstånd hos lundaborna både som patienter, anställda och medborgare.
   Partiföreningen har haft ett aktivt år, med många utåtriktade aktiviteter och där är vi som vanligt ensamma. Många partier tycks fungera allt mer ungefär som i USA: val-organisationer som dyker upp vart fjärde år. V Lund kämpar emot på den punkten, har torgmöten varje vår och höst, och driver kampanjer med flygblad och allt.
   Det var stor, kanske alltför stor, enighet i nästan allt på årsmötet. En debatt om en valberednings funktioner utspelades dock, liksom om en motion om Kommunrevisionen. Motionären ville att vi i Lund skulle ha det som i den överväldigande majoriteten av andra kommuner, nämligen att dess ordförande och dess majoritet skulle ligga i minoritetens händer. Det skulle stärka dess ställning och öka intresset, menade motionären. Alls icke, fick vi höra, då skulle vi bara få en massa politiskt käbbel där majoriteten stod mot minoriteten. Dessutom skulle man då missa den funktion den fyller i dag där majoriteten har möjlighet att se till att nämnderna handlar i enlighet med fullmäktiges beslut. Lite oväntade synpunkter i ett parti som inte brukar vara rädd för motsättningar och som sällan har anledning att bekymra sig över självsvåldiga nämnder. Men resultatet blev, något överraskande, att motionen avslogs efter votering, och allt förblir alltså vid det gamla.

Ett långt möte
Årsmötet började kl 11 och var klart kl 18, låt vara med en timmes måltidspaus. V Lund upprätthåller verkligen den gamla folkrörelse- och möteskulturen även om det kostar på för mötesdeltagarna. Det tråkiga är bara att det blev så där en timme politik och fem timmar om apparaten kring den.
   Hur som helst tycks nu V Lund gå mot ytterligare ett aktivt år. I dagarna har borgarna bjudit på en ny uppslagsända. De har beslutat sälja Stortorget 1, den magnifika byggnad där restaurang Stortorget finns i bottenvåningen liksom Lilla teatern. Varför? Jo för att det är utförsäljningar som ska rädda kommunens dåliga finanser. V Lunds första stora framgångar nåddes genom att man blev stadsmiljöns främsta förkämpe. Kommer historien att upprepa sig?

Ingripandet i Mali: Modigt eller katastrofalt? av Gunnar Stensson

I Veckobladet nummer 4 uttryckte Lucifer oro för vad som kan komma att hända i Mali efter det franska ingripandet. Han är inte ensam. Det har flera andra bedömare också gjort. Immanuel Wallerstein till exempel. Det finns skäl att kortfattat återge hans analys, skriven den 1 februari – i synnerhet som de senaste dagarnas utveckling bekräftar den.

Frankrikes president Hollande fick en formell begäran från Malis president att genast sända trupper, eftersom Malis armé befann sig i full reträtt och det var sannolikt att fundamentalisterna skulle ta kontroll över huvudstaden Bamako och makten över hela landet. De franska trupperna måste nå fronten nu eller aldrig.
   President Hollande kände att världsopinionen stödde inmarschen. FN hade enhälligt erbjudit regeringen i Mali sitt politiska stöd och gett de afrikanska länderna i regionen fullmakt att bistå den. Problemet var att de afrikanska trupperna inte skulle hinna bli klara att ingripa före midsommar. Hollande kände att Frankrike inte kunde vänta så länge.
   Algeriet, som tidigare motsatt sig varje form av militärt ingripande – också av afrikansk trupp - förklarade sig nu villigt att acceptera att franska stridsplan använde algeriskt luftrum. Det gjorde också Tunisien som sade sig ”förstå vad Frankrike gjorde”. Alla Frankrikes Nato-allierade, särskilt Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och – mindre entusiastiskt – USA förklarade att Frankrike gjorde rätt och erbjöd sig att bistå med transportplan och personal för att utbilda de afrikanska soldaterna – men inte att sända egen trupp.
   Ingripandet skulle ge Frankrike möjlighet att stärka Malis president på bekostnad av arméns överbefälhavare som försökt genomföra en militärkupp. Det var något som både Frankrike och dess allierade önskade.
   Så Hollande beslöt att skicka in ett begränsat antal soldater och stridsflygplan och se till att Malis regering återerövrade norra Mali, kanske med hjälp av afrikanska trupper, och mer eller mindre permanent köra ut de islamistiska fundamentalisterna. På mycket kort tid, en månad eller så.
   Beslutet höjde omedelbart Hollandes prestige både i Frankrike och omvärlden.

Men redan nu, efter inte mycket mer än en månad, verkar det som om Hollandes beslut var felaktigt och har försatt Frankrike i samma slags moras som västvärlden tycks specialisera sig på. Redan innan Frankrike fattade beslutet att skicka trupp pågick en bred diskussion både i Frankrike och resten av världen om att Frankrike riskerade att hamna i ”ett nytt Afghanistan”, vilket var vad många trodde skulle ske. Och det är just vad som ser ut att hända – även om det är stora skillnader mellan Mali och Afghanistan. De franska politiker som enhälligt stödde Hollande börjar redan ”distansera sig”. Och ingen NATO-allierad verkar beredd att ge något substantiellt bidrag.
   De franska och maliska trupperna har återerövrat de viktigaste städerna i norra Mali och afrikanska soldater från Tchad deltar i krigsansträngningen. På ytan ser det alltså bra ut. Men under ytan är situationen inte det minsta bra för Frankrike - och Väst.

Vad innebär det att återerövra en stad? Visst har de väpnade grupperna – det finns flera sådana – kört bort sina lastfordon och soldater från städerna. De islamistiska fundamentalisterna avser tydligen att utkämpa ett gerillakrig eftersom de är för svaga för en direkt konfrontation. Men det förefaller också som om de gått under jorden inne i städerna samtidigt som större delen av dem har förflyttat sig till de grottrika bergstrakterna i norra Mali. Det kommer att bli mycket svårt att driva bort dem därifrån.
   Tuaregerna finns kvar i städerna. Och det var deras kamp för självstyre i sin region som inledde hela konflikten.
   Det finns flera religiösa och etniska konflikter i området. Malis armé består till största delen av mörkhyade afrikaner från södra Mali medan tuaregerna och sahara-malierna är mer ljushyade. Det har redan förekommit övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna som är besvärande för Frankrike.
   Är det möjligt att överlåta till den återinsatta maliska regeringen att klara av situationen? Eller kommer Mali då att falla sönder igen?
   Hollandes modiga beslut kan mycket väl visa sig ha varit ett katastrofalt beslut, slutar Immanuel Wallerstein

Så Lucifers skepsis är i högsta grad befogad. Det är värt att minnas om det skulle bli tal om en svensk militär insats. (Vi är redan inblandade via EU)

Borde USA ingripa för att stoppa blodbadet i Syrien? av Gunnar Stensson

VB har skrivit ytterst lite om inbördeskriget i Syrien, trots att det hittills har kostat
   60 000 liv och påverkar Sverige direkt genom flyktingströmmen. Utvecklingen förefaller omöjlig att påverka. Det enda man tycks kunna göra är att ge pengar till ”Läkare utan gränser” och argumentera för en generös flyktingpolitik.
   Härom dagen publicerade New York Times en krönika av Paul Krugman om Syrien. Den ger ett intressant perspektiv på utvecklingen, en förklaring till låsningen i FN och i världspolitiken och innehåller ett inlindat förslag till en möjlig lösning, ett förslag som vi inte behöver acceptera. Här kommer en redigerad översättning av Krugmans text:

”Förra veckan mötte jag en grupp indiska strateger på Institute for Defence Studies and Analyses för att samtala om hur USA skulle kunna dra sig tillbaka från Afghanistan och samordna Indiens, Pakistans och Irans intressen.
   Vid ett tillfälle kastade jag fram ett förslag och fick följande svar från en av de indiska deltagarna: ”Det har prövats förut - på 1000-talet - och det fungerade inte.”
   Det är därför jag tycker om att resa till Delhi och tala om regionen. Indiska tjänstemän tänker ur ett hundraårsperspektiv, inte månader, och de ser kartan över Mellanöstern utan de kolonialgränser som britterna drog.
   I stället ser de gamla civilisationerna (Persien, Turkiet, Egypten) och trosriktningarna (shiiter, sunni och hinduer) och de gamla folken (pashtuner, tadchiker, judar och araber) som interagerar enligt historiska beteendemönster.

”Om du vill förstå regionen så lägg fram en karta över området från Ganges till Atlanten och sudda ut de brittiska gränserna”, anmärkte Akbar, den gamle indisk-muslimske historikern och författaren. Då ser du de verkliga underströmmarna som under lång tid har styrt Mellanöstern, och de intressen som styr folk och stammar – och inte bara regeringar”. När du ser på regionen på det sättet, vad ser du då?
   För det första att det inte finns någon metod för USA att uppnå stabilitet i Afghanistan utan samarbete med Iran. På grund av de uråldriga banden mellan de iranska shiiterna och de shiitiska persisktalande afghanerna i Herat, Afghanistans tredje största stad, har Iran alltid varit och kommer alltid att förbli en aktör i afghansk politik. Det shiitiska Iran har aldrig gillat de sunni-muslimska talibanerna. ”Iran är den sunni-muslimska extremismens naturliga motpart”, sa Akbar. Det är i Irans intresse att minska talibanernas inflytande. Det var därför USA och Iran var tysta allierade när talibanerna störtades från makten, och de kommer att förbli tysta allierade i ansträngningarna att förhindra att talibanerna kommer tillbaka.

Ur indiskt perspektiv är kriget i Syrien bara ännu ett kapitel i det långa sunni-shiitiska inbördeskriget. Det är ett krig genom ombud mellan de sunni-styrda Saudiarabien och Qatar – de två monarkier som stöder den syriska ”demokraterna” som till största delen är syriska sunnimuslimer – och det shiitiska Iran och den shiit-alawitiska syriska regimen. Det är ett krig som aldrig upphör, det kan bara undertryckas.
   Det är därför en del generaler i Israel börjar förstå att om kriget i Syrien är en dödskamp kan det innebära ett lika stort strategiskt hot mot Israel som Irans utveckling av kärnteknologi. Om den syriska staten faller sönder som Afghanistan – vid Israels gräns – blir det ett laglöst land där jihadister, kemiska vapen och missiler flyter omkring utan kontroll.

Kan den kollapsen undvikas? I Washington hoppas somliga att om man störtar den Bashar al-Assads regim i Damaskus skulle väst och sunnimuslimerna kunna flytta Syrien från Den iransk - sovjetiska maktsfären till den sunni-saudi-amerikanska sfären.
(Notera hur Paul Krugman ofrivilligt råkar använda termen ”sovjetisk” i stället för ”rysk! Och att New York Times korrekturläsare har missat det!)
   Men det går inte att genomföra flytten i ett stycke; Syrien skulle falla isär i sunni-ragioner och alawitiska regioner. Och om flytten mot förmodan skulle lyckas, skulle Iran försöka flytta det övervägande shiitiska Irak och Bahrain till sin maktsfär.

En del arabiska diplomater i FN hävdar emellertid att det finns en medelväg, men för att den ska lyckas måste USA ta ledningen: Först måste säkerhetsrådet anta en resolution om att upprätta en övergångsregering i Syrien med alla maktbefogenheter och med jämlik representation av alawiter och sunni-rebeller. Om ryssarna kan övertalas att stödja en sådan resolution (inte lätt!) skulle det kunna bryta dödläget i inbördeskriget eftersom många av dem som nu är lojala med regimen då skulle se skriften på väggen och överge Assad. Käppen skulle bestå i att tala om för ryssarna att om de inte stöder en sådan resolution kommer USA börja sända vapen till de sekulära/moderata rebellerna.

Existerar verkligen en sådan politisk medelväg mellan George W Bushs linje att satsa alla resurser på att omforma Irak och Barack Obamas ”om du snuddar vid det får du det på halsen så rör det inte ens”?
   Man måste studera Irak. Lärdomen från Irak är att trots att djupa historiska strömningar styrde där – sunnimuslimer mot shiiter och kurder mot araber - visade Iraks val i december 2010 att multisekteristiska partier och demokratiskt styre var möjliga – och i själva verket var vad många irakier önskade. Men USA skulle behöva ha kvar trupper ytterligare ett årtionde för att garantera att övergången från sekterism till multi-sekterism ska fungera.
   Syrien är en tvilling till Irak. Det enda sättet att starta en övergång till multi-sekteristiskt styre – dvs en övergång till sekulära partier – är en FN-resolution stödd av Ryssland och med en politisk kraft på marken som kan övertala, tvinga och förmå partierna att samexistera.

