Milt, rått, grått.
De malliga råkorna
retar med sin blick.
”Det här är mitt gräs.
Du trivs visst bäst i gruset!
Vad hittar du där?”
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-03-31
Manifestation för de statslösa palestinierna i Sverige
Migrationsverket försätter systematiskt utvisade palestinier i juridisk limbo och papperslöshet. Centrum för Sociala Rättigheter anmäler Migrationsverket till justitiekanslern. Men för att pressa Migrationsverket att ta sitt ansvar behöver vi vara fler. Kom och stå upp för asylrätten tillsammans med oss!
I regn, snö, under rasistiska hot och påhopp och trots polisens våldsamma ingrepp har ett sextiotal palestinier i över ett halvår protesterat utanför migrationsverket, för sin rätt att leva. Samtidigt har över 60 personer hungerstrejkat i Uppsala av samma anledning. I åratal har palestinierna suttit fast i en statslös limbo i Sverige. De kan inte åka hem till Gaza på grund av stängda gränser, men de får samtidigt inget uppehållstillstånd.
Hösten 2015 fick samtliga palestinier från Irak uppehållstillstånd efter hårda protester - Nu måste vi göra det igen! Nu ställer vi oss upp i både Malmö och Uppsala i solidaritet med palestinierna från Gaza!
Kom till Stortorget i Malmö den 2 april kl. 14.00 och stå upp för dessa människors rätt för ett liv i trygghet. Tillsammans kan vi pressa migrationsverket att ta sitt ansvar!
Läs mer på facebook »
Medlemsmöte kring ny valkretsindelning
Vänsterpartiet Lunds medlemmar kallas härmed
till medlemsmöte måndagen den 4 april kl 19.00. Medlemsmötet kommer att
ta en del av kompoltiden i anspråk.
Frågan som ska diskuteras och fattas beslut om är det förslag till ny valkretsindelning som tagits fram för Lunds kommun. Förslaget kommer att presenteras på medlemsmötet men bifogas också denna kallelse.
Bilaga: Underlag ny valkretsindelning »Frågan som ska diskuteras och fattas beslut om är det förslag till ny valkretsindelning som tagits fram för Lunds kommun. Förslaget kommer att presenteras på medlemsmötet men bifogas också denna kallelse.
Slopa bankernas skatteprivilegier!
De fyra storbankerna redovisade vinster på sammanlagt över 100 miljarder kronor 2015.
Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, presenterade den 30/3, ett förslag om ökad beskattning av banker och andra finansföretag genom att avdragsrätten för efterställda lån slopas. Det ger 1,4 miljarder extra till skola, vård och jobb.
Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, presenterade den 30/3, ett förslag om ökad beskattning av banker och andra finansföretag genom att avdragsrätten för efterställda lån slopas. Det ger 1,4 miljarder extra till skola, vård och jobb.
Privat vinstintresse största klimathotet
av Gunnar Stensson
Det var inte teknisk effektivitet som gjorde att kolet slog ut
vattenkraften under den industriella revolutionen. Det var det privata
vinstintresset. Storskalig vattenkraft krävde ett storskaligt samarbete
som var oförenligt med kapitalistisk konkurrens.
Problemet finns kvar. Storskaligt utnyttjande av solenergi är olönsamt under nuvarande ekonomiska system. Det blir högre profit om man flyttar produktionen till de länder som har den smutsigaste energin. Därför byggdes kolkraften ut dubbelt så mycket mellan 2010 och 2012 som under hela 1900-talet.
U
nder rubriken ”Innan det är för sent” presenterade Jon Weman Andreas Malms bok Fossil Capital i SDS 30/3.
För ungefär tio år sedan föreläste Andreas Malm, då ung student, på Smålands nation. Lokalen var fullsatt. Särskilt dramatisk var beskrivningen av hur de smältande tundrorna frigjorde väldiga kvantiteter växthusgas och slutsatsen att vi närmade oss the point of no return.
Andras Malm har fortsatt sina klimatstudier. Hans nya bok är en frukt av den forskning som bedrivs på Lunds universitet av en grupp runt professorn i humanekologi Alf Hornborg.
De perspektiv som utgör ramen för forskningen kan man ta del av i Hornborgs Myten om maskinen som kom ut på Daidalos förlag 2010.
