Carl Fredrik Hill, valborg 1881 av Gunnar Stensson

Han kom ihåg hur han brukat ströva i landskapet vid Höje å.
   ”Teckningar efter naturen och fantasin” hade han skrivit på skissblocket. Det var särskilt en majdag 1866. Han hade skolkat från den tråkiga skolan. Skolan. Pinan, år efter år!
   Han hade suttit på en sten och tecknat landskapet vid Källby backe ner mot Höje å. Just då var han lycklig.
   När han äntligen blivit klar med studentexamen skulle han bli konstnär. En stor konstnär. Han skulle söka det sanna. Det sannas själ.
   Om det bara inte hade varit för pappa!
   Ett helt år blev han tvungen att slösa bort på Lunds universitet. Estetikstudier. Fy!

Inte förrän 1871 fick han fara till Stockholm och gå igenom Konstakademin. Då var han redan 21. Vilket slöseri med tid!
   Och hade det inte varit för mamma och systrarna hade det väl aldrig blivit av.
   Sen reste han äntligen till konstens stad - Paris! En enda gång upplevde han där en stor framgång. Sedan följde år av besvikelse.
   Paris, paradis och helvete. Han förmådde inte tänka på åren i Paris. Han ville inte. Inte nu. Kanske aldrig. Paris-åren var kaos.
   Nu satt han här, i överläkarbostaden i Sankt Lars och såg ut mot Klockhuset och parken med dess symmetriska häckar och unga blommande träd. Det var maj 1881. Han var 31 år.
   En stark längtan hem till mamma och systrarna grep honom. Att få komma hem! Det enda han önskade var frid. Frid. Värme. Kärlek.
   Han skulle stänga in sig i hemmet på Skomakargatan resten av sitt liv och vända Lund och världen ryggen.
Så kan man nu, 2011, tänka sig att Carl Fredrik Hill tänkte för 130 år sedan. Hans sociala liv som ärelysten konstnär var slut.
Men han skulle fortsätta att vara produktiv till sin död för precis 100 år sedan. En död i förkylning.
1911 var bortglömd som konstnär. I Lund betraktades han som ett oförargligt original.
   Men han skulle återupptäckas. Både landskapsmålningarna från Paris-åren och sjukdomskonsten tillhör konsthistorien - inte bara den svenska utan den internationella.
   Systrarna som vårdade honom var kloka och bevarade hans enorma produktion av teckningar och målningar.
   Vi ska inte kalla Carl Fredrik Hill olycklig. Det handlar om andra dimensioner. Så här skrev han i ett brev:
”En timmes målardille är så härligt, att man gärna ger ett helt vanligt liv för den.”

Källa: Carl Fredrik Hill av Erik Blomberg. Natur och Kultur 1949