Om vikten av bokstäver av Sten H

VB:s redaktör, Göran Persson, tog i sista numret före påsk upp frågan om vikten av bokstäver i vänsterns politiska praktik. Sanningen är nog den att tilltron till bokstäverna inte är så stor just nu. Jag vill diskutera det i Görans öppna och sympatiska anda.
   Jovisst, det tillverkas flygblad och det är väl OK. Men det räcker inte, det behövs också någon form för långsiktig dialog. Då är läget följande: VB finns men läses bara av ett fåtal vänsterpartister. Det är som om många har kvar en rädsla för Demokratisk Vänster och Miljöpartiet. ”Politiken” var ett försök att återuppta tidningstraditionen genom att knyta utgivningen till sammanträdena i fullmäktige. Det höll några år, men i dag har det mest blivit till ett fylligt flygblad utan kontinuitet i utgivningen. Någon inre debatt i skriftlig form finns inte heller. V Lund hade in på 1990-talet en internbulletin för alla medlemmar med just en livlig intern debatt. Den är sedan länge död.
   Vad som finns är den muntliga diskussionen på veckosammanträdena i Kompol och Agitprop. Enkla beslutsprotokoll förs, men de är knappast underlag för debatt.

Hur är då det allmänna läget?
Vi har en partiledning som jag uppfattar som överlägsen alla de andra partierna i skicklighet och hederlighet. Vi har i Mats och Hanna två utomordentligt kunniga lokala ledare och vi har en fullmäktigegrupp som företräder ett brett urval av Lunds befolkning, Vi har nämndrepresentanter som jag tror jobbar i sina nämnder med ett allvar som överglänser de flesta andra partiföreträdare.
   Vad som saknas är någon form för idéburen debatt. Jag tänker inte säga att det var bättre förr, men nog skulle man vilja se mer av tänkande utanför partiramarna. Kanske är det där det brister, vi har ingen konkurrens från andra vänsterorganisationer. Miljöpartiet har fastnat i maktambitioner och är nu mest en prydnad för en slagkraftig S-ledning i riket och kommunen. Den enda förhoppningen är att Fi skulle kunna erbjuda lite motstånd och inspiration. Jag var och lyssnade på Gudrun härom veckan och det var en upplevelse, en suverän introduktion till politik och samhällskunskap. Jag trodde det skulle vara fullt av V-partister som ville ta intryck av landets främste politiske talare men jag och M. var nog ensamma, resten var ungdomar i 18–20-årsåldern.
   Jag är inte så säker på min diagnos och har inte mycket tröst att erbjuda VB-läsarna. Jag hoppas Göran håller ut något år till. Men nog ligger räddningen i ett friare förhållande till V-partiet.