Historisk forskning och historiska fakta är viktiga underlag för Alf Hornborgs och Andreas Malms slutsatser – liksom för Thomas Piketty när han skrev Kapitalet.
Problemet finns kvar. Storskaligt utnyttjande av solenergi är olönsamt under nuvarande ekonomiska system. Det blir högre profit om man flyttar produktionen till de länder som har den smutsigaste energin. Därför byggdes kolkraften ut dubbelt så mycket mellan 2010 och 2012 som under hela 1900-talet.
U
nder rubriken ”Innan det är för sent” presenterade Jon Weman Andreas Malms bok Fossil Capital i SDS 30/3. För ungefär tio år sedan föreläste Andreas Malm, då ung student, på Smålands nation. Lokalen var fullsatt. Särskilt dramatisk var beskrivningen av hur de smältande tundrorna frigjorde väldiga kvantiteter växthusgas och slutsatsen att vi närmade oss the point of no return.
Andras Malm har fortsatt sina klimatstudier. Hans nya bok är en frukt av den forskning som bedrivs på Lunds universitet av en grupp runt professorn i humanekologi Alf Hornborg.
De perspektiv som utgör ramen för forskningen kan man ta del av i Hornborgs Myten om maskinen som kom ut på Daidalos förlag 2010.
Historisk forskning och historiska fakta är viktiga underlag för Alf Hornborgs och Andreas Malms slutsatser – liksom för Thomas Piketty när han skrev Kapitalet.
Klart Svaneskolan måste vara kvar! av Hanna Gunnarsson
Det händer alltid mycket i Lunds kommunpolitik.
Den här veckan är Svaneskolans framtid en av de största och viktigaste
frågorna. Jag har varit på två möten om skolan och användningen av
marken som den ligger på senaste dagarna, och det är uppenbart att det
vore en dålig lösning för Lund att flytta Svaneskolan och dess elever.
Svaneskolan måste därför vara kvar där den är, och få utvecklas på det
sätt som är bäst för just Svane.
Bakgrunden till att det nu pågår diskussioner om Svaneskolan är att Lund har bestämt sig för att bygga en femte gymnasieskola. Det är ett dåligt beslut, Lund behöver inte en femte gymnasieskola för flera hundra miljoner. (Vänsterpartiets åsikter om den femte gymnasieskolan finns att läsa här). Det finns (just nu) fyra möjliga platser att bygga en ny gymnasieskola på och Svaneskolans tomt har, iallafall fram till början av denna vecka, pekats ut som bäst. Men att bygga nytt där kräver att Svaneskolans 357 högstadieelever flyttas någon annanstans. Diskussionerna under den här veckan har visats att detta vore väldigt svårt, och dumt.
Fram till år 2020 kommer antalet grundskoleelever i Lunds stad (de skolor som drivs av barn- och skolnämnd Lund stad) öka med 1100 elever. Det kräver flera nya skolor och att de skolor vi redan har byggs ut. Många nya skolor finns därför på planeringsstadiet. Men det är inte helt lätt att bygga nya skolor. De måste byggas på rätt ställen, så att tillräckligt många elever får en lagom lång skolväg, och vara tillräckligt stora (för små skolor har svårt att erbjuda attraktiva lärartjänster och anställa lärare med rätt behörigheter).
Om Svaneskolan tas bort och istället blir gymnasieskola får Lunds kommun svårt att hitta grundskoleplatser för alla elever i Lund stad, eftersom ytterligare 357 då måste ha en ny skolplats. Mer mark måste hittas för att bygga en skola till och helst ska det byggas riktigt snabbt. Sannolikheten att detta går är liten, och vi riskerar att behöva göra klasserna större på befintliga skolor för att få plats med alla elever. Det känns dessutom otroligt dumt att flytta elever från en skola som fungerar, utan att det finns någon riktig anledning.
Grundskoleelevernas behov av bra skolmiljöer måste gå före byggandet av en ny gymnasieskola. För mig är det orimligt att lägga ner och flytta en fungerande grundskola för att bygga en gymnasieskola som Lunds kommun inte behöver. Istället måste Svaneskolan få utvecklas på det sätt som är bäst för just Svane.
