När terrorn kom till Örkelljunga av Gunnar Stensson

Plötsligt sparkas dörren in, svartklädda män rusar in med automatvapen, en intet ont anande man ställs mot väggen, hans huvud dunkas mot väggen, en morrande schäfer vaktar honom, hans gamla mor gråter, häpna grannar bevittnar hur han förs ut till en väntande bil, de svartklädda river i skrivbord och byrålådor.
   Den nationella insatsstyrkan agerar på samma sätt som polisen gör i de amerikanska actionfilmer som inspirerar både dem och gängen i Malmö.
   Den gamla kvinnan gråter bland spillrorna i sitt vandaliserade hem.
   Nästa dag är Sydsvenskans förstasida täckt av en grå dörr och rubriken: HÄR GRIPS TERRORMISSTÄNKT.
   I fjorton dagar har svensk press gått ut med liknande helsidor medan nyhetsprogrammen fylls av partiledare som sammanbitet försöker överträffa varandra i snack om fotbojor och poliser och terrorspecialister som dunkelt mumlar på terrorspecialistiska. Ni vet hur det brukar låta.
   Ett par dagar senare släpps den gripne. Men han kan inte återvända till Örkelljunga. Risken är att han angrips av våldsbenägna skåningar. Man ordnar skyddat boende åt honom och hans mor på okänd ort.
   Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.
   Efter dådet på Drottninggatan skulle allt vara kärlek och svenskarna fortsätta sitt liv som vanligt. Det hade varit ett nederlag för IS.
   I stället har politiker och massmedia agerat precis så som IS vill.