Heleneholmsskolans lärare hyste ett
visst politikerförakt. Skolpolitikerna kunde prata och besluta det ena
och det andra, men vi fortsatte att undervisa som vanligt. Visst hade
de skadat skolan när de beslöt att fälla ner en järnridå mellan
grundskola och gymnasium. Men det var länge sedan nu. Besluten om
kommunalisering och friskolor störde inte ordningen i Heleneholm. Jag
motarbetade dem i Lunds Utbildningsnämnd men insåg knappast hur de
skulle komma att erodera svensk skola.
Vid mitten av 1990-talet hände saker. Ett nytt betygssystem i fyra steg introducerades: MVG, VG, G och IG. Den stränga femgradiga betygsskalan baserad på normalkurvan och de nationella proven skulle inte längre gälla. Den hade tvingat fram ett kollektivt ansvar för betygssättning och långa ansträngande betygskonferenser. Det var visserligen tillåtet att avvika från normen, men då måste avvikelsen särskilt motiveras i betygsprotokollen.
De nya betygen fick man sätta lite hur som helst. En ny påverkan dök upp: föräldrar som ville att deras barn skulle ha högre betyg. Ett år laborerade vi med tre betygssystem samtidigt. Avgångsbetygen sattes enligt den femgradiga skalan med alla dess restriktioner. Betygen i årskurs 2 var också femgradiga, men utan de tidigare reglerna. I årskurs 1 skulle vi sätta betyg enligt den nya betygsskalan som innebar att alla elever skulle sträva efter ett MVG – och efter några år att ganska många fick det.
Samtidigt infördes kursgymnasiet. Betyget på den kurs eleven läste första terminen i ettan kunde komma med på studentbetyget i årskurs 3. Också på det sättet ökade slumpmässighet och splittring.
Ett nytt moment uppkom. Vi uppmanades att planera nya ämneskurser. Själv utformade jag en i ämnet Turist-tyska. Den handlade om både språk och kultur. Jag tyckte det var ganska kul.
Nytt var att ekonomiska incitament infördes. Jag fick bra betalt för den där kursen och behövde pengarna, eftersom min lön brukade ta slut mitt i månaden. Inkomstpåslaget straffade sig: nästa år fick jag kvarskatt. Kursen i Turisttyska användes aldrig. Det var kanske aldrig meningen.
Nå, Heleneholmslärarna var erfarna och lyckades nog i stort sett upprätthålla rättvisa och ansvar i det nya anarkistiska läget. Men många var kritiska. För första gången skapades ett Icke Godkänt-kollektiv. Jag mötte det snart i Lund. Eleverna blev lurade av de nya signalerna. Elevstressen ökade.
Så var det plötsligt dags för kommunens årliga firande av de lärare som tjänstgjort där i 25 år. Det ägde rum i Värnhemsskolan, i vars livsmedelslinje jag undervisat ett år. Det fanns många lärare på festen. Jag kände alla och visste i vilka skolor de tjänstgjorde. I själva verket var det den generation som skapat den demokratiska svenska skolan som nu stod i begrepp att gå i pension.
Vid mitten av 1990-talet hände saker. Ett nytt betygssystem i fyra steg introducerades: MVG, VG, G och IG. Den stränga femgradiga betygsskalan baserad på normalkurvan och de nationella proven skulle inte längre gälla. Den hade tvingat fram ett kollektivt ansvar för betygssättning och långa ansträngande betygskonferenser. Det var visserligen tillåtet att avvika från normen, men då måste avvikelsen särskilt motiveras i betygsprotokollen.
De nya betygen fick man sätta lite hur som helst. En ny påverkan dök upp: föräldrar som ville att deras barn skulle ha högre betyg. Ett år laborerade vi med tre betygssystem samtidigt. Avgångsbetygen sattes enligt den femgradiga skalan med alla dess restriktioner. Betygen i årskurs 2 var också femgradiga, men utan de tidigare reglerna. I årskurs 1 skulle vi sätta betyg enligt den nya betygsskalan som innebar att alla elever skulle sträva efter ett MVG – och efter några år att ganska många fick det.