Bakgrunden till att det nu pågår diskussioner om Svaneskolan är att Lund har bestämt sig för att bygga en femte gymnasieskola. Det är ett dåligt beslut, Lund behöver inte en femte gymnasieskola för flera hundra miljoner. (Vänsterpartiets åsikter om den femte gymnasieskolan finns att läsa här). Det finns (just nu) fyra möjliga platser att bygga en ny gymnasieskola på och Svaneskolans tomt har, iallafall fram till början av denna vecka, pekats ut som bäst. Men att bygga nytt där kräver att Svaneskolans 357 högstadieelever flyttas någon annanstans. Diskussionerna under den här veckan har visats att detta vore väldigt svårt, och dumt.
Fram till år 2020 kommer antalet grundskoleelever i Lunds stad (de skolor som drivs av barn- och skolnämnd Lund stad) öka med 1100 elever. Det kräver flera nya skolor och att de skolor vi redan har byggs ut. Många nya skolor finns därför på planeringsstadiet. Men det är inte helt lätt att bygga nya skolor. De måste byggas på rätt ställen, så att tillräckligt många elever får en lagom lång skolväg, och vara tillräckligt stora (för små skolor har svårt att erbjuda attraktiva lärartjänster och anställa lärare med rätt behörigheter).
Om Svaneskolan tas bort och istället blir gymnasieskola får Lunds kommun svårt att hitta grundskoleplatser för alla elever i Lund stad, eftersom ytterligare 357 då måste ha en ny skolplats. Mer mark måste hittas för att bygga en skola till och helst ska det byggas riktigt snabbt. Sannolikheten att detta går är liten, och vi riskerar att behöva göra klasserna större på befintliga skolor för att få plats med alla elever. Det känns dessutom otroligt dumt att flytta elever från en skola som fungerar, utan att det finns någon riktig anledning.
Grundskoleelevernas behov av bra skolmiljöer måste gå före byggandet av en ny gymnasieskola. För mig är det orimligt att lägga ner och flytta en fungerande grundskola för att bygga en gymnasieskola som Lunds kommun inte behöver. Istället måste Svaneskolan få utvecklas på det sätt som är bäst för just Svane.
Hur kan Wigforss och Palmes parti göra det här?
av Lucifer
I slutet av april ska riksdagen behandla regeringens förslag om att 
Sverige
ska ingå ett avtal om hur vi ska kunna fungera som militär bas för
Nato: lagra militär materiel, bereda plats för truppstyrkor etc. Det
handlar om amerikanska flygstyrkor som ska kunna baseras på Gotland och
på svenska fastlandet. De ska inte komma hit med en gång utan först
när Sverige välkomnar dem. (Och med sossarnas nuvarande stil och
vänsterns fortsatta politiska depression har vi ju snart en borgerlig
regering som kan kalla in Nato lätt som en plätt.) Det betyder att
Sverige i och med undertecknandet gör sitt kraftigaste avståndstagande
från den 200-åriga alliansfria politiken någonsin – det här slår t.o.m.
de många tillmötesgåendena mot Tyskland under andra världskriget fram
till 1943. Det är en skam och en förödmjukelse att den svenska
socialdemokratin tar ledningen i denna operation och det är för mig en
gåta hur det parti som haft ledare som Östen Undén, Ernst Wigforss, och
Olof Palme kan göra detta utan att tveka.
Smögs igenom av Bildt
Alliansfri politik är inte alltid så snövit och rätlinjig, kompromisser kan ibland vara nödvändiga. Samlingsregeringen med Per-Albin under andra världskriget var utsatt för en del hårda påtryckningar och man förstår varför den gav med sig, om än lite för lätt ibland. Men det här är något annat: den avgående borgerliga regeringen smög in ett första undertecknande av värdlandsavtalet ett par veckor innan den tvingades bort av valresultatet 2014. Det finns förvisso sedan något år en hård, till kampanj gränsande rysshets i Sverige och delar av Västeuropa, men det står inget krig för dörren. När regeringen går in för att trots en opinion i de egna leden nu skriva under värdlandsavtalet och därmed göra det bindande, är det ett medvetet och övertänkt val.
