66 år i skolan 51. 1997-2006:6. Två demonstrationer av Den Gamle

En dag i mitten av juni 2001 skulle president Bush besöka Sverige för att bevista ett EU-möte i Göteborg. Vänsterpartiet och olika vänstergrupper förberedde en stor manifestation. Den urartade i vad som brukar kallas Göteborgskravallerna. Polisen sköt skarpt och var nära att beröva en demonstrant livet. Andra hölls instängda i en skola. Fönstren i butikerna längs Avenyn krossades. Efteråt lagfördes hundratals demonstranter.
   Sommarlovet hade just börjat. En av mina vänner, en amerikansk akademiker som bodde med fru och barn på Klostergården, reste till Göteborg för att demonstrera. Efteråt var han förkrossad. Det som skett var en katastrof för vänstern.
   Tre månader senare skedde attacken mot World Trade Center. Sverige slöt upp bakom USA i kampen mot terror.

2003 hade opinionen vänt, både i Sverige och resten av världen. Man såg med förfäran hur USA förberedde en invasion i Irak, som anklagades för att utveckla massförstörelsevapen. Svensken Hans Blix ingick i en FN-delegation som undersökte anklagelserna och konstaterade att de saknade grund. Det hjälpte inte.
   Internationella utskottet i Lund engagerade sig förstås och det fördes en intensiv debatt i VB. Många vägrade tro att USA förberedde en invasion. En världsomspännande demonstration mot det hotande kriget förbereddes till den 15 februari.
   Tillsammans med Ulf Nymark kallade jag till ett möte i ABF:s dåvarande lokaler på andra våningen i Folkets hus. Representanter för ett brett spektrum av organisationer samlades. Vi nådde en sorts enighet om ett minimiprogram. Katarina Mazetti föreslogs som talare.
   Demonstrationen den 15 februari blev den största jag upplevt i Lund. Jag minns att jag efteråt omtumlad gick hemåt genom den snötäckta stadsparken. Samtidigt demonstrerade miljontals människor i huvudstäder och storstäder i hela världen.
   Jag turnerade i olika orter i Skåne och agiterade mot Bush och Blair. Jag minns särskilt en smällkall kväll i Hässleholm när bilen inte ville starta efter ett välbesökt möte i ABF:s regi. Snön var vit och himlen svart.
   Kriget kunde inte förhindras. Lögnen om massförstörelsevapnen avslöjades definitivt. USA intog med lätthet Bagdad, trots Bagdad-Bobs försäkringar.
   Kriget pågår fortfarande, 14 år senare, i Irak, Syrien och Afghanistan och i form av terror i hela Mellanöstern och i Europa. Flyktingarna strömmar till grannländerna och över Medelhavet till Europa. Miljontals sitter sedan åratal i flyktingläger. 

Skolan hade åter kommit att dominera mitt liv sedan jag överraskande utsetts till ordförande i utbildningsnämnden. Eftersom jag varit verksam i nämnden sedan 1990 och var väl bekant med kollegor, kanslipersonal och rektorer och lärare i Lunds gymnasier visade sig uppgiften lättare än jag fruktat.  Verksamheten fungerade effektivt under Sten-Bertil Olssons ledning. Jag skaffade mig en ny dator och mobiltelefon och fick en liten broschyr om mötesteknik som jag fann besvärlig. Det oroade mig inte så mycket eftersom jag visste att också Olof Palme hade haft problem med propositionsordning och liknande. Vi redde ut problemen kollektivt i nämnden. Men jag har alltid beundrat mästare i mötesteknik som Annika Annerby Jansson (M).

I slutet av vårterminen 2003 ställdes jag inför en utmaning. Kommunals skolpersonal togs ut i strejk. Det var veckan före pingst. Skulle gymnasierna stängas eller skulle vi som strejkbytare hålla igång dem under denna viktiga period i slutet av terminen? Min inställning var förstås klar. Vi skulle stänga skolorna. Men hur skulle det gå till?
   Sten-Bertil förklarade. Beslutet måste fattas snabbt. Nämnden kunde inte inkallas på så kort varsel. Han var tjänsteman och hade ingen åsikt. Jag måste som ordförande fatta beslutet själv. För en gångs skull var jag ensam om ansvaret.
   Jag stängde Katte, Spyken, Polhem och Vipeholm. Det ledde till en del verkliga problem för skolorna, inställda slutprov med mera. Jag fick en del, ganska få, samtal med lärare, elever och föräldrar. Lokalpressen reagerade. Jag ägnade en dag åt att besöka Kommunals strejkvakter på skolorna. Det var full sommar. Vi diskuterade deras problem. Sedan tog strejken plötsligt slut efter mindre än en vecka. Verksamheten inför terminsslutet återupptogs.
   Jag hade stor glädje av erfarenheten. Jag har alltid betraktat vaktmästare, kanslister, skolkökspersonal och andra skolarbetare som mycket viktiga, det hade jag lärt mig under alla år som lärare. Mitt samarbete med dem underlättades i hög grad efter strejkepisoden.
   Sedan blev det sommarlov och jag reste till Älghult. Några gånger under sommaren återvände jag till Lund för att tillsammans med Sten-Bertil besluta om en del åtgärder. Jag tyckte om att fortsätta skolarbetet ur ett nytt perspektiv. Jag avlönades med ungefär 6000 i månaden vilket tillsammans med min pension gav mig en bättre ekonomi än jag någonsin haft tidigare.