Påminnelse om världen av Göran Persson

Den 29 november är Internationella Solidaritetsdagen för det Palestinska folket, en officiell FN-dag sedan 1977.
Citat från FN:s webbsidor: "In resolution 60/37 of 1 December 2005, the Assembly requested the Committee on the Exercise of the Inalienable Rights of the Palestinian People and the Division for Palestinian Rights, as part of the observance of the International Day of Solidarity with the Palestinian People on 29 November, to continue to organize an annual exhibit on Palestinian rights or a cultural event in cooperation with the Permanent Observer Mission of Palestine to the UN. It also encouraged Member States to continue to give the widest support and publicity to the observance of the Day of Solidarity. (VB:s understrykning)"
Med tanke på hur ofta den svenska regeringen och riksdagen påpekar vikten av att följa FN och dess resolutioner så är det påfallande tyst om denna högtidsdag.
Vänstern verkar inte mycket vaknare, det är snarare den 30:e som betonas i november, i mitt tycke en något tveksam prioritering.

Inte onödigt, men nödvändigt! av Cecilia Salemark, Demokratisk Vänster

Som väl antagligen de flesta känner till är det ju inte alltid storleken som avgör…
Det berättar redan den gamla kloka sagan om David och Goliat, det vill säga att med vishet och klokskap kan man mången gång komma långt, även om man inte är så stor.
Så har vi ju också den säkert av många vänsteranhängare välkända symboliken med vattendropparna som havet består av! Att många bäckar små….. Att källvattnet uppe från Ulvmarken, inte går av för hackor finns det nog ingen i Fullmäktige som bestrider och inte minst att det flödar rikligt och kraftfullt, med välkänd hög kvalitet. Inte heller det kanske lite lugnare rinnande åvattnet från Svart-Bäcken upphör att förvåna med sin klarhet och sitt aldrig sinande lekfulla porlande. Lekfullt men likafullt allvarligt, slipande diverse stenar som då och då gör sitt bästa för att stoppa det. Också de ständigt strida forsarna från Gunnar-ån borta vid Stenfallet med sina lummiga omgivningar och väl vårdade grönområden, imponerar med ett vatten som heter duga! Kunde säljas på butelj, om det inte vore så ovilligt att låta sig kommersialiseras.
Så varför ska man då klaga på ett parti, som har så sunda källor och dessutom en del andra medlemmar, som alla drar sina strån till den politiska stacken, för att få den att svänga lite mer åt vänster och samtidigt se till att den följer naturlagarna!
Mångfald är vi ju alla positiva till! Hur var det med de tusen blommorna….?
Det är inget motstridigt i att vilja ha ytterligare ett parti till vänster och att vilja ha en samarbetande opposition!

Angriparens skuld av Gunnar Stensson

Med utgångspunkt från den ohyggliga steningen av en trettonårig flicka i Kismayo ifrågasätter Lars-Anders Jönsson inte bara Somalias rätt att försvara sig utan också Vietnams och Kambodjas kamp mot amerikansk imperialism. Det var urskillningslösa amerikanska bombningar av det neutrala Kambodja som beredde vägen för Pol Pot.
Lars-Anders menar också att Irans folk gjorde fel när det avsatte shahen, som USA genom en militärkupp installerat för att få makten över Irans oljetillgångar. Shahens hemliga polis SAVAK terroriserade ett helt folk.
Att starta krig är ett brott mot mänskligheten. Angriparens övergrepp driver ofta de drabbade till extremism och vedergällning. I Finland bearbetar man fortfarande skulden för vad som skedde med ryska krigsfångar under andra världskriget.
Ett polskt exempel från 1939. I Bydgoszcz mördades hundratals polska medborgare med tyskt ursprung på grund av rykten om att de beskjutit polska trupper. Dödssiffran uppgick till 700-1000 människor. Flera av de döda kropparna var ohyggligt lemlästade. (Källa: Mark Mazower, Hitlers empire, Penguin 2008, s. 68).
Massakern användes i tysk propaganda på samma sätt som illdåden i Kismayo används i USAs. Ingen behöver dock tveka om var huvudskulden låg och ligger.

Kulturtips

Cristina Branco
Palladium fredag 28 november kl 19.30
Läs mer

When we dead awaken av Henriks Ibsen (Riksteatern)
Bredgatan i Lund den 28-29 november
Läs mer

BERNARDAS HUS av Federico Garcia Lorca Livesänt från Dramaten.
Kino i Lund den 29 nov kl 19
Spegeln i Malmö den 29 nov kl 19
Läs mer

Jonas Kullhammar kvartett
Picknickkonsert på Victoriateatern 2 december kl 19.30
Läs mer

Capleton (JAM)
Mejeriet onsdag 3 december
Läs mer

Karins krig

Danssolo om diktaren Karin Boyes sista timmar i livet, på Dansstationen, Palladium 2-3 december
Läs mer

Melissa Horn
Victoriateatern den 3 december
Läs mer

Detta är bara ett urval av allt som Kulturcentralen förmedlar, läs hela deras program.

Veckans Goja

Apropå "sänkningen" av A-kasseavgiften för ett tag sen och marknadens krav på "stimulanser".

Veckans citat

Barack Hussein Obama
Lika god som Dalai Lama
Jublet suddar ut alla sorters gränser.
Ifrån DN ut till Flamman
Hyllningstalen är de samma
Oavsett beteckning höger eller vänster.

Bort med alla bråk och fejder
Hörs en segerrusig Greider
Nu äntrar vi en ny historisk era.
Och med hyllningstalen
Stämmer Internationalen
De vill också vara med och applådera.

Men så mitt i enhetskören
Är det någonting som stör den
En trotsig röst som går på tvären.
En som kallar skit för skit
Om den så är svart eller vit
Denna starka stämma heter Proletären.

Hämtat ur Proletären nr 47, avdelningen Röda Rapp

Bingo! av Lucifer

Det är från Mats Olsson (v) jag har det: Bullshit-bingo, det nya sällskapspelet i kommunalpolitiska kretsar. Man börjar med att välja ut ett antal modeord som just passerat sin bästföredag. Ja, ni vet sådana som vision, profil, identitet, dynamik, spelplan – alla har ju hört dem. Så för man upp orden på var sin ruta på en bingobricka och om det rör sig om Lund så kan man därutöver ta med ord som ESS och MaxLab.
Med denna bingobricka sätter man sig sedan och lyssnar till ett anförande av en ledande framträdare för kommunen eller så läser man igenom ett lämpligt kommunalt styrdokument. Varje gång man träffar på något av orden så bockar man av det på spelplanen. När man så har fem i rad ropar man Bullshit! och som belöning kan man då tacka för sig och lämna sammanträdet.

Extra poäng för hästnäringen
Lunds ansökan skulle passa väl för Bullshitbingo , det framgick klart av Jan Gradvalls nyktra granskning i Sydsvenskan av ansökningarna från de svenska kandidaterna till kulturhuvudstadsåret. Fraser som ”jakten på den femte friheten” är som gjorda för sådant. Till det kommer en särskild lantlig twist i form av ett omnämnande av hästnäringen som själva pricken över i-et. Själv har jag i liknande sammanhang stött på omnämnandet av det utomordentliga fisket i Rögle dammar.
Jag vet inte vem man ska skylla det här debaclet på. Man kan dock gissa att det har varit konsulter i farten – det krävs särskilda, dyra, konsulter för att komma på saker som ” jakten på femte friheten”. Men i grunden handlar det om en omdömeslös kommunledning som saknar egen känsla för vad kultur handlar om. Det börjar bli mycket nu, och då ska jag ändå inte ta upp skolpengarna. Senast skickade man ju ut polisen för att tömma ett hus som stått där obebott i fem år och sen riva det en timme senare, en okänslighet och brutalitet vi kunde ha förskonats från. Borgarnas enda nummer var ju att sänka skatten, men i grunden tror jag inte det var det som gav dem majoriteten i Lund. Jag tror att det helt enkelt var en överspill-effekt av att folk ville ha bort Göran Persson från regeringen.
Hur går det då med kulturhuvudstaden? Rimligen negativt för Lund, och kanske ska man inte sörja över det. Skulle Lund få utmärkelsen med en sådan ansökan så skulle det visa att hela apparaten är bankrutt och snarast bör läggas ner.

Säg bara Mona!
Jag ser att Mona Sahlin inte har det goda stöd hon hade hoppats på. En opinionsundersökning visar att hennes stöd minskar, främst hos män över 65 år. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, borgarnas hus-sosse, tror att det beror på att det är den grupp som har svårast för moderna kvinnor, kvinnor som har makt. Jaha, månne det? Själv tror jag att misstron mot Mona inte gäller hennes kön eller hennes allmänt goda kommunikatörsfärdigheter utan hennes politiska omdöme. Kanske är det som med Hillary under de demokratiska primärvalen: folk var tveksamma mot henne inte för att hon var kvinna utan av ett halvt dussin andra skäl.
Jag har tidigare förutspått att Mona inte kommer att sitta kvar som partiledare så länge till och upprepar det gärna. Inte på grund av ovilja mot henne – hon verkar ha många sympatiska mänskliga drag, men därför att jag tror att det ändå finns någon sorts självbevarelsedrift kvar i socialdemokratin. Persson fick sitta alldeles för länge och det bör man ha tagit till sig. Om opinionssiffrorna fortsätter att vara taskiga för (s) eller rentav dalar ytterligare så är det nog kört vid partikongressen i vår. Men jag har ingen aning om vem man kan ta i stället. Och när man ändå är på gång: skulle det vara möjligt att be Lars Ohly gå och kalla hem Jonas Sjöstedt? Då skulle vi nå 10 procent igen.

Om demokratisk vänsters önskvärdhet av Gunnar Sandin

Det är på två punkter lätt att hålla med Mats Olsson (v) när han i förra numret kritiserar Sven-Bertil Persson (dv):
1) Miljöpartiet tillhör lokalt, alltså i Lunds kommun, det rödgröna blocket, även om det har funnits och finns strömningar i partiföreningen som vill något annat. Om än utomstående har Sven-Bertil haft viss insyn i mp.
2) Det är dumt att beskylla vänsterpartiet för marxism. Dels, som Mats påpekar, därför att ledande dv-företrädare är lika goda marxister själva. Dels, och viktigare, därför att marxismen förblir ett viktigt redskap för samhällsanalys och samhällsförändring, och dessutom har fått ny aktualitet genom den ekonomiska krisen.

Leninism, inte marxism
Vad Sven-Bertil borde ha kritiserat är i stället vänsterpartiets kvardröjande leninism, som fick ett uppsving kring det senaste sekelskiftet. Det allvarligaste utslaget av denna nyleninism var föreställningen om elitpartiet som var viktigare än folkviljan och som urskuldade diverse manipulationer, underbyggt av ungdomlig revolutionsromantik och av en partisyn som formats i andra miljöer än den demokratiskt-parlamentariska.
Nyleninisterna tillvann sej som bekant majoritet i landet, Skåne och Lund, och spänningarna steg i vänsterpartiet. Det för Skåne och Lund avgörande blev den kupp som satte in en helt okvalificerad kandidat – den ende som var omdömeslös nog att spela rollen – som toppkandidat i södra Skånes riksdagsvalkrets i stället för Karin Svensson Smith. Karin kryssades in med mer än dubbel marginal men det utslaget fick inte manipulatörerna och deras uppbackare att tänka om. Så sent som på den senaste kongressen avslogs en motion om att mildra partiets syn på personval.
Miljöpolitiken var en central fråga i partikonflikten. Det tidigare partiprogram där miljön sågs som en av fyra grundpelare skulle ersättas med ett nytt. Vann gjorde det alternativ som reducerade miljön till en avledd fråga, på nivån under socialism och feminism.

Bevarad aktivitet
Det var denna kombination av nyleninistiska manipulationer och miljöpolitikens nedvärdering som var huvudorsak till att många medlemmar, inte minst i Lund, lämnade partiet, aktivt eller passivt. Samtidigt tappade vi sådana sympatier som kan mätas i röster: 2002 var ett förlustval. I Skåne mildrades förlusten genom det alternativ som ”kryssa Karin”-kampanjen skapade, något som till exempel erkändes av Karins politiska motståndare Vilmer Andersen, men många ville inte ha mer med vänsterpartiet att göra, trots att deras grundvärderingar var oförändrade.
Vid djupa politiska schismer av det här slaget brukar många passiveras. Ur hela vänsterns perspektiv måste det betraktas som positivt att inte alla gjorde det utan bevarade sin aktivitet under nya former. Och genom dv drogs några nya in i politiken som nog annars hade stått utanför.