Kommer det att bli någon omfattande politisk diskussion inför beslutet? Tja, jag är pessimist. Några gamla miljöpartister har mopsats sig lite och krävt att kärnvapen inte får lagras på svensk mark. Det är verkligen det minsta man kan begära och det tillgodosågs snabbt. Och därmed tycks Mp vara redo att solidariskt ställa upp med S för avtalet. Något annat skulle inneburit regeringskris och det anser inte Mp det vara värt. Så där finns inget att hoppas på. V kommer att rösta nej, men är som vanligt isolerat.
Putins ränker i Syrien och Sverige
Ingen har väl blivit förvånad över att Sydsvenskan, monopoltidningen i vår region, nu rycker ut för att tala för avtalet. Vår gamla vän, den politiske kolumnisten Per T. Ohlson, sedan gammalt Natovän och påhejare av USA:s
Sverige
ska ingå ett avtal om hur vi ska kunna fungera som militär bas för
Nato: lagra militär materiel, bereda plats för truppstyrkor etc. Det
handlar om amerikanska flygstyrkor som ska kunna baseras på Gotland och
på svenska fastlandet. De ska inte komma hit med en gång utan först
när Sverige välkomnar dem. (Och med sossarnas nuvarande stil och
vänsterns fortsatta politiska depression har vi ju snart en borgerlig
regering som kan kalla in Nato lätt som en plätt.) Det betyder att
Sverige i och med undertecknandet gör sitt kraftigaste avståndstagande
från den 200-åriga alliansfria politiken någonsin – det här slår t.o.m.
de många tillmötesgåendena mot Tyskland under andra världskriget fram
till 1943. Det är en skam och en förödmjukelse att den svenska
socialdemokratin tar ledningen i denna operation och det är för mig en
gåta hur det parti som haft ledare som Östen Undén, Ernst Wigforss, och
Olof Palme kan göra detta utan att tveka. Smögs igenom av Bildt
Alliansfri politik är inte alltid så snövit och rätlinjig, kompromisser kan ibland vara nödvändiga. Samlingsregeringen med Per-Albin under andra världskriget var utsatt för en del hårda påtryckningar och man förstår varför den gav med sig, om än lite för lätt ibland. Men det här är något annat: den avgående borgerliga regeringen smög in ett första undertecknande av värdlandsavtalet ett par veckor innan den tvingades bort av valresultatet 2014. Det finns förvisso sedan något år en hård, till kampanj gränsande rysshets i Sverige och delar av Västeuropa, men det står inget krig för dörren. När regeringen går in för att trots en opinion i de egna leden nu skriva under värdlandsavtalet och därmed göra det bindande, är det ett medvetet och övertänkt val.
Kommer det att bli någon omfattande politisk diskussion inför beslutet? Tja, jag är pessimist. Några gamla miljöpartister har mopsats sig lite och krävt att kärnvapen inte får lagras på svensk mark. Det är verkligen det minsta man kan begära och det tillgodosågs snabbt. Och därmed tycks Mp vara redo att solidariskt ställa upp med S för avtalet. Något annat skulle inneburit regeringskris och det anser inte Mp det vara värt. Så där finns inget att hoppas på. V kommer att rösta nej, men är som vanligt isolerat.
Putins ränker i Syrien och Sverige
Ingen har väl blivit förvånad över att Sydsvenskan, monopoltidningen i vår region, nu rycker ut för att tala för avtalet. Vår gamla vän, den politiske kolumnisten Per T. Ohlson, sedan gammalt Natovän och påhejare av USA:s
alla krig i Mellanöstern ryckte ut i söndags. Han
fortsätter nu sin osjälviska kamp mot, ja ni vet. Folkets majoritet som
läser Sydsvenskan och samtycker är det ingen risk med. ”Fast en liten,
hård kärna är mottaglig för rysk desinformation. Från den kärnan kan
lögner sprida sig som ringar på vattnet och påverka etablerade
nyhetsförmedlare och poltitiska beslutsfattare.” Visst, vi är inte
många, men just därför särskilt farliga om vi underskattas. Därför är
det viktigt att läsa lusen av oss. På ett lite oklart sätt kan detta
kopplas samman med konflikten kring IS och Syrien. ”Särskilt Ryssland,
styrt av president Vladimir Putins paranoida gangsterregim satsar på
krypande asymmetrisk aggression för att återta strategiska positioner
som gick förlorade när Sovjetimperiet kollapsade och för att så split
och osäkerhet i västvärlden.” OK, kanske lite konstig meningsbyggnad,
men andemeningen är ju klar.