Om du vill uppnå målet måste du gilla medlen att nå det. Du kan inte förändra politiken ”om du inte säger att du tänker stanna i hundra år”, insisterar Akbar. Men ingen vill leka imperium längre. Därför är det bäst, hävdar han, att inte stanna länge i något av dessa länder – fem månader kanske, men inte fem år. Fem år, säger Akbar, är precis lagom länge för att folket ska börja hata dig, men inte frukta eller respektera dig, och än mindre förändra sitt sätt att leva.

På Olof Palmes tid 5 av Gunnar Stensson

En lärare som utexaminerats från Lärarhögskolan och fått sin första tjänst i Blekinge tog sitt liv sedan partnern insjuknat i HIV.
   Jag slutade förra avsnittet med skandalen då Palme blev utbuad i Storkyrkan. Här något om bakgrunden. 1982 angrep Israel Libanon. En fredsrörelse växte fram i Israel. Yasser Arafat och PLO var beredda att erkänna Israel under förutsättning att man kom fram till en tvåstatslösning med utgångspunkt från 1967 års gränser. Olof Palme engagerade sig starkt. Och blev utbuad av svenska sionister i Storkyrkan.
   Ronald Reagan tillträdde 1981 som amerikansk president. Han inledde en kapprustning och något som kallades Star Wars som skulle skydda USA mot sovjetiska missiler. Längs järnridån placerade han ut hundratals taktiska kärnvapen.
   En stark fredsrörelse växte fram. På Heleneholmsskolan ansvarade jag för en studiedag om krig och fred. Jag fick Rune Liljegren att ställa upp som talare. Eleverna var engagerade. Jag var nöjd att studiedagen fungerade bra.
   Jag firade min 50-årsdag med några kollegor på en restaurang vid Möllevångstorget i Malmö.

Ronald Reagan var angelägen att hämnas på Iran efter den förödmjukande ambassadockupationen. Han tog kontakt med Saddam Hussein och utlovade amerikanskt stöd om Irak anföll Iran. Ett av hans ombud var Dick Cheney, som blev USA:s vicepresident under Irak-kriget 2003. Han medverkade till att Saddam Hussein hängdes. 1980 var han Saddam Husseins vän och såg till att han fick tillgång till den giftgas med vilken han mördade tusentals civila kurder i Halabja.
   Saddams blixtanfall överraskade Iran och hade till att börja med en del framgångar men snart förvandlades kriget till ett ställningskrig. Iran förlorade hundratusentals ungdomar och ayatolla Khomeini befäste sin makt. Kriget varade nästan hela 1980-talet. Olof Palme utsågs till medlare. När han återvalts till statsminister 1982 övertog Jan Eliasson uppgiften.
   1985 förändrades läget i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen genom att Gorbatjov valdes till generalsekreterare i Sovjetunionen och inledde nedrustningsförhandlingar. För sent. Sovjetunionen skulle aldrig hämta sig från den ekonomiska krisen.

Kulturen på Olof Palmes tid måste nämnas. Litteraturen som tog ställning: P O Enqvist, Sara Lidman, Jan Myrdal, Sven Lindkvist, Karl Vennberg, Göran Sonnevi, Peter Weiss. Musik: Bob Dylan, Blå tåget. FNL:s sånggrupper, Grupp 8. Teater: Fria Pro, Flotten, Tältprojektet. Tältprojektet ja. När den stora turnén var över fick VPK LUND överta de långa röda fanorna. Det var en tid då kulturen var en självklar del i samhällsutveckling och politik.
   Vpk tog kulturellt ansvar. I Ny Dag recenserades lyrik, romaner och rapportböcker. Där fördes debatter. Partiets förlag Arbetarkultur gav ut Peter Weiss stora dialogroman om Europa från revolutionsåren i början av 1900-talet till slutet av andra världskriget. Romanens form är ytterst krävande och förutsätter bakgrundskunskaper som man måste tillägna sig på annat håll. Den är lång; tre digra volymer som gavs ut mellan 1975 och 1981. Den är bra att läsa som studiecirkel i grupper av läsare med olika kunskaper under flera sammankomster. Jag vet att CH Hermansson ledde en. Ett kollektivt konstverk som kräver kollektiv läsning för att deltagarna ska kunna tillgodogöra sig det. Förmodligen är den ett av världslitteraturens stora konstverk på samma sätt som Dantes Divina Commedia eller James Joyces Ulysses, inte heller lättillgängliga. Idag läst av få, svår att få tag på. Den skrevs på tyska och översattes av Ulrika Wallenström. Kanske garanteras dess fortlevnad av att den finns på det tyska världsspråket. Men den är lika mycket svensk och utspelar sig till stor del i Sverige. Ny Dag är sedan årtionden nedlagd och förlaget Arbetarkultur finns inte mer.