En förspilld miljöprofil
”V är ett lika bra miljöparti som dv och mp”, tycks Mats mena. Visst, partiets lokala program och förslag har en grön prägel, annars skulle inte jag vara kvar. Men det finns blottor. Det råder numera bred insikt om att förtätning är A och O i ett klimattåligt samhälle, men när det kommer till konkreta ställningstaganden i t.ex. Byggnadsnämnden vill v inte alltid dra konsekvenserna av detta.
Men poängen är att det inte primärt handlar om lokal politik, om än många försöker avskärma sej för hur det ser ut på högre partinivåer. För allmänheten var behandlingen av Karin Svensson Smith ett klart tecken på att partiet bytte prioriteringar. Efter henne har partiet knappast haft några nationella miljöpolitiker som kunnat lämna avtryck; jo kanske Jens Holm, men han vill inte längre kandidera till EU-parlamentet.
Om någon fråga förknippas med framtiden så är det miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet. Jag påminde häromveckan om den aktuella opinionsmätning som utpekade v som det mest bakåtblickande partiet. Orättvist? Kanske, men sådan är allmänhetens/väljarkårens uppfattning.

Omprövningar
Ändå är det så att den senaste v-kongressen under intryck av klimatlarmen antog miljöpolitiska skrivningar om ekologin som själva grunden. Fast det skedde med rätt liten majoritet och oppositionen var starkast från skånska delegater – som hade valts med röster från Lund.
Också i andra centrala frågor har en omprövning skett. De som tyckte att v skulle eftersträva en plats i regeringen stämplades i början av 2000-talet som högeravvikare, medan ingen som följer dagens spel mellan oppositionspartier kan tvivla på att detta är partiets heta önskan. Och personval som nyss var en styggelse accepteras nu: partiets representant i grundlagsberedningen är med på att sänka riksdagsspärren från 8 till 3 procent!
Fortsätter den utvecklingen blir grupperingar av dv:s typ allt mindre nödvändiga. Men vi är inte där än. Tills vidare har hela vänstern i Lund glädje av att demokratisk vänster finns.

Allt annat lika …
Avslutningsvis ägnar sej politikern Mats åt en kontrafaktisk historieskrivning (av typ ”om inte om hade varit så hade käringen skjutit björnen med kvastskaftet”) som han skulle blygas för som forskare. Om inte dv ställt upp hade v fått behålla lokala mandat och sp:s framgång i östra Lund skulle ha uteblivit. Men i det verkliga livet råder aldrig ceteris paribus. Vänsterpartiet hade mist förtroendet hos åtskilliga väljare, och de skulle i stället ha valt ett annat parti eller soffan. Många olika utfall hade varit tänkbara. V kan inte lasta över ansvaret för sin stora lokala valförlust på någon annan.
Gunnar Sandin
Vänsterpartiet

Vad händer sen – efter nyliberalismens och nykonservatismens misslyckanden? av Lars-Åke Henningsson

Vad vi ser idag är knappast slutet på kapitalismen, men väl slutet på en lång period av kapitalistisk expansion. Den nyliberala idén om en marknadsekonomi som individernas fria spel i en värld av oändliga ekonomiska möjligheter, en marknad som löser alla problem utan inblandning utifrån, har visat sej inte hålla i längden. En marknadsekonomi är faktiskt en samhällelig institution, och den kräver vettiga spelregler, inte konkurrens ohämmad av regler.
Alan Greenspan har kastat in Miltons Friedmans handduk, men motståndet mot reglering inom ekonomin finns fortfarande kvar på många håll. Inom nästan vilket annat område som helst skulle man inte tro sina öron, om man hörde liknande resonemang.
Naturen har sin egen reglering. Katastrofer inträffar ständigt i naturen i större och i mindre skala. Varför skulle det ekonomiska livet vara annorlunda? Om tekniker och medicinare skulle sluta att försöka reglera naturliga förlopp, vad skulle de göra i stället? Framföra sin hyllning till de fria naturkrafterna och bokföra vad som sker?
Reglering med hjälp av samhälleliga spelregler är ändå inte riktigt detsamma som teknisk reglering. Det ligger närmare till hands att jämföra ekonomin med politiken.

Gamla styrelseskick
Stater styrdes förr, och på sina håll fortfarande, genom ohämmad konkurrens om makten. Statschefen och hans ätt styrde till dess att systemet brakade ihop. På ruinerna av det sammanstörtade systemet byggde sen nya härskare upp en regim, som styrde till dess att den regimen brakade samman. Numera föredrar vi att reglera politisk styrning med demokratiska regler. Vi låter inte styresmän sitta tills det absolut inte går längre, utan omprövar maktinnehavet med jämna mellanrum.
I det politiska systemet finns det numera spärrar som kommer till användning innan en situation blivit ohållbar. En del av meningen med att inte låta beslutsfattare agera så länge de själva tycker att de gör det bra, är just att man vill kunna stoppa vissa tendenser i tid, innan man kommit fram till katastrofens brant. Det finns gränser som man föredrar att de inte överskrids.

Militärens roll
Den gamla staten var i första hand en militärstat. När proletärerna en gång sjöng ”Vi under skatter digna ner”, var det inte bara därför att de levde fattigt, utan också därför att staten satsade sina resurser mera på militären än på det civila samhället. När européer flydde till Amerika var det militära stater de hade erfarenhet av och flydde ifrån. I västra Europa har vi väl sen dess ändå trots allt lyckats ganska bra med att civilisera den militära staten, medan man på många håll i USA uppenbarligen fortfarande har svårt att förstå att staten skulle kunna vara något annat än militär.
I ansträngningarna att tränga tillbaka den demokratiskt styrda civila staten har nyliberalism och nykonservatism gått hand i hand. När välfärdsstaten rustas ner, får familj och släkt en större roll som socialt skyddsnät. De amerikanska nykonservativas satsning på militärstaten har inte mött några protester från nyliberalt håll. Militär kontroll öppnar ju nya möjligheter för ekonomin. Utgifter för de amerikanska skattebetalarna blir vinster på andra håll.

Vändpunkt?
Den nykonservativa alliansen mellan den kristna högern i USA och islamisterna i Mellanöstern firade sin största triumf när den sovjetstödda sekulära regimen i Afghanistan störtades. Efter den gemensamma segern har segrarna som bekant vänt sej mot varandra. Även om de, (tillsammans med påven,) delar konservativa värderingar, har de naturligtvis olika uppfattning om var den patriarkala maktens högsäte ska vara.
När det inte finns någon fungerande civil stat, och inte minst när krigsherrar understödda av stormakter härjar ett land, är det klart att släktband och religiös samhörighet är de skyddsnät som finns att tillgå. I områden som Afghanistan och Somalia är det inte konstigt att konservativa ideologier av många upplevs som det enda försvaret mot de militära krafternas fria konkurrens.
Uppgörelserna mellan konservativa grupperingar har verkligen inte lett världen framåt, men förhoppningsvis är det nu, efter finanskrisen och det amerikanska valet, inte längre konservativa krafter som skriver världens dagordning.
Innebär nyliberalismens och nykonservatismens misslyckanden i amerikansk politik och i finansvärlden en historisk vändpunkt? Det beror på. Det beror på vilka lösningar som arbetas fram. Eftersom deras misslyckanden har att göra med att de underskattat den civila statens och demokratins betydelse, bör den demokratiskt styrda civila staten ha en chans att återhämta sej och att vidareutvecklas, om vi andra tar vara på tillfället.

Vintervecka vid reningsdammarna av Gunnar Stensson

Fredag 21/11
Kallt, mörkt, slabbigt, blåsigt. Vatten sprutar ur pumpen som sedan sex veckor försöker torrlägga den mellersta reningsdammen i Höje å. Men vattnet stiger obönhörligt. Grundvatten pressas upp underifrån. Regn och ytvatten rinner in uppifrån. Flockarna av simmande bläsänder visslar försmädligt. Pumpen hinner inte med.
Men VA-Syd ger sig inte. TIMMERNABBEN SCHAKT höjer hotfull näven intill pumpen. Nya förbudsskyltar sätts upp. Vägen norr om dammarna stängs av. Obehöriga äga ej tillträde. Under de närmaste veckorna tas den i anspråk för tunga transporter. Planen att skrapa dammarna rena från allt biologiskt material fullföljs, kosta vad det kosta vill. Var deponeras slammassorna?
Lunds Tekniska verk har satt upp en flerfärgsaffisch som berättar om övervintrande änder i dammarna och näktergalar längs Höje å. På svenska och engelska. ”Höje river valley”.
En konflikt mellan VA-Syd och Lunds tekniska förvaltning?
Jag ringer Sydsvenskan för att göra tidningen uppmärksam på att tömningsprocessen i reningsdammarna gått in i ett nytt skede som kan bli dramatiskt.
Sedan ringer jag kommunekologen Cecilia Backe.
Hon säger att slamrensningen kan genomföras utan bestående skador för fågellivet. Tekniska förvaltningen har rådfrågat ornitologer. Förutsättningen är att man inte rensar alla dammarna samtidigt. Vad innebär ”utan bestående skador”?
Och hur går det med grodor och överlevande karpar? Cecilia Backe svarar bara att vi måste ha förtroende för VA-Syds tjänstemän.
Så kommer hon med en god nyhet. Arbetet med leden längs Höje å tar äntligen ett steg framåt. En bro över ån ska snart byggas mitt emellan järnvägen och Värpinge. Den öppnar landskapet söder om Höje å.

Söndag 23/11
Soluppgång. Snökristaller på vita fält. Svart kärnis på fyra dammar. Schaktmaskinen står kvar. Pumpen arbetar. Vattnet forsar.
Isarna perfekta att åka skridskor på. Vattendjupet högst ett par decimeter, om nån skulle plurra. Här kunde isarna sjunga under hundratals skridskor och solen stråla stark genom klar luft som i Växjö på 1940-talet. Åtminstone för en dag. Men isarna förblir tomma.

Måndag 24/11
TIMMERNABBEN SCHAKT sätter sig i rörelse 0830. På breda larvfötter kryper den bort mot Värpinge, rundar dammen och ställer upp sig. Den tegelröda skopan sträcks ut så långt armen räcker och trycks ner mot isen. Skopan går igenom med ett brak. Vatten sprutar. Skopan skrapar. Den lyfter en last med svart slam och häller ut det på isen vid bassängkanten. Isen - tre till fyra cm tjock - håller, trots att kanske hundra kilo materia faller ner på den med en duns. Schaktmaskinen öser upp några skopor till. Men nu rinner det mesta ut. Det upprivna slammet blandas med vatten till en tjock soppa som rinner ur skopan.
Två stora lastbilar står uppställda med tomma flak. Chaufförerna väntar. VA-Syds röda bil pilar fram och tillbaka.
Schaktmaskinen kör vidare till de tre övriga dammarna och upprepar samma manöver. Tre svarta hål till.
Alla fåglar har samlats i den långa dammen, den enda som fortfarande delvis är isfri, tack vare tillflödet av varmare vatten från reningsverket. En stor flock fiskmåsar sitter tätt på isen intill vattnet. De fångar ljuset från den låga solen.

Tisdag 25/11
Klart och kallt. Den frusna stigen mellan dammarna fast och elastisk, lätt att springa på. Solen dold bakom en hög blå molnbank, tät som ett bergmassiv. Vattenståndet i ån och dammarna har sjunkit sedan tillrinningen frusit.
I den torraste dammen arbetar två caterpillars. De skrapar slam mot dammkanten där TIMMERNABBEN SCHAKT lastar upp det på en grön lastbil som kör mot Värpinge sedan den fyllts. Rensningen fungerar alltså. Frågan återstår om den är möjlig i de mer vattenfyllda dammarna.
Tövädret i går eftermiddag har ökat den fria vattenytan i den långa dammen.

Onsdag 26/11
Omslag i vädret. Mulet, blåsigt och milt. Tunga moln i väster. Enstaka droppar i blåsten Marken alltjämt hårdfrusen. Glänsande vattenhinnor på dammarnas svarta isar. En flock viggar har anlänt till den stora dammen.
Ännu en pump installerad i den hitersta dammen. Vattenståndet i ån och dammarna sjunker. Kommer regn på den frusna marken så stiger det snart igen. Två caterpillars strävar i samma dyiga damm som igår och förrgår. En fullastad gul lastbil kör mot Värpinge.

Torsdag 27/11
Vintern förbi. Vinden ljum. Stigen slipprig. 0840 släcks lyktorna på reningsverket. Den nya pumpen grövre. Kanske kan den suga upp överlevande karpar och förpassa dem till fortsatt liv i Höje å. Vattenståndet sjunker.
För tredje dagen skrapas slam i samma damm. TIMMERNABBEN SCHAKT öser och lastbilarna fraktar. Nästa vecka kommer nog turen till en ny damm.
Glesa vattniga moln med svagt rosa nyans driver snabbt över ljusblå himmel norrut.
Nya andflockar skyggare än hemmafåglarna. Dags att börja titta efter vintergäck.

Obama och Palestina av Erik Kågström

I Veckbladet 080229 framlade jag den något djärva hypotesen att Barack Obama i själva verket kan vara en kryptosocialist som dock inte kunnat avslöja sina planer förrän han lyckats bli vald till president. I USA går nu diskussionens vågor höga kring Obamas val av medarbetare. Vänstern är överlag bestört, det talas om förräderi mot dem som valt honom. Det undras om man kan tala om ”change” när Obama installerar clintoniter på viktiga poster. Andra menar att han valt erfarna och skickliga pragmatiker utan särskild ideologisk inriktning. Den konservativa kolumnisten David Brooks i New York Times är översvallande i sitt beröm av Obamas val. Själv har Obama under valkampanjen sagt att han till medarbetare skulle välja landets skarpaste hjärnor utan hänsyn till politisk hemvist. Han tycks följa Abraham Lincolns linje – ”Team of Rivals” – när han inte drar sig för att samarbeta med politiska motståndare. Det tyder om inte annat på en oerhörd självtillit.
Om Barack Obama överhuvudtaget har någon dold agenda är det säkert inte en socialistisk omdaning det är fråga om men kanske ett välfärdssamhälle av socialdemokratiskt snitt. Kanske något i stil med Paul Krugmans New New Deal som jag skrivit om tidigare i Veckobladet. Den ekonomiska krisen skapar tillfällen till genomgripande reformer.

Palestinavän?
Utrikespolitiskt blir det högintressant att se hur Obama kommer att förhålla sig till Palestinakonflikten. Innan han började sin karriär med sikte på Vita Huset var Obama öppen med att han var en palestinavän. Det känner man till i den amerikanska Israel-lobbyn och i det israeliska etablissemanget. I de kretsarna är man därför skeptisk till Obamas engagemang för Israel trots att han under valkampanjen på många sätt framhållit att Israels säkerhet kommer att ha högsta prioritet för honom. Valet av en ”Israel-firster” som Rahm Emanuel som kanslichef i Vita Huset kan vara ett utryck för denna strävan. I kommande fredssamtal är det israelerna som skall övertalas och det är kanske en lättare uppgift för en erkänd israelvän än för till exempel Jimmy Carter eller Zbignew Brzezinski som båda varit starkt kritiska till Israels palestinapolitik. Att Obama inte helt glömt bort sina sympatier för palestinierna framgår av det uttalande han gjorde vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud-hållning till Israel, så är du anti-Israel. Sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel.
Två veckor efter Barack Obamas installation som president är det val till Knesset i Israel. Opinionsmätningar tyder på ett övertag för Likud vars ledare Bibi Netanyaho inte vill ha några fredssamtal. Han nöjer sig med att vilja stärka palestiniernas ekonomi. Utrikesministern Tzipi Livni, som övertagit ledningen för Olmerts parti Kadima, skulle säkert vara en bättre partner i fredssamtalen. Den israeliska journalisten, fredsaktivisten och före detta knessetledamoten Uri Avneri hoppas att Obama sedan han blivit installerad skall uttala sitt stöd för Arabförbundets fredserbjudande från 20002, upprepat år 20007. Det innebär en israelisk och en palestinsk stat med 1967 års gränser och en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem samt fredsavtal och ekonomiska förbindelser med Israel. Den 10 november i år, knappt en vecka efter presidentvalet, återkom Arabförbundets förslag dramatiskt på en helsida i New York Times. Under rubriken ”Peace is possible” uttalar mer 50 arabiska och muslimska länder sitt stöd för fredsförslaget. Deklarationen avslutas med en vädjan, ”Let us not miss this opportunity”. Uri Avneri tror att ett sådant stöd från Obama skulle kunna ge de fredsinriktade partierna i Knesset en knuff uppåt.
I Obamas programförklaring på hemsidan står att läsa: “Obama and Biden will make progress on the Israeli-Palestinian conflict a key diplomatic priority from day one. They will make a sustained push -- working with Israelis and Palestinians -- to achieve the goal of two states, a Jewish state in Israel and a Palestinian state, living side by side in peace and security”. Tyvärr nämns inte att Östra Jerusalem skall vara Palestinas huvudstad vilket ingår i Arabförbundets förslag men det är ändå hoppingivande.
När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.

Somalias pirater – Tunnelperspektiv och fragmentering i rapporteringen från Afrikas Horn av Gunnar Stensson

Sydsvenskans utrikesbevakning är ambitiös. Den bärs upp av kompetenta journalister. Torsdagen den 20 november ägnades två uppslag och huvudledaren åt piraterna, Somalia och Etiopien. Men det trånga perspektivet (fokus piraterna) och fragmentiseringen skymmer helhetsbilden. Kritiken drabbar inte journalisterna utan i första hand redaktionsledningen.

De islamiska domstolarna stoppade piratverksamheten
Erik Magnusson har skrivit en bakgrundsartikel om piraterna vid Afrikas Horn. I slutet av artikeln vidgas perspektivet till en kort bredare analys, som är insiktsfull men alltför summarisk. Han konstaterar:”Sjörövarna stärkte sin ställning när Somalias moderat islamistiska centralregering störtades 2006.”
Påpekandet är viktigt, men i ett avseende otillräckligt. Formuleringen döljer vilken regering det handlar om. Läsaren kan förledas tro att den handlar om den i Kenya tillsatta övergångsregeringen. Men övergångsregeringen fanns aldrig i Mogadishu före den etiopiska invasionen och hade inga möjligheter att påverka piraterna.
Nej, det måste handla om den regim som kallades ”De islamiska domstolarna”. Den lyckades enligt samfälliga uppgifter begränsa piratverksamheten. Sedan den störtats ökade sjöröveriet markant, liksom annat våld och laglöshet.
Erik Magnusson förtiger att det var den USA-stödda etiopiska invasionen som störtade ”Somalias moderat islamistiska centralregering”och därigenom utlöste det omfattande sjöröveriet. Nu ingriper USA, EU och Sverige med krigsfartyg för att bekämpa sjörövarna. Insatserna riktas mot symptomet, inte mot problemet.
Det är Erik Magnusson medveten om. Hans slutkläm är stark och tydlig: ”Västvärlden saknar idag intresse av att bidra till att en demokratiskt vald regering kommer till makten. Det är enligt många bedömare en förutsättning för att västvärlden ska komma till rätta med piratproblemet. Islamister är åter på väg att ta kontroll över landet. Men den makten begränsar sig i så fall till södra Somalia och huvudstaden Mogadishu – inte till landområdena kring Afrikas Horn.”

”Världens oförmåga att hantera den humanitära krisen”
Sydsvenskan publicerade på samma uppslag ett telegram från TT-Reuters-AFP. Det bekräftar vad Erik Magnusson skrivit: ”Den hårdföra islamistalliansen som styr hamnstaden Kismayo i Somalia lovade igår att ta krafttag mot piraterna som verkar utanför Somalias kuster.”
Sedan påpekas att islamistalliansen nu styrs av ”den ökända Shabab-rörelsen och en krigsherre som står på USAs terrorlista.” En ofrånkomlig konsekvens av Etiopiens och USAs invasion är att extremismen ökat i Somalia.
”Hjälporganisationerna kritiserar världens oförmåga att hantera den humanitära kris som ligger till grund för problemet,” fastslår telegrammet slutligen.

Etiopien – krig orsakar svält
Etiopien svälter. Etiopiens stormaktsambitioner är en huvudorsak till svälten. En etiopisk armé har ockuperat Somalia och sprider skräck runt Mogadishu. En annan etiopisk armé hotar Eritrea, som därför stöder Somalias motstånd. De kostar.
Etiopien satsar sina resurser på erövringskrig och upprustning.
Sydsvenskans Etiopien-artikel av Jeppe Villadsen är försedd med författarens magnifika bilder. Han konstaterar att tolv miljoner etiopier svälter efter flera års torka. Man försöker överleva på rötter och kaktus, djurfoder och utsäde. Samtidigt har nödhjälpen halverats på grund av stigande världsmarknadspriser på olja och mat.

Redaktionsledningen fragmentiserar
Men. redaktionsledningen underlåter att sätta in svältkatastrofen i sitt sammanhang.
Etiopiens resurser borde ha använts till vägar, dammar, livsmedelsproduktion och annan infrastruktur. Torka är ett återkommande problem.
Regeringens viktigaste uppgift borde vara åtgärder för att motverka torkan och svälten. I stället går pengarna till upprustning. Det är i den kontexten Jeppe Villadsens reportage borde läsas.

Huvudledaren:
Bushperspektivet - strutsperspektivet
Sydsvenskans anonyma huvudledare handlar om piraterna i vattnen utanför Afrikas Horn. Den startar i det faktum att Sverige ska skicka korvetten Malmö till Somalias kust 2009 för att bekämpa dem.
Ledarskribenten uttrycker farhågor för att ”terrorister inom en snar framtid kan liera sig med kriminella kapare”. I stället för analys av ett komplicerat politiskt skeende tillgriper han populistiska actionklichéeer.
Han konstaterar helt kort att Somalia sedan 1991 är en havererad stat.
Inte ett ord om att de islamiska domstolarna under sin korta tid vid makten 2006 satte stopp för plundring, vägspärrar, våldtäkter och massmord.
Inte ett ord om att ”sjörövarna stärkte sitt grepp när Somalias moderat islamistiska centralregering störtades 2006”.
Inte ett ord om att USA/Etiopiens invasion kostade 10 000 somalier livet och drev en miljon på flykt av vilka 7232 fann en fristad i Sverige, något som Sydsvenskan rapporterade den 17 september. Ledarförfattaren tycks inte förstå vad som skrivs i den egna tidningen.
Han ondgör sig i stället över att ”islamistiska grupper stärker sitt grepp om landet”. Det är fronten för återbefrielse av Somalia som åsyftas. Ordet islamist är på väg att ersätta begreppet terrorist som beteckning på motståndare till Bushadministrationens utrikespolitik.
Författarens bias kommer till uttryck i beskrivningen av biståndsarbetarnas svåra situation i Somalia. Vi vet att övergrepp begås av båda sidor. Så är det i krig. Författaren antyder att skulden är ”islamisternas”. Men ansvaret för uppkomsten av den situation som vållar övergreppen vilar tungt på USA och de etiopiska angriparna.
Författarens ”lösning” är en FN-fredsstyrka på 27 000 man som föreslagits av generalsekreterare Ban Ki-moon. Han bifogar dock brasklappen att det är osannolikt att en sådan styrka alls kommer till stånd. Ännu osannolikare är förstås att den skulle kunna bidra till fred.
De flesta insiktsfulla bedömare menar att det som krävs för fred är ett etiopiskt tillbakadragande. Därefter kan förhandlingar inledas mellan företrädare för fronten för Somalias återbefrielse och övergångsregeringen. Förhandlingarna kan på sikt leda till en fungerande somalisk stat byggd på det somaliska folkets egna krafter.
För etiopierna skulle ett återtåg från Somalia och från Eritreas gräns innebära att landets resurser kunde inriktas på att bekämpa massvälten.
Ledarförfattaren sitter fast i president Bushs krigsfilmsfantasier. Förhoppningsvis har Barack Obama och Hillary Clinton en annan, på realiteter byggd, strategi för övergripande förhandlingslösningar av konflikterna på Afrikas horn.
Kanske kan Barack Obamas USA bli en del av lösningen. Bushadministrationens war on terror är däremot en huvudorsak till de politiska och humanitära katastroferna i länderna på Afrikas Horn.
Informativa reportage har gjort det möjligt att med lite bakgrundskunskaper ställa samman den helhetsbild som redaktionsledningen tycks vilja undanhålla läsaren.

Inför kubanska revolutionens 50-årsdag

Havanna och Miami i förändring!?

Kuba hade tagit sig ur den ekonomiska krisen och förändringar var på gång. Orkankatastrofen lade enorma hinder i vägen, men ändrar inte den utstakade vägen. I Miami förlorar extremhögern mark, de unga USA kubanerna höjer rösten mot Vita husets aggressionspolitik. Kan presidentvalet betyda något?
Föreläsare: Eva Björklund
Plats: Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö
Tid: Tisdagen den 25/11 kl. 18.30-20.00
Arr: Svensk-Kubanska föreningen och Kvarnby folkhögskola
Mer Info: 070-7237455

Kulturtips

Groovy! Miriam Aida
Babel (fd Jeriko), Spångatan 38, Malmö, 21 november kl 20
Läs mer

Faust (La Damnation de Faust) av Berlioz
The Metropolitan Opera via satellit på Kino i Lund och Spegeln i Malmö, 22 november kl.19.00
Läs mer

Bagdhad Burning

En teaterdokumentär baserad på Riverbends omtalade blogg med unik inblick i hur det är att leva mitt i den världskonflikt vi alla har en åsikt om.
Bredgatan, Bredgatan 3 i Lund 24 november kl 19
Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö 25 november kl 19
Läs mer

Stödgala till förmån för Stadsmissionen i Malmö
På Palladium, Södergatan 15, Malmö, 24 nov kl 19.00
Läs mer

Groovy - Sofi Hellborg
Babel (fd Jeriko), Spångatan 38, Malmö, 26 november
Läs mer

Detta är bara ett urval av allt som Kulturcentralen förmedlar, läs hela deras program.

Röda Kapellet spelar FILMMUSIK

Vik redan nu fredagskvällen den 12 december kl 19.30 för ett lite ovanligt musik- och festprogram. Då har nämligen Röda Kapellets sin Julkonsert som i år sker under temat Filmmusik.
Platsen är Månteatern på Bredgatan 3.
Vi har samlat ihop ett antal filmmelodier som vi spelat under årens lopp, lagt till några nya och därmed fått ihop till ett intressant program. Med hjälp av cineasten och f d folkhögskoleläraren Lennart Grankvist presenteras filmerna både i ord och med rörlig bild.
Det blir filmmusik av Eisler, Chaplin, Nino Rota, Theodorakis, Evert Taube, Dolly Parton m fl.
Efter konserten är publiken välkommen att delta i orkesterns eftersits i samma lokaler.
Entréavgift 100 kronor. Affisch

Sveriges mest onödiga parti av Mats Olsson

Företrädare för dv försöker inför lundaborna förklara sitt partis existens med uttalanden av typen ”vänsterpartiet har ett marxistiskt arv som man inte kommer ifrån och har tappat miljöfrågorna” (SDS 16/10). Jag påpekade i VB att marxismen sitter minst lika hårt i dv som i vänsterpartiet och visade också med några exempel att vänsterpartiet inte alls tappat miljöpolitiken. Gunnar Stensson menade i förra VB att felet är att jag ”… inte fattar att dv är ett dialektiskt parti”. Ska man finna något dialektiskt i det partiet är det väl att de tre gubbarna som offentligt företräder det drar åt småländska, värmländska respektive skånska. I övrigt menade nog Hegel att dialektik är något större än att anklaga andra för att vara det man själv är.
Några mer seriösa förklaringar har inte givits från dv. Partiet har nu varit verksamt med ett mandat i Lunds kommunfullmäktige i två år. Finns det något som dv under dessa två år har gjort, som man inte hade kunnat göra inom antingen vänsterpartiet, miljöpartiet eller socialdemokraterna? Alla vet at svaret är nej. Samtliga de ståndpunkter som dv har tagit ryms inom dessa partier.
Jag skulle vilja beteckna dv som Sveriges mest onödiga parti. I sina bästa stunder (och det är för det mesta) fungerar dv: arna som vilka socialdemokrater, vänsterpartister eller miljöpartister som helst i den lokalpolitiska debatten. Problemet uppstår när de, som i förra månaden, försöker berätta varför de finns. Då blir dv:s enda praktiska funktion att splittra det rödgröna blocket, sprida osaklig information och skapa förvirring kring de olika partiernas ståndpunkt. Förutom det löjeväckande angreppet på vänsterpartiet hävdar t.ex. dv:s företrädare i samma artikel i SDS att ”…miljöpartiet har inte velat placera sig på höger–vänsterskalan utan svajar på lokalplanet”. Förutom det självklara faktumet att mp aldrig definierar sig i höger-vänstertermer är detta rent nys – miljöpartiet samarbetar inom och är en fast del av den röd-gröna oppositionen i Lund. De arbetar också för att skapa en ny rödgrön majoritet i Lund 2010. Vem tjänar på att sprida osäkerhet på den punkten?
Splittring har också varit det enda handfasta resultatet av dv:s uppdykande på den politiska scenen. Genom röstsplittringen förlorade vänsterpartiet två mandat i Lunds kommunfullmäktige i förra valet, varav det ena gick till dv. Det andra mandaten, i den östra valkretsen, gick förlorat till sverigedemokraterna, som därigenom fick fördubblat sin representation i kommunfullmäktige.

Lag och ordning 2 samt någon tanke till av Lars-Anders Jönsson

I veckans Sydsvenska har vi läst hur islamistmilis tagit över allt större områden i Somalia och att nu i stort endast huvudstaden Mogadishu är under regeringskontroll.
Vi kunde också läsa hur dessa ”frihetskämpar” fortsätter att tillämpa stränga islamska lagar.
I ett samhälle pryglades ett tjugotal personer för att de dansat en traditionell afrikansk dans.
Jag kom att tänka på höstens ESF demonstration i Malmö. Där dansades det.
Det är påtagligt hur vänsterns internationalister på något sätt ändå argumenterar och slutar som nationalister. Skit samma vad det blir, bara Somalia blir oberoende, från USA. Ja det kan ju vara en enkel mall när man skall kommentera världspolitiken, om man är oärlig. För inte kan man delta i en ESF demonstration med all den frihet den uppvisade för att sedan acceptera en religiös diktatur där fel böcker bränns där dans och glädje förbjuds.
Jag kan inte se något positivt i att ett land tas över av radikala islamister. Radikal islam liksom radikala kristna rörelser förtrycker människan. I denna form är islam och kristendom kulturell imperialism. Människan är inte skapt för att sättas i bur.
När jag ser tillbaka minns jag bilderna när de röda Khmererna tågade in Phnon Penh. Jag minns när USA lämnade Saigon, när Shahen störtades, osv osv. Hur mycket bättre blev det för människan? Visst blev det lag och ordning, men vilken?
Makten tycks begärlig oavsett ideologi. När får vi se en verklig befrielserörelse som låter människan behålla och utveckla sin frihet.

Lunds socialdemokrater tänker av Gr

Socialdemokraterna i Lund vill vitalisera centrum, vilket är positivt. Till den änden har de framlagt några förslag, om vilka man kan ge andra omdömen.
Om ett har det redan blivit lite offentlig debatt, nämligen att p-husen skulle bli gratis på lördagar. Jo, det finns en liten positiv aspekt också av detta. Det skulle försämra det kommunala p-bolagets ekonomi och därmed dämpa dess expansionsplaner. Men kritikerna tycker att det av kända miljöskäl är fel att locka in fler bilar till centrala stan. De har dock förmodligen lika fel som förslagsställarna. Just om lördagarna är det i princip fullt på de centrala p-anläggningarna. Fler bilar lockas alltså inte, eftersom de inte får plats, och handeln stimuleras inte eftersom de bilburna kunderna inte kan bli fler.
Det finns också mer visionära tankar. Förslagsställarna lyfter fram den gamla idén (som jag själv första gången hörde formuleras av den gamla s-politikern Larry Andow) att gräva ner järnvägsspåren genom Lund.

Fler spår!
Skånetrafiken och Banverket säger att inom några decennier behövs fyra spår på stambanan. Det blir ett brett dike, som ifall översidan ska vara hyggligt plan måste vara sex meter djupt. Spåren måste börja dyka ner vid Ringvägen. För att inte öka lutningen och därmed vålla problem för godstågen måste nedsänkningen, om än successivt minskad, fortsätta ett gott stycke norr om monumentet. Därmed blir diket drygt tre kilometer. Västkustbanans tämligen nya spårport norr om Kung Oskars bro måste konverteras till spårbro.
Det finns bättre sätt att använda knappa miljarder. Det skulle förmodligen också socialdemokraterna tycka om de tänkte efter. Men jag misstänker starkt att de inte har gjort det.

Nytt larm om växthusgaser av Ulf N

och Lund välkomnar nytt motorvägsbygge

I förra veckans VB beskrev jag hur Lunds kommuns svar på larmrapporten från OECD:s energibyrå om den ohejdade ökningen av växthusgasuppsläpp blev att stimulera till ökat bilåkande genom att dra igång byggandet av trafikplats Råby och Sydöstra vägen.
I måndags släpptes en ny larmrapport om ökade utsläpp av växthusgaser. Denna gång från FNs klimatsekretariat. Industriländerna har ökat sina utsläpp med 2,3 procent mellan år 2000 och 2006, konstaterades i rapporten.
Och Lunds kommun? Lunds ”svar” på larmrapporten är att säja ja till Vägverkets förslag om att bygga ut väg 108 mellan trafikplats Lund Södra och Staffanstorp till – i princip – motorvägsstandard och motorvägshastighet. Det var en majoritet av borgare och socialdemokrater i Tekniska nämnden som välkomnade motorvägssatsningen. Majoriteten brydde sig inte ens om att fråga efter ett vettigt underlag för sitt ställningstagande: inga uppgifter om kösituation eller olycksfallsstatistik fanns tillgängliga. Med andra ord saknades problembeskrivning. Prövning mot Vägverkets egen så kallade fyrstegsprincip* saknades likaså. Och givetvis fanns det ingen utredning om hur mycket biltrafiken kommer att öka genom denna kraftiga kapacitetsutbyggnad.
Motorvägskalaset kommer att kosta minst 65 miljoner kronor – en summa som hade kommit väl till pass som grundplåt för spår på ”Lundalänken”.
Ulf N
* Fyrstegsprincipen bygger på en tydlig problembeskrivning och en stegvis prövning av möjliga åtgärder för att lösa problemen. Steg 1 är ”mjuka” åtgärder, dvs åtgärder som påverkar transportbehov och val av transportsätt. Steg 2 är att pröva åtgärder som effektivare nyttjar befintligt vägsystem, medan det tredje steget innebär begränsade ombyggnader och förbättringsåtgärder. Först i sista hand, i steg 4, tar man till omfattande ombyggnader eller nybyggnader. Vägverk och kommuner (till exempel Lunds kommun) som antas följa fyrstegsprincipen struntar dock för det mesta i denna prövning och går direkt på steg 4.

Rött och vitt av Lucifer

Den här veckan blir det mest om Danmark. Det är ett fascinerande land, som är mycket mer olikt vårt eget än vad många tänker sig. Norrmännen är som vi, om än något friskare i anden, men danskarna lever i en annan värld och tradition. Men låt oss börja med det som förenar, Kalmarunionen.

Jag vill vara din, Margareta
Häromveckan behandlade danska folketinget den s.k. finansloven, dvs. budgeten, och då passade Danska Folkeparti på att ställa kravet att drottning Margaretas brudklänning, ett svenskt krigsbyte, skulle återlämnas från Sverige. Det är svårt att ha några djupare synpunkter i själva sakfrågan – det var förvisso så att de svenska härförarna roffade åt sig en hel del på 1600-talet. Det intressanta här är nog mera det symboliska: DF hetsar gärna mot Sverige som ju inte har anslutit sig till den rena ariska linjen utan daltar med de som DF brukar kalla ”mohammedaner”.
Men dagstidningen Information, alltid lika läsvärd, reder ut sakläget. Då var det så att det svenska riksrådet år 1388 hade valt Margareta I, redan drottning över Danmark och Norge, till regent även över Sverige. Det hängde samman med att svenskarna tröttnat på Albrecht av Mecklenburg som innehaft posten. Men 1397 formaliserades det nordiska samarbetet i den s.k. Kalmarunionen, något som hade förgåtts av ett nordeuropeiskt toppmöte på Lindholmen, borgen på de sanka ängarna nere vid Börringesjön. Det tillhör f.ö. den skånska historiens stora mysterier varför det i denna avkrok byggdes en borg som anses ha varit den viktigaste i Skåne. Där vistades gärna Margareta och där sattes också Albrecht i fängelse i sex år. Man undrar om hon tittade till honom.
Hur som helst: poängen med det hela var att Margareta var lika mycket svensk drottning som dansk, och därmed kunde väl hennes brudklänning lika gärna förvaras i Sverige som i Danmark. Skulle den flyttas skulle det i så fall vara till Norge, Margareta gifte sig med Norges kung Håkon. Men som Information säger: ”Men det ved DF sikkert heller ikke en pind om.” Ja, historia är till för att brukas.

Kulturkampen rasar
I torsdagens Information hittar man en artikel av Klaus Rifbjerg, Danmarks mest produktive och väl ledande författare i femtio år. Det är ett rasande angrepp på den danska borgerliga regeringen och dess statsminister som ”i syv forbande år har været landets enehersker (på DFs nåde), har bagtalt gamle kollegaer og ført landet ud i en angrebskrig, som gør os alle til mordere”.
Men Rifbjergs artikel handlar i första hand om en bok som kom i höstas, journalisten Rune Lykkebergs ”Kampen om sandhederne”. Den är såvitt jag förstå (jag har inte läst den än) ett försök att visa hur Venstre och DF håller på att vinna den kulturkamp som Fogh Rasmusson utlyste när han tillträdde. Man går till storms mot den kulturradikala borgerlighet som i hundra år varit den intellektuellt ledande i Danmark, en borgerlighet som vi saknar motsvarighet till i Sverige (särskilt nu sen folkpartiet blivit den nya högern), och som i Danmark praktiskt taget har ett eget parti (Radikalerne) och en egen dagstidning (Politiken). Lykkebergs tes är att denna kulturella borgerlighet varit arrogant och nedlåtande mot vanligt folk. Deras makt bröts med valet 2001. då föll förhoppningen om att man med provokativ konst och progressiv pedagogik kunde väcka medborgarna till demokratiskt deltagande, tron på att de intellektuella kan vara moraliska vägledare och förväntningarna om att den moderna välfärdsstaten kan realiseras som en klasslös värdegemenskap.
Rifbjerg har inte läst boken, förklarar han: ”Af medicinske årsager (muligheden for blodtrycksforstyrrelser) har min læge desværre frarådet mig at læse Rune Lykkebergs storværk…” Men han ser vad som väntar: ”Højkirkelighed og hænderne over dynen, bævrende gammelliv og antimodernisme, nationalchauvinisme og globaliseringsangst, ugebladsromantik og kommerciel spekulation i lavest mulig faællesnævner”.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker och känner mig väl inte hemma i något av lägren. Men visst är det upplyftande att se ett lands mest tongivande författare så oförfärat kasta sig in i den politiska striden. Det har inte hänt i Sverige sen Vietnamåren med Lars Forsell m.fl. Inga ledande svenska intellektuella tycks ha ett ord att säga om den utförsäljning av våra gemensamma ägodelar som pågår, ingen går till angrepp mot en utrikespolitik som alltmer anpassas till den politiska allians som är det största hotet mot världsfreden, nämligen NATO och där Sverige söker sina allierade i Polen, Ukraina och Georgien. Jo, det finns ropande röster, en Göran Greider, ja rentav en Ulf Lundell. Men de andra tycks sitta nöjda.

Vad skulle Diderot säga?
Från Danmark når oss också nyheten att Danmarks nationalencyklopedi, Den Store Danske Encyklopædi, från februari 2009 ska läggas ut gratis på nätet, och vad som är intressantare, ska inbjuda alla läsare att medverka även om förlaget förbehåller sig redigeringsrätten.
Danskarna startade sitt encyklopediarbete efter oss och jag minns när vi var över på studiebesök i deras vackra hus, tillhörande Gyldendal, och mötte deras ytterst kompetenta redaktion. Skälet till den nya policyn är förstås Wikipedia vars existens inte kan lämna någon encyklopedist oberörd. NE är också på gång, men inte lika radikalt. Man ger nu ut kärnan av NE i tre band, en kärna som definieras av att det är de mest sökta orden i nätversionen som därutöver har moderniserats och kompletterats. Såvitt jag förstår tänker man erbjuda denna kärna gratis på webben.

Information wants to be free
Det här är förstås ytterligare en framgång för open source-konceptet. Det kommer egentligen från den vetenskapliga publiceringstraditionen: vetenskap ska vara fri och öppen och tillgänglig för alla, långt från licenser och kommersiella band. Begreppet växte fram från programvaruområdet där ett antal viktiga programtyper togs fram på ideell bas och ställdes till fritt förfogande och visade sig vara kvalitetsmässigt överlägsna Microsofts produkter.
Att det fungerar på encyklopediområdet har Wikipedia redan visat. Det är dock inte problemfritt: det finns uppslagsord där det utkämpas långvariga strider om vad som bör stå. Vidare kräver det gott om utrymme: det är ingen ända på hur många rockband som devota anhängare anser bör behandlas med stort djup och omfång. Kampen om utrymmet pågick ständigt i NE:s pappersupplaga och skribenterna fick hårda förhållningsregler. Där fanns det hjältar som historikern Lars Arne Norborg som när han fick en beställning på 162 rader om, säg Ungerns historia, levererade just 162, varken mer eller mindre. Men serverminnena blir ju bara större och billigare.

En offentlig angelägenhet
Vad gäller korrektheten har jag inga farhågor. Det är klart att många ögon ser mer än få och det är läsarna som kan upptäcka fel, och då menar jag inte korrekturfel. Men problemet är som vanligt i webbsammanhang finansieringen. Danskarna ska tydligen klara det med annonser och det är inte så lustigt. Jag tycker att grundhållningen här är att en nationell encyklopedi är en central kulturell angelägenhet som bör bedrivas och bekostas i allmän regi. NE fick i starten ett antal miljoner i tillskott, men de lämnades tillbaka eftersom det gick så bra att sälja i bokform. Jag gissar att NE redan nu genom högskoleabonnemang etc. väsentligen är offentligt finansierad. Det skulle väl kunna lyftas fram. Plats för en liten stiftelse?

Change! av Gunnar Stensson

Kanske var Barack Obamas största bedrift att bli vald som svart president i USA. Den väldiga valvakan den 4 november i Grant Park, Chicago, fogas till de andra viktiga stationerna i medborgarrättskampen.
För snart 70 år sedan inträffade den första. Det var konserten vid Lincolnmonumentet påsken 1939 då den svarta sångerskan Marion Anderson framträdde inför en publik som rest till Washington från alla delar av USA. 75 000 människor var samlade i Capitolium längs hela den långa dammen och i Potomac Park i den största antirasistiska manifestation som dittills ägt rum, några månader före andra världskrigets utbrott.
Den andra var Martin Luther Kings tal den 28 augusti 1963 på samma plats inför 250 000 åhörare, den stora kulmen på åratal av medborgarrättsmarscher. I have a dream. We shall overcome.
Den 4 april 1968 blev han mördad i Memphis, Tennessee och ett raskrig slet sönder USA:s större städer, inte minst Chicago i samband med det demokratiska partikonventet sommaren 1968.
Och nu 40 år senare, återigen Chicago, den 4 november 2008, i Grant Park. Hela världen kunde se de hundratusentals hänryckta och förhoppningsfulla svarta, hispanics och arbetare som samlats för att uttrycka sitt stöd och sin glädje. Hela världen kunde i folkmassan se den gamle medborgarrättskämpen Jesse Jacksons ansikte, översköljt av tårar. Han var med 1963, han var med 1968, men kanske inte 1939. Själv var jag sex år då.

Den undertryckta frågan
Rasfrågan var ingen stor fråga under valkampanjen. Men det står helt klart att den hela tiden var en underliggande fråga med enorm kraft. Valutgången innebär en uppgörelse med en månghundraårig förbrytelse i det amerikanska samhället.
Kanske kan ännu en manifestation ske i samband med Barack Obamas installationstal i januari 2009. Eller kanske inte.

Den största förändringen
I förra vb begärde jag en ny amerikansk politik på Afrikas Horn. Den begäran kan och bör senare utvecklas vidare. Kanske ökar möjligheterna till framgång om Hillary Clinton blir utrikesminister, som nu ryktas. Hon känner Isaias Afeworki i Eritrea och Meles Zenawi i Etiopien.
Men Barack Obama och den nya administrationen ställs inför en mängd andra och i den omedelbara framtiden mer pockande utmaningar.
Den första och största blir att leda USA in i en ny historisk epok där USA inte längre är den enda supermakten. George Bush drev supermaktsrollen till dess groteska kulmen. Resultatet visar övertydligt hur ihålig supermaktsillusionen var.
Hyllningarna till Obama från den övriga världens ledare visar att man inte längre vänder sig till USA som en supermakt utan som en jämlike. Det gäller EU, president Lula i Brasilien, president Medvedev i Ryssland. En jämlike och en förhandlingspart.

Den ekonomiska krisen
Den andra överväldigande frågan är naturligtvis USAs och världens ekonomiska kris. Den viktigaste uppgiften blir att skapa jobb. På kort sikt kan det bara ske genom omfattande statliga åtgärder. De bör inriktas på att förstärka och utveckla USAs nedslitna infrastruktur.
Unikt för USA bland de rika länderna är avsaknaden av ett sjukförsäkringssystem för hela folket. Mycket tyder på att Barack Obama kommer att inrikta sig mer på inrikes frågor än på utrikespolitiska. En sjukförsäkringsreform hör till de viktigaste
Intressant är att också Kina vänder sig inåt för att bygga upp en i stora delar an landet icke existerande infrastruktur. I omvärlden oroar sig många för detta. Sverige ser dock nya exportmöjligheter i det kinesiska infrastrukturprogrammet.
För USA kommer de med nödvändighet omfattande statliga åtgärderna att leda till fortsatta växande budgetunderskott. De blir svåra att genomdriva och svåra att finansiera. Men möjligheten till en new deal liknande president Roosevelts finns.

Miljön
I detta sammanhang kan vi också se USAs nästan ickeexisterande miljöpolitik. Barack Obama måste föra in USA i det globala miljösamarbetet och genomföra väldiga satsningar i själva USA. Inte minst handlar det om oljeberoendet.
Den oreglerade liberala exploateringen av alla tillgångar måste upphöra. Jared Diamonds Undergång, civilisationernas uppgång och fall visar med största tydlighet genom exemplet Montana den totala ödeläggelse av miljön som accelererar överallt på den nordamerikanska kontinenten.

Brotten mot mänskliga rättigheter
Barack Obama måste återupprätta de medborgerliga rättigheterna i USA. De har satts ur spel genom en mängd lagar som Patriot Act.
Han måste också se till att brotten mot de mänskliga rättigheterna upphör, framför allt därför att de utgör brott mot mänskligheten men också för att de är en tung belastning för USAs internationella anseende. De bidrar till att förråa hanteringen av konflikter i hela världen.
Detta illustrerades på ett skrämmande sätt i dokumentären ”CIAs smutsiga krig” i tv i söndags kväll. CIAs trafik mellan tortyrcentraler i länder som Libyen, Polen, Rumänien och Egypten avslöjades.
Denna gång stod Somalia i brännpunkten. Kvinnor och barn kidnappas, förses med huvor och handbojor och forslas mellan fängelser i Mogadishu, Nairobi och Addis Abeba. Många försvinner spårlöst.
Terrorns begränsningar som politiskt instrument framgår av utvecklingen i Somalia. De islamiska domstolarna håller på att befria hela landet. Människorna flyr till de befriade områdena som på det sättet vinner i styrka samtidigt som den etiopisk/amerikanska terrorn tömmer Mogadishu.