Ja Ryssland är för jävligt. Först ställer de upp för en laglig regim i Ukraina i stället för att satsa på nya västliga krafter, sen blandar de sig i Syrien, som de haft vänskapliga kontakter med i femtio år och stöttar den lagliga regimen där i stället för att frakta in vapen till alla oppositionsgrupper som USA, England och Frankrike gjort. Och inte ville de ställa upp i Libyen när ytterligare en demokrati skulle skapas.
Det svenska problemet
Vad är då problemet här i Sverige? Jo: ”Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda.
Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis”.
Se där, så fick också sossarna en släng av sleven. Vad gäller vänsterpartisterna är det så man oroar sig . Är vi nu halvreformerade – jag som trodde vi var evigt fördömda? Ordvalet med ”pionjärhalsduken” och ”arbetarparadis” är väl precis det som går hem i kärnan inom Ohlssons läsekrets, vilket väl närmast är befolkningen på Näset?
Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till det aktuella ämnet inom några veckor och låt oss hoppas att Ohlsson då har hetsat upp sig ännu mer.
Ja Ryssland är för jävligt. Först ställer de upp för en laglig regim i Ukraina i stället för att satsa på nya västliga krafter, sen blandar de sig i Syrien, som de haft vänskapliga kontakter med i femtio år och stöttar den lagliga regimen där i stället för att frakta in vapen till alla oppositionsgrupper som USA, England och Frankrike gjort. Och inte ville de ställa upp i Libyen när ytterligare en demokrati skulle skapas.
Det svenska problemet
Vad är då problemet här i Sverige? Jo: ”Problemet är att det mest högljudda Natomotståndet – som inte bara riktar sig mot ett framtida medlemskap, utan också mot det nuvarande samarbetet – drivs av personer med inlärda böjelser för rysk propaganda.
Här dväljs figurer som den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter, diverse skönandar utan en susning, halvreformerade kommunister från Vänsterpartiet, bukettviftande dagdrömmare från Miljöpartiet, ultranationalister från Sverigedemokraterna samt en och annan revolutionsromantisk socialdemokrat som vägrar lossa på pionjärhalsduken från ungdomsårens pilgrimsresor till olika arbetarparadis”.
Se där, så fick också sossarna en släng av sleven. Vad gäller vänsterpartisterna är det så man oroar sig . Är vi nu halvreformerade – jag som trodde vi var evigt fördömda? Ordvalet med ”pionjärhalsduken” och ”arbetarparadis” är väl precis det som går hem i kärnan inom Ohlssons läsekrets, vilket väl närmast är befolkningen på Näset?
Jag tror säkert att vi får anledning att återkomma till det aktuella ämnet inom några veckor och låt oss hoppas att Ohlsson då har hetsat upp sig ännu mer.
Åter om exploateringen av Vipeholmsparken
av Ulf Nymark
Planeringen för att bygga 550 bostadsrätter i
det som återstår av Vipeholmsparken fortskrider. Detaljplanen är nu
inne i den s k antagandefasen, dvs. att planen nu är på väg till
fullmäktige för beslut. Den kommer troligen upp för behandling i
fullmäktige i april eller maj. Förutom att 24 nya hus ska byggas i
parken ska också en genomfartsgata för 2000 bilar per dag byggas.
Fortfarande är Miljöpartiet det enda parti som är kritiskt till att
grönområdet tas i anspråk för en så kraftig utbyggnad. Protesterna från
boende i närområdet har varit omfattande.
Kommunens Grönstruktur och naturvårdsprogram
Bakgrunden till MP:s ställningstagande sammanfattas i kommunens Grönstruktur- och naturvårdsprogram. Där heter det om Vipeholmsområdet:
”Vipeholm byggdes i början av 1900-talet och var avsedd som regemente med kaserner men efter krigsslutet 1918 avbröts bygget. Det fullföljdes först på 1930-talet, men då som en vårdanstalt för förståndshandikappade. Vipeholm är en kulturhistoriskt intressant anläggning framförallt i de västra delarna där den äldre bebyggelsen, gårdsrummen och den anlagda parkdelen finns bevarad. Det är av betydelse att denna miljö bevaras och är tillgänglig för allmänheten.