I första avsnittet av den här historien berättade jag om min glädje över Olof Palmes demokratiska grundskola som öppnat vägar till högre utbildning för alla.
   Jag berättade också om samordningen av låg- och mellanstadium, högstadium och gymnasium på Heleneholm som gjort det möjligt för eleverna att genomföra hela sin tolvåriga skolgång med samma kamrater och med samma lärare de sex åren på högstadium och gymnasium. Det innebar ovärderliga sociala och pedagogiska fördelar. Korsningen Munkhättegatan-Ystadvägen ligger i ett av Malmös fattigaste områden. Trots det lyckades vi slussa flertalet elever fram till studentexamen.
   Nu beslöt regeringen att skilja högstadiet från gymnasiet. Heleneholms högstadium måste läggas ner. En tredjedel av lärarna skickades till andra skolor (flera återvände så småningom). Och värst av allt: eleverna drabbades. Rekryteringen från närområdet till gymnasiet upphörde nästan helt.
   2013 ska Heleneholmsgymnasiet flyttas till Malmö Latin. Munkhätteskolan har förfallit och blivit en av Malmös mest förslummade skolor.
   Nedläggningen av högstadiet innebar en mängd lokala konflikter kring rättvisefrågor. De flesta av oss var eniga om att själva reformen var ett misstag. Gick det att avskaffa den? Naturligtvis inte. Det gjorde mig till skolpolitiker. 1989 efterträdde jag Rolf Nilsson i Lunds skolstyrelse. Jag blev kvar i kommunal skolpolitik i Lund i sjutton år.
   Martin fick en son i början av 80-talet. Dag. Han är lärare nu. Jag blev farfar. Sara fick tack vare Kajsa Theander ett jobb i Malmö efter att ha avslutat sin utbildning på Styr- och regler-programmet på Polhem, där hon haft en bra klassföreståndare, men varit den enda flickan i klassen. Johanna gick i Klostergårdsskolan. 

1986
Teddy Adolfsson på Vårdcentralen i St Lars konstaterade hösten 85 en orimlig ökning av antalet fall med halsinfektioner och lungproblem bland Klostergårdsborna. Cancerfallen var också onormalt många. Utsläppen från Åkerlund och Rausing var orsaken. När vinden låg på, var Klostergården insvept i en sötaktig eterliknande doft. Föräldrar tog sina barn från förskolorna vid Västanväg.
   Byalaget inledde en kampanj med namninsamling och opinionsmöten, Arbetet och Sydsvenskan rapporterade. Det var arbetskrävande och drygt. En stor del av 1985 ägnades åt kampanjen. Men den fick genomslag.
   En tisdag, kanske den 25 mars 86, ringde Elisabet Norborg mig. Sydsvenskan ville intervjua Klostergårdsbor om länsstyrelsens beslut att ålägga Åkerlund och Rausing att begränsa utsläppen. Jag har undrat över att telefonkedjan var just sådan, men det är en detalj jag är säker på. Det var svårt att snabbt nå någon person som var beredd att svara. Jag minns mycket väl att jag ringde Kajsa Theander och att hon ställde upp. Jag kände henne väl, ända sedan något Vietnammöte på Smålands nation på 1970-talet.
   Åkerlund och Rausing minskade utsläppsnivån och inbjöd Byalag och Klostergårdsbor att besöka anläggningen på andra sidan korpfotbollsplanerna. Det var en seger som gav vårdcentralen, byalaget och Klostergårdsborna råg i ryggen.