Samtidigt infördes kursgymnasiet. Betyget på den kurs eleven läste första terminen i ettan kunde komma med på studentbetyget i årskurs 3. Också på det sättet ökade slumpmässighet och splittring.
Ett nytt moment uppkom. Vi uppmanades att planera nya ämneskurser. Själv utformade jag en i ämnet Turist-tyska. Den handlade om både språk och kultur. Jag tyckte det var ganska kul.
Nytt var att ekonomiska incitament infördes. Jag fick bra betalt för den där kursen och behövde pengarna, eftersom min lön brukade ta slut mitt i månaden. Inkomstpåslaget straffade sig: nästa år fick jag kvarskatt. Kursen i Turisttyska användes aldrig. Det var kanske aldrig meningen.
Nå, Heleneholmslärarna var erfarna och lyckades nog i stort sett upprätthålla rättvisa och ansvar i det nya anarkistiska läget. Men många var kritiska. För första gången skapades ett Icke Godkänt-kollektiv. Jag mötte det snart i Lund. Eleverna blev lurade av de nya signalerna. Elevstressen ökade.
Så var det plötsligt dags för kommunens årliga firande av de lärare som tjänstgjort där i 25 år. Det ägde rum i Värnhemsskolan, i vars livsmedelslinje jag undervisat ett år. Det fanns många lärare på festen. Jag kände alla och visste i vilka skolor de tjänstgjorde. I själva verket var det den generation som skapat den demokratiska svenska skolan som nu stod i begrepp att gå i pension.
Eritrea-arbetet fortsatte. Internationella utskottet gladdes över att ha gjort en riktig analys som visade att en motståndsrörelse som litade till sina egna krafter kunde vinna mot en större imperialistisk stat, att Sovjetunionen fört en cynisk maktpolitik i Afrika och att det gick att skapa en demokratisk stat som kunde bli ett föredöme i Afrika.
I Eritreas förslag till författning beskrevs en demokratisk flerpartistat med fria val, yttrande- och tryckfrihet och alla andra demokratiska rättigheter. Förslaget skulle diskuteras av folket i Eritrea på möten över hela landet. Vi översatte dokumentet till svenska, tryckte det i 1000 ex och distribuerade det på alla de orter där vi var representerade.
Nu gällde det att bistå den nybildade staten. Vi arrangerade en rad skolmöten för att eleverna skulle välja Eritrea till mottagare av 1995 års Operation Dagsverke. Skoldelegationer besökte Eritrea.
Och vi nådde målet. Operation Dagsverke genomfördes i skolor från Malmö till Luleå. Det samlades in några miljoner och regeringen ställde upp med samma belopp. Det var en stor seger för vår lilla organisation. Men den pålade oss också ett ansvar som under förändrade villkorskulle visa sig svårt att hantera.
Det dramatiska nyhetsflödet från Eritrea upphörde. Vi beslöt att lägga ner Eritrea-nytt efter tio år, under vilka 40 nummer utgivits med informativ text och bra bilder. Philip Gottlieb avgick som ordförande och jag övertog uppdraget.
Eritrea hade fått en ambassad vid Humlegården. Jag besökte ofta ambassadör Adhanom i hans hem i Nacka. Han var en klok och trevlig person, mycket mager på grund av mångårig malaria.
Vi bjöd in honom till Lund. Han besökte Tetrapak, som hissade Eritreas flagga. Tanken var att eventuellt bygga en förpackningsindustri i Eritrea och producera apelsinjuice.
Donald Boström hade en fin fotoutställning med bilder från Eritrea på Kulturen. Vårt mål var nu att göra Asmara till en vänort till Lund.
Elsa Grip och jag framträdde i Lunds studenttelevision och agiterade. Kommunen var inte ointresserad. Fullmäktiges ordförande Larry Andow, S, bjöd ambassadör Adhanom på lunch och beslöt så småningom att göra ett officiellt besök i Asmara.
Jag var av någon anledning nära att missa tåget till Köpenhamn i Lund. Elsa Grip stod på perrongen och Larry Andow i tågdörren och spanade när jag kom rusande i sista minuten. Det var en hektisk tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar