Helgeandskyrkan
Lördag 31 jan kl 17
Fredrik Schützer, piano
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2015-01-29
Musik i mörka tider
Missade du Röda Kapellets julkonsert? Nu får
du en andra chans. Söndagen den 8 februari kl 16.00 ger vi en konsert
på Moriskan (Moriska paviljongen) i Folkets Park i Malmö.
Temat är Musik i Mörka tider, vilket ska tolkas både
bokstavligt och symboliskt. Producenter är Röda Kapellets dirigent,
saxofonisten Hans Nilsson samt sångaren och filmmakaren Ola Simonsson
(prisbelönta kortfilmen "Music for one apartment and six drummers" samt
långfilmen "Sound of Noice").I dessa mörka tider kommer det fortfarande att sjungas, skrev Brecht 1939 i sin exil. Hans Nilsson och Ola Simonsson förtydligar:
"Det sjungs i mörka tider för att protestera och agitera. Men det skapas också underhållningsmusik som lyfter det flärdfulla, det glittriga och ytliga. Som skingrar orosmolnen en stund. Ibland uppstår mellan verklighet och underhållning ett gap där både smärta, humor och det rent absurda framträder."
Detta gap fyller Röda Kapellet med sång och musik i ett musikaliskt collage från Prokofjev till Sting.
Kassan och baren öppnar kl 15. Entré 100 kronor.
Mycket välkomna!
Röda Kapellet
Läs mer på facebook
Skeppsbrott
Nu vill femlingspartierna hacka ännu ett hål i det sjunkande
skolskeppets botten genom att driva igenom betyg i årskurs 4, fast alla
känner till skadeverkningarna. Varför? Okunskap eller korruption?
Bjällerklang av Gunnar Stensson
Även Antonio Gramsci var spårvagnsmot-ståndare. Vintern 1923 befann sig
han sig i Wien, skild från sin älskade Giulia som var kvar i Moskva.
Han skriver till henne: Här i Wien har vi bara ”spårvagnen med sitt oväsen”. Jag saknar ”de glada och bjällrande slädarna” i Moskva.
Mats Helmfrid och kompani vill dröja med spårvagnsbeslutet. Glada och bjällrande slädar är väl knappast något alternativ i Lunds kollektivtrafik, men han kan ju ta med det i den utredning han av populistiska skäl vill genomföra. Det skulle göra den lite roligare.
Han skriver till henne: Här i Wien har vi bara ”spårvagnen med sitt oväsen”. Jag saknar ”de glada och bjällrande slädarna” i Moskva.
Mats Helmfrid och kompani vill dröja med spårvagnsbeslutet. Glada och bjällrande slädar är väl knappast något alternativ i Lunds kollektivtrafik, men han kan ju ta med det i den utredning han av populistiska skäl vill genomföra. Det skulle göra den lite roligare.
Nytt hopp eller den ”traditionella politikens” död?
av Göran Persson
Visst var det glädjande för ett
vänsterhjärta med Syrizas valseger i Grekland. Att rädda kapitalet
genom att proletariatet svälter sig är och förblir en felaktig politik
som jag skulle ha sagt då när det begav sig. Denna uppfattning gäller fortfarande för många vänsterdebatörer, om än med ett något annorlunda ordval. Så långt är alltså allt gott och väl.
Men sen börjar det bli svårt för mig som fortfarande tror på höger/vänster skalans giltighet. Hur är det möjligt att formera en fungerande regering genom en koalition mellan Syriza och Independent Greeks? Om inte Grekland haft ett fullfjädrat fascistparti i Gyllene gryning så hade Independent Greeks legat längst ut på högerflanken. Vad kan man vara ense om förutom motviljan mot den EU-dikterade svältpolitiken? Är någon fråga så viktig att man kan lämna alla andra politikområden därhän. Jag tror ju inte det men tydligen gör många andra det för i denna fråga är det mycket tystare t o m bland de notoriska tyckarna. Eller är det så enkelt att de liksom jag inte riktigt begriper sig på det som händer i Grekland. Frågan i rubriken är kanske både relevant och svårbesvarad.
Men sen börjar det bli svårt för mig som fortfarande tror på höger/vänster skalans giltighet. Hur är det möjligt att formera en fungerande regering genom en koalition mellan Syriza och Independent Greeks? Om inte Grekland haft ett fullfjädrat fascistparti i Gyllene gryning så hade Independent Greeks legat längst ut på högerflanken. Vad kan man vara ense om förutom motviljan mot den EU-dikterade svältpolitiken? Är någon fråga så viktig att man kan lämna alla andra politikområden därhän. Jag tror ju inte det men tydligen gör många andra det för i denna fråga är det mycket tystare t o m bland de notoriska tyckarna. Eller är det så enkelt att de liksom jag inte riktigt begriper sig på det som händer i Grekland. Frågan i rubriken är kanske både relevant och svårbesvarad.
Vad tycker vänstern om konsthallen? av Bengt Hall
Jag skrev en insändare om konsthallen
(”Kejsarens nya kläder i konsthallen”). Den fanns förra veckan både i
Veckobladet och SDS. I sydsvenskan svarade kultur- och fritidsnämndens
nye ordförande (s) direkt efter insändaren. Han försvarar utan darr på
manschetten konsthallschefen absoluta rätta att själv bestämma.
Politikerna ska inte påverka konstens innehåll. Hans svar är ett rent
God dag yxskaft. Han är nog den ende som jag hört, förutom s k experter
och förståsigpåare i branschen, som tycker att konsthallen i Lund
representerar både det smala och det breda. Konsthallschefen följer
”odiskutabelt” sitt uppdrag. Och det uppdraget tänker han inte ändra.
Lite von oben mästrar han mig: ”Utställningen har väckt känslor hos
dig, den har fått dig att reagera”.
Konsthallens utställningar. Evigt aktuella!
(Ur VB för några år sedan)
Träffpunkter och servicebussar av Gunnar Stensson
Två av Allianspartiernas sparprojekt som drabbade kommunens äldsta och
svagaste medborgare under de år de hade makten, var nedläggningen av
Klostergårdens Träffpunkt och indragningen av servicebussarna som gjort
det möjligt för handikappade pensionärer att ta sig till vårdcentraler.
Klostergårdens träffpunkt blev plötsligt nerlagd för tre år sedan under förevändningen att den skulle återuppstå där det nya biblioteket med fritidsgård var färdigt.
Men det blev snart klart att man inte hade planerat för de gamla i den nya, fina byggnaden. Man drog i april förra året igång en miniverksamhet mellan 10 och 13 på förmiddagen fyra dagar i veckan.
Vad de allra äldsta och mest isolerade medborgarna behöver är träffpunkter som fungerar som en sorts daghem där de kan vistas och umgås med sina generationskamrater i lugn och ro under hela dagen. Naturligtvis är olika slag av service och stimulerande verksamhet också nödvändiga.
Men det är bråttom. Jag känner många som sitter hemma och inte har möjlighet att besöka de aktiviteter som anordnas i fritidsgården fyra förmiddagar i veckan.
Klostergården har mer än 1000 pensionärer och ingen riktig Träffpunkt som andra stadsdelar.
Servicebussarna berör de äldre i hela Lund. Men de är särskilt angelägna i Klostergården som har sin vårdcentral i Sankt Lars, en god bit från bostäderna och med en backe som är besvärlig för de mest funktionshindrade. Också de drogs in under Allianspartiernas mandatperiod trots inledande löften att de skulle finnas kvar.
Inför valet lovade de rödgröna partierna att återge och förbättra de äldstas service i Lund och Klostergården.
Frågorna är aktuella under det fullmäktigemöte som pågår samtidigt som VB trycks. De har aktualiserats i två medborgarförslag från Klostergården.
I nästa nummer ska vi berätta hur det gick.
Gunnar Stensson
PS. Klostergårdsborna är utan apotek.
I femtio år fanns det ett utmärkt apotek i Sankt Lars som samverkade med den närbelägna vårdcentralen.
När de svenska apoteken avreglerades etablerades ett nytt fint apotek med god service i Klostergårdens centrum. Efter några månader lades det gamla fina apoteket i Sankt Lars ner.
Fram till julen 14 var allt frid och fröjd – men sedan var Klostergårdens apotek plötsligt mörkt och låst. Så småningom ryktades att det gått i konkurs. Så ledde den nyliberala avregleringen till att Klostergården berövades sitt apotek. Kan kommunfullmäktige göra något åt saken?
Annars återkommer vi kanske med ett medborgarförslag.
Klostergårdens träffpunkt blev plötsligt nerlagd för tre år sedan under förevändningen att den skulle återuppstå där det nya biblioteket med fritidsgård var färdigt.
Men det blev snart klart att man inte hade planerat för de gamla i den nya, fina byggnaden. Man drog i april förra året igång en miniverksamhet mellan 10 och 13 på förmiddagen fyra dagar i veckan.
Vad de allra äldsta och mest isolerade medborgarna behöver är träffpunkter som fungerar som en sorts daghem där de kan vistas och umgås med sina generationskamrater i lugn och ro under hela dagen. Naturligtvis är olika slag av service och stimulerande verksamhet också nödvändiga.
Men det är bråttom. Jag känner många som sitter hemma och inte har möjlighet att besöka de aktiviteter som anordnas i fritidsgården fyra förmiddagar i veckan.
Klostergården har mer än 1000 pensionärer och ingen riktig Träffpunkt som andra stadsdelar.
Servicebussarna berör de äldre i hela Lund. Men de är särskilt angelägna i Klostergården som har sin vårdcentral i Sankt Lars, en god bit från bostäderna och med en backe som är besvärlig för de mest funktionshindrade. Också de drogs in under Allianspartiernas mandatperiod trots inledande löften att de skulle finnas kvar.
Inför valet lovade de rödgröna partierna att återge och förbättra de äldstas service i Lund och Klostergården.
Frågorna är aktuella under det fullmäktigemöte som pågår samtidigt som VB trycks. De har aktualiserats i två medborgarförslag från Klostergården.
I nästa nummer ska vi berätta hur det gick.
Gunnar Stensson
PS. Klostergårdsborna är utan apotek.
I femtio år fanns det ett utmärkt apotek i Sankt Lars som samverkade med den närbelägna vårdcentralen.
När de svenska apoteken avreglerades etablerades ett nytt fint apotek med god service i Klostergårdens centrum. Efter några månader lades det gamla fina apoteket i Sankt Lars ner.
Fram till julen 14 var allt frid och fröjd – men sedan var Klostergårdens apotek plötsligt mörkt och låst. Så småningom ryktades att det gått i konkurs. Så ledde den nyliberala avregleringen till att Klostergården berövades sitt apotek. Kan kommunfullmäktige göra något åt saken?
Annars återkommer vi kanske med ett medborgarförslag.
Ekebybussarna av Lucifer
Ibland
får man lämna de politiska kannstöperierna och ägna sig åt det lokala. Det här är ett sådant tillfälle. Ämnet för dagen är Ekeby Trafikförening.
Samma namn har en nyutkommen diktsamling av Landskronas utomordentlige
poet och akademiledamot, Jesper Svenbro. För att rätt kunna bedöma den
måste man ha en gedigen klassisk bildning, vilket jag dessvärre
saknar.
får man lämna de politiska kannstöperierna och ägna sig åt det lokala. Det här är ett sådant tillfälle. Ämnet för dagen är Ekeby Trafikförening.
Samma namn har en nyutkommen diktsamling av Landskronas utomordentlige
poet och akademiledamot, Jesper Svenbro. För att rätt kunna bedöma den
måste man ha en gedigen klassisk bildning, vilket jag dessvärre
saknar.
Ekeby är en ort som ligger ett par mil öster om Helsingborg och det här var ett framgångsrikt kooperativt försök att ge orten god och billig kollektivtrafik in till stan – föreningen fanns till 1995. Det man minns var de smutsgröna bussarna med gul bård som utgick från Hamntorget.
Och
de var verkligen billiga att åka med. Som liten åkte jag ibland med
dem på väg till Kågeröd. Då gick man av i Truedstorp för att sen gå
sista biten på landsvägen via Simmelsberga – vi sparade säkert flera
kronor jämfört med att ta SJ-bussen via Vallåkra och Halmstadby. Dock
löpte man risken att få en loppa från bussinredningen eller från
medföljande lantbefolkning vilket min mor brukade varna för.Bussarna spelade säkert också roll för kommunikationerna inom dåvarande Ekeby kommun (numera inom Bjuv). Till ytan inte var den inte stor, men hade utspridd befolkning längs vägarna. Det fanns två centra, gamla Ekeby kyrkby och den industriella uppkomlingen Skromberga. I den senare låg Höganäsbolagets mäktiga anläggning, Skrombergaverken, som tillverkade keramiskt gods – plattor, rör, tegel, klinker – för industrier och byggverksamhet. Lera och kol för förbränningen togs från ett dagbrott i närheten. Inne i huvudbyggnaden fanns de 140 m långa tunnelugnarna som drevs med gas genererad av den lågvärdiga kolen. Lukten är oförglömlig, lite stickande men fullt uthärdlig, en klassisk industrilukt.
I anläggningen jobbade flera hundra man, de flesta bosatta i det intilliggande samhället, många i bolagets arbetarbostäder. Ekeby hade järnvägsstation på linjen Landskrona Billesholm, senare ett industrispår. Anläggningen står i dag i huvudsak tom sedan nedläggningen 2005, som jag tror sedan Höganäsbolaget splittrades upp och lämnade in. I dag säljs där lite keramiska plattor av italiensk tillverkning av det bolag som övertog boet. När jag pratade med en av ortens veteraner talade han med uppenbart förakt om kvalitén på de italienska produkterna. De gamla tunga saltglaserade avloppsrören som såldes med en garanti på 80 år har ersatts på marknaden med lätthanterliga plaströr. I samhället fanns ett vackert badhus som ännu står kvar och kvar finns också Skromberga musikkår, en klassisk bruksorkester. Bion Saga i stilren funkis revs 1970.
Detta om det materiella. Poeten har alltså lånat namnet till ett filosofiskt sällskap som på 60-talet sägs ha mötts på herrgården Boserup norr om Ekeby. Filosofin ger jag mig inte in på, men här möter man också lite tidstypisk smågruppspolitik och låt oss citera ett diktfragment:
Under Solons samtal med Gösta Pythagoras
blir det klart att enighet råder om den politiska ståndpunkten som kommer till uttryck i jamberna:
att klokt navigera mittemellan (h) och (k).
Lundensarna tar till orda, sedan det framgått
att några av kamraterna ’börjat jobba på Findus’.
Thomas av Aquino säger ju att tiden är en Guds gåva
och att människan därför
inte kan sälja sin arbetstid;
framför allt kan Findus inte med profit köpa den.
Man blir glad och mellankolisk av att läsa Svenbro, ungefär som av Göran Printz-Påhlson (”Gläd dig du skåning”). Tyvärr kostar boken 229.-vilket blir 3 kr/sida. Nyutgiven lyrik ska väl inte behöva löna sig?
Gud, giv kommunismen seger, del 3 av Gunnar Stensson
Från World Trade Center till Syrisas Aten
Jag såg det andra planet braka in i World Trade Center i realtid. Jag hade hört om det första planet i radio, gick och satte på tvn och såg det andra.
Följande lördag höll vi appellmöte i Linero centrum. Jag förklarade för ett fåtal häpna ICA-konsumenter varför Bush måste hindras från att angripa Afghanistan. Anders Neergaard var med i bilen.
Någon vecka senare tågade USA in i Kabul. Dabbeljo hade förklarat War on Terror. Alla som inte var med honom var mot honom.
Inga var mot honom. Göran Persson var kolossalt mycket med honom.
Två år senare, i februari 2003, kallade jag och Ulf Nymark till möte i Folkets hus för att förbereda en demonstration mot USA:s planerade anfall mot Irak. Alla tänkbara organisationer dök upp.
Den 15 februari demonstrerade vi. Det var den största demonstration jag sett i Lund på trettio år. Folk stod fortfarande och väntade på att få tåga iväg mot stadsbiblioteket när demonstrationens massiva tät dök upp i Klostergatans mynning framför domkyrkan. Katarina Mazetti höll ett tal, men få hörde, trots att vi hade skaffat en stark högtalare. Alla visste ändå vad budskapet var.
Miljoner demonstrerade samtidigt i London, New York, Paris, Berlin, Stockholm. Folket visste, trots de lögner Bush och Blair spred ut.
När den amerikanska armén marscherade in i Bagdad skrattade alla åt Bagdad Bob.
Dabbeljo trodde han var med i en krigsfilm, poserade på ett hangarfartyg och uttalade med av rörelse grötig röst: ”Mission accomplished”.
Sedan följde det vittförgrenade, blodiga krig som alltjämt pågår och ser ut att kunna fortsätta 14 år till, även om lilla Sverige nyligen dragit tillbaka sina soldater från Afghanistan.
Vänsterpartiets kris var inte oförklarlig med tanke på de många åren av ekonomisk kris och USA-imperialismens återuppståndelse med militär förödelse, ockupationer, övervakning, fängslanden och tortyr.
Partiet kom att domineras av nya unga medlemmar och missnöjda traditionalister som famlade efter taktik och metoder från det förflutna.
Aktivister som ägnat årtionden åt att reformera det befann sig åter i minoritet som på 1978 års kongress. Lars Ohly stod inför ett problem som liknade Lars Werners den gången. Hur skulle han hålla ihop partiet?
Han försökte lösa det genom att förklara att han var kommunist. Ordet kommunist skulle tillfredsställa traditionalisterna som var mest intresserade av symboler. Förnyarna skulle tillgodoses med progressiv politik. Ohly som var partisekreterare på Gudrun Schymans tid visste en del om hur en sådan politik skulle utformas.
Mediedrevet startade genast. Det förvärrade Vänsterpartiets kris genom att samtidigt bekräfta förnyarnas och traditionalisternas föreställningar om motsättningen inom partiet.
I Lund tillämpades liksom i Skånedistriktet och partiledningen plötsligt byråkratiska skamgrepp. Tillfälliga majoriteter samlades ihop inför årsmöten och partikongresser. Debatter tystades genom så kallad demokratisk centralism. Alla partifunktionärer tillsattes av majoriteten. Tidigare självständiga grupper som Internationella utskottet ignorerades. 2004 års kongress krossade förnyarnas förslag till nytt partiprogram.
Den självklara effekten blev att motståndet växte. Vägval vänster hade starkt stöd i Lund. Varje nummer av Veckobladet innehöll välskrivna skarpa artiklar av Ulf Nymark, Gunnar Sandin och Lucifer.
Nationellt var Vägval vänster svagare. Ett möte som samlades i Stockholm vittnade visserligen om missförhållanden på många orter men avstod från att besluta om utbrytning och ny partibildning. Vägval Vänster valde att verka inom V.
Många besvikna partimedlemmar lämnade partiet; somliga anslöt sig till andra partier för att fortsätta att arbeta för mål som de betraktade som viktigare än de ideologiska.
Lunds majoritet uteslöt Veckobladet som organ för Vänsterpartiet. Strax därefter tog Göran Persson initiativet att i fortsättningen utge Veckobladet som oberoende vänstertidning. En redaktion bestående av Göran Persson, Gunnar Sandin och Kajsa Theander bildades.
Majoritetens försök att kväva debatten inom partiet var enligt mångas uppfattning oförenligt med begreppet kommunism, särskilt efter stalinismens fall, och bidrog till bildandet av Demokratisk Vänster.
I valet 2006 samlade det nya partiet nästan ett två tusen röster, i valet 2010 något fler. Många av de partimedlemmar som stannade kvar i V sympatiserade med DV.
Mats Olsson förde en klok försoningspolitik. Drömmarna om att DV skulle inspirera till liknande partibildningar på andra orter infriades aldrig. I stället kom Demokratisk Vänster att samarbeta med V och föra en praktiskt taget identisk kommunpolitik. När Demokratisk Vänster upphörde i januari 2015 återgick många av de aktiva till Vänsterpartiet.
Förnyarna hade då genomsyrat partiet och maktkampen upphört. Valet av Jonas Sjöstedt till partiledare bekräftade den nya inriktningen.
Eritrea höll stånd mot Etiopien och vapenstillestånd utlystes 2000 efter två års blodigt krig. En internationell kommission fastslog de internationellt erkända gränserna mellan länderna, men Etiopien godkände i realiteten aldrig gränskommissionens beslut.
Skapandet av en demokratisk författning för Eritrea inleddes formellt den 16 april 1994. Eritreas talesman i FN, Bereket Habte Selassie (som besökte Lund och Sverige vid flera tillfällen) utsågs till Författningskommissionens ordförande. Eritrea-nytt publicerade ett förslag till ny konstitution i nummer 2, 1994.
I samma nummer finns också en artikel av Filip Hammar som hade rest till den lilla staden Mensura i Eritrea som representant för Ullvi-gymnasiet för att besöka en skola som Eritreagruppen i Köping bekostat. Han var väl i artonårsåldern och ännu inte nån känd person.
Arbetet med konstitutionen drog ut på tiden. Kriget 1998 till 2000 fördröjde det ytterligare. Våren 2001 ansåg flera ledande eritreaner att det var dags att fullborda författningsarbetet och genomföra demokratiska val. De skrev ett öppet brev till president Issayas Afeworki.
En av undertecknarna var ambassadören i Stockholm, en tidigare general med hög status. Eritreanerna i Sverige liksom Eritreagruppernas medlemmar såg förväntansfullt fram mot den demokratiska utvecklingen.
Då kom 11 september och dekretet från George W Bush: alla som inte är med oss är emot oss!
Jag såg det andra planet braka in i World Trade Center i realtid. Jag hade hört om det första planet i radio, gick och satte på tvn och såg det andra.
Följande lördag höll vi appellmöte i Linero centrum. Jag förklarade för ett fåtal häpna ICA-konsumenter varför Bush måste hindras från att angripa Afghanistan. Anders Neergaard var med i bilen.
Någon vecka senare tågade USA in i Kabul. Dabbeljo hade förklarat War on Terror. Alla som inte var med honom var mot honom.
Inga var mot honom. Göran Persson var kolossalt mycket med honom.
Två år senare, i februari 2003, kallade jag och Ulf Nymark till möte i Folkets hus för att förbereda en demonstration mot USA:s planerade anfall mot Irak. Alla tänkbara organisationer dök upp.
Den 15 februari demonstrerade vi. Det var den största demonstration jag sett i Lund på trettio år. Folk stod fortfarande och väntade på att få tåga iväg mot stadsbiblioteket när demonstrationens massiva tät dök upp i Klostergatans mynning framför domkyrkan. Katarina Mazetti höll ett tal, men få hörde, trots att vi hade skaffat en stark högtalare. Alla visste ändå vad budskapet var.
Miljoner demonstrerade samtidigt i London, New York, Paris, Berlin, Stockholm. Folket visste, trots de lögner Bush och Blair spred ut.
När den amerikanska armén marscherade in i Bagdad skrattade alla åt Bagdad Bob.
Dabbeljo trodde han var med i en krigsfilm, poserade på ett hangarfartyg och uttalade med av rörelse grötig röst: ”Mission accomplished”.
Sedan följde det vittförgrenade, blodiga krig som alltjämt pågår och ser ut att kunna fortsätta 14 år till, även om lilla Sverige nyligen dragit tillbaka sina soldater från Afghanistan.
Vänsterpartiets kris var inte oförklarlig med tanke på de många åren av ekonomisk kris och USA-imperialismens återuppståndelse med militär förödelse, ockupationer, övervakning, fängslanden och tortyr.
Partiet kom att domineras av nya unga medlemmar och missnöjda traditionalister som famlade efter taktik och metoder från det förflutna.
Aktivister som ägnat årtionden åt att reformera det befann sig åter i minoritet som på 1978 års kongress. Lars Ohly stod inför ett problem som liknade Lars Werners den gången. Hur skulle han hålla ihop partiet?
Han försökte lösa det genom att förklara att han var kommunist. Ordet kommunist skulle tillfredsställa traditionalisterna som var mest intresserade av symboler. Förnyarna skulle tillgodoses med progressiv politik. Ohly som var partisekreterare på Gudrun Schymans tid visste en del om hur en sådan politik skulle utformas.
Mediedrevet startade genast. Det förvärrade Vänsterpartiets kris genom att samtidigt bekräfta förnyarnas och traditionalisternas föreställningar om motsättningen inom partiet.
I Lund tillämpades liksom i Skånedistriktet och partiledningen plötsligt byråkratiska skamgrepp. Tillfälliga majoriteter samlades ihop inför årsmöten och partikongresser. Debatter tystades genom så kallad demokratisk centralism. Alla partifunktionärer tillsattes av majoriteten. Tidigare självständiga grupper som Internationella utskottet ignorerades. 2004 års kongress krossade förnyarnas förslag till nytt partiprogram.
Den självklara effekten blev att motståndet växte. Vägval vänster hade starkt stöd i Lund. Varje nummer av Veckobladet innehöll välskrivna skarpa artiklar av Ulf Nymark, Gunnar Sandin och Lucifer.
Nationellt var Vägval vänster svagare. Ett möte som samlades i Stockholm vittnade visserligen om missförhållanden på många orter men avstod från att besluta om utbrytning och ny partibildning. Vägval Vänster valde att verka inom V.
Många besvikna partimedlemmar lämnade partiet; somliga anslöt sig till andra partier för att fortsätta att arbeta för mål som de betraktade som viktigare än de ideologiska.
Lunds majoritet uteslöt Veckobladet som organ för Vänsterpartiet. Strax därefter tog Göran Persson initiativet att i fortsättningen utge Veckobladet som oberoende vänstertidning. En redaktion bestående av Göran Persson, Gunnar Sandin och Kajsa Theander bildades.
Majoritetens försök att kväva debatten inom partiet var enligt mångas uppfattning oförenligt med begreppet kommunism, särskilt efter stalinismens fall, och bidrog till bildandet av Demokratisk Vänster.
I valet 2006 samlade det nya partiet nästan ett två tusen röster, i valet 2010 något fler. Många av de partimedlemmar som stannade kvar i V sympatiserade med DV.
Mats Olsson förde en klok försoningspolitik. Drömmarna om att DV skulle inspirera till liknande partibildningar på andra orter infriades aldrig. I stället kom Demokratisk Vänster att samarbeta med V och föra en praktiskt taget identisk kommunpolitik. När Demokratisk Vänster upphörde i januari 2015 återgick många av de aktiva till Vänsterpartiet.
Förnyarna hade då genomsyrat partiet och maktkampen upphört. Valet av Jonas Sjöstedt till partiledare bekräftade den nya inriktningen.
Eritrea höll stånd mot Etiopien och vapenstillestånd utlystes 2000 efter två års blodigt krig. En internationell kommission fastslog de internationellt erkända gränserna mellan länderna, men Etiopien godkände i realiteten aldrig gränskommissionens beslut.
Skapandet av en demokratisk författning för Eritrea inleddes formellt den 16 april 1994. Eritreas talesman i FN, Bereket Habte Selassie (som besökte Lund och Sverige vid flera tillfällen) utsågs till Författningskommissionens ordförande. Eritrea-nytt publicerade ett förslag till ny konstitution i nummer 2, 1994.
I samma nummer finns också en artikel av Filip Hammar som hade rest till den lilla staden Mensura i Eritrea som representant för Ullvi-gymnasiet för att besöka en skola som Eritreagruppen i Köping bekostat. Han var väl i artonårsåldern och ännu inte nån känd person.
Arbetet med konstitutionen drog ut på tiden. Kriget 1998 till 2000 fördröjde det ytterligare. Våren 2001 ansåg flera ledande eritreaner att det var dags att fullborda författningsarbetet och genomföra demokratiska val. De skrev ett öppet brev till president Issayas Afeworki.
En av undertecknarna var ambassadören i Stockholm, en tidigare general med hög status. Eritreanerna i Sverige liksom Eritreagruppernas medlemmar såg förväntansfullt fram mot den demokratiska utvecklingen.
Då kom 11 september och dekretet från George W Bush: alla som inte är med oss är emot oss!
Issayas Afeworki insåg möjligheterna och tog genast chansen..
Han meddelade att han ställde upp på USA:s sida i kriget mot terror och arresterade alla som undertecknat brevet, liksom alla journalister i landet som skrivit om det kommande demokratiska valet, däribland Dawit Isaak. De terrorstämplades. Bush var tacksam.
Många av våra vänner såg vi aldrig mer till. Dawit Isaak hålls fortfarande fängslad.
Eritreagrupperna var tvungna att fullfölja biståndsarbetet. 1995 hade svenska skolelever genomfört Operation Dagsverke för skolbyggen i Eritrea. De insamlade medlen tillsammans med SIDA-biståndet utgjorde en stor summa.
Några skolor blev färdiga före kriget 1998, men allt arbete avstannade sedan. Elsa Grip tvingades göra ett par resor till Asmara för att samla in uppgifter som var nödvändiga för redovisningen till SIDA. Det var svårt eftersom personal hela tiden byttes ut i den eritreanska administrationen och resurser hade förbrukats under kriget.
Slutligen var vår redovisning klar och Eritreagrupperna läggas ner eftersom det var omöjligt att länge fungera.
Det svenska skolsystemet fördärvades av en extrem nyliberal skolpolitik – endast Chile har något liknande - som innebar att skolbolag kunde tillskansa sig jättevinster på skattebetalarnas, elevernas och lärarnas bekostnad genom kombinationen av fri skoletablering, skolpeng, betygsinflation och så kallat fritt val.
2002 till 2006 kunde jag som ordförande i Utbildningsnämnden i Lund – en utomordentlig institution med kunnig, entusiastisk personal och initiativrik ledning av dåvarande skoldirektör Sten-Bertil Olsson – se hur den kommersiella smittan började sprida sig också i Lunds gymnasieskolor, som på den tiden hörde till Sveriges bästa.
När jag lämnat uppdraget drog jag igång en kampanj mot skolpengssystemet i februari 2007. Gensvaret från föräldrar, lärare och skolledare var stort.
De sjunkande resultaten bekräftades till slut av Pisa-undersökningen. Jan Björklund som bär ansvaret för skolpolitiken förlorade sin trovärdighet även i det egna partiet.
Bushs presidentperiod perioden slutade i kaos 2008. Kostnaderna för krigen hade lett till ekonomiskt sammanbrott. President Obama tog över en konkursfärdig nation och två förlorade krig. Förödelsen i Afghanistan och Irak ledde till uppkomsten av islamistiska terror-organisationer, som i sin tur gav upphov till ökande övervakning och rättsövergrepp i de rika länderna i väst. Det ekonomiska sammanbrottet spred sig från USA till Europa.
Det internationella klimatmötet i Köpenhamn utmynnade i fullständigt fiasko. Krigen i Afghanistan, Irak, Syrien, Västafrika och Gaza ledde till de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Åtstramningarna i den ekonomiska krisens spår orsakade massarbetslöshet i länder som Grekland, Rumänien, Italien, Spanien och Irland.
Starka nationalistiska och fascistiska rörelser växte fram i Europas länder och fick makt också i EU.
Situationen påminde om 1930-talet.
Palestina-Israel-konflikten hade oroat världen alltsedan sexdagarskriget. De nya krigen i Mellanöstern gav Israel möjlighet att skärpa segregationen i det egna landet, utvidga bosättningarna och genomföra två massakerliknande invasioner i det helt isolerade Gaza, 2008-9 och sommaren 2014.
En stor demonstration mot den israeliska aggressionen genomfördes i Malmö 2009, men effekten skadades av en liten grupp egocentriska extremister. Ship to Gaza blev ett sätt att i praktisk handling visa solidaritet med palestinierna.
Syrisas valseger i Grekland öppnar kanske för en möjlighet till befrielse från det neoliberala förtrycket.
Neoliberalismen har två ansikten. Det ena är ökade inkomster för de välbeställda, skattesänkningar, svindlande vinster för bankerna, lyxproduktion och snabb ”tillväxt”.
Det andra ansiktet är utarmad sjukvård, bostadsbrist, ökande arbetslöshet, urholkade trygghetssystem, rasism, segregerad utbildning, miljöförstöring, nedskärningar och restriktioner. Allt effekter som särskilt har drabbat Grekland.
Under Vietnamkriget kallade vi Vietnam imperialismens svagaste länk. Länken brast när Vietnam segrade men imperialismen överlevde.
Är Grekland neoliberalismens svagaste länk?
Ekonomiforskaren Thomas Piketty visar i sin stora historiska studie Kapitalet i det tjugoförsta århundradet att marknadsekonomiska system automatiskt ökar ojämlikheten i samhället. När stora förmögenheter en gång uppstått blir vinsten genom arv större än vinsten genom arbete. Monopoliseringen av näringslivet tar fart. Eftersom ojämlika samhällen fungerar dåligt är det hela tiden nödvändigt att vidta åtgärder för att återvinna jämlikheten.
Per Molander som har arbetat både för Världsbanken och OECD, kommer självständigt och från andra förutsättningar fram till samma slutsats i sin bok Ojämlikhetens anatomi. Han konstaterar att alla statsbildningar sedan 4000 år (Egypten, Mesopotamien, Kina) driver mot ökad ojämlikhet och kapsejsar när de sociala klyftorna blir för stora. Han visar också att jämlika samhällen fungerar bättre (utbildning, spädbarnsdödlighet, andra hälsovariabler, minskad våldsbrottslighet och minskad skatteflykt). Han kallar jämlika samhällen mer civiliserade.
Den antiimperialistiska rörelsen på 60-talet var optimistisk. Brast imperialismens svagaste länk skulle hela det imperialistiska systemet falla.
Per Molander kallar kampen för jämlikhet ett Sisyfos-arbete. Sisyfos var slaven som skulle vältra upp ett stenblock till bergets topp, men som varje gång han lyckats fick se stenblocket rasa ner igen. (I det neoliberala träsket).
Men Molander jämför också med konsten att flyga. Materien dras ständigt till marken men man kan få den att sväva i jämlikhetens lufthav - om man kan tekniken.
Jag såg att Alexandra Pascalidou i DN 28/1 också utgick från myten om Sisyfos när hon skulle beskriva den uppgift Greklands nye premiärminister Alexis Tsipras står inför sedan Syrisa segrat i det grekiska valet.
Vänsterpartiet i Lund får väl ta på sig samma uppgift här. Arbetarkvinnans bön blir aldrig uppfylld men om vi ihärdigt arbetar för rättvisa håller vi den levande.
Han meddelade att han ställde upp på USA:s sida i kriget mot terror och arresterade alla som undertecknat brevet, liksom alla journalister i landet som skrivit om det kommande demokratiska valet, däribland Dawit Isaak. De terrorstämplades. Bush var tacksam.
Många av våra vänner såg vi aldrig mer till. Dawit Isaak hålls fortfarande fängslad.
Eritreagrupperna var tvungna att fullfölja biståndsarbetet. 1995 hade svenska skolelever genomfört Operation Dagsverke för skolbyggen i Eritrea. De insamlade medlen tillsammans med SIDA-biståndet utgjorde en stor summa.
Några skolor blev färdiga före kriget 1998, men allt arbete avstannade sedan. Elsa Grip tvingades göra ett par resor till Asmara för att samla in uppgifter som var nödvändiga för redovisningen till SIDA. Det var svårt eftersom personal hela tiden byttes ut i den eritreanska administrationen och resurser hade förbrukats under kriget.
Slutligen var vår redovisning klar och Eritreagrupperna läggas ner eftersom det var omöjligt att länge fungera.
Det svenska skolsystemet fördärvades av en extrem nyliberal skolpolitik – endast Chile har något liknande - som innebar att skolbolag kunde tillskansa sig jättevinster på skattebetalarnas, elevernas och lärarnas bekostnad genom kombinationen av fri skoletablering, skolpeng, betygsinflation och så kallat fritt val.
2002 till 2006 kunde jag som ordförande i Utbildningsnämnden i Lund – en utomordentlig institution med kunnig, entusiastisk personal och initiativrik ledning av dåvarande skoldirektör Sten-Bertil Olsson – se hur den kommersiella smittan började sprida sig också i Lunds gymnasieskolor, som på den tiden hörde till Sveriges bästa.
När jag lämnat uppdraget drog jag igång en kampanj mot skolpengssystemet i februari 2007. Gensvaret från föräldrar, lärare och skolledare var stort.
De sjunkande resultaten bekräftades till slut av Pisa-undersökningen. Jan Björklund som bär ansvaret för skolpolitiken förlorade sin trovärdighet även i det egna partiet.
Bushs presidentperiod perioden slutade i kaos 2008. Kostnaderna för krigen hade lett till ekonomiskt sammanbrott. President Obama tog över en konkursfärdig nation och två förlorade krig. Förödelsen i Afghanistan och Irak ledde till uppkomsten av islamistiska terror-organisationer, som i sin tur gav upphov till ökande övervakning och rättsövergrepp i de rika länderna i väst. Det ekonomiska sammanbrottet spred sig från USA till Europa.
Det internationella klimatmötet i Köpenhamn utmynnade i fullständigt fiasko. Krigen i Afghanistan, Irak, Syrien, Västafrika och Gaza ledde till de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Åtstramningarna i den ekonomiska krisens spår orsakade massarbetslöshet i länder som Grekland, Rumänien, Italien, Spanien och Irland.
Starka nationalistiska och fascistiska rörelser växte fram i Europas länder och fick makt också i EU.
Situationen påminde om 1930-talet.
Palestina-Israel-konflikten hade oroat världen alltsedan sexdagarskriget. De nya krigen i Mellanöstern gav Israel möjlighet att skärpa segregationen i det egna landet, utvidga bosättningarna och genomföra två massakerliknande invasioner i det helt isolerade Gaza, 2008-9 och sommaren 2014.
En stor demonstration mot den israeliska aggressionen genomfördes i Malmö 2009, men effekten skadades av en liten grupp egocentriska extremister. Ship to Gaza blev ett sätt att i praktisk handling visa solidaritet med palestinierna.
Syrisas valseger i Grekland öppnar kanske för en möjlighet till befrielse från det neoliberala förtrycket.
Neoliberalismen har två ansikten. Det ena är ökade inkomster för de välbeställda, skattesänkningar, svindlande vinster för bankerna, lyxproduktion och snabb ”tillväxt”.
Det andra ansiktet är utarmad sjukvård, bostadsbrist, ökande arbetslöshet, urholkade trygghetssystem, rasism, segregerad utbildning, miljöförstöring, nedskärningar och restriktioner. Allt effekter som särskilt har drabbat Grekland.
Under Vietnamkriget kallade vi Vietnam imperialismens svagaste länk. Länken brast när Vietnam segrade men imperialismen överlevde.
Är Grekland neoliberalismens svagaste länk?
Ekonomiforskaren Thomas Piketty visar i sin stora historiska studie Kapitalet i det tjugoförsta århundradet att marknadsekonomiska system automatiskt ökar ojämlikheten i samhället. När stora förmögenheter en gång uppstått blir vinsten genom arv större än vinsten genom arbete. Monopoliseringen av näringslivet tar fart. Eftersom ojämlika samhällen fungerar dåligt är det hela tiden nödvändigt att vidta åtgärder för att återvinna jämlikheten.
Per Molander som har arbetat både för Världsbanken och OECD, kommer självständigt och från andra förutsättningar fram till samma slutsats i sin bok Ojämlikhetens anatomi. Han konstaterar att alla statsbildningar sedan 4000 år (Egypten, Mesopotamien, Kina) driver mot ökad ojämlikhet och kapsejsar när de sociala klyftorna blir för stora. Han visar också att jämlika samhällen fungerar bättre (utbildning, spädbarnsdödlighet, andra hälsovariabler, minskad våldsbrottslighet och minskad skatteflykt). Han kallar jämlika samhällen mer civiliserade.
Den antiimperialistiska rörelsen på 60-talet var optimistisk. Brast imperialismens svagaste länk skulle hela det imperialistiska systemet falla.
Per Molander kallar kampen för jämlikhet ett Sisyfos-arbete. Sisyfos var slaven som skulle vältra upp ett stenblock till bergets topp, men som varje gång han lyckats fick se stenblocket rasa ner igen. (I det neoliberala träsket).
Men Molander jämför också med konsten att flyga. Materien dras ständigt till marken men man kan få den att sväva i jämlikhetens lufthav - om man kan tekniken.
Jag såg att Alexandra Pascalidou i DN 28/1 också utgick från myten om Sisyfos när hon skulle beskriva den uppgift Greklands nye premiärminister Alexis Tsipras står inför sedan Syrisa segrat i det grekiska valet.
Vänsterpartiet i Lund får väl ta på sig samma uppgift här. Arbetarkvinnans bön blir aldrig uppfylld men om vi ihärdigt arbetar för rättvisa håller vi den levande.
2015-01-22
Musik i mörka tider
Missade du Röda Kapellets julkonsert den 12 december? Du får en chans
till. Söndagen den 8 februari spelar orkestern åter upp det succeartade
programmet.
Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
Pusselbitar
Kung Peter
Wallenberg är död. Den ekonomiska makten i Sverige går i arv till sjätte generationen Wallenberg.
Det finns vasaller vars rikedomar också går i arv. Den främste heter Percy Barnevik, som fick 1 miljard i belöning för trogen tjänst av Peter.
1 700 privatflygplan har samlats till Världsekonomiskt Forum i Davos.
Den rikaste procenten av världens befolkning äger lika mycket som alla de andra.
Avskaffa arvsrätten!
Wallenberg är död. Den ekonomiska makten i Sverige går i arv till sjätte generationen Wallenberg.Det finns vasaller vars rikedomar också går i arv. Den främste heter Percy Barnevik, som fick 1 miljard i belöning för trogen tjänst av Peter.
1 700 privatflygplan har samlats till Världsekonomiskt Forum i Davos.
Den rikaste procenten av världens befolkning äger lika mycket som alla de andra.
Avskaffa arvsrätten!
En seger för kvinnors rättigheter i El Salvador
I går kväll benådades Guadalupe av
parlamentet i El Salvador. Guadalupe (som egentligen heter något annat)
var bara 18 år när hon dömdes till 30 års fängelse för mord efter att
ha fått missfall.
Visst låter det absurt? Men så får också landets totalförbud mot abort absurda konsekvenser för tusentals flickor och kvinnor. Förbudet mot abort gäller utan undantag. Kvinnor nekas abort även om de riskerar att dö om graviditeten fullföljs.
Det gäller också för de flickor och kvinnor som blivit gravida efter incest eller våldtäkt. Även kvinnor som får missfall riskerar straff för "olaglig abort".
Så var det för Guadalupe. Hon är en av 17 kvinnor, “Las 17” - som ansökt om benådning efter att ha dömts för mord för att ha gjort abort eller fått missfall. Och igår kväll, efter en omröstning i parlamentet, stod det klart att Guadalupe kommer att friges. Efter sju år i fängelse. Beslutet kommer att förändra hennes liv. Men det öppnar också för att fler av “Las 17” kan komma att friges.
Visst låter det absurt? Men så får också landets totalförbud mot abort absurda konsekvenser för tusentals flickor och kvinnor. Förbudet mot abort gäller utan undantag. Kvinnor nekas abort även om de riskerar att dö om graviditeten fullföljs.
Det gäller också för de flickor och kvinnor som blivit gravida efter incest eller våldtäkt. Även kvinnor som får missfall riskerar straff för "olaglig abort".
Så var det för Guadalupe. Hon är en av 17 kvinnor, “Las 17” - som ansökt om benådning efter att ha dömts för mord för att ha gjort abort eller fått missfall. Och igår kväll, efter en omröstning i parlamentet, stod det klart att Guadalupe kommer att friges. Efter sju år i fängelse. Beslutet kommer att förändra hennes liv. Men det öppnar också för att fler av “Las 17” kan komma att friges.
Läsvärt både till höger och vänster
Bertil Egerö har tipsat red om två artiklar i andra tidningar som
bör vara intressanta för VB:s läsekrets. Red veterligen är det första
gången vi hänvisar till den ena av tidningarna.
Upp- och nedvända världen om Palestina
Att Israel inte uppskattar ett svenskt erkännande av Palestina är en självklarhet, inte ett misstag.
Ska man tro på den senaste tidens medie- och oppositionsdebatt har Margot Wallströms klumpighet i utrikespolitiken gjort att Sveriges regeringsrepresentanter inte längre är välkomna i Israel. Ekots stora jobb i förra veckan hade följande tendens: Margot Wallström är inte välkommen i Israel. Det är regeringens och utrikesministerns eget fel eftersom de varit så klumpiga och erkänt Palestina. Att erkännandet var ett misslyckandet bevisas av att Israels utrikesminister Avigdor Lieberman blivit arg och det faktum att UD inte vill ”erkänna” att de inte var välkomna. Dessutom är Sverige ”isolerade” i och med att inga andra EU-stater har följt efter och erkänt Palestina.
Det hela är så skevt att det är svårt att veta hur man ska börja bemöta det.
Klicka här för läsa resten av artikeln
Maktsfärens spindelnät
Kompisklubben som styr
HANDELSBANKEN: Anders Nyrén ordförande och Sverker Martin-Löf vice ordförande.
INDUSTRIVÄRDEN: Sverker Martin-Löf ordförande och Anders Nyrén vd, där Fredrik Lundberg är storägare.
SCA: Sverker Martin-Löf ordförande, Jan Johansson vd, Anders Nyrén ledamot och Lennart Persson ekonomidirektör. Korsvis storägande mellan SCA och Industrivärden.
SANDVIK: Anders Nyrén ordförande och Olof Faxander vd. Industrivärden är storägare.
VOLVO: Anders Nyrén. Industrivärden är storägare.
ERICSSON: Sverker Martin-Löf är vice ordförande. Industrivärden är storägare.
SSAB: Sverker Martin-Löf. Industrivärden är storägare.
SKANSKA: Sverker Martin-Löf. Industrivärden är storägare.
Klicka här för läsa resten av artikeln
Att Israel inte uppskattar ett svenskt erkännande av Palestina är en självklarhet, inte ett misstag.
Ska man tro på den senaste tidens medie- och oppositionsdebatt har Margot Wallströms klumpighet i utrikespolitiken gjort att Sveriges regeringsrepresentanter inte längre är välkomna i Israel. Ekots stora jobb i förra veckan hade följande tendens: Margot Wallström är inte välkommen i Israel. Det är regeringens och utrikesministerns eget fel eftersom de varit så klumpiga och erkänt Palestina. Att erkännandet var ett misslyckandet bevisas av att Israels utrikesminister Avigdor Lieberman blivit arg och det faktum att UD inte vill ”erkänna” att de inte var välkomna. Dessutom är Sverige ”isolerade” i och med att inga andra EU-stater har följt efter och erkänt Palestina.
Det hela är så skevt att det är svårt att veta hur man ska börja bemöta det.
Klicka här för läsa resten av artikeln
Maktsfärens spindelnät
Kompisklubben som styr
HANDELSBANKEN: Anders Nyrén ordförande och Sverker Martin-Löf vice ordförande.
INDUSTRIVÄRDEN: Sverker Martin-Löf ordförande och Anders Nyrén vd, där Fredrik Lundberg är storägare.
SCA: Sverker Martin-Löf ordförande, Jan Johansson vd, Anders Nyrén ledamot och Lennart Persson ekonomidirektör. Korsvis storägande mellan SCA och Industrivärden.
SANDVIK: Anders Nyrén ordförande och Olof Faxander vd. Industrivärden är storägare.
VOLVO: Anders Nyrén. Industrivärden är storägare.
ERICSSON: Sverker Martin-Löf är vice ordförande. Industrivärden är storägare.
SSAB: Sverker Martin-Löf. Industrivärden är storägare.
SKANSKA: Sverker Martin-Löf. Industrivärden är storägare.
Klicka här för läsa resten av artikeln
Nu mobiliserar Lund för de fattiga av Bertil Egerö
En av de många tomma butikerna i centrala Lund
är på väg att få nytt liv. De fina textilier som en gång kunde handlas i
hörnet av St. Tvärgatan och St. Södergatan är nu på väg att ersättas
med begagnade varors mångfald. Emmaus Lund har bildats.
”Visst är det ett risktagande”, säger en av de flitiga människor som just nu skapar en spännande miljö av alla de saker vi gärna gör oss av med och ändå nyfiket kollar på när vi går runt i Erikshjälpens lokaler ett halvt kvarter upp. ”Men vi tror att de båda butikerna genom sin närhet kan förstärka varandra.”
Emmaus Lund är ett initiativ av anställda och volontärer från Svalornas nu nedlagda butik på Spolegatan. De ville fortsätta, och lägger nu sin kraft på att få fram resurser till tiggande romer och andra svårt utsatta i vårt grannskap. När Erikshjälpen under resten av januari har stängt för renovering, har vi alla chansen att ge av vårt materiella överskott till denna nya aktör.
Emmaus Lund är helt självständigt, och bygger på den rörelse som skapades av den franske Abbé Pierre. Jag saxar ur hemsidan:
Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden och ska verka i emmausrörelsens anda, med och för samhällets mest utsatta, i huvudsak på ett lokalt plan. Genom meningsfull sysselsättning och positiv arbetsgemenskap vill vi motverka socialt utanförskap i Lund. Detta vill vi primärt uppnå med en second handbutik. Utifrån de kontakter som tagits med Lunds kommun kommer butiken även att kunna erbjuda platser för en organiserad form av arbetsträning. Det tänkta ekonomiska överskottet kan bistå människor i nöd.
Vi upplever att det finns två stora hål att fylla: Det ena är behovet av meningsfull sysselsättning för alla. Förutom det faktum att avsaknad av sysselsättning gör det svårt att ha en fungerande ekonomi så leder det också till ett utanförskap som är väldigt förödande för individen.
Det andra hålet är det allt ökande intresset för återbruk och second hand. Vi lever i en värld där ekonomin allt mer kretsar kring produktion och konsumtion, men där rösterna allt oftare höjs för att bromsa denna trend. Emmaus Lund vill bidra till att öka medvetenheten kring fördelarna med second hand-handel och hjälpa till att minska våra ekologiska fotavtryck.
Lördagen den 31 januari öppnar Emmaus Lund sin butik. Söndagen innan, den 25, håller de dörrarna öppna för inlämning mellan kl 11 och 17. Läs mer på föreningens hemsida
”Visst är det ett risktagande”, säger en av de flitiga människor som just nu skapar en spännande miljö av alla de saker vi gärna gör oss av med och ändå nyfiket kollar på när vi går runt i Erikshjälpens lokaler ett halvt kvarter upp. ”Men vi tror att de båda butikerna genom sin närhet kan förstärka varandra.”
Emmaus Lund är ett initiativ av anställda och volontärer från Svalornas nu nedlagda butik på Spolegatan. De ville fortsätta, och lägger nu sin kraft på att få fram resurser till tiggande romer och andra svårt utsatta i vårt grannskap. När Erikshjälpen under resten av januari har stängt för renovering, har vi alla chansen att ge av vårt materiella överskott till denna nya aktör.
Emmaus Lund är helt självständigt, och bygger på den rörelse som skapades av den franske Abbé Pierre. Jag saxar ur hemsidan:
Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden och ska verka i emmausrörelsens anda, med och för samhällets mest utsatta, i huvudsak på ett lokalt plan. Genom meningsfull sysselsättning och positiv arbetsgemenskap vill vi motverka socialt utanförskap i Lund. Detta vill vi primärt uppnå med en second handbutik. Utifrån de kontakter som tagits med Lunds kommun kommer butiken även att kunna erbjuda platser för en organiserad form av arbetsträning. Det tänkta ekonomiska överskottet kan bistå människor i nöd.
Vi upplever att det finns två stora hål att fylla: Det ena är behovet av meningsfull sysselsättning för alla. Förutom det faktum att avsaknad av sysselsättning gör det svårt att ha en fungerande ekonomi så leder det också till ett utanförskap som är väldigt förödande för individen.
Det andra hålet är det allt ökande intresset för återbruk och second hand. Vi lever i en värld där ekonomin allt mer kretsar kring produktion och konsumtion, men där rösterna allt oftare höjs för att bromsa denna trend. Emmaus Lund vill bidra till att öka medvetenheten kring fördelarna med second hand-handel och hjälpa till att minska våra ekologiska fotavtryck.
Lördagen den 31 januari öppnar Emmaus Lund sin butik. Söndagen innan, den 25, håller de dörrarna öppna för inlämning mellan kl 11 och 17. Läs mer på föreningens hemsida
Emmaus Lund deltog häromdagen i grundandet av Crossroads Lund,
också det en verksamhet med inriktning på vad som idag kallas
EU-migranter. Elva lokala aktörer har gjort gemensam sak och startat en
ideell förening till stöd för människors och gruppers initiativ.
Nätverket Hjälp tiggare i Lund ingår i styrelsen, tillsammans med
kyrkor i Lunds Kristna Råd, Lundaekonomerna Light, Erikshjälpen och
några till.
Den Lundakunnige urskiljer säkert flera bekanta nunor i fotot från det konstituerande mötet, bland dem förre LU-chefen Per Erikssson (ordförande) och kommunpolitikern Anders Almgren.
Googlar man på ”Crossroads” visar det sig vara ett gemensamt namn för rörelser på många håll i Sverige. Vad ska då Crossroads Lund syssla med?
Syftet med föreningen är att vara ett nätverk för organisationer och enskilda personer som vill arbeta för och med EU-migranter i Lund och att sprida kunskap och skapa medvetenhet om människor i utsatthet. Crossroads Lund ska främja insatser för människor i utsatthet och på olika sätt tillvarata utsatta människors intressen.
Dit hör bland annat att ”stödja det redan öppnade
härbärget i Smålands nation. Erikshjälpens nya butik får intäkter som
går direkt till socialt arbete i Lund. Ett härbärge i Helgeandsgården
väntar på kommunens bygglov.”Den Lundakunnige urskiljer säkert flera bekanta nunor i fotot från det konstituerande mötet, bland dem förre LU-chefen Per Erikssson (ordförande) och kommunpolitikern Anders Almgren.
Googlar man på ”Crossroads” visar det sig vara ett gemensamt namn för rörelser på många håll i Sverige. Vad ska då Crossroads Lund syssla med?
Syftet med föreningen är att vara ett nätverk för organisationer och enskilda personer som vill arbeta för och med EU-migranter i Lund och att sprida kunskap och skapa medvetenhet om människor i utsatthet. Crossroads Lund ska främja insatser för människor i utsatthet och på olika sätt tillvarata utsatta människors intressen.
Kejsarens nya kläder i konsthallen av Bengt Hall
Lunds konsthall ” ska vara en betydande aktör
inom den internationella samtidskonsten” enligt kommunens målsättning.
Konst i framkanten, brukar man säga. För ett år sedan ifrågasatte jag
inriktningen och pekade på utställningarnas svårbegriplighet, brist på
pedagogik, ensidigheten och att det som visades konsekvent föreföll
ointressant för en bredare publik. Följden av min insändare i SDS (21/3
2014) blev att Kultur- och fritidsnämndens ordförande Radner, som
också satte upp ett frågetecken, blev uthängd och formligen massakrerad
i spalterna av alla experter och förståsigpåare och ingen annan
politiker vågade sticka ut hakan. Konsthallschefen bestämmer.
Politikerna får inte lägga sig i. Visst får en konsthallschef göra
kontroversiella utställningar men blir resultatet uselt får han
troligen lämna in efter sin period. Konsthallschefer är normalt
anställda under en viss tid just för variationens skull. Men så inte i
Lund. Nuvarande chef sitter på livstid och kan fortsätta att ställa ut
obegripliga (och ointressanta) utställningar.
Det är så långt ifrån samhällsengagemang man kan komma. Det är så långt ifrån väsentliga existentiella frågor man kan komma. Det är inte vackert, det är inte spännande, det är inte väsentligt. Det känns för mig som om någon driver med mig, som kejsarens nya kläder.
Och frågan är naturligtvis: Vad gör och tänker den nya kultur- och fritidsnämnden?
Motståndets kultur av Gunnar Stensson
Antonio Santucci: 
Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi. Översättning Gustav Sjöberg, Celanders förlag 2014.
Vem var Antonio Gramsci? Han föddes 1891 på
Sardinien i en fattig familj, men lyckades trots detta under svåra
omständigheter bli student och 20-årig skriva in sig vid Turins
universitet. Ett par år senare anslöt han sig till socialistpartiets
Turin-sektion.
Han arbetade som journalist och tidningsutgivare, inspirerades av Lenins teorier och revolutionen 1917, var en av det italienska kommunistpartiets grundare och blev 1926 dess ledare.
Den 8 november samma år grips han och döms till 20 års internering. Efter tio år i fångenskap avlider han 1937 av vanvård och umbäranden.
Mussolini beskrev honom som en puckelryggig filosof och ekonom med en farlig hjärna som måste oskadliggöras.
Om Mussolini skrev Gramsci: ” Vi är förtrogna med det där ansiktet, vi är förtrogna med de där rullande ögonen, som förr gav borgerskapet och nu proletariatet klåda. Vi är förtrogna med den där näven som ständigt är knuten i en hotfull gest.”
Gramscis tänkande och arbete som politiker är en del av 1900-talets första decennier, en del av historien.
Men det är under sina sista tio år i livet, fängelseåren, då han är skild från sin älskade Giulia och de två barnen, som han utför det arbete som gjort honom till en av världens oftast citerade tänkare: Breven från fängelset och Dagböckerna.
Som politiker är Gramsci historiskt betydelsefull. Som fånge och tänkare blev han tidlös, en av Europas och världens klassiker. Europas för resten, Edvard Said inspirerades av Gramsci när han skrev sin klassiker ”Orientalismen” om den förtryckande koloniala kulturen.
1947, tio år efter Gramscis död, utgavs Breven från fängelset för första gången, Senare följde den successiva utgivningen av Fängelse-anteckningarna.
Fortfarande pågår ett arbete för att redigera och tolka den omfattande textmassan i fängelseanteckningarna.
Författare till den skrift som nu utkommit på svenska är Antonio Santucci, den främste forskaren och utgivaren av Gramscis efterlämnade skrifter. Den utkom första gången 1997.
Det är en koncentrerad bok; den omfattar bara 205 sidor. Det innebär också att den kan vara ansträngande att läsa – å andra sidan kan den bli inledningen till ett livslångt studium.
Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi. Översättning Gustav Sjöberg, Celanders förlag 2014.
Konst, litteratur och vetenskap har alltid
dominerats av den härskande klassen och tolkats i dess intresse. Att
erövra den ekonomiska och politiska makten är inte nog.
För arbetarklassen är det nödvändigt att tillägna sig och använda kulturen och kulturyttringarna som förutsättning för ett politiskt maktövertagande. För att uppnå detta krävs ett uthålligt intellektuellt och vetenskapligt arbete. Gramscis livsverk kretsar kring detta tema. Men han är inte ensam.
Också den svenska arbetarrörelsen förde en kulturkamp inom ABF, Verdandi, Folkets park-rörelsen och andra organisationer. Kulturkampen stod i centrum för de svenska proletärförfattarna på 1920- och 30-talen: Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Artur Lundkvist, Harry Martinson och många andra.
Socialdemokratins makt under perioden 1930 till 2000 vilade på dess hegemoni över tänkande, värderingar och ja, kultur.
Gramscis tankar var centrala när de eurokommunistiska teorierna utformades i konfrontation med sovjetsystemet med dess auktoritära maktutövning.
I Sverige utgavs ett urval av Gramscis texter första gången i pocket 1967: ”En kollektiv intellektuell”. De blev vägledande för den nya vänstern, för SKP:s namnskifte till VPK på 70-talet och skiftet till V på 90-talet. Liksom för 2000-talets rörelse Vägval Vänster.
”Motståndets estetik” av Peter Weiss 1976-81 är ett omfattande försök att lägga Gramscis idéer till grund för en roman om kampen mot fascism och nazism.
De tre volymerna utgavs på VPK:s förlag Arbetarkultur. Inom VPK bildades en mängd studiecirklar för att tillgodogöra sig den komplicerade och faktaspäckade framställningen. I en av dessa studiecirklar deltog CH Hermansson.
För arbetarklassen är det nödvändigt att tillägna sig och använda kulturen och kulturyttringarna som förutsättning för ett politiskt maktövertagande. För att uppnå detta krävs ett uthålligt intellektuellt och vetenskapligt arbete. Gramscis livsverk kretsar kring detta tema. Men han är inte ensam.
Också den svenska arbetarrörelsen förde en kulturkamp inom ABF, Verdandi, Folkets park-rörelsen och andra organisationer. Kulturkampen stod i centrum för de svenska proletärförfattarna på 1920- och 30-talen: Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Artur Lundkvist, Harry Martinson och många andra.
Socialdemokratins makt under perioden 1930 till 2000 vilade på dess hegemoni över tänkande, värderingar och ja, kultur.
Gramscis tankar var centrala när de eurokommunistiska teorierna utformades i konfrontation med sovjetsystemet med dess auktoritära maktutövning.
I Sverige utgavs ett urval av Gramscis texter första gången i pocket 1967: ”En kollektiv intellektuell”. De blev vägledande för den nya vänstern, för SKP:s namnskifte till VPK på 70-talet och skiftet till V på 90-talet. Liksom för 2000-talets rörelse Vägval Vänster.
”Motståndets estetik” av Peter Weiss 1976-81 är ett omfattande försök att lägga Gramscis idéer till grund för en roman om kampen mot fascism och nazism.
De tre volymerna utgavs på VPK:s förlag Arbetarkultur. Inom VPK bildades en mängd studiecirklar för att tillgodogöra sig den komplicerade och faktaspäckade framställningen. I en av dessa studiecirklar deltog CH Hermansson.
Han arbetade som journalist och tidningsutgivare, inspirerades av Lenins teorier och revolutionen 1917, var en av det italienska kommunistpartiets grundare och blev 1926 dess ledare.
Den 8 november samma år grips han och döms till 20 års internering. Efter tio år i fångenskap avlider han 1937 av vanvård och umbäranden.
Mussolini beskrev honom som en puckelryggig filosof och ekonom med en farlig hjärna som måste oskadliggöras.
Om Mussolini skrev Gramsci: ” Vi är förtrogna med det där ansiktet, vi är förtrogna med de där rullande ögonen, som förr gav borgerskapet och nu proletariatet klåda. Vi är förtrogna med den där näven som ständigt är knuten i en hotfull gest.”
Gramscis tänkande och arbete som politiker är en del av 1900-talets första decennier, en del av historien.
Men det är under sina sista tio år i livet, fängelseåren, då han är skild från sin älskade Giulia och de två barnen, som han utför det arbete som gjort honom till en av världens oftast citerade tänkare: Breven från fängelset och Dagböckerna.
Som politiker är Gramsci historiskt betydelsefull. Som fånge och tänkare blev han tidlös, en av Europas och världens klassiker. Europas för resten, Edvard Said inspirerades av Gramsci när han skrev sin klassiker ”Orientalismen” om den förtryckande koloniala kulturen.
1947, tio år efter Gramscis död, utgavs Breven från fängelset för första gången, Senare följde den successiva utgivningen av Fängelse-anteckningarna.
Fortfarande pågår ett arbete för att redigera och tolka den omfattande textmassan i fängelseanteckningarna.
Författare till den skrift som nu utkommit på svenska är Antonio Santucci, den främste forskaren och utgivaren av Gramscis efterlämnade skrifter. Den utkom första gången 1997.
Det är en koncentrerad bok; den omfattar bara 205 sidor. Det innebär också att den kan vara ansträngande att läsa – å andra sidan kan den bli inledningen till ett livslångt studium.
Extrem ojämlikhet i världen – och värre blir det, säger Oxfam av Bertil Egerö
I måndags, lagom till den globala superelitens träff i Davos denna
vecka, släppte Oxfam en rapport med dramatiska slutsatser: Nästa år
väntas den rikaste en procentens samlade förmögenhet överstiga vad de
övriga nittionio procenten förfogar över. En klyfta av gigantisk
storlek.
Svenska Dagbladet har under hösten gett oss en del insikter i hur denna superelit fungerar. SCAs ordförande och vd har, tillsammans med sina familjer, Industrivärdens toppchefer och andra kompisar, flugit företagets dyra tjänsteplan till trevliga besök i hela världen, bland annat till etapphamnarna i den extrema världskappsegling som kallas Volvo (!) Ocean Race. Där betalar SCA alla kostnader för en av de superdyra deltagande båtarna.
Att SCA-ordföranden Sverker Martin-Löf gillar segling behöver kanske inte nämnas. Han gillar också att jaga älg, och flyger då med kompisar och kockar till Östersund fvb den lyxvilla SCA gett honom. Till kompisarna hör Nordeas vd och den förre sossen Anders Sundström, nu en aktiv glidare i den värld enprocentarna umgås i.
Detta slags journalistik av Svenska Dagbladet är värd all uppskattning, inte minst för hur väl den blottlägger den röta enprocentarna representerar mitt i vårt alltmer underminerade folkhems-Sverige. Deras attraktionskraft är stor, om man får döma av det antal f.d. politiker som dragits in i närstående kretsar – även från sosse-leden.
Supereliten ett stort hot
Oxfams rapport visar hur den extrema förmögenhetsbildningen förmedlas genom generationer. Över en tredjedel av de 1945 miljardärer som återfinns i Forbes lista har ärvt det mesta av eller hela sin förmögenhet. De utgör nu en global ekonomisk maktgrupp med stora resurser att hindra reformer som går emot deras intressen. Då hjälper det troligen inte mycket att Oxfam-chefen Byanyima utnyttjar Davosmötet till att kräva att trenden mot ännu värre ojämlikhet hejdas, och att myndigheterna slår ner på företagens skattesmitning.
I fjolårets Davosmöte avslöjade Oxfam att världens 85 rikaste människor hade en förmögenhet motsvarande vad den fattigare hälften av världens befolkning disponerade. Nu är den siffran nere på 80 – vars förmögenheter har dubblerats på de senaste fem åren.
Möjligen börjar IMF och andra liknande aktörer inse vad de extrema ojämlikheterna betyder för den ekonomiska tillväxten, säkert ett tyngre argument för dem än vad de betyder för världens fattiga. Att de inte gynnar fred i världen borde stå klart. Frågan är om odemokratiska möten sådana som det i Davos ger något av substans i rätt riktning. Pessimisten i mig misstänker att de mest blir en demonstration av superelitens växande makt och statsmakternas oförmåga (ovilja?) att begränsa den.
Kaske var det synd att gamle Peter Wallenberg gick ur tiden innan spelet om tok-cheferna i SCA och Industrivärden avgjorts – ska de fällas för sin avancerade korruption? Var sticker de då upp sina trynen härnäst, i dessa kompisnätverk som alltid ser till att belöna och försvara sina egna?
Läs om Oxfamrapporten.
Svenska Dagbladet har under hösten gett oss en del insikter i hur denna superelit fungerar. SCAs ordförande och vd har, tillsammans med sina familjer, Industrivärdens toppchefer och andra kompisar, flugit företagets dyra tjänsteplan till trevliga besök i hela världen, bland annat till etapphamnarna i den extrema världskappsegling som kallas Volvo (!) Ocean Race. Där betalar SCA alla kostnader för en av de superdyra deltagande båtarna.
Att SCA-ordföranden Sverker Martin-Löf gillar segling behöver kanske inte nämnas. Han gillar också att jaga älg, och flyger då med kompisar och kockar till Östersund fvb den lyxvilla SCA gett honom. Till kompisarna hör Nordeas vd och den förre sossen Anders Sundström, nu en aktiv glidare i den värld enprocentarna umgås i.
Detta slags journalistik av Svenska Dagbladet är värd all uppskattning, inte minst för hur väl den blottlägger den röta enprocentarna representerar mitt i vårt alltmer underminerade folkhems-Sverige. Deras attraktionskraft är stor, om man får döma av det antal f.d. politiker som dragits in i närstående kretsar – även från sosse-leden.
Supereliten ett stort hot
Oxfams rapport visar hur den extrema förmögenhetsbildningen förmedlas genom generationer. Över en tredjedel av de 1945 miljardärer som återfinns i Forbes lista har ärvt det mesta av eller hela sin förmögenhet. De utgör nu en global ekonomisk maktgrupp med stora resurser att hindra reformer som går emot deras intressen. Då hjälper det troligen inte mycket att Oxfam-chefen Byanyima utnyttjar Davosmötet till att kräva att trenden mot ännu värre ojämlikhet hejdas, och att myndigheterna slår ner på företagens skattesmitning.
I fjolårets Davosmöte avslöjade Oxfam att världens 85 rikaste människor hade en förmögenhet motsvarande vad den fattigare hälften av världens befolkning disponerade. Nu är den siffran nere på 80 – vars förmögenheter har dubblerats på de senaste fem åren.
Möjligen börjar IMF och andra liknande aktörer inse vad de extrema ojämlikheterna betyder för den ekonomiska tillväxten, säkert ett tyngre argument för dem än vad de betyder för världens fattiga. Att de inte gynnar fred i världen borde stå klart. Frågan är om odemokratiska möten sådana som det i Davos ger något av substans i rätt riktning. Pessimisten i mig misstänker att de mest blir en demonstration av superelitens växande makt och statsmakternas oförmåga (ovilja?) att begränsa den.
Kaske var det synd att gamle Peter Wallenberg gick ur tiden innan spelet om tok-cheferna i SCA och Industrivärden avgjorts – ska de fällas för sin avancerade korruption? Var sticker de då upp sina trynen härnäst, i dessa kompisnätverk som alltid ser till att belöna och försvara sina egna?
Läs om Oxfamrapporten.
Framgafflat - om cykel och trafik; Bildextra från Cuba
Cykeln är ett vanligt transportmedel på Cuba.
Här lånecyklar av högsta cubanska kvalitet utanför ett turisthotell.
Observera frånvaron av individuella cykellås.
Här lånecyklar av högsta cubanska kvalitet utanför ett turisthotell.
Observera frånvaron av individuella cykellås.
Cykellås finns nästan inte alls att tillgå på Cuba.
Cyklar förvaras i bostäderna, och vid parkering utanför hemmet
finns ibland små privata avgiftsbelagda cykelgarage.
Cyklar förvaras i bostäderna, och vid parkering utanför hemmet
finns ibland små privata avgiftsbelagda cykelgarage.
Cykeltaxi är vanligt förekommande.
Cykeltaximarknaden gynnas av att städernas stadskärnor ofta är fredade från biltrafik.
(Tänker på hur vi har det här hemma …)
Cykeltaximarknaden gynnas av att städernas stadskärnor ofta är fredade från biltrafik.
(Tänker på hur vi har det här hemma …)
Fredade från biltrafik är också ofta torgen. Här torget i Trinidad.
(Tänker åter på hur vi har det här hemma …)
(Tänker åter på hur vi har det här hemma …)
Moderna Kinatillverkade bussar finns i kollektivtrafiken.
Fortfarande rullar dock välskötta åldrande skönheter.
Fortfarande rullar dock välskötta åldrande skönheter.
Gud, giv kommunismen seger, del 2 av Gunnar Stensson
Under den kamp för demokrati som inleddes
av CH Hermansson var ett syfte att befria begreppet kommunism från den
stalinistiska förvrängning som gjort det obrukbart.
Men under Werners tid som partiledare gjordes knappast några framsteg efter fiaskot med det Demokratiska manifestet. Beroendet av Sovjetunionen och ”den faktiskt existerande socialismen” upphörde först med Berlinmurens fall 1989 och upplösningen av Sovjetunionen två år senare.
Omvälvningen hade kommit inifrån Sovjetsystemet efter en period av stigande spänning mellan USA och Sovjetunionen och skett i stort sett utan våld och blodsutgjutelse. SUKP hade äntligen insett det som VPK Lund haft klart för sig redan 1979.
Samtidigt framstod Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg som en barbarisk kommunistdiktatur.
Jag blev ändå lite överraskad när Ulf Nymark uppmanade mig att skriva på en lista som krävde att K-et skulle bort ur VPK. Det var på Stortorget efter en förstamajdemonstration. Jag skrev på efter en kort diskussion om hur väljarna uppfattade utvecklingen.
K-et försvann snabbt efter att kongressen hade valt Gudrun Schyman till partiledare. Nya medlemmar strömmade till V.
I Eritrea och Etiopien skedde samtidigt en snabb utveckling som krävde mycket av min tid och mina känslor.
Den svenska Eritrea-rörelsen var djupt skakad av Lars Bondestams död 1989, orsakad av en troligen etiopisk vägmina som sprängde bilen han färdades i vid Kassala nära gränsen mellan Eritrea och Sudan.
Befrielsefronten EPLF:s offensiv drev ut den etiopiska armén ur Eritrea. Mengistu störtades när den etiopiska oppositionen intog Addis Abeba 1990. Han flydde med en stor del statskassan i ett privatflygplan.
1993 vann Eritrea erkännande som stat efter ett referendum.
Eritrea-politiken blev lokal i Lund genom att Eritreagrupperna inledde en kampanj för att göra Eritreas huvudstad Asmara till Lunds vänort. Det fanns en folklig grund i de hundratals eritreaner som var lundabor.
1997 föreföll målet vara nått. Elsa Grip och jag reste tillsammans med fullmäktiges ordförande Larry Andow till Asmara för att förhandla med den nybildade regeringens representanter.
Försommaren 1998 satt jag på ett nationellt möte med Eritreagrupperna i Örebro. Plötsligt slogs dörren upp och någon kom rusande.
”Etiopiskt flyg bombar Asmara!”
Vi slog på en tv. (Mötet ägde rum i en skola). Vi fick omedelbart se ett par etiopiska MIG-plan svepa över Asmaras internationella flygplats. Explosioner dånade och kratrar slog upp. Det var helt overkligt i den svenska försommargrönskan.
Ett krig som skulle pågå i två år och krossa alla förhoppningar hade inletts.
Under 90-talet fick Lunds Internationella utskott ökade befogenheter som utskott för hela Skånedistrikt.
Rolf Nilsson hade försäkrat mig att det inte fanns något som kunde kallas skolpolitik. Det handlade bara om att tillskjuta lämpliga resurser och agera enligt skollagen. Skolan var en institution som skötte sig själv.
Det fick den inte göra länge till. Två reformer förvandlade skolan till ett av 1990-talets hetaste politikområden: socialdemokraternas kommunalisering av skolan och moderaternas friskolereform.
Som så gott som hela lärarkåren var jag övertygad om att kommunaliseringen var ett misstag. Det stod helt klart att likvärdigheten skulle försvinna och klyftorna vidgas mellan kommuner och stadsdelar.
V var från början mot kommunaliseringen men partiets skol-talesperson Ylva Johansson övertalades av Göran Persson att stöda det socialdemokratiska förslaget. Kort tid därefter blev hon själv socialdemokrat.
Själv hörde jag till de lärare som oroades av att bli beroende av kommunpolitiker. Vänstermänniskor var inte alltid populära i skol- och utbildningsnämnder.
Friskolereformen bekämpade V ända från början, men eftersom MP stod bakom den åtnjöt den hela tiden tryggad majoritet. De första åren föreföll den dessutom leda till ganska små avsteg från den likvärdiga skolan.
Men under Werners tid som partiledare gjordes knappast några framsteg efter fiaskot med det Demokratiska manifestet. Beroendet av Sovjetunionen och ”den faktiskt existerande socialismen” upphörde först med Berlinmurens fall 1989 och upplösningen av Sovjetunionen två år senare.
Omvälvningen hade kommit inifrån Sovjetsystemet efter en period av stigande spänning mellan USA och Sovjetunionen och skett i stort sett utan våld och blodsutgjutelse. SUKP hade äntligen insett det som VPK Lund haft klart för sig redan 1979.
Samtidigt framstod Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg som en barbarisk kommunistdiktatur.
Jag blev ändå lite överraskad när Ulf Nymark uppmanade mig att skriva på en lista som krävde att K-et skulle bort ur VPK. Det var på Stortorget efter en förstamajdemonstration. Jag skrev på efter en kort diskussion om hur väljarna uppfattade utvecklingen.
K-et försvann snabbt efter att kongressen hade valt Gudrun Schyman till partiledare. Nya medlemmar strömmade till V.
I Eritrea och Etiopien skedde samtidigt en snabb utveckling som krävde mycket av min tid och mina känslor.
Den svenska Eritrea-rörelsen var djupt skakad av Lars Bondestams död 1989, orsakad av en troligen etiopisk vägmina som sprängde bilen han färdades i vid Kassala nära gränsen mellan Eritrea och Sudan.
Befrielsefronten EPLF:s offensiv drev ut den etiopiska armén ur Eritrea. Mengistu störtades när den etiopiska oppositionen intog Addis Abeba 1990. Han flydde med en stor del statskassan i ett privatflygplan.
1993 vann Eritrea erkännande som stat efter ett referendum.
Eritrea-politiken blev lokal i Lund genom att Eritreagrupperna inledde en kampanj för att göra Eritreas huvudstad Asmara till Lunds vänort. Det fanns en folklig grund i de hundratals eritreaner som var lundabor.
1997 föreföll målet vara nått. Elsa Grip och jag reste tillsammans med fullmäktiges ordförande Larry Andow till Asmara för att förhandla med den nybildade regeringens representanter.
Försommaren 1998 satt jag på ett nationellt möte med Eritreagrupperna i Örebro. Plötsligt slogs dörren upp och någon kom rusande.
”Etiopiskt flyg bombar Asmara!”
Vi slog på en tv. (Mötet ägde rum i en skola). Vi fick omedelbart se ett par etiopiska MIG-plan svepa över Asmaras internationella flygplats. Explosioner dånade och kratrar slog upp. Det var helt overkligt i den svenska försommargrönskan.
Ett krig som skulle pågå i två år och krossa alla förhoppningar hade inletts.
Under 90-talet fick Lunds Internationella utskott ökade befogenheter som utskott för hela Skånedistrikt.
Rolf Nilsson hade försäkrat mig att det inte fanns något som kunde kallas skolpolitik. Det handlade bara om att tillskjuta lämpliga resurser och agera enligt skollagen. Skolan var en institution som skötte sig själv.
Det fick den inte göra länge till. Två reformer förvandlade skolan till ett av 1990-talets hetaste politikområden: socialdemokraternas kommunalisering av skolan och moderaternas friskolereform.
Som så gott som hela lärarkåren var jag övertygad om att kommunaliseringen var ett misstag. Det stod helt klart att likvärdigheten skulle försvinna och klyftorna vidgas mellan kommuner och stadsdelar.
V var från början mot kommunaliseringen men partiets skol-talesperson Ylva Johansson övertalades av Göran Persson att stöda det socialdemokratiska förslaget. Kort tid därefter blev hon själv socialdemokrat.
Själv hörde jag till de lärare som oroades av att bli beroende av kommunpolitiker. Vänstermänniskor var inte alltid populära i skol- och utbildningsnämnder.
Friskolereformen bekämpade V ända från början, men eftersom MP stod bakom den åtnjöt den hela tiden tryggad majoritet. De första åren föreföll den dessutom leda till ganska små avsteg från den likvärdiga skolan.
Fria skolmåltider i gymnasiet var en angelägen fråga för oss. Borgarna var alltid emot. Men när Lund fick socialdemokratisk majoritet visade det sig att det inte heller då fanns stöd för fria skolmåltider på grund av den dåliga ekonomin. Särskilt irriterade jag mig på MP som oavsett politisk majoritet konsekvent röstade mot förslaget med argumentet att det var viktigare att maten höll god kvalitet än att skolmåltiderna var gratis. Frustrerande och tidsödande!
Den kaotiska händelseutvecklingen i Östeuropa följdes noggrant av V Skånes internationella utskott som sammanträdde varje vecka.
Det jugoslaviska sammanbrottet med etniska utrensningar och massakrer inträffade redan i början av 1990talet. 1992 inleddes Serbiens belägring av Sarajevo.
Utskottet fick en allt mer kritisk inställning till den opportunistiskt överslätande medlöparpolitik som vi menade att socialdemokraterna och V-partiet gjorde sig skyldiga till, samtidigt som tusentals civila mördades i massakrer som den Srebrenica.
I valet 1994 försökte Wilhelm Agrell samla den kritiska opinionen i ett Sarajevo-parti. Jag deklarerade att jag ämnade rösta på det i riksdagsvalet och flera andra gjorde detsamma. Sarajevopartiet fick någon procent av rösterna. I Lund gick V tillbaka något. Mats Olsson suckade.
Ingvar Carlsson efterträdde Carl Bildt som statsminister.
Allt finns dokumenterat i Veckobladet. Läs särskilt Lucifer och Gunnar Sandin!
Carl Bildt hade genomfört stora nedskärningar framför allt i socialpolitiken under sin tid som statsminister. Arbetslösheten hade ökat. Klyftorna mellan rika och fattiga hade vidgats. Fattigdom och rent armod hade blivit vanligare. Särskilt ungdomen hade drabbats. Nu gick Sverige efter några år av förhandlingar med i EU.
Ingvar Carlsson och än mer Göran Persson förde en återhållsam ekonomisk politik under de åtta åren av socialdemokrati 1994 till 2006. De fick stöd av Gudrun Schyman och Johan Lönnroth.
Det växande missnöjet ledde till att allt fler sökte sig till Vänsterpartiet. Framför allt Ung Vänster växte. Många av de nya medlemmarna var kritiska till Vänsterpartiets stöd till den socialdemokratiska politiken. Detsamma gällde många äldre partimedlemmar som ville se en återgång till partiets traditionella oppositionspolitik.
Även USA-kritiken mildrades under 1990-talet. Det var paret Clintons årtionde. USA:s ekonomi fungerade. Medan EU framstod som handlingsförlamat under den långvariga konflikten i före detta Jugoslavien ingrep USA diplomatiskt och militärt mot Serbien på ett sätt som bidrog till att de öppna krigshandlingarna upphörde och Milosevic avsattes och ställdes inför krigsförbrytardomstol.
Vänstern kritiserade visserligen de amerikanska bombningarna och förordade någon form av diplomatiska lösningar, men det fick inget genomslag. President Clintons ämbetsperiod var framgångsrik. Den ljudligaste kritiken handlade om hans oralsexuella snedsprång.
Millennieskiftet och krisen närmade sig George dabbeljo Bush valdes till amerikansk president. När han besökte Göteborg samlades tiotusentals demonstranter från hela Sverige. Polisens dubbelspel ledde till omfattande kravaller. Butiker på Avenyn vandaliserades. Polis besköt demonstranter med skarp ammunition. Minst en blev allvarligt skadad. En ny tid stod för dörren.
Det skärpta läget ledde till kris också inom V.
Mer om detta nästa vecka
Replik på Ann-Sofie Dahls gästkrönika i SDS den 19 januari av Per Almén(s)
Ett grumligt gäng samlas kring ett nej
till NATO skriver Ann-Sofie Dahl, en av de fristående krönikörerna på
Sydsvenskans ledarsida, i måndagens tidning.
Detta grumliga gäng visar sig bestå av S, Mp och V. För inte länge sedan ingick såväl C som KD i samma ”grumliga gäng”. Moderaterna har av taktiska skäl legat lågt i frågan, länge var Fp det enda partiet som öppet drev frågan om medlemskap i NATO. Inför det mer skärpta säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen – i sig ett inte mot det som rådde under det kalla kriget! – är de borgerliga partierna nu på snabb reträtt att överge den alliansfria säkerhetspolitiken till förmån för ett svenskt NATO-medlemskap.
"Ann-Sofie Dahl: ”Grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato”
Publicerad 20 januari 2015
Märkliga sängkamrater – strange bedfellows.
Det kan man lugnt konstatera att Socialdemokraterna håller sig med i Natofrågan.
Ett grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato, och inte bara till medlemskap utan till och med till en utredning om frågan: S, V, MP och hela vägen över till SD.
Är de månne rädda för att de egna argumenten inte räcker till?
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har i och för sig en hel del gemensamt, men aldrig blir det mer uppenbart än när just frågan om Nato är på tapeten.
Där sitter de fast i en och samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.
När splitternya Moderatledaren Anna Kinberg Batra äntligen gjorde slut på Reinfeldterans tystnad, uttalade det magiska M-ordet – för Medlemskap – och meddelade att "Det är dags nu!"- i alla fall för en utredning – tvingades de andra partierna ut att redovisa sina positioner.
Det var ingen vacker syn när det omaka paret S och SD skulle utföra sina säkerhetspolitiska piruetter till allmän beskådan.
"Den ena eller andra alliansen", talade Sveriges statsminister Stefan Löfven om i Aktuellt, som hade han helt missat att Warszawapakten skrotades för knappt 25 år sedan.
Och den var väl heller aldrig aktuell för svensk del?
Eller kanske var det förvirrande med både en försvarsallians och en borgerlig allians på en och samma gång.
Hans utrikesminister, Margot Wallström, hävdade emfatiskt att osäkerheten för både Sverige och världen skulle öka med en svensk Natoutredning.
En sådan har Finland i och för sig redan genomfört – två gånger – och vad jag minns gick jorden inte under för det.
Sverigedemokraterna sänker anständighetsribban ytterligare med sitt huvudargument: att svenska pojkar och flickor inte ska "skickas i döden för andra länders intressen", med partiledarvikarien Mattias Karlssons ord häromdagen.
Att stå upp och försvara vår fred, frihet och demokrati är uppenbarligen inte SD:s melodi. Och solidariteten – vanligtvis ett honnörsord i S – tar slut vid landets gränser.
Tillsammans drömmer S och SD sig tillbaka till en värld som aldrig funnits mer än i S-propagandan, då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur, som flöt ovanpå och stod utanför som en mästrande moralisk stormakt, finare och förmer än alla andra.
Fast Sverige ju inte var ett skvatt neutralt – "det sjuttonde medlemslandet" kallades vårt land på den tiden i Natohögkvarteret.
Här i Danmark har deras partivänner i S och Dansk folkeparti för länge sedan insett att ordet "neutralitet" inte ger något skydd mot angripare.
DF delar SD:s EU-motstånd, men Nato gillar man skarpt, framför allt när det bekämpar islamistisk terror i den muslimska världen.
Detta grumliga gäng visar sig bestå av S, Mp och V. För inte länge sedan ingick såväl C som KD i samma ”grumliga gäng”. Moderaterna har av taktiska skäl legat lågt i frågan, länge var Fp det enda partiet som öppet drev frågan om medlemskap i NATO. Inför det mer skärpta säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen – i sig ett inte mot det som rådde under det kalla kriget! – är de borgerliga partierna nu på snabb reträtt att överge den alliansfria säkerhetspolitiken till förmån för ett svenskt NATO-medlemskap.
"Ann-Sofie Dahl: ”Grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato”
Publicerad 20 januari 2015
Märkliga sängkamrater – strange bedfellows.
Det kan man lugnt konstatera att Socialdemokraterna håller sig med i Natofrågan.
Ett grumligt gäng samlas kring ett nej till Nato, och inte bara till medlemskap utan till och med till en utredning om frågan: S, V, MP och hela vägen över till SD.
Är de månne rädda för att de egna argumenten inte räcker till?
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har i och för sig en hel del gemensamt, men aldrig blir det mer uppenbart än när just frågan om Nato är på tapeten.
Där sitter de fast i en och samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.
När splitternya Moderatledaren Anna Kinberg Batra äntligen gjorde slut på Reinfeldterans tystnad, uttalade det magiska M-ordet – för Medlemskap – och meddelade att "Det är dags nu!"- i alla fall för en utredning – tvingades de andra partierna ut att redovisa sina positioner.
Det var ingen vacker syn när det omaka paret S och SD skulle utföra sina säkerhetspolitiska piruetter till allmän beskådan.
"Den ena eller andra alliansen", talade Sveriges statsminister Stefan Löfven om i Aktuellt, som hade han helt missat att Warszawapakten skrotades för knappt 25 år sedan.
Och den var väl heller aldrig aktuell för svensk del?
Eller kanske var det förvirrande med både en försvarsallians och en borgerlig allians på en och samma gång.
Hans utrikesminister, Margot Wallström, hävdade emfatiskt att osäkerheten för både Sverige och världen skulle öka med en svensk Natoutredning.
En sådan har Finland i och för sig redan genomfört – två gånger – och vad jag minns gick jorden inte under för det.
Sverigedemokraterna sänker anständighetsribban ytterligare med sitt huvudargument: att svenska pojkar och flickor inte ska "skickas i döden för andra länders intressen", med partiledarvikarien Mattias Karlssons ord häromdagen.
Att stå upp och försvara vår fred, frihet och demokrati är uppenbarligen inte SD:s melodi. Och solidariteten – vanligtvis ett honnörsord i S – tar slut vid landets gränser.
Tillsammans drömmer S och SD sig tillbaka till en värld som aldrig funnits mer än i S-propagandan, då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur, som flöt ovanpå och stod utanför som en mästrande moralisk stormakt, finare och förmer än alla andra.
Fast Sverige ju inte var ett skvatt neutralt – "det sjuttonde medlemslandet" kallades vårt land på den tiden i Natohögkvarteret.
Här i Danmark har deras partivänner i S och Dansk folkeparti för länge sedan insett att ordet "neutralitet" inte ger något skydd mot angripare.
DF delar SD:s EU-motstånd, men Nato gillar man skarpt, framför allt när det bekämpar islamistisk terror i den muslimska världen.
Kanske S och SD skulle ta sig en tur över Sundet?"
Ann-Sofie Dahl konstaterar att också SD är också mot medlemskap. Detta framställer hon som att ”Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna… sitter (de) fast i samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.”
Läs den meningen en gång till och fundera över vad där står. En docent i internationell politik hävdar alltså - utifrån regeringen Lövdéns nej till ett medlem-skap i NATO - att den socialdemokratiska utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken leds av ”en unken nationalism och av en förlegad syn på världen och vår roll i den.” Sällan har väl det klassiska talartipset: Argumentation svag, höj rösten passat in bättre! Att en docent i internationell politik uttrycker sig på denna nivå i en viktig utrikespolitiks fråga drabbar fler än läsarna av hennes artikel.
Sverige är, tillsammans med Schweiz, det land i Europa som längst lyckats att stå utanför krig. Vi har ställt oss neutrala i de krig som drabbat vår kontinent med förödande kraft under det senaste århundradet.
En kombination av tur och politisk skicklighet höll oss utanför det andra världskriget. Inget land, vad jag vet, gav sig in i kriget på ideologiska grunder utan antingen på grund av utfästelser de gjort, framför allt Storbritannien och Frankrike i sin reaktion på det tyska anfallet på Polen. Eller därför att de blev anfallna.
Ann-Sofie Dahl påstår: ” …då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur.” Det är ett remarkabelt påstående. Då neutraliteten inträder i en krigssituation förmodar jag att det är Sveriges hållning under andra världskriget som avses. Att hålla Sverige utanför kriget var självfallet den övergripande målsättningen för samlingsregeringen. Att efter förmåga stödja Finland, att ta emot norska motståndsmän och de c.a 7000 danska judar som lyckades fly undan den tyska arresteringsvågen är några exempel på en politik som ändå var möjlig och som tydligt motsäger det Ann-Sofie Dahl hävdar. Åtskilligt mer kunde säkert gjorts, men det är påfallande lätt att vara efterklok.
Syftar citatet på efterkrigstiden blir det än mer missvisande. Sveriges militära alliansfrihet har inte varit något hinder utan tvärtom en grund från vilken vi kunnat kritisera övergrepp från båda supermakterna.
Det gäller t.ex. Warshavapaktens ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och det amerikanska engagemanget i Vietnam.
Sverige har valt att i sin utrikes- och säkerhetspolitik stå upp för och solidariskt bidra till FN:s fredsbevarande arbete. Relativt vår befolkning och ekonomi är vi en av de nationer som mest bidragit till FN:s insatser. Det gäller allt från svenskt militärsjukhus i Korea till UNPROFOR i Bosnien. Insatser under NATO-flagg i Kosovo och Afghanistan har inte hindrats av vår alliansfrihet.
Att den alliansfria säkerhetspolitik som har tjänat oss väl under så lång tid och som starkt bidrog till att vi inte blev angripna under det kalla krig som var oerhört mycket mer riskabelt för Sverige än dagens, förvisso försämrade säkerhetspolitiska läge, helt plötsligt skulle överges, för att ersättas med ett svenskt NATO-medlemskap, fordrar allt en argumentation av annan kaliber för att övertyga än den djupt ideologiskt demagogiska text som docent Dahl presterar.
Läs artikeln i Sydsvenskan
Ann-Sofie Dahl konstaterar att också SD är också mot medlemskap. Detta framställer hon som att ”Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna… sitter (de) fast i samma båt, med unken nationalism och folkhemsnostalgi som huvudingredienser i sin gemensamma, förlegade syn på världen och Sveriges roll däri.”
Läs den meningen en gång till och fundera över vad där står. En docent i internationell politik hävdar alltså - utifrån regeringen Lövdéns nej till ett medlem-skap i NATO - att den socialdemokratiska utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken leds av ”en unken nationalism och av en förlegad syn på världen och vår roll i den.” Sällan har väl det klassiska talartipset: Argumentation svag, höj rösten passat in bättre! Att en docent i internationell politik uttrycker sig på denna nivå i en viktig utrikespolitiks fråga drabbar fler än läsarna av hennes artikel.
Sverige är, tillsammans med Schweiz, det land i Europa som längst lyckats att stå utanför krig. Vi har ställt oss neutrala i de krig som drabbat vår kontinent med förödande kraft under det senaste århundradet.
En kombination av tur och politisk skicklighet höll oss utanför det andra världskriget. Inget land, vad jag vet, gav sig in i kriget på ideologiska grunder utan antingen på grund av utfästelser de gjort, framför allt Storbritannien och Frankrike i sin reaktion på det tyska anfallet på Polen. Eller därför att de blev anfallna.
Ann-Sofie Dahl påstår: ” …då ett neutralt Sverige aldrig tog ställning mellan frihet och diktatur.” Det är ett remarkabelt påstående. Då neutraliteten inträder i en krigssituation förmodar jag att det är Sveriges hållning under andra världskriget som avses. Att hålla Sverige utanför kriget var självfallet den övergripande målsättningen för samlingsregeringen. Att efter förmåga stödja Finland, att ta emot norska motståndsmän och de c.a 7000 danska judar som lyckades fly undan den tyska arresteringsvågen är några exempel på en politik som ändå var möjlig och som tydligt motsäger det Ann-Sofie Dahl hävdar. Åtskilligt mer kunde säkert gjorts, men det är påfallande lätt att vara efterklok.
Syftar citatet på efterkrigstiden blir det än mer missvisande. Sveriges militära alliansfrihet har inte varit något hinder utan tvärtom en grund från vilken vi kunnat kritisera övergrepp från båda supermakterna.
Det gäller t.ex. Warshavapaktens ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och det amerikanska engagemanget i Vietnam.
Sverige har valt att i sin utrikes- och säkerhetspolitik stå upp för och solidariskt bidra till FN:s fredsbevarande arbete. Relativt vår befolkning och ekonomi är vi en av de nationer som mest bidragit till FN:s insatser. Det gäller allt från svenskt militärsjukhus i Korea till UNPROFOR i Bosnien. Insatser under NATO-flagg i Kosovo och Afghanistan har inte hindrats av vår alliansfrihet.
Att den alliansfria säkerhetspolitik som har tjänat oss väl under så lång tid och som starkt bidrog till att vi inte blev angripna under det kalla krig som var oerhört mycket mer riskabelt för Sverige än dagens, förvisso försämrade säkerhetspolitiska läge, helt plötsligt skulle överges, för att ersättas med ett svenskt NATO-medlemskap, fordrar allt en argumentation av annan kaliber för att övertyga än den djupt ideologiskt demagogiska text som docent Dahl presterar.
Läs artikeln i Sydsvenskan
2015-01-15
Välkomna till 41:a årgången
Dags igen att starta debatten! 2015 har på något sätt rivstartat trots
att det tidigare utlovade extra valet försvann under mellandagarna. På
sitt sätt känns det skönt för VB. Att hålla trycket uppe i en tredje
valrörelse på mindre än ett år kändes tungt. Baksidan är naturligtvis nu
att vi måste leva med en i många frågor borgerlig riksdag och inte
minst ett (ny)fascistiskt parti på 13 % i densamma. Parantesen ovan
beror på att red har så förtvivlat svårt att koppla ordet ny till sd.
Efter att i ett år skrutit med att VB 2014 gav ut sin 40:e årgång känns det lite mystiskt att konstatera att bladet nu framåt våren fyller 40! Men sådant är nu livet för den periodiskt utkommande tidskriften, vi får väl se vad det kan bli fråga om i presentväg vad det lider.
red
Efter att i ett år skrutit med att VB 2014 gav ut sin 40:e årgång känns det lite mystiskt att konstatera att bladet nu framåt våren fyller 40! Men sådant är nu livet för den periodiskt utkommande tidskriften, vi får väl se vad det kan bli fråga om i presentväg vad det lider.
red
Syndaflodspromenad
Söndagen den 18 januari
Vi samlas vid Källbybadets entré 14.00
Promenaden kommer att följa Höje å mellan järnvägsbron och Malmövägen.
Vi ska studera det vattenland som uppstått efter de senaste regnens översvämningar.
Orsakas översvämningarna av kalhyggena i parken, hårdgjorda ytor, vädret eller klimatet?
Vi går oavsett väderförhållanden. Det gör vi alltid. Ju värre de är desto intressantare blir vandringen.Vi samlas vid Källbybadets entré 14.00
Promenaden kommer att följa Höje å mellan järnvägsbron och Malmövägen.
Vi ska studera det vattenland som uppstått efter de senaste regnens översvämningar.
Orsakas översvämningarna av kalhyggena i parken, hårdgjorda ytor, vädret eller klimatet?
Men anpassa klädseln efter vädret!
Gunnar Stensson
Hur klimatsäkrar vi Skåne?
Lunds universitet har på uppdrag av Klimatsamverkan Skåne skrivit en rapport om hur vi ska klimatsäkra Skåne.
På Media Evolution Center den 26 januari kl 9-13 inleder Professor Markku Rummukainen med att presentera rapporten. Därefter kommer tre på varandra följande panelsamtal med fokus på styrning och vägledning, ekosystemtjänster och näringslivets påverkan och utmaningar. Anmäl dig till camilla [dot] greiff [at] skane [dot] se senast den 15 januari.
Välkommen!
På Media Evolution Center den 26 januari kl 9-13 inleder Professor Markku Rummukainen med att presentera rapporten. Därefter kommer tre på varandra följande panelsamtal med fokus på styrning och vägledning, ekosystemtjänster och näringslivets påverkan och utmaningar. Anmäl dig till camilla [dot] greiff [at] skane [dot] se senast den 15 januari.
Välkommen!
Musik i mörka tider
Missade du Röda Kapellets julkonsert den 12 december? Du får en chans
till. Söndagen den 8 februari spelar orkestern åter upp det succeartade
programmet.
Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
Av publikens reaktioner att döma var det en spännande föreställning som knöt an till politiskt mörka företeelser både på trettiotalet och idag. Kanske orkesterns bästa program hittills? För Lundabon är det en enkel logistisk affär. Pågatåget stannar vid Triangeln och sedan är det bara några få kvarter uppför Friisgatan till Folkets Park.
Bengt Hall
Denna gång äger det rum på Moriskan i Folkets Park i Malmö kl 16.00. Dörrarna och baren öppnar 15.00.
Av publikens reaktioner att döma var det en spännande föreställning som knöt an till politiskt mörka företeelser både på trettiotalet och idag. Kanske orkesterns bästa program hittills? För Lundabon är det en enkel logistisk affär. Pågatåget stannar vid Triangeln och sedan är det bara några få kvarter uppför Friisgatan till Folkets Park.
Bengt Hall
Apoteket i Klostergården har gått i konkurs!
av Gunnar Stensson
Marknaden bryr sig inte om de sjuka. Den bryr sig om de rika. På den
avreglerade apoteks-marknaden koncentreras ägandet till de
vinstmaximerande bolagen. Glesbygd och områden med lägre inkomster blir
utan. Nu har apoteksdöden drabbat Klostergården. Det är mörkt i
lokalen. Dörren är låst. För första gången på 50 år är vi utan apotek.
Jag är Charlie av Gunnar Stensson
Vi ser efter händelserna i Frankrike
ett allmänt, känsloladdat och retoriskt högstämt försvar för
yttrandefrihet i alla former. ”Jag är Charlie” lyder dagens slogan.
Vem som helst har rätt att till exempel publicera en bild som på samma gång är antisemitisk och islamofobisk och visar en jude som kör en muslim i rullstol med kommentaren OBERÖRBARA - eller en annan bild som framställer Jesus som bög. Eller sjunga ”Vi vill se knugens kuk!” som en punkgrupp från Höganäs gjorde på 70-talet.
Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem, som Voltaire påstås ha sagt.
Att mörda dem som framför antisemitiska, islamofobiska och homofobiska åsikter är hur som helst oacceptabelt. Däremot kan de kanske bötfällas eller sättas i fängelse.
Nu är nog inte terror det största hotet mot yttrandefriheten. Den värsta inskränkningen är att yttrandefriheten är förbehållen dem som har pengar. Och makt.
För ett par veckor sedan ville borgarna tysta ett antal tidskrifter genom att ta bort tidskriftsstödet. En folkstorm stoppade dem.
Jan Samuelsson avslöjar i Sydsvenskan 10/11 under rubriken ”De pressas till tystnad” att inskränkningar i yttrandefriheten är vardagligare, vanligare och mer accepterade i vårt demokratiska land än de flesta av oss föreställer sig.
De som är anställda på friskolan Framtids-kompassen i Vellinge tvingas att ”under inga omständigheter röja någon information eller uppgift av något slag rörande arbetsgivaren och dennes verksamhet, idéer, interna förhållanden, affärshemligheter elever, vårdnadshavare och kollegor. Sekretessen gäller även efter anställningens upphörande”.
Om någon lärare bryter mot förbudet riskerar han visserligen knappast att bli skjuten av friskoleföretagets administratör, men råkar kanske ut för andra repressalier. ”Jag är magister Svensson” kan vi i så fall solidariskt säga och kanske göra en liten insamling.
Friskolekommittén arbetar på riksplanet för att friskolorna ska tvingas tillämpa den typ av yttrandefrihet som kallas meddelarfrihet. ”Det är en grundbult för demokratin”, försäkrar Gustav Schyllert, M, ordförande i Vellinge utbildningsnämnd.
Ödesdigrare exempel på kvävd yttrandefrihet är vanliga i det globala samhället. Den brittiska tidningen The Guardian tvingades av regeringen att slå sönder samtliga sina datorer för att förhindra publiceringen av Edward Snowdens avslöjanden av USA:s illegala massövervakning.
I söndags stod Storbritanniens premiärminister Cameron på Place de la Republique och påstod att han var Charlie.
The Guardian hade dock förutsett det statliga våldet. Det fanns kopior av avslöjandena i New York Times datorer. Sanningen kom fram trots maktens försök att stoppa den.
Men Edward Snowden tvingades gå i landsflykt och lever i Ryssland under ständigt hot. ”Jag är Edward Snowden” vore ett mer konstruktivt och kanske djärvare slagord.
Vem som helst har rätt att till exempel publicera en bild som på samma gång är antisemitisk och islamofobisk och visar en jude som kör en muslim i rullstol med kommentaren OBERÖRBARA - eller en annan bild som framställer Jesus som bög. Eller sjunga ”Vi vill se knugens kuk!” som en punkgrupp från Höganäs gjorde på 70-talet.
Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem, som Voltaire påstås ha sagt.
Att mörda dem som framför antisemitiska, islamofobiska och homofobiska åsikter är hur som helst oacceptabelt. Däremot kan de kanske bötfällas eller sättas i fängelse.
Nu är nog inte terror det största hotet mot yttrandefriheten. Den värsta inskränkningen är att yttrandefriheten är förbehållen dem som har pengar. Och makt.
För ett par veckor sedan ville borgarna tysta ett antal tidskrifter genom att ta bort tidskriftsstödet. En folkstorm stoppade dem.
Jan Samuelsson avslöjar i Sydsvenskan 10/11 under rubriken ”De pressas till tystnad” att inskränkningar i yttrandefriheten är vardagligare, vanligare och mer accepterade i vårt demokratiska land än de flesta av oss föreställer sig.
De som är anställda på friskolan Framtids-kompassen i Vellinge tvingas att ”under inga omständigheter röja någon information eller uppgift av något slag rörande arbetsgivaren och dennes verksamhet, idéer, interna förhållanden, affärshemligheter elever, vårdnadshavare och kollegor. Sekretessen gäller även efter anställningens upphörande”.
Om någon lärare bryter mot förbudet riskerar han visserligen knappast att bli skjuten av friskoleföretagets administratör, men råkar kanske ut för andra repressalier. ”Jag är magister Svensson” kan vi i så fall solidariskt säga och kanske göra en liten insamling.
Friskolekommittén arbetar på riksplanet för att friskolorna ska tvingas tillämpa den typ av yttrandefrihet som kallas meddelarfrihet. ”Det är en grundbult för demokratin”, försäkrar Gustav Schyllert, M, ordförande i Vellinge utbildningsnämnd.
Ödesdigrare exempel på kvävd yttrandefrihet är vanliga i det globala samhället. Den brittiska tidningen The Guardian tvingades av regeringen att slå sönder samtliga sina datorer för att förhindra publiceringen av Edward Snowdens avslöjanden av USA:s illegala massövervakning.
I söndags stod Storbritanniens premiärminister Cameron på Place de la Republique och påstod att han var Charlie.
The Guardian hade dock förutsett det statliga våldet. Det fanns kopior av avslöjandena i New York Times datorer. Sanningen kom fram trots maktens försök att stoppa den.
Men Edward Snowden tvingades gå i landsflykt och lever i Ryssland under ständigt hot. ”Jag är Edward Snowden” vore ett mer konstruktivt och kanske djärvare slagord.
Vi är VB, men vi gillar Charlie! av Göran Persson
Jag är Charlie är slagordet för dagen. Mycket
har sagts och skrivits om det fruktansvärda terroratentatet och morden i
Paris bl a i detta nummer. VB är naturligtvis så upprörd man kan bli
över ett sådant övergrepp i allmänhet och på en tidning i synnerhet.
Satirteckningen hade länge en given plats i VB och att den
numera saknas beror enbart på att vi inte har någon driven tecknare
bland de aktiva skribenterna. De vi haft genom åren, vars bilder ni kan
se mycket mer av genom att klicka på länkarna ovan, var av en mer
resonerande och mindre "vulgär" typ än den franska.
Mannes bild av en tidigare kommunstyrelseordförande
Gojas bild av en tidigare statsminister
Några bilder från Charlie Hebdo vill vi naturligtvis ha med i detta nummer, vi koncentrerar oss på deras satir mot vår egen sort dvs "vita kristna" men den tredje bilden var oemotståndlig för mig trots att den riktar sig åt ett annat håll.
Jungfru Maria med särade ben
blev för mycket för kyrkan
"Men vem vill ha engelsmännen i Europa",
lyder det här inlägget i EU-debatten
blev för mycket för kyrkan
"Men vem vill ha engelsmännen i Europa",
lyder det här inlägget i EU-debatten
"Bin Laden lever", lyder rubriken till bilden
där terrorledaren görs om till Elvis
där terrorledaren görs om till Elvis
Pest eller Kolera i Universitetsstyrelsen av Lucifer
Per Eriksson, avgående rektor för Lunds universitet, har
suttit i sex framgångsrika år. Med meriter från Blekinge Tekniska
högskola och Vinnova är han ett gott exempel på den typ av
universitetsledare som det ska vara nu för tiden: skickliga strateger
och pengaanskaffare med goda kontakter i Stockholm, närmast en sorts VD
i kunskapsbranschen. En gång gällde att till de ledande positionerna
vid universiteten valdes den främste av likar, vad man kan kalla en
kollegial rekrytering. Det är slut med det, det handlar om att få fram
managers som odlas fram på särskilda kurser och det handlar minst av
allt om vetenskaplig skicklighet. Och eftersom vi här på VB galltid
vill värna om ursprung och geografisk bildning är det lika bra att
meddela att Per Eriksson delar ursprungsort, Sölvesborg, med Mats
Knutsson och Jimmie Åkesson.
Per Eriksons största framgångar är förstås lokaliseringen av två stora fysiklaboratorier, Maxlab och ESS, till Lund. Häftiga grejer som kan förvandla Lund, men som också kan bli svarta hål som suger upp alla pengar. Fysiker är sällan billiga i drift. Som ny rektor föreslås Torbjörn von Schantz, professor i zoologisk ekologi. Jag har inga särskilt varma känslor för honom. Som dekan ledde han nerläggningen av mitt ämne (datavetenskap) vid mat.nat fakultet åren innan det blev en våldsam efterfrågan på den typen av utbildning. Men visst, det här med datorer är väl en övergående fluga och det blev ju mer pengar över till de andra ämnena vid fakulteten. Beslutet var populärt.
Så är det också dags för en förnyelse av universitetsstyrelsen. Moderatkvinnan och landshövdingen Margareta Pålsson har som ny ordförande föreslagit Jonas Hafström, juristutbildad i Lund, tidigare ordf. för LAOS, Luns Akademiska Officerssällskap, reservkapten i armén. Hafström var under 1980-talet sakkunnig och utrikespolitisk rådgivare till Carl Bildt. Han sattes också in som styrelseledamot i Vostok Nafta i samband med Bildts ryska oljeaffärer, men tvangs avgå efter kritik från S. På senare har han varit Sveriges ambassadör i Washington. Hafström är i högsta grad Carl Bildts man.
Men Per Eriksson som formellt inte är inblandad i tillsättandet av en ny styrelse har framlagt ett eget förslag. Med en lista på Vd:ar från det skånska näringslivet ville han realisera vad som närmast måste var en dröm ifråga om närings- och industritillvändhet. Här är grabbarna från Peab och SEB, från Trelleborg, Sigma och Alfa Laval. Vi som i slutet av sextiotalet målade upp hur kapitalet skulle ta över Lunds universitet skulle inte kunnat ha kommit på något tydligare.
Vad ska man säga? Tja, landshövding Pålsson säger att förre rektorn inte ska blanda sig i det här och det får hon väl tycka. Men vi andra?
Vill vi ha tio näringslivsdirektörer eller Car Bildts torped? Pest eller kolera? Tja, i det här fallet är väl pesten lite värre än koleran, men om det finns någon sorts studentinflytande kvar borde det väl protestera inför såna val. Och varför skulle inte V Lund kunna ta ett uttalande som avvisar bägge möjligheterna och kräver att universitetsstyrelsen och dess ledning får en folklig och demokratisk förankring. V Lund skulle väl någon gång bry sig om stadens största arbetsgivare och dess viktigaste ideologiproducent.
har
suttit i sex framgångsrika år. Med meriter från Blekinge Tekniska
högskola och Vinnova är han ett gott exempel på den typ av
universitetsledare som det ska vara nu för tiden: skickliga strateger
och pengaanskaffare med goda kontakter i Stockholm, närmast en sorts VD
i kunskapsbranschen. En gång gällde att till de ledande positionerna
vid universiteten valdes den främste av likar, vad man kan kalla en
kollegial rekrytering. Det är slut med det, det handlar om att få fram
managers som odlas fram på särskilda kurser och det handlar minst av
allt om vetenskaplig skicklighet. Och eftersom vi här på VB galltid
vill värna om ursprung och geografisk bildning är det lika bra att
meddela att Per Eriksson delar ursprungsort, Sölvesborg, med Mats
Knutsson och Jimmie Åkesson.Per Eriksons största framgångar är förstås lokaliseringen av två stora fysiklaboratorier, Maxlab och ESS, till Lund. Häftiga grejer som kan förvandla Lund, men som också kan bli svarta hål som suger upp alla pengar. Fysiker är sällan billiga i drift. Som ny rektor föreslås Torbjörn von Schantz, professor i zoologisk ekologi. Jag har inga särskilt varma känslor för honom. Som dekan ledde han nerläggningen av mitt ämne (datavetenskap) vid mat.nat fakultet åren innan det blev en våldsam efterfrågan på den typen av utbildning. Men visst, det här med datorer är väl en övergående fluga och det blev ju mer pengar över till de andra ämnena vid fakulteten. Beslutet var populärt.
Så är det också dags för en förnyelse av universitetsstyrelsen. Moderatkvinnan och landshövdingen Margareta Pålsson har som ny ordförande föreslagit Jonas Hafström, juristutbildad i Lund, tidigare ordf. för LAOS, Luns Akademiska Officerssällskap, reservkapten i armén. Hafström var under 1980-talet sakkunnig och utrikespolitisk rådgivare till Carl Bildt. Han sattes också in som styrelseledamot i Vostok Nafta i samband med Bildts ryska oljeaffärer, men tvangs avgå efter kritik från S. På senare har han varit Sveriges ambassadör i Washington. Hafström är i högsta grad Carl Bildts man.
Men Per Eriksson som formellt inte är inblandad i tillsättandet av en ny styrelse har framlagt ett eget förslag. Med en lista på Vd:ar från det skånska näringslivet ville han realisera vad som närmast måste var en dröm ifråga om närings- och industritillvändhet. Här är grabbarna från Peab och SEB, från Trelleborg, Sigma och Alfa Laval. Vi som i slutet av sextiotalet målade upp hur kapitalet skulle ta över Lunds universitet skulle inte kunnat ha kommit på något tydligare.
Vad ska man säga? Tja, landshövding Pålsson säger att förre rektorn inte ska blanda sig i det här och det får hon väl tycka. Men vi andra?
Vill vi ha tio näringslivsdirektörer eller Car Bildts torped? Pest eller kolera? Tja, i det här fallet är väl pesten lite värre än koleran, men om det finns någon sorts studentinflytande kvar borde det väl protestera inför såna val. Och varför skulle inte V Lund kunna ta ett uttalande som avvisar bägge möjligheterna och kräver att universitetsstyrelsen och dess ledning får en folklig och demokratisk förankring. V Lund skulle väl någon gång bry sig om stadens största arbetsgivare och dess viktigaste ideologiproducent.
Bravo Margot – Israel tappar ansiktet av Bertil Egerö
Så blev det riktigt tydligt: Israel ser numera Europa som sin största
utmaning. Sverige har bidragit till att EU-länderna nu på allvar
överväger en radikalare politik mot det militariserade Israel.
Så här sades det i Ekot på torsdagsmorgonen:
Avigdor Lieberman (Israels utrikesminister) har pekat ut Västeuropa som Israels stora utmaning - inte Iran eller palestinierna. I ett tal till Israels toppdiplomater för knappt två veckor sedan sa Lieberman till exempel att Sveriges och Irlands sätt att uppföra sig påminner om Europas eftergifter mot Nazityskland i Munchen 1938, när Europa övergav Tjeckoslovakien. På samma sätt överges i dag Israel, det enda land i Mellanöstern som upprätthåller västerländska värderingar, enligt Lieberman.
Resonemanget är en logisk kullerbytta: medan Sverige tar ställning för den förtryckta parten menar tydligen den israeliska ledningen att vi ska göra eftergifter mot den regim som utövar fruktansvärd terror, ja fullskaligt krig, mot miljoner i Gaza-remsan, och som stadigt berövar allt fler palestinier på Västbanken deras fäderneärvda marker.
Det stora problemet är att Israel med sin totala hänsynslöshet mot palestinier och sina brott mot fundamentala demokratiska värden förstärker tendenserna till antisemitism runtom i världen. Därför är den internationella judiska gemenskapens ansvar stort: i allas intresse måste Israel pressas till att acceptera sin situation, erkänna palestiniernas historiska rättigheter och samverka till en fredlig lösning på konflikten.
Idag känns detta som en ouppnåelig dröm. För visst är det mer sannolikt att antisemitismen leder till ökande emigration till Israel och därmed en ännu hårdare politik mot resterna av Palestina? Därför är det mycket viktigt att vi stödjer den svenska politiken, förstärker BDS-kampanjen och på alla sätt visar vårt stöd för den palestinska saken.
Så här sades det i Ekot på torsdagsmorgonen:
Avigdor Lieberman (Israels utrikesminister) har pekat ut Västeuropa som Israels stora utmaning - inte Iran eller palestinierna. I ett tal till Israels toppdiplomater för knappt två veckor sedan sa Lieberman till exempel att Sveriges och Irlands sätt att uppföra sig påminner om Europas eftergifter mot Nazityskland i Munchen 1938, när Europa övergav Tjeckoslovakien. På samma sätt överges i dag Israel, det enda land i Mellanöstern som upprätthåller västerländska värderingar, enligt Lieberman.
Resonemanget är en logisk kullerbytta: medan Sverige tar ställning för den förtryckta parten menar tydligen den israeliska ledningen att vi ska göra eftergifter mot den regim som utövar fruktansvärd terror, ja fullskaligt krig, mot miljoner i Gaza-remsan, och som stadigt berövar allt fler palestinier på Västbanken deras fäderneärvda marker.
Det stora problemet är att Israel med sin totala hänsynslöshet mot palestinier och sina brott mot fundamentala demokratiska värden förstärker tendenserna till antisemitism runtom i världen. Därför är den internationella judiska gemenskapens ansvar stort: i allas intresse måste Israel pressas till att acceptera sin situation, erkänna palestiniernas historiska rättigheter och samverka till en fredlig lösning på konflikten.
Idag känns detta som en ouppnåelig dröm. För visst är det mer sannolikt att antisemitismen leder till ökande emigration till Israel och därmed en ännu hårdare politik mot resterna av Palestina? Därför är det mycket viktigt att vi stödjer den svenska politiken, förstärker BDS-kampanjen och på alla sätt visar vårt stöd för den palestinska saken.
Pressmeddelande
Med sorg, oro och ilska har vi tagit del av
terrordåden i Paris. Massakern på tidningen Charlie Hebdo följdes av
ett bestialiskt attentat mot en kosherbutik där minst fyra personer
mördats i en antisemitisk attack.
Det är viktigt att poängtera att jihadisternas mördande inte har något att göra med islam och alla muslimska samfund i Sverige och Frankrike ser med avsky på de brott som gjorts i namn av deras religion.
Vi ser nu hur nationalistiska grupper över hela Europa går hand i hand med terrorgrupper i en gemensam attack mot öppenhet, mångfald och demokrati.
Vi i Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) ser med oro på utvecklingen som hotar judar och muslimer runt om i Europa. Vi kräver kraftinsatser från regeringen för att värna religionsfrihet och intensifiera arbetet mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.
Olle Katz & Ilan Cohen, Talespersoner JIPF
Det är viktigt att poängtera att jihadisternas mördande inte har något att göra med islam och alla muslimska samfund i Sverige och Frankrike ser med avsky på de brott som gjorts i namn av deras religion.
Vi ser nu hur nationalistiska grupper över hela Europa går hand i hand med terrorgrupper i en gemensam attack mot öppenhet, mångfald och demokrati.
Vi i Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF) ser med oro på utvecklingen som hotar judar och muslimer runt om i Europa. Vi kräver kraftinsatser från regeringen för att värna religionsfrihet och intensifiera arbetet mot främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi.
Varför EU måste erkänna Palestina av Gunnar Olofsson
135 stater har i dagsläget erkänt staten
Palestina. Sju parlament inom EU röstade förra året för ett erkännande,
och Sverige tog alltså steget fullt ut. Varför måste nu EU skynda
vidare och gemensamt erkänna Palestina?
Förklaringen är det som händer på marken, i verklighetens
Palestina. All mark som varje dag beslagtas av Israel för att bygga
fler olagliga bosättningar och flytta in fler judiska kolonisatörer och
militärer på palestinsk mark. Nu uppgår de till 600.000. Om detta
fortsätter är den palestinska staten snart bara en teoretisk
konstruktion i cybervärlden.Och våldet. Det dagliga trakasserandet av palestinier som tvingas vänta i timmar i olika militärposteringar på att få komma till sina arbetsplatser, skolor, sjukhus – eller bara besöka varandra. Arresteringarna, fängslandena och tortyren av de – även barn - som protesterar mot ockupationen. Dödsskjutningarna. De återkommande övergreppen mot Gaza, där det senaste krävde närmare 2.200 palestiniers, varav 519 barns, liv.
Återuppbygget av allt som förstörts i Gaza, som ännu inte påbörjats. Med nuvarande takt kommer det att ta 40 år. Blockaden som hindrar människor att röra sig, att ha kontakter med omvärlden - en explosiv situation som gynnar radikala grupper som inte längre tror på någon fred och rättvisa.
EU måste sätta ner foten, sluta upp att förhindra en fredlig icke-våldslösning av konflikten, erkänna Palestina och avsluta sina samarbetsavtal med Israel tills ockupationen upphört. Om inte är risken stor att situationen briserar i nya utbrott av våld och terror – något som i värsta fall också kan drabba oss själva här i väst.
Syndafloden av Gunnar Stensson
I den stora dagvattenskulverten vid järnvägsbron
över Höjeå å gungar och bubblar vattenmassorna, stönar och sörplar,
medan smutsvattnet stötvis spys ut och blandar sig med kalla, snabba
strömmen i ån.
Cement och stenar lossnar från plattformen vid kulverten och spolas ner i virvlarna. Den eroderas snabbt bort av vattenmassorna.
Från Flackarpsbron ser man vidsträckta vattenytor i öster och väster.
Bron söder om vattenverket är översvämmad. Ett träd ligger och skaver mot räcket.
Uteklassrummet vid ån ligger under vatten. Gungande träd sticker upp ur vattnet som mangrovedungar i tropikerna.
Källby ängar är översvämmade. Det har de varit i 40 dagar. Den som har långa stövlar kan vada i det strömmande vattnet som tynger och suger och drar. Källby ängar? Nej, Källby träsk.
Stora stenar i underlaget under mandéernas nybyggda dopplats eroderas bort.
Den snabba strömmen gräver i vattenverkets nybyggda vallar. Länspumparna arbetar för fullt att hålla det borta från Lunds dricksvattensystem.
Mängder med sjöfåglar simmar på de översvämmade ängarna: bläsänder, svanar, storskarvar, viggar, gräsänder och enstaka gäss. Luften är full av måsar.
På norra stranden står de nybyggda tegelhusen tätt med Klostergårdens sjuvåningshus som mäktig bakgrund. All grönska och alla pilevallar är borta. Kranar och grävskopor rör sig bland de skräpiga högarna med byggnadsmaterial.
Vatten strömmar över den gamla bron där paviljongen en gång stod.
I Sankt Lars-parken öppnade sig plötsligt ett två meter djupt slukhål med vatten och gyttja i en gräsmatta invid Höjeå å. Där hade någon kunnat sugas ner med hull och hår som i exotiska skräckfilmer.
Nu är hålet inhägnat och Höörs väg och vatten försöker med pumpar och grävskopor fylla igen det.
I backen ovanför vrålar motorsågarna och de hundraåriga träden faller ett efter ett. Jättelika skogsmaskiner med dånande motorer styckar dem och lägger dem i högar. Stora grävmaskiner bökar upp stubbarna med deras rotsystem.
Här ska allt kalhuggas och hårdgöras. PEAB ska bygga bostadsrätter för de rikaste.
Cement och stenar lossnar från plattformen vid kulverten och spolas ner i virvlarna. Den eroderas snabbt bort av vattenmassorna.
Från Flackarpsbron ser man vidsträckta vattenytor i öster och väster.
Bron söder om vattenverket är översvämmad. Ett träd ligger och skaver mot räcket.
Uteklassrummet vid ån ligger under vatten. Gungande träd sticker upp ur vattnet som mangrovedungar i tropikerna.
Källby ängar är översvämmade. Det har de varit i 40 dagar. Den som har långa stövlar kan vada i det strömmande vattnet som tynger och suger och drar. Källby ängar? Nej, Källby träsk.
Stora stenar i underlaget under mandéernas nybyggda dopplats eroderas bort.
Den snabba strömmen gräver i vattenverkets nybyggda vallar. Länspumparna arbetar för fullt att hålla det borta från Lunds dricksvattensystem.
Mängder med sjöfåglar simmar på de översvämmade ängarna: bläsänder, svanar, storskarvar, viggar, gräsänder och enstaka gäss. Luften är full av måsar.
På norra stranden står de nybyggda tegelhusen tätt med Klostergårdens sjuvåningshus som mäktig bakgrund. All grönska och alla pilevallar är borta. Kranar och grävskopor rör sig bland de skräpiga högarna med byggnadsmaterial.
Vatten strömmar över den gamla bron där paviljongen en gång stod.
I Sankt Lars-parken öppnade sig plötsligt ett två meter djupt slukhål med vatten och gyttja i en gräsmatta invid Höjeå å. Där hade någon kunnat sugas ner med hull och hår som i exotiska skräckfilmer.
Nu är hålet inhägnat och Höörs väg och vatten försöker med pumpar och grävskopor fylla igen det.
I backen ovanför vrålar motorsågarna och de hundraåriga träden faller ett efter ett. Jättelika skogsmaskiner med dånande motorer styckar dem och lägger dem i högar. Stora grävmaskiner bökar upp stubbarna med deras rotsystem.
Här ska allt kalhuggas och hårdgöras. PEAB ska bygga bostadsrätter för de rikaste.
På Sankt Lars väg flyter en jämn ström av bilar förbi. Bullret från HSB:s bygge överröstar motorbullret och dånet från bilarnas dubbdäck. Det går inte att komma fram på vägen under bron. Den är översvämmad.
Trafikintensiteten ska öka. Nyligen beviljade Byggnadsnämnden Kunskapsskolan tillstånd att bygga en ny parkering.
Den avgående borgerliga majoriteten i Utbildningsnämnden gav några vinstdrivande förskoleföretag rätt att etablera sig i parken.
Barnen kommer att skjutsas dit i bilar från Staffanstorp och Hjärup. De hamnar i en otrygg miljö med tät trafik, strömmande vattenmassor och lurande slukhål.
Syndafloden är över oss. Jag ser fram emot dagar, månader och år då den stiger tills vattnet forsar genom dalen och drar med sig allt: hus, enstaka kvarstående träd, bilar, bussar och lastbilar, skolor, förskolor, dagis, företag och vägbanor.
Jag minns min gröna dal.
Det lönar sig att leda stora biståndsorganisationer
av Bertil Egerö
Det hände för inte så många år sedan. Jag minns ännu de starka känslor
avslöjandet av Röda korsets vd som bedragare väckte, han som hölls
bakom ryggen av ordföranden Bengt Westerberg. Båda uppbar mycket höga
löner/arvoden för sin del i Röda korsets verksamhet. Sedan dess finner
jag det svårt att ens trycka på knappen för Röda korset när jag stoppar
mina tömda ölburkar i återvinningsmaskinen.
Någonstans måtte jag dock ha närt föreställningen att Röda korset skulle lägga om politik efter den stora skandalen. Det handlar ju om internationell solidaritet, och om hundratals volontärer runt om i landet som arbetar för att stötta organisationens verksamhet. Men för Röda korset tycks den hållningen tillhöra en svunnen tid.
TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, håller på de fina idealen med solidaritet. Föreningen sköts av volontärer som jobbar gratis, och utgifter för lokaler mm. betalas genom medlemsavgifter och bidrag. Vid sidan av samarbeten med fattiga i Indien och Kongo driver TUFF en lokalradio med avslöjande analyser och bevakning av händelser i omvärlden. Vi som inte bor i Stockholmstrakten och kan lyssna har i gengäld glädje av de nyhetsbrev den omutlige centralfiguren Åke Sandin lägger ihop.
I det senaste brevet ger han en eloge till Svenska Dagbladet och Aftonbladet, som kollat chefernas löner i de stora biståndsorganisationerna:
”Det är en imponerande lista på högavlönades årslöner. Några exempel:
• Cancerfonden 1 190 000 kr
• Världsnaturfonden i Sverige 1 128 000 kr
• Röda Korset 1 108 000 kr
• Hjärt och lungfonden 1 087 000 kr
• Barncancerfonden 1 060 000 kr
• UNICEF 1 039 000 kr
• Rädda Barnen 996 000 kr
• SOS Barnbyar 908 000 kr
• Sjöräddningssällskapet 865 434 kr
• Stockholms stadsmission 808 000 kr
• Radiohjälpen 780 000 kr.
På Läkarmissionen går 24 procent av intäkterna till kostnader för insamling och löner.
”Ingen av cheferna på Aftonbladets lista är dock i närheten av att tjäna lika mycket som Postkodlotteriets vd, som sagt att Postkodlotteriet inte jobbar med välgörenhet utan med att bedriva affärer.”
”Som kontrast”, säger Åke Sandin, ” kan nämnas att lokalföreningarna jobbar helt oavlönat. I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finns ingen avlönad, så varenda insamlad krona från Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36-2, går oavkortad till ändamålen i Indien och andra länder.”
TUFFs berömda mangogram – stöd till odling av mangoträd i Indien – fungerar utmärkt som present och julklapp. Hemsidan har en enkel adress: http://www.tuff.nu/
Någonstans måtte jag dock ha närt föreställningen att Röda korset skulle lägga om politik efter den stora skandalen. Det handlar ju om internationell solidaritet, och om hundratals volontärer runt om i landet som arbetar för att stötta organisationens verksamhet. Men för Röda korset tycks den hållningen tillhöra en svunnen tid.
TUFF, Tyresö ulands- och fredsförening, håller på de fina idealen med solidaritet. Föreningen sköts av volontärer som jobbar gratis, och utgifter för lokaler mm. betalas genom medlemsavgifter och bidrag. Vid sidan av samarbeten med fattiga i Indien och Kongo driver TUFF en lokalradio med avslöjande analyser och bevakning av händelser i omvärlden. Vi som inte bor i Stockholmstrakten och kan lyssna har i gengäld glädje av de nyhetsbrev den omutlige centralfiguren Åke Sandin lägger ihop.
I det senaste brevet ger han en eloge till Svenska Dagbladet och Aftonbladet, som kollat chefernas löner i de stora biståndsorganisationerna:
”Det är en imponerande lista på högavlönades årslöner. Några exempel:
• Cancerfonden 1 190 000 kr
• Världsnaturfonden i Sverige 1 128 000 kr
• Röda Korset 1 108 000 kr
• Hjärt och lungfonden 1 087 000 kr
• Barncancerfonden 1 060 000 kr
• UNICEF 1 039 000 kr
• Rädda Barnen 996 000 kr
• SOS Barnbyar 908 000 kr
• Sjöräddningssällskapet 865 434 kr
• Stockholms stadsmission 808 000 kr
• Radiohjälpen 780 000 kr.
På Läkarmissionen går 24 procent av intäkterna till kostnader för insamling och löner.
”Ingen av cheferna på Aftonbladets lista är dock i närheten av att tjäna lika mycket som Postkodlotteriets vd, som sagt att Postkodlotteriet inte jobbar med välgörenhet utan med att bedriva affärer.”
”Som kontrast”, säger Åke Sandin, ” kan nämnas att lokalföreningarna jobbar helt oavlönat. I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finns ingen avlönad, så varenda insamlad krona från Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36-2, går oavkortad till ändamålen i Indien och andra länder.”
TUFFs berömda mangogram – stöd till odling av mangoträd i Indien – fungerar utmärkt som present och julklapp. Hemsidan har en enkel adress: http://www.tuff.nu/
Gud, giv kommunismen seger av Gunnar Stensson
ur En arbetarkvinnas bön av Bert Brecht
Alla människor ska väl ha det lika bra, och då ska ju inte somliga vara fattiga och andra rika, sa jag till min mor. Varför är folk så arga på kommunisterna?
Jag var nog tolv år. Min far var präst och såvitt jag förstod tyckte han samma sak. Jesus hade ju sagt åt den rike mannen att sälja allt han ägde och ge till de fattiga. Vad var det för fel med det?
Mamma svarade att det var svårt att genomföra och att man inte fick tvinga någon.
Vi diskuterade nog en stund fram och tillbaka. Det var strax efter andra världskrigets slut. De goda hade besegrat de onda nazisterna. Amerikanska soldater förbrödrades med ryska.
Jag var inte nöjd med mammas svar.
1940- och 50-talen gick och 60-talet började. Jag röstade socialdemokratiskt och såg att mycket blev bättre här hemma samtidigt som världen var full av ondska: krig, diktatur, rasförtryck, kolonialism, utsugning.
Och mycket av det onda utfördes av länder som ansågs goda: Frankrike, Storbritannien, USA. Som många andra prästbarn ansåg jag att en genomgripande samhällsomvandling i hela världen var nödvändig. Ett rättvist världssystem
C H Hermansson intresserade mig. ”Vänsterns väg”, utgiven 1966, presenterade en ny demokratisk eurokommunistisk politik. Hermansson försökte förverkliga den.
SKP blev VPK och de nya idéerna fastslogs i ett nytt partiprogram. Beroendet av Sovjetunionen minskade. När Brezjnev krossade Pragvåren i augusti 1968 protesterade Hermansson i ett skarpt principiellt uttalande.
Valet 1968 blev en katastrof för VPK som räddades kvar i riksdagen tack vare det gamla tvåkammarsystemet. Men för många unga var Hermanssons ställningstagande avgörande. Själv röstade jag för första gången på VPK.
Elever och lärare på Framnäs folkhögskola i Norrbotten (inte alla) gav mig Marx Kapitalet som kommit i nyöversättning i födelsedagspresent. Jag röstade på VPK men var långt ifrån beredd att bli medlem i partiet.
Avkoloniseringen, den amerikanska medborgarrättskampen och atombomben var viktigare än sociala reformer i Sverige.
1954 drev Vietnam ut fransmännen ur Indokina. Slaget vid Dien Bien Phu påverkade min korta militära karriär när I ll en vårmorgon försattes i krigsberedskap inför en eventuell global kommunistisk offensiv.
Fransmännen drevs ut ur Indokina men fortsatte sitt smutsiga krig i Algeriet år efter år. Engelsmännen byggde koncentrationsläger i Kenya. I Sydafrika och Rhodesia fortsatte förtrycket. Belgien härjade i Kongo, Portugal i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau. USA invaderade Kuba.
De ruttna europeiska kolonialmakterna hade inte kunnat stå emot Nazityskland men ägnade sig åt folkmord i sina kolonier. Den franska vänstern demonstrerade med Sartre i spetsen.
Den amerikanska medborgarrättskampens växande intensitet i slutet av 50-talet och början av 60-talet fångade världens engagemang och tycktes gå mot seger med de nya lagarna 1964.
Inget av detta kunde man egentligen påverka i Sverige. Man förblev en åskådare
Kampen mot en svensk atombomb däremot fördes på hemmaplan och kunde stödjas på olika sätt. Den var viktig ur ett historiskt och internationellt perspektiv.
Så utbröt USA:s krig i Vietnam. Kriget blev ett globalt fokus för många, kanske de flesta, av tidens konflikter. Vietnamrörelsen var internationell.
Skapa två, tre flera Vietnam, manade Che Guevara. Äntligen fick en hel generation utlopp för sitt uppdämda engagemang. USA-imperialismen var alla folks fiende. Vietnam var imperialismens svagaste länk. Krossa USA-imperialismen.
Enigheten blev kortvarig. Vietnam befann sig i skärningspunkten för motsättningarna mellan Kina, Sovjetunionen och USA, kom under pågående krig mot USA i konflikt med Kina, störtade Pol, Pot i Kambodja och invaderades av Kina, men slog tillbaka det kinesiska anfallet.
Maoisterna valde med Jan Myrdal i spetsen Kina – och Kambodja - i stället för Vietnam.
Jag flyttade till Lund 1969 och upplevde ur Vietnam-rörelsens perspektiv den tidens turbulenta vänster. Flammaniter, APK, VPK, SKP, KPMLr, trotskister, maoister, FiB-Kulturfront, Afrikagrupper, Chilekommitté. Det var studenternas vänster och AF var navet i Lund.
VPK-Lund växte snabbt under 1970-talet och var den i särklass inflytelserikaste och pålitligaste vänsterorganisationen.
Socialdemokratin var i början av 70-talet närmast fientlig mot FNL-grupperna. ABF vägrade att ta ansvar för våra studiecirklar som i stället hamnade hos Studiefrämjandet.
Som FNLare höll man sig utanför de politiska
partierna för att kunna bygga en enhetsfront över partigränserna mot
USA-imperialismen.
Jonas Sjöstedt står just
nu i riksdagens talarstol och talar med auktoritet och trovärdighet om
Grekland, EU och vinster i välfärden. Han har makt att påverka
politiken.
Tidigare var VPK/ V oftast exkluderat från regeringsmakten utom som stödparti till S, utan inflytande.
Mycket har hänt de senaste 50 åren. Det kan vara dags med en liten resumé av utvecklingen ur VPK/V Lunds perspektiv. En summarisk, godtycklig resumé. Avslöja felen och komplettera de många luckorna!
Tidigare var VPK/ V oftast exkluderat från regeringsmakten utom som stödparti till S, utan inflytande.
Mycket har hänt de senaste 50 åren. Det kan vara dags med en liten resumé av utvecklingen ur VPK/V Lunds perspektiv. En summarisk, godtycklig resumé. Avslöja felen och komplettera de många luckorna!
Alla människor ska väl ha det lika bra, och då ska ju inte somliga vara fattiga och andra rika, sa jag till min mor. Varför är folk så arga på kommunisterna?
Jag var nog tolv år. Min far var präst och såvitt jag förstod tyckte han samma sak. Jesus hade ju sagt åt den rike mannen att sälja allt han ägde och ge till de fattiga. Vad var det för fel med det?
Mamma svarade att det var svårt att genomföra och att man inte fick tvinga någon.
Vi diskuterade nog en stund fram och tillbaka. Det var strax efter andra världskrigets slut. De goda hade besegrat de onda nazisterna. Amerikanska soldater förbrödrades med ryska.
Jag var inte nöjd med mammas svar.
1940- och 50-talen gick och 60-talet började. Jag röstade socialdemokratiskt och såg att mycket blev bättre här hemma samtidigt som världen var full av ondska: krig, diktatur, rasförtryck, kolonialism, utsugning.
Och mycket av det onda utfördes av länder som ansågs goda: Frankrike, Storbritannien, USA. Som många andra prästbarn ansåg jag att en genomgripande samhällsomvandling i hela världen var nödvändig. Ett rättvist världssystem
C H Hermansson intresserade mig. ”Vänsterns väg”, utgiven 1966, presenterade en ny demokratisk eurokommunistisk politik. Hermansson försökte förverkliga den.
SKP blev VPK och de nya idéerna fastslogs i ett nytt partiprogram. Beroendet av Sovjetunionen minskade. När Brezjnev krossade Pragvåren i augusti 1968 protesterade Hermansson i ett skarpt principiellt uttalande.
Valet 1968 blev en katastrof för VPK som räddades kvar i riksdagen tack vare det gamla tvåkammarsystemet. Men för många unga var Hermanssons ställningstagande avgörande. Själv röstade jag för första gången på VPK.
Elever och lärare på Framnäs folkhögskola i Norrbotten (inte alla) gav mig Marx Kapitalet som kommit i nyöversättning i födelsedagspresent. Jag röstade på VPK men var långt ifrån beredd att bli medlem i partiet.
Avkoloniseringen, den amerikanska medborgarrättskampen och atombomben var viktigare än sociala reformer i Sverige.
1954 drev Vietnam ut fransmännen ur Indokina. Slaget vid Dien Bien Phu påverkade min korta militära karriär när I ll en vårmorgon försattes i krigsberedskap inför en eventuell global kommunistisk offensiv.
Fransmännen drevs ut ur Indokina men fortsatte sitt smutsiga krig i Algeriet år efter år. Engelsmännen byggde koncentrationsläger i Kenya. I Sydafrika och Rhodesia fortsatte förtrycket. Belgien härjade i Kongo, Portugal i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau. USA invaderade Kuba.
De ruttna europeiska kolonialmakterna hade inte kunnat stå emot Nazityskland men ägnade sig åt folkmord i sina kolonier. Den franska vänstern demonstrerade med Sartre i spetsen.
Den amerikanska medborgarrättskampens växande intensitet i slutet av 50-talet och början av 60-talet fångade världens engagemang och tycktes gå mot seger med de nya lagarna 1964.
Inget av detta kunde man egentligen påverka i Sverige. Man förblev en åskådare
Kampen mot en svensk atombomb däremot fördes på hemmaplan och kunde stödjas på olika sätt. Den var viktig ur ett historiskt och internationellt perspektiv.
Så utbröt USA:s krig i Vietnam. Kriget blev ett globalt fokus för många, kanske de flesta, av tidens konflikter. Vietnamrörelsen var internationell.
Skapa två, tre flera Vietnam, manade Che Guevara. Äntligen fick en hel generation utlopp för sitt uppdämda engagemang. USA-imperialismen var alla folks fiende. Vietnam var imperialismens svagaste länk. Krossa USA-imperialismen.
Enigheten blev kortvarig. Vietnam befann sig i skärningspunkten för motsättningarna mellan Kina, Sovjetunionen och USA, kom under pågående krig mot USA i konflikt med Kina, störtade Pol, Pot i Kambodja och invaderades av Kina, men slog tillbaka det kinesiska anfallet.
Maoisterna valde med Jan Myrdal i spetsen Kina – och Kambodja - i stället för Vietnam.
Jag flyttade till Lund 1969 och upplevde ur Vietnam-rörelsens perspektiv den tidens turbulenta vänster. Flammaniter, APK, VPK, SKP, KPMLr, trotskister, maoister, FiB-Kulturfront, Afrikagrupper, Chilekommitté. Det var studenternas vänster och AF var navet i Lund.
VPK-Lund växte snabbt under 1970-talet och var den i särklass inflytelserikaste och pålitligaste vänsterorganisationen.
Socialdemokratin var i början av 70-talet närmast fientlig mot FNL-grupperna. ABF vägrade att ta ansvar för våra studiecirklar som i stället hamnade hos Studiefrämjandet.
Efter Vietnams seger 1975 splittrades FNL-rörelsen mycket hastigt. Stora delar av dess materiella tillgångar överfördes av den i huvudsak Kinainspirerade ledningen till en solidaritetsrörelse för Kampuchea, men flertalet aktivister följde inte med. Efter avslöjandet av Pol Pots folkmord förlorade de ledande sin auktoritet.
VPK Lund skördade frukten av sitt tålmodiga solidaritetsarbete de gångna åren: jag och många andra strömmade in i den lokala partiorganisationen 1975 och 1976. Vi hade ju samarbetat med VPK:s aktivister i åratal. Många av oss blev engagerade i VPK Lunds Internationella utskott som samverkade med de på den tiden talrika exilgrupperna och solidaritetsorganisationerna från Chile, Uruguay, Palestina, Nicaragua, Iran, Sydafrika med flera områden. Det fanns en värdegemenskap och en gemensam marxistisk begreppsapparat.
En del av oss kommit att omfatta traditionella kommunistiska teorier grundade på Lenins skrift ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Andra var många främmande för den typ av partidisciplin som alltjämt förekom i VPK.
Det bäddade för motsättningar. 1977 ingick jag i en styrelse som tog som sin huvuduppgift att definitivt bryta beroendet av Sovjetunionen genom att solidarisera sig med demokratiska proteströrelser i länder som Tjeckoslovakien (Charta 77) och Polen (Solidarnosc).
Inför kongressen 1978 ställde vi oss bakom ett Demokratiskt manifest som utgjorde en logisk fortsättning på den utveckling som inletts av CH Hermansson, men som avstannat under Lars Werner, som var angelägen att hålla samman partiet, som hotades av splittring när det sovjettrogna APK bildades.
Till vår bestörtning gästades kongressen av en stor delegation från SUKP. Det Demokratiska manifestet bordlades till nästa kongress 1981 då det antogs i en form som vi uppfattade som urvattnad.
I Polen infördes militärdiktatur den 13 december under general Jaruzelski. Det ledde till att VPK Lund, en lokalförening, bröt förbindelserna med SUKP och satellitpartierna i Östeuropa.
Då hade jag redan i september samma år som representant för VPK besökt Eritreas befrielserörelser. Eritrea var ockuperat av en Mengistus etiopiska militärdiktatur som stöddes militärt och ekonomiskt av Sovjetunionen.
Två befrielserörelser konkurrerade om ledningen av befrielsekampen.
ELF, Eritrean Liberation Front, var den äldsta. Den upprätthöll förbindelser med Sovjetunionen och stöddes av VPK.
Den andra, EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, fann förbindelsen med Sovjetunionen orimlig i en situation då den etiopiska armén anföll Eritrea med sovjetiska stridsvagnar och mig-plan. Det var också min åsikt.
Men jag var gäst hos ELF eftersom det var den rörelse VPK hade relationer till. Redan när jag besökte Eritrea första gången 1981 hade EPLF i realiteten trängt tillbaka ELF.
Så småningom växte de svenska Eritrea-grupperna fram och fortsatte sin verksamhet i tjugo år till början av 2000-talet. Huvuddelen av min och många andras energi ägnades åt Eritrea-solidariteten.
Under tiden ägnade sig VPK Lund åt konstruktiv kommunalpolitik. Några namn dyker spontant upp - det kunde ha varit flera och det kunde ha varit andra varit andra - Thomas Schlyter, Finn Hagberg, Kitten Anderberg, Ann Schlyter, Roland Andersson, Cecilia Wadenbäck, Gunnar Sandin, Saima Jönsson, Eva Wigforss, Sven-Bertil Persson, Kent Nilsson, Tarcisio Bommarco, Bodil Hansson, Kajsa Theander...
Olof Palme mördades. Den breda vänstern hade en engagerad och motsägelsefull relation till honom. Han hade skapat det demokratiska skolsystemet. Han demonstrerade med Nordvietnams ambassadör 1968. Han var ansvarig för IB och registreringen av FNLare och amerikanska desertörer. Han fifflade igenom linjen Avveckling med förnuft i kärnkraftsfrågan. Nu var han död. Mördad.
VPK Lund var Skånedistriktets ledande organisation. Vi valde vem som skulle bli Skånes riksdagsledamot. Under 80-talet valde vi Rolf Nilsson.
1989 övertalade Rolf mig att ta mitt första kommunalpolitiska uppdrag som representant för VPK i Utbildningsnämnden.
Vad har vi för skolpolitik? frågade jag. Det finns ingen, sa Rolf. Gör som du vill.
Under Carl Bildt kollapsade Sverige. Jag minns en regnig novemberdag i en laborationssal i Heleneholmsgymnasiet när vi via en radioutsändning fick veta att från och med nu gällde en ränta på 500 %. Ingvar Carlsson tog över. Han - och senare Göran Persson -styrde med stöd av Gudrun Schyman Sverige ur krisen.
När Berlinmuren föll och Sovjetunionen bröt samman såg många i VPK Lund det som en kommunismens seger över stalinismen. Äntligen – efter tio års kamp - gällde grundsatserna i det Demokratiska manifestet. Marschen mot en demokratisk socialism som CH Hermansson inlett hade slutat i seger – en seger nästan utan blodsutgjutelse.
Forts följer, förhoppningsvis i nästa
nummer av VB
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)