Vipeholms parkanläggning är värdefullt inslag med stora trädindivider och fina trädridåer.”Kommunens Grönstruktur och naturvårdsprogram
Bakgrunden till MP:s ställningstagande sammanfattas i kommunens Grönstruktur- och naturvårdsprogram. Där heter det om Vipeholmsområdet:
”Vipeholm byggdes i början av 1900-talet och var avsedd som regemente med kaserner men efter krigsslutet 1918 avbröts bygget. Det fullföljdes först på 1930-talet, men då som en vårdanstalt för förståndshandikappade. Vipeholm är en kulturhistoriskt intressant anläggning framförallt i de västra delarna där den äldre bebyggelsen, gårdsrummen och den anlagda parkdelen finns bevarad. Det är av betydelse att denna miljö bevaras och är tillgänglig för allmänheten.
Vipeholm 1960-talet
I samband med att majoriteten i Byggnadsnämnden, vilket var samtliga partier utom MP, beslutade att godkänna planen och skicka den till kommunfullmäktige för antagande, reserverade sig MP mot beslutet. I sin reservation skriver MP:
”Miljöpartiet ställer sig positivt till en försiktig utbyggnad i Vipeholmsparken, företrädesvis på redan hårdgjorda ytor. Lunds kommun behöver förtäta för att åstadkomma nya bostäder utan att exploatera åkermark. Men Lundaborna behöver också gröna parker och bostadsområden förskonade från genomfartstrafik. Slutförslaget är bättre än det ursprungliga förslaget men innebär att karaktären av park- och grönområde i princip försvinner. Grönstruktur- och naturvårdsprogrammet för Lunds kommun slår fast att miljön i området ska bevaras och hållas tillgänglig för allmänheten. I programmet framhålls att parkanläggningen utgör ett värdefullt inslag med stora träd och trädridåer, och att området har stor betydelse för rekreation och grönstruktur.
Lika mycket bilar som på Klostergatan
Slutförslaget innebär att området öppnas upp för motortrafik i genomfart med minst 2000 bilar per dygn. Det som tidigare varit ett lugnt område för rekreation får nu en gata med lika stort bilflöde som det är till exempel på Klostergatan (väster om Kyrkogatan) i stadskärnan. Planförslaget har fortfarande en tydlig inriktning på att prioritera biltrafik i förhållande till kollektivtrafik. Vi anser att planen bör omarbetas så antalet p-platser minskar i förhållande till parkeringsnormen. Bilparkering bör i första hand samlas i p-huset.
Separera gång- från cykeltrafk
Lunds kommuns strategi för gångtrafik och för cykeltrafik innebär att gångtrafik tydligt ska separeras från all fordonstrafik, det vill säga att fotgängare och cyklister också skiljs åt. Slutförslaget innebär blandad trafik till exempel längs genomfartsgatan vilket alltså inte följer kommunens beslutade strategi.
Miljöpartiet anser att detaljplanen bör anpassas så att genomfartstrafik undviks, parkeringsnormen minskar och parkering koncentreras till p-hus samt att planerad bebyggelse närmast grönstråket längs Hardebergaspåret anpassas ytterligare så att den värdefulla park- och kulturmiljön inte går om intet.
Det är sorgligt att Grönstruktur- och naturvårds-programmets skrivningar om vikten av denna miljö bevaras väger så lätt gentemot mäktige byggherrars önskemål.
V-möte om järnvägspolitik av Hanna Gunnarsson
21 mars fick Vänsterpartiet i Lund besök av riksdagsledamoten Emma
Wallrup, riksdagens trafikutskott, för att diskutera järnvägspolitiken i
allmänhet och höghastighetstågen i synnerhet.