Fredagskvällen den 27 februari var kall och snöig. Johanna hade namnsdag den tjuguåttonde och jag köpte en present till henne, en leksakspistol att skjuta till måls med, i en butik vid Södra Förstadsgatan medan jag var på väg hem till Lund i skymningen.
   Morgonen den 28 februari planterade vi om krukväxter, Karin och jag. När vi slog på radion fick vi höra att Olof Palme var skjuten.
   Mars var en stressig månad. Under åren 1981 till 86 hade jag och mina kamrater byggt upp en Eritrea-organisation, EGIS, Eritreagrupperna i Sverige. I början av mars skulle Eritreagrupperna i Norden ha ett gemensamt möte i Oslo. Jag reste dit tillsammans med Lars Bondestam, en etnolog som studerade nomadfolken på Afrikas Horn. Något år senare dödades han av en vägbomb vid gränsen mellan Etiopien och Sudan.
   Mötet hölls på Veterinärhögskolan. Under vistelsen i Oslo såg jag Olof Palmes begravning i direktsändning i norsk television. Ett 30-tal personer var samlade framför TVn. Kort tid därefter hade EGIS ett nytt möte, denna gång i Stockholm. Jag reste nattåg som jag brukade på den tiden. Vid sjutiden på morgonen gick jag mot Sveavägen. Det låg fortfarande ett berg av blommor på mordplatsen. Jag stötte på Joakim Lenz som var på väg till Folkets Hus. Ett tredje nordiskt Eritreamöte genomfördes i Köpenhamn.
   I Lund ställde jag mig någon av de där dagarna i kön på Folkets hus för att skriva mitt namn i kondoleansboken. Stämningen var allvarlig. Kön rörde sig långsamt framåt. Tyst. Det var kanske redan 1/3.
   Hur kändes det? Vintern var mörk och kall och grå de där dagarna i Malmö, Lund, Oslo, Köpenhamn – nej., där var det lite sol - och Stockholm. En känsla av overklighet och tomhet dominerade. Olof Palme hade präglat hela 70-talet och 80-talet fram till sin död. Vi hade varit engagerade i samma frågor. Vi läste samma litteratur, vi såg samma filmer. Jag hade förstås också sett ”Bröderna Mozart”. På 60-talet hade jag som han läst Norman Mailers ”De nakna och de döda” om den framväxande fascismen i den amerikanska Stilla Havs-armén. Jag hade vid flera tillfällen tagit hårt avstånd från Olof Palmes handlingar och ståndpunkter (det visste han säkert inte, såvida han inte råkat stöta på någon enstaka tidningsartikel). Jag hade trott att han skulle finnas alltid. Det är så man känner mitt i livet Nu var han borta. En epok var slut. En ny hade inletts. Vad gällde?
   Eritrea kan ha fungerat som en avledning. Resandet. Alla de människor som deltog i organiserandet och opinionsbildningen. Lars Bondestam. Rezene Tesfazion som var med när Eritreagruppen i Lund bildades i ett av bibliotekets studiecirkelrum 1981 och som ledde en demonstration mot militärkuppen i Eritrea 20 år senare och som blev socialdemokratisk riksdagsman.
   Aktiviteten kring Eritrea var intensiv. Vi började ge ut kvartalstidskriften Eritrea-nytt. Jag körde hela upplagan i en barnvagn från tryckeriet vid Kung Oskars bro. Sedan skulle några hundra ex adresseras och skickas. Vi såg till att få tidskriftsstöd.
   Befrielsefronten EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, skulle genomföra en kongress i det befriade området med gäster från hela världen. Lars Bondestam, Philip Gottlieb och jag skulle representera EGIS. Inte förrän vintern 1987 kom vi iväg. Kongressen inleddes 12 mars. Jag höll ett hälsningsanförande från Sverige och framförde den nye svenska statsministern Ingvar Karlssons välgångsönskningar i den stora amfiteatern, sammanfogad av flata lösa stenar, där kongressen genomfördes i det befriade norra Eritrea. Isayas Afeworki valdes till EPLF:s nya generalsekreterare. Etiopiska spaningsplan cirklade över bergen.

Olof Palmes tid är förbi. Medan jag skrivit har minnen dykt upp, flaxat förbi och försvunnit liksom namn, ansikten, episoder och känslor. Det har flimrat för ögonen och susat i öronen. Särskilt på nätterna. Det kunde ha blivit en helt annan berättelse. Sök gärna felen, luckorna, tillför!