Irak, Afghanistan, Palestina-Israel
Utrikespolitiskt handlar Barack Obamas uppdrag förstås om tillbakadragandet av amerikanska trupper från Irak. Vidare är en ny Afghanistanpolitik med förhandlingslösningar i stället för militärt våld är nödvändig.
Afghanistans president Karzai krävde så sent som igår att få förhandla med talibanledaren Mulla Omar och hotade sina amerikanska chefer med att han i annat fall tänkte avgå. Till samma problemkluster hör utvecklingen i Pakistan.
Som Pierre Schori påpekar: Sverige bör inte fatta något som helst beslut om det fortsatta Afghanistan-engagemanget förrän USAs nya politiska linje fastlagts.
Omedelbart krävs också ett initiativ i konflikten Israel-Palestina. Där bör Barack Obama med sin delvis muslimska härstamning ha helt andra möjligheter till insikt än tidigare amerikanska presidenter. Vilka möjligheter han har att agera är en annan sak.

USAs politiska eliter
Barack Obama vann valet genom att samla stöd från grupper med oförenliga politiska intressen. Han måste omge sig med en elit av etablerade politiker och experter, av vilka många utgår från helt andra perspektiv än hans egna. Hans förmåga att leda och påverka kommer att ställas på hårda, kanske omöjliga prov.
Å andra sidan har den neoliberala, neokonservativa och neofundamentalistiska kristna elit som George Bush omgav sig med blivit så avslöjad att det är svårt att tro att den på något avgörande sätt kan påverka den fortsatta amerikanska politiken.
Det handlar om typer som vicepresident Cheney, Donald Rumford och ekonomen Wolfowitz . Allt jävulskap var inte Bushs fel. Just deras totala politiska och ekonomiska nederlag inger förhoppningar.
Kanske kommer Barack Obama inte att räcka till. I historiskt perspektiv kan hans främsta seger bli den som han redan har vunnit: att bli USAs förste svarte president.

Lunds svar på larmrapport från IEA av Ulf N

Vi bygger nya bilvägar!

Lunds kommun och Vägverket har i dagarna dragit igång byggandet av Trafikplats Råby och Sydöstra vägen.
En överväldigande politisk majoritet bestående av samtliga borgerliga partier och socialdemokraterna står bakom bygget.

Smidigare ta sej fram med bil
Syftet med bygget är att kapaciteten (för motorfordon) i vägtrafiksystemet ska förbättras, dvs. det ska bli lättare och smidigare att komma fram med bil. Trafikplats Råby och Sydöstra vägen är med andra ord en investering i ökad bilism. All kapacitetsutökning i infrastrukturen för biltrafik leder till mer bilåkande. Effekten blir således ökade utsläpp av hälsovådliga avgaser, ökat buller, och mera trängsel på gatorna i Lund. Fler kommer att falla offer för trafikskador och utsläppen av koldioxid kommer att öka. Återigen ska miljö och klimat ta stryk för att tillfredsställa de mäktiga bilintressena. Miljömålen för Lunds kommun är något att ta fram vid högtidliga tillfällen, ingenting som är styrande för de politiska beslut som fattas.

Larmrapport från OECD
Som något av ett menetekel kommer samtidigt som vägbyggena i Lund drar igång OECD:s energiorgan IEA årliga rapport om utvecklingen på energiområdet. En av rapportens många alarmerande slutsatser är att om nuvarande utveckling fortsätter kommer utsläppen av koldioxid att öka med 45% fram till 2030! Chefen för IEA slår fast: nuvarande utveckling av förbrukning av fossil energi är uppenbart ohållbar- miljömässigt, ekonomiskt och socialt. Hejdas inte utvecklingen kommer jordens medeltemperatur att gå upp med 6 grader i slutet av detta sekel. En energirevolution måste genomföras. Rapportens sammanfattande slutsats är att tiden nu håller på att löpa ut, det är tid för handling.
Och Lunds kommun handlar. Man är i full gång att bygga nya bilvägar!

Internationalismen och första världskriget av Lars-Åke Henningsson

Medan media påminner oss om första världskrigets slut, kan det finnas anledning att minnas tiden före kriget, när det fanns en stark internationalistisk fredsrörelse i arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i den då industrialiserade världen. Det förestående krigshotet var en huvudfråga för Andra Internationalen. Det fanns en stark förhoppning att arbetarnas internationella solidaritet skulle göra krig mellan nationerna omöjliga. Arbetare ifrån olika nationer skulle vägra att skjuta på varandra. Motståndet mot kriget var dock inte starkt nog att förhindra att kriget bröt ut. Den gången segrade nationalismen över internationalismen.

Nationella projekt
Nederlaget satte sina spår. Efter kriget satsade socialister överallt på nationella projekt. I allmänhet lyckades man i västeuropeiska länder att inom nationella ramar starkt öka arbetarklassens politiska inflytande och del i den ekonomiska utvecklingen.
I Ryssland engagerades den politiska vänstern i att upprätta en nationalstat mera från grunden. Den gamla eliten sopades bort. En ny elit tog dess plats och satte fart på den ekonomiska utvecklingen. Statsledningen höll strikt kontroll på det regerande partiet med hjälp av säkerhetspolisen. Fackliga krav hade ingen plats i den nya staten, som krävde lojalitet av alla, inte minst av arbetarna. I Tredje Internationalen var också internationalismen reducerad till lojalitet mot den nya nationalstaten.

Fackföreningar för medlemmarna
Att självständiga fackföreningar faktiskt utgjorde det starkaste interna hotet mot den sovjetiska makten besannades när Solidaritet tog upp sin kamp vid Leninvarvet i Gdansk. I den ryska sfären har Sovjetunionens fall inneburit större möjligheter för fackföreningar att arbeta för sina medlemmar och inte för staten. Vid European Social Forum i Malmö i september kunde man höra representanter för fackföreningar i östra Europa berätta om sin verksamhet.
Europeiska folkhem byggdes inom nationella ramar, men när nationalstaterna nu håller på att bli otillräckliga för att hantera vår tids problem, då lyfter högerpopulister fram deras nationella begränsningar som det väsentliga i dem! Sett från vänster blir perspektivet det motsatta. Det som arbetarrörelsen lyckats förverkliga inom nationella ramar borde föras vidare inom internationellt vidgade ramar.

En framtid för utopier
Internationalisternas utopi om en fredlig värld krossades brutalt med första världskriget, men om man tänker på att den globala internationella solidaritet som i våra dagar kan växa i World Social Forum måste ha varit helt utopisk för hundra år sen, så ser man att utopier kan ha en framtid i alla fall! Utan att släppa de framgångar som vunnits inom de nationella staterna, borde vi på vänstersidan kunna glädjas över våra internationalistiska pionjärer och försöka frigöra oss från de nationellt begränsade tankeramar som de och vi påtvingades i och med katastrofen första världskriget.

Interpellation av DV

Hur står det egentligen till med skötseln av de offentliga konstverken?
Tidigare i höst utspann sig en debatt i insändarspalterna om skötseln av kommunens konst. Du hävdade då i en insändare att kommunens konstverk sköts på ett försvarbart sätt, men, som vi tolkar det, ”försvarbart” i förhållande till de medel som Kultur- och fritidsnämnden anslår. Ditt uttalande säger dock inte mycket om hur det egentligen står till med skötseln av de offentliga konstverken. Därför vill vi ställa följande frågor till dej:
Anser du att gällande skötselprogram utformat så att det ger en tillfredsställande hög standard på skötseln?
Är nuvarande organisation för skötsel och underhåll den bästa möjliga?
Är du beredd att verka för att mera pengar anslås för att uppnå en högre standard på skötseln?
Har du funderat på att i Lund införa en modell med faddrar som bevakar behovet av underhåll och reparation för varje enskilt konstverk?*
Sven-Bertil Persson, dv
Ulf Nymark, dv
* Ett sådant faddersystem finns t ex i Borås. Hågade faddrar anmäler sig till kommunen som därefter formellt utser en fadder. Fadderns uppgift är inte att stå för skötseln av konstverket, det är att till kommunen anmäla behov av underhåll och reparation.

Veckans citat

Årets smäll: 38 personer får lämna miljardärsklubben
Förra året listade Veckans Affärer 136 svenska miljardärer. Nu finns bara 98 kvar.

Nyfiken?

Om hösten av Gr

Industrialismen som parentes
Från sockerbruket i Örtofta bolmar det för fullt och traktorlassen med betor stretar uppför Tornavägen, även alltfler odlare går in för lastbil. Sockerbolaget talar om rekordskörd och kampanjen ska förlängas in i januari. EU har visserligen skurit ner sockerkvoterna men branschen vädrar en gyllene framtid i etanoltillverkning.
En gång hade Sverige 23 sockerbruk och saftstationer, nu återstår anläggningen i Örtofta. På raffinaderisidan finns bara Arlöv kvar. Sockerbolagets huvudkontor har flyttat till Tyskland. Postindustrialismen erbjuder emellertid nya möjligheter. Dagstidningarna (först Skånskan, dagen efter Sydsvenskan) har berättat att den svenska Scientiologkyrkan har köpt kontorshuset, som ska bli dess sydsvenska bas.
Fordonsindustri monteras ner i rask takt. Fokus för oss bilhatare har legat på personbilarna, men Scanias och Volvo Lastvagnars svårigheter är förstås lika glädjande. Godstågen är vinnare och järnvägsbranschen annonserar efter folk. Fast den kan inte absorbera alla som sparkas från bilfabrikerna och deras underleverantörer. Det senaste varslet kommer från Haldex i Landskrona som gör kraftöverföringar till framför allt stadsjeepar, en produktion som inte ligger rätt i tiden. Den lokala bilbranschen är på väg ut, likt varvsnäringen för drygt tretti år sedan.
Finns det något samfund som är berett att ta över i Landskrona?
Men industrialismen ansätts även från motsatt håll, från preindustrialismen, det vill säga jordbruket. Nyss förutspådde en energiexpert att en tiondel av den svenska befolkningen redan om tio år kommer att vara sysselsatt i de areella näringarna, med produktion av livsmedel och framför allt energiråvara. Just nu har andelen sjunkit till cirka 2 procent, vilket några av oss i Marx anda (”das Idiotismus des Landlebens …”) har sett som ett civilisatoriskt framsteg. Vi blir lite brydda.
Industrialismen är inte död eller ens dödsdömd, men som central samhällsorganisatör har den sett sin bästa tid. Det är post och pre som gäller.

Mosa Mona! Men …
Nu har Mona Sahlin gjort det igen. Sagt att hon älskar bilen. Visserligen med tillägget att hon hatar bensinen, men det visar bara att hon inte fattar vad det handlar om. (Vilket jag själv gör: se mina artiklar ”Bilhatarens julafton” i tidigare nummer.) Därför ansluter jag mej gärna till den interna s-kampanjen ”Mosa Mona” om vilken senast vittnas i Lotta Grönings och Per Nuders böcker.
Mona angrips samtidigt från andra håll. Från vänsterpartiet och dess närstående (se inte minst det senaste numret av Flamman) och från en massa LO-funktionärer och aktivister. Klart är att hon har skadat sin egen och sitt partis sak genom agerande i samband med mp-alliansen. Skepsisen mot miljöpartiet inom s och LO är väl känd, och inte lär den reduceras genom mp-kongressens aktuella krav att EU ska reducera utsläppen av växthusgaser med 80 procent till 2020. På bara drygt elva år! Samtidigt som starka röster höjs för att stimulera konsumtionen av bland annat bilar för att mildra lågkonjunkturen. Själv har jag tidigare starkt ifrågasatt socialdemokraternas vilja att minska utsläppen med 40 procent, som de tre oppositionspartierna lovade för ett år sen. Och mycket riktigt: den nye partisekreteraren Håkan Juholt talar nu om 30 procent. Han inser väl att politik är det möjligast konst.
Och ändå: den globala koldioxidhalten steg under 2007 mer än i klimatpanelens värsta scenario. Mp:s kongressombud är landets bästa materialister just nu, de har insett att en 80-procentig minskning är nödvändig om det inte ska gå åt helvete. Jag hänvisar åter till Andreas Malms bok som innehåller en överväldigande bevisning.
En detalj i mp-s-överenskommelsen som inte så många har kommenterat är att den sträcker sej över hela tolv år, just fram till 2020. Visst handlar det om att långsiktigt bygga ett block som motvikt till de allt samsare borgarna. Men kanske har Mona (och strategerna bakom henne) insett att klimatfrågan kommer att tvinga sej på med växande kraft under det närmaste decenniet, nästan oberoende av de ekonomiska konjunkturerna (just nu kommer väl utsläppen att dämpas till följd av recessionen). Och då är det en poäng för socialdemokraterna att förknippas med det parti som svenska folket enligt enkät ser som det mest framtidsinriktade, nämligen miljöpartiet.
Vilket parti uppfattas som mest bakåtsträvande? Det börjar på v.

Omprövning
Men inget politiskt parti står särskilt högt i kurs för närvarande. Dagens tidning redovisar en enkät där människor får uttrycka sitt förtroende för olika institutioner och företag. Partierna hamnar efter både EU-kommissionen och Coca-Cola.
Om de politiska partiernas kris har vi länge skrivit i VB. Ett sundhetstecken är dock att krismedvetandet är på väg in i själva partierna. Det var ovannämnda Sahlin som extrapolerade medlemsutvecklingen och fann att hennes parti bara skulle ha en handfull medlemmar kvar om några decennier.
Och i dagarna har vi kunnat läsa om ett annat tecken på insikt, från vänsterpartiet. Det berättas nämligen att grundlagsberedningen, där alla riksdagspartier är representerade, enigt tänker föreslå att personvalsspärren sänks till 5 procent även när det gäller riksdagen. Senast på kongressen i våras avslogs en motion som ville slå vakt om personvalen men redan är det andra tider.
Det var rätt att vänsterpartiets väljare 1998 kunde korrigera de kuppmakare som på respektive håll ville sparka en riksdagsledamot med stort förtroende inom inte bara kommunen och facket utan också musikrörelsen (Lennart Beijer i Hultsfred) samt partiets ledande talesperson i miljöfrågor (Karin Svensson Smith). Nu är vi några som väntar på självkritiken från nationell, regional och lokal nivå. Vi lär få vänta länge, men vi har tålamod.

VB-reportage: Politisk vardag i Lund av Gunnar Stensson

1. Basarbete

Basarbete var ryggraden i FNL-gruppernas verksamhet: vevande på kladdiga, koldoftande stencilapparater, bladning och försäljning av Vietnambulletiner (den tidens vb), tillverkning av propagandamateriel (plakat och banderoller), bössinsamling (ren och kammad, med kalla fingrar) och flygbladsutdelning.
Dv har bedrivit basarbete de senaste två veckorna. Produktion av flygblad för Klostergården (Kajsa Theander, Lars-Åke Henningsson, Ulf Nymark). Krav på renovering av Klostergårdsskolan, bevarande av Sankt Lars, Höje å och vallarna runt BUP-området. Utdelning till hushållen (upp i hissen till våning åtta och nio, spring nerför trapporna, smällande brevlådeöppningar, stekos och hundskall). Kaffe och kakor från bagaren, samtal med de boende. Slutligen utvärdering, kritik och självkritik.
Sven-Bertil mindes 70-talets vpk Klostergården, som ständigt basarbetade och diskuterade politik. Alla hade småbarn så det var organiserad barnverksamhet medan föräldrarna diskuterade. Den funkade som en söndagsskola..
Nå, flygblad delades i samband med Karin-kampanjen härom året också.

2. Appellmöten
I lördags spelade Röda Kapellet (motsvarigheten till FNL-gruppens Giai Phong) på Mårtenstorget. Gunnar Sandin presenterade låtar från den plötsligt så aktuella amerikanska 30-talsdepressionen (brother can´t you spare a dime?).
S, v och dv var där. Dv hade den starkaste högtalaren, men lånade generöst ut den till s, som tidigare år bistått vid högtalarnöd.
V markerade avstånd genom att föredra Röda Kapellets egen, något svagare anläggning. Sven-Bertil Persson och jag pratade skola och modersmålsundervisning, liksom Marta Santander, v, elegant uppklädd.
Lennart Prytz tog upp boende och byggande, väl medveten om demonstranterna som samlades på stortorget. Margareta Dovsjö talade om åldringsvården. Flygbladsutdelare svärmade. Bland dem Olof Norborg och Anders Neergaard i revolutionär röd basker, samt förstås postiljonerna Sven Hugo Mattson och Monica Bondesson.
På torget vimlade det av köpare och säljare av. Utbudet bestod av tomater, potatis, rädisor, äpplen, svamp, vitkål och blomkål men inte modersmålslärare.

3. Demonstrationer och manifestationer
Under blanka svarta fanor samlades svartklädda, bleka, nymorgnade ungdomar för att kräva bostad (låt de rätta komma in!). Marschmusiken skrällde och smattrade, paradoxalt munter. Imponerad redan på hundra meters håll och förväntande minst ett 50-mannaband blev jag besviken över att varken finna trummor eller trumpeter utan bara en bergsprängare i en visserligen röd bil framför stadshallen, där Amnesty samlat massor av giriga bokspekulanter i det dammiga halvdunklet.
Sydsvenskans lundakrönikör Ingrid Nathell strövade omkring bland de svarta; följande dag återkom hon för Kristallnattsmanifestationen. (se nedan)

4. Det eviga Palestina
Stillsammare var det under Palestinamanifestationens vita banderoll. Fåfängliga voro president Bushs fredsförslag. De enda som trodde på dem var de nu skinnömsande bushmännen i svenska media.
Men de okuvliga Palestinademonstranterna består: Gert Andersson, Kerstin Johansson (översättare av arabisk litteratur), Henning Kofoed, Colette Bentyamine och en gammal FNL-are vars namn jag tyvärr för ögonblicket glömt.
Jag skäms alltid när jag ser Kerstin vandra upp mot torget med banderollen på lördagsförmiddagarna. Förr brukade jag vara med. Jag stod där den kalla februarilördagen när v:s galna distriktspolitiker, bokstavligen bakom ryggen på mig och alla andra, satt i stadshallen och till sitt eget fördärv kuppade bort Karin Svensson Smith från riksdagslistan. Hennes miljöpolitik består, liksom kravet på nationella rättigheter för Palestina.

5. 8 timmar för Latinamerika. Dv, dv(d). Kristallnatten
I källaren till Folkets hus pågick Raices, boliviansk dans, och i Medeltidssalen visades en film om kvinnorörelsen i Bolivia när jag passerade på väg mot dv:s partilokal med kaffekopparna från onsdagens klostergårdskampanj i en låda, grubblande över Mats Olssons försök i senaste vb att så split mellan demokrater och dubbeldemokrater i dv.
Att han inte fattar att dv är ett dialektiskt parti! Åsiktsskillnader är en livsbetingelse, i dv liksom i vb, och jag är glad att han bidrar till dem, om än ur ett monolitiskt v-perspektiv.
Lite glad var jag dock över att Sydsvenskan citerade kritiken mot kommunens hantering av bostadsockupanterna i ”nättidningen Veckobladet”, trots att citatet var hämtat ur en annan v-artikel (v är flitiga i vb, trots att de försökte tysta den för några år sedan).
Och glad också på måndagen över Ingrid Nathells reportage om Helena Svantessons tal vid Kristallnattsdemonstrationen.

Afrikas Horn av Gunnar Stensson

Kriget mot terror förvärrade allt

Som bakgrund kan ni åter eftertänksamt läsa Bertil Egerös reportage från konferensen om Afrikas Horn i Lund härom veckan: Afrikas Horn: lokala konflikter och globala dimensioner. Det ger en utmärkt översikt över de komplicerade konfliktmönstren, en översikt som knappast finns tillgänglig någon annanstans.
Framför allt USA men också Sovjetunionen och de tidigare kolonialmakterna är ansvariga för den destruktiva utvecklingen i området. Stormakterna har underblåst etniska och religiösa motsättningar för att plundra naturtillgångar och främja egna strategiska mål. Afrikas Horn har behandlats som en periferi och dess konflikter har hela tiden underordnats centrum.
De två regionala stormakterna Sudan och Etiopien har i sin tur utnyttjat stormakternas maktkamp för att gynna egna intressen på bekostnad av svagare grannar och de egna befolkningarna. Båda länderna är diktaturer av värsta slag.
Samtliga konflikter förvärrades genom president Bushs monomana och paranoida krig mot terror, med miljontals offer som konsekvens.

Hypotesen om en klok amerikansk president
Låt oss för omväxlings skull betrakta Afrikas Horn ur ett nytt perspektiv, ett perspektiv som utgår från den kanske osannolika hypotesen om en klok amerikansk president med förmåga att genomföra sin politik.
Vad skulle han göra på Afrikas Horn för att gynna sitt eget land, lösa konflikterna och bidra till fred i regionen?

Utgångsläget i konflikten Eritrea-Etiopien
Efter två års krig undertecknade Eritrea och Etiopien år 2000 ett fredsavtal och överenskom att låta gränskonflikten lösas genom ett ”slutligt och bindande beslut” av en oberoende internationell kommission.
Beslutet blev klart 2002 och innebar bland annat att den omstridda gränsstaden Badme tillerkändes Eritrea.
Båda staterna godkände beslutet men president Meles i Etiopien vägrade att genomföra det, kanske pressad av en stark etiopisk opinion.
Eritreas ledare Isaias Afeworki protesterade, besviken och frustrerad av världssamhällets oförmåga eller ovillighet att tvinga Etiopien att uppfylla villkoren i gränsöverenskommelsen.
I stället för fred kom spänningen längs gränsen att bestå. Stora truppmassor står alltjämt mot varandra.
Isaias Afeworki införde undantagstillstånd, upphävde yttrandefriheten, stoppade pressen och fängslade sina politiska motståndare, inklusive den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.

Barack Obama fullföljer fredsavtalet!
Fredsavtalet 2000 var en framgång för den president Clintons förhandlare Anthony Lake som ledde en multilateral kommission bestående av representanter för USA, EU och OAU (nu AU). Striderna upphörde i ett läge då Etiopien trängt igenom det eritreanska försvaret och hotade centrala delar av landet. Vapenvilan var en stor seger.
Men i januari 2001 tillträdde president Bush. Efter 9/11 gjorde han Etiopien till sin huvudallierade i kriget mot terror.
Det gav president Meles chansen att sabotera gränsavtalet. Samarbetet mellan USA och Etiopien utvidgades. Stora mängder vapen levererades.
Julen 2006 invaderade Etiopien Somalia och ockuperade huvudstaden Mogadishu under förevändningen krig mot terror. Därmed begick Etiopien sitt andra brott mot folkrätten efter sveket mot fredsöverenskommelsen.
President Barack Obamas första åtgärd blir att tillsätta en ny chefsförhandlare som åter sammankallar den multilaterala fredskommission som förhandlade fram överenskommelsen 2000.
Det självklara målet är att förmå parterna (i första hand Etiopien) att genomföra freds- och gränsavtalet genom att demarkera gränsen och dra tillbaka arméerna.
Det innebär en stor ekonomisk och politisk lättnad för Eritrea och ökar möjligheterna till en demokratisk utveckling i landet.
Etiopien, som plågas av massvält, gynnas ekonomiskt vilket är viktigt, särskilt som den ekonomiska krisen slår hårt mot landet.
För president Barack Obama utgör förverkligandet av fredsavtalet från år 2000 en betydande politisk framgång, ett fullföljande av den amerikanska politiken under Clinton.

Somalia, mörkrets hjärta
Den mest katastrofala åtgärd president Bush vidtog, frånsett invasionen i Irak, var att låta den etiopiska armén gå in i Somalia och ockupera huvudstaden Mogadishu.
Överfallet, liksom den humanitära katastrofen i Somalia med dess miljontals civila offer, har i stort sett ignorerats av den övriga världen. Inga omedelbara politiska intressen står på spel för länderna i väst, frånsett den ökade risken att råka ut för pirater i Röda havet.
Somalia har varit utan politisk ledning sedan 1991 då diktatorn Siad Barre störtades. USA deltog i en humanitär FN-aktion 1992, men sedan 18 amerikanska soldater dödats drog president Clinton tillbaka alla USA-styrkor 1994. Efter 9/11 blev det viktigaste målet för USA:s politik i Somalia att fånga misstänkta al-Qaida-terrorister.
I stället för att engagera sig i ansträngningarna att bygga en somalisk stat valde USA att alliera sig med några krigsherrar, som betecknade sig som Alliansen för fred och antiterrorism. USA bidrog mindre än andra länder till humanitär hjälp.
En somalisk övergångsregering bildades som ett första steg mot en somalisk stat. Tyvärr saknade den så gott som helt förankring i det somaliska folket. Dess säte låg till en början i Kenya, men den flyttade 2005 till den lilla somaliska staden Baidoa.

Etiopien invaderar
Sommaren 2006 störtade en förening av 11 klanstödda islamiska domstolar krigsherrarna i Mogadishu. De vann befolkningens stöd genom att ge den trygghet och grundläggande social service, något som varken de rovgiriga krigsherrarna eller övergångsregeringen i Baidoa klarat av.
I det läget gick den starka etiopiska armén över gränsen. Det ledde till en situation av obegränsat våld mot befolkningen från etiopiska soldater, milisgrupper, krigsherrar, klanledare, islamiska extremister och vanliga kriminella. Tusentals exempel på mord, rån, våldtäkter, stympningar, tortyr och steningar har redovisats.
De etiopiska invasionstrupperna installerade övergångsregeringen i Mogadishu. I Somalia fick den därigenom ungefär samma status som Qvislingregeringen i Norge under andra världskriget.
Det politiska vakuum som uppstått efter De islamiska domstolarna kunde varken övergångsregeringen eller de USA-finansierade krigsherrarna fylla.

Motståndet
2007 bildades ARS, alliansen för Somalias återbefrielse. Dess ryggrad var De islamiska domstolarna. Den vinner hela tiden ökat stöd hos en krigstrött befolkning. Dess främsta krav är Etiopien ut ur Somalia.
Som Bertil Egerös reportage visar har detta krav ett överväldigande stöd bland de somaliska flyktingarna. Kanske kan den nationella samlingen mot de etiopiska ockupationstrupperna överbrygga övriga motsättningar och bana väg för förhandlingar.

President Barack Obamas uppgifter i Somalia
Den första uppgiften är att i multilateralt samarbete med EU, Arabförbundet och AU förmå Etiopien att dra tillbaka sina trupper från Somalia.
Starka påtryckningsmedel är det etiopiska beroendet av vapenleveranser från USA och landets behov av humanitärt bistånd i den pågående hungerkatastrofen.
Den andra uppgiften är att få till stånd förhandlingar mellan i första hand de islamiska nationalisterna i ARS och övergångsregeringen. Detta blir möjligt så snart den etiopiska armén lämnat Somalia.
Förhandlingarnas mål är att skapa en fungerande nationell regering för första gången sedan 1991. En sådan regering får representation i FN och andra internationella samarbetsorgan och kan inleda arbetet att återuppbygga Somalia.
En positiv bieffekt av det etiopiska tillbakadragandet och fullföljandet av fredsprocessen mellan Etiopien och Eritrea är att Eritreas närvaro i Somalia upphör.
President Barack Obamas nya politik i konflikterna mellan Eritrea och Etiopien och i Somalia innebär en kursändring i amerikansk politik efter president Bushs katastrofala krig mot terror. Helt nya förutsättningar för en positiv utveckling på Afrikas horn skapas. Den nya politiken leder med all säkerhet till minskad anarki och terrorism.

Sudan och SPLA
Som vi vet berörs både Etiopien och Eritrea av konflikten mellan den muslimska centralregeringen i Sudan och den kristna befolkningen i södra Sudan. Etiopien stöder centralregeringen och Eritrea SPLA, Sudan People´s Liberation Army.
Ett fredsavtal slöts 2005 mellan centralregeringen och SPLA efter strider som kostat 2,2 miljoner människoliv. Södra Sudans regering skall ha sitt säte i Juba. 2011 skall befolkningen i södra Sudan rösta om självständighet. Men situationen i området är hotfull.
Uppgiften för president Barack Obama, EU och övriga stater som står bakom det övergripande fredsfördraget är att se till att det förverkligas.
Gunnar Stensson

PS. Beträffande Sudan finns också den i USA och väst uppmärksammade konflikten i Darfur. Kina, som trätt in på scenen som en mäktig konkurrent till USA, visar ett påtagligt intresse för Sudans oljetillgångar.
Dessutom har det åter uppblossande inbördeskriget i Kongo, Afrikas världskrig, lett till en ny humanitär katastrof i östra Kongo. Så president Barack Obama har fler problem att lösa i Afrika. Han kan inte lita på alla sina rådgivare. Och vi kan inte vara säkra på att han läser Veckobladet.

Vipelyckan av un

Starkt stöd för Solhällans kolonister och för slut på genomfartstrafiken på Fritjofs Väg

I en skrivelse till Byggnadsnämnden kräver nu boende på Vipelyckan söder om Hjalmar Gullbergs väg att koloniområdet Solhällan bevaras intakt och skyddas från stympning av bilvägar, och att Fritjofs väg stängs för genomfartstrafik.
Sammanlagt 70 boende på Vipelyckan har undertecknat skrivelsen. Namnunderskrifterna representerar 92 procent av de hushåll som finns i området har skrivit under. (Det aktuella bostadsområdet har gatuadresserna Mäster Olofs väg, Nils Holgerssons väg, Lycko-Pers väg och Fritjofs väg, dvs de bostadsgator som ligger alldeles intill koloniområdet).

Smitväg
Stängningen av Fritjofs väg gör det möjligt att biltrafikförsörja det nya bostadsområdet Solhällan (som nu befinner sig på planeringsstadiet) med en väg parallellt med Dalbyvägen. Denna väg kan då dras utanför koloniområdet. Stadsbyggnadskontoret anser att en sådan lösning inte är möjlig med fortsatt genomfartstrafik på Fritjofs Väg, eftersom det då, enligt Stadsbyggnadskontoret, skulle bli alltför lång väntan i köerna för bilisterna på Fritjofs väg i rusningstid. Redan idag trafikeras den lilla smala vägstumpen Fritjofs Väg av ca 4500 bilar, till över 90% bestående av genomfartstrafik från Vipeholm, Mårtens Fälad, Östra Torn och Ideon. Fritjofs väg är avsedd som en lokal gata och inte alls ämnad för genomfartstrafik.

Brincks splittringsförsök
Vid ett möte mellan kolonister, boende och politiskt förtroendevalda i Lunds kommun tidigare i höst antydde Göran Brinck (m), ordförande i Byggnadsnämnden, att det endast skulle vara de som bor på Fritjofs väg som ville ha ett stopp för genomfart. Namninsamlingen visar med all önskvärd tydlighet att de boende i hela området är eniga om kravet och att Brincks illa dolda försök att spela ut olika boendekategorier mot varandra har misslyckats.

Skrivelsens slutkläm
Här följer slutklämmen på de boendes skrivelse:
”Vi finner det förvånansvärt att Byggnadsnämnden inte utrett den närmast till hands liggande möjligheten till trafikförsörjning till det nya bostadsområdet: vägdragning utmed södra kanten av koloniområdet parallellt med Dalbyvägen, dvs utanför koloniområdet, och med stängning av Fritjofs Väg för genomfartstrafik. Detta är så vitt vi kan bedöma det för såväl kolonister som boende i området skonsammaste och för kommunen smidigaste alternativet.

Vi förespråkar en trafiklösning som innebär:
- att koloniområdet Solhällan fredas från intrång av bilvägar
- att bollplanen intill koloniområdet bevaras
- säkra gångvägar för våra barn till skola och bollplan
- att den vackra raden av oxelträd längs Fritjofs Väg skyddas, vilket är av särskilt vikt i dessa träddödens tider
- att genomfartstrafiken på Fritjofs Väg förhindras

Därför kräver vi
- att kommunen omsorgsfullt utreder alternativa vägdragningar som gör att koloniområdet kan bevaras intakt
- att kommunen i första hand utreder alternativet med vägdragning söder om koloniområdet, parallellt med Dalbyvägen
- att Fritjofs Väg stängs för genomfartstrafik

Övertonskonsert

Välkommen till konsert på Skissernas museum, Finngatan 2 i Lund!
Fredag 7 november kl 20.
En afton i övertonsklangernas värld med:
Kenth Edmark & Johan Laserna
Anna Cöster & Robin Öberg
Millan Hamilton & Ylva Lindskog
Spirekoret
Gösta Petersen och hans Kvintett
Sånggruppen Volare
Medlemmar ur SONG
Entré: 100 kr 60 kr för stud Gratis för medlemmar i SONG (Medlemskap tom. dec. 2009 kostar 200 kr)
Arr. SONG Skånes Övertonssångförening Välkomna!
Affisch

8 timmar för Latinamerika

Folkets hus i Lund, Lördagen den 8 november kl 12.00 – 20.00
Källaren
12.00 Raíces, boliviansk dans
12.45 Duo uno, latinamerikansk musik
13.45 Ronny Pino, folksångare från Chile
15.45 Copihue, chilensk dans
16.30 Midnattskören
18.00 Popul Vuh, latinamerikansk musik
19.00 Cristal andino, latinamerikansk musik
Medeltidssalen
12.30 Kvinnorörelsen i Bolivia, film
14.00 Venezuela, föredrag
15.15. Situationen i Bolivia
16.15 Kvinnohuset i Tegucigalpa
17.15 Salud, film från Kuba
Arrangörer: Nätverket för solidaritet med Latinamerika
Sponsorer: ABF Lundabygden och Folkuniversitetet

Antirasistisk manifestation

till minne av Kristallnatten på söndag den 9/11.
Liksom tidigare år kommer det att genomföras en antirasistisk manifestation i Lund den 9/11 till minne av Kristallnatten.
Samling på Stortorget sker kl 17 med tal av Helena Svantesson och Felicia Bromée. 17.30 är det avmarsch för demonstration med facklor som går Stortorget-Kyrkogatan-Bredgatan-St Petri Kyrkogata- Bangatan-Bantorget-Lilla Fiskaregatan-Stortorget- Västra Mårtensgatan-Bankgatan-S Esplanaden-Kastanjegatan till Smålands nation.
Huvudparoller i fackeltåget är: "Minns Kristallnatten-låt det aldrig hända igen", "Inga rasister på våra gator" och "Ingen människa är illegal"
På Smålands nation, Kastanjegatan 7, blir det antirasistisk temakväll från 18.30 med tal av asylgruppen, Diana Mulinari och Anders Neergaard samt musik av Behrang "RAP-TOR" Miri, Hybris samt Wiebelt o Sebbe.
Arrangörer är Vänsterpartiet, Ung Vänster och Vänsterns studentförbund som inbjuder alla som stöder parollerna att delta.

Vänsterpartiet om behandlingen av husockupationerna

Vänsterpartiet fördömer avhysningen av Smultronstället
Vänsterpartiets medlemmar är chockade och upprörda över kommunens oväntade och drastiska åtgärd. Polisingripande och grävskopor är inget bra sätt att kommunicera med människor, vare sig det gäller hemlösa eller ungdomar i allmänhet.
Ungdomarnas ockupation har naturligtvis inte varit någon långsiktig lösning på bostadsproblemen, varken för dem själva eller för Lund som helhet. Men den har satt fokus på behovet av en ny bostadspolitik och behovet att bygga många fler hyresrätter i Lund, med hyror som ungdomar kan bära.
Ungdomarnas harmlösa ockupation har inte försenat någon annan användning av huset eller tomten eftersom det inte finns några sådana planer fastlagda. En detaljplan för ny bebyggelse av tomten tar minst 1½ år att få fram, och den processen har inte ens påbörjats.
Huset har stått tomt i flera år. Genom att nu påbörja rivning visar kommunen inte bara brist på humanitet mot de drabbade ungdomarna. Kommunen uppvisar dessutom en ignorant, fyrkantig och stabbig attityd, och försämrar framtida möjligheter till dialog med ungdomar.
För vänsterpartiet i Lund
Mats Olsson, Marta Santander, Olof Norborg
och Lars A Ohlsson

Som man bäddar får man ligga...
Ockupationen av "Smultronstället", det nu rivna huset på Kävlingevägen, satte fokus på behovet av en ny bostadspolitik. Lunds borgerliga majoritet valde i detta läge att kommunicera med ungdomarna genom arresteringar och grävskopor.
Att ungdomarna då svarar med att ockupera två andra hus är inget att förvåna sig över. Det är något kommunen genom sitt agerande bett om. Så länge bostadsbristen består lär vi få se nya aktioner
Om den borgerliga majoriteten vill slippa fler ockupationer finns det bara en väg att gå: att börja lyssna på ungdomarna och de hemlösa. Tillsammans med vänsterpartiet och den övriga rödgröna oppositionen kan då de nödvändiga besluten tas för att få många fler hyresrätter med rimliga hyror i Lund.
Mats Olsson (v), Marta Santander (v), Olof Norborg (v) och Lars A Ohlsson (v)

Foto: Oscar Persson
Fler bilder finns på Nyhetsbevaknings hemsida