Sverigeförhandlingarna
Förhandlingarna inom Sverigeförhandlingarna, vars syfte är att koppla ihop infrastruktur, främst järnväg men även vägsatsningar, med bostadsbyggande har precis börjat. De kommuner som får ta del av infrastruktursatsningar ska presentera ett ökat bostadsbyggande som motsatsning. Sverigeförhandlingarna lanserades av de borgerliga regeringen (under ett annat namn) och har tagits över av S-Mp-regeringen, som nu har inlett förhandlingar med kommunerna. Sträckningen för höghastighetståg i södra Sverige, som är en av förhandlingspaketet, planeras vara Jönköping - Värnamo - Hässleholm - Lund - Malmö. I Lund ska den nuvarande stationen användas för att även kunna trafikeras av höghastighetståg. Samtidigt som Lund får ta del av ytterligare finansiering för spåvägen.
Till grund för Vänsterpartiets ställningstagande till investeringarna inom Sverigeförhandlingarna ligger ett nyligen antaget program för tågtrafiken, som bland annat Vilmer Andersen från Malmö och regionpolitiker för V, har varit med och tagit fram. I detta program finns ett positivt ställningstagande till höghastighetståg, men såklart också många andra krav på förbättringar. På Vänsterpartiets kongress i maj kommer ett annat relevant program att antas: Det ekologiskt-ekonomiskt programmet, där ekologi och ekonomi kopplas ihop och infrastrukturens roll som grund för samhällsutveckling diskuteras.
Många perspektiv
De stora planerade infrastruktursatsningar kan ses ur flera olika perspektiv. Miljöperspektivet och det hållbara resandet är självklart ett. Sverigeförhandlingarnas företrädare har uttryckt en målsättning att på allvar konkurrera med inrikesflyget i södra Sverige. Men för att nå klimatmålen räcker det inte med höghastighetståg mellan några städer, fler stora regionala satsningar på tågtrafik är en viktig förutsättning. Ett annat perspektiv är relationen mellan städerna och landsbygden, och mellan stora och mindre orter. Vänsterpartiet måste noga balansera de regionala järnvägssatsningar mot stadscentrerade höghastighetståg. De regionala tågen är en förutsättning för miljövänlig pendling mellan mindre orter och större städer, vilket inte minst är viktigt i Skåne. Storstadscentreringen måste motverkas så att infrastruktursatsningarna kommer så många som möjligt till nytta och kan lägga grunden för utveckling på mindre orter och landsbygd. De flesta och största satsningarna inom Sverigeförhandlingarna finns dessutom i södra Sverige. Norrbotniabanan norr om Umeå lyser med sin frånvaro (även om det sägs att regeringen har något på gång för denna).
I diskussionen på Vänsterpartiet Lunds möte med riksdagsledamoten Emma Wallrup lyftes framförallt upprustningen av det befintliga järnvägen, att underhållet ska ske i egen regi och betydelsen av pålitlighet i järnvägstrafiken. Även nattågen till Europa diskuterades, där stora försämringar har skett de senaste åren. Till syvende och sist är ju den stora frågan om hur vi bygger ett mer hållbart och rättvist samhälle och vilka grupper som gynnas av olika möjliga infrastruktursatsningar. Inom vänsterpartiets riksdagsgrupp pågår diskussionerna och partiet avvaktar remissvar från kommuner och regioner inför ställningstagandet.
Vänsterpartiets strategi- och visionsprogram för tågtrafiken finns här:
Mer information om Sverigeförhandlingarna
Sverigeförhandlingarna
Förhandlingarna inom Sverigeförhandlingarna, vars syfte är att koppla ihop infrastruktur, främst järnväg men även vägsatsningar, med bostadsbyggande har precis börjat. De kommuner som får ta del av infrastruktursatsningar ska presentera ett ökat bostadsbyggande som motsatsning. Sverigeförhandlingarna lanserades av de borgerliga regeringen (under ett annat namn) och har tagits över av S-Mp-regeringen, som nu har inlett förhandlingar med kommunerna. Sträckningen för höghastighetståg i södra Sverige, som är en av förhandlingspaketet, planeras vara Jönköping - Värnamo - Hässleholm - Lund - Malmö. I Lund ska den nuvarande stationen användas för att även kunna trafikeras av höghastighetståg. Samtidigt som Lund får ta del av ytterligare finansiering för spåvägen.
Till grund för Vänsterpartiets ställningstagande till investeringarna inom Sverigeförhandlingarna ligger ett nyligen antaget program för tågtrafiken, som bland annat Vilmer Andersen från Malmö och regionpolitiker för V, har varit med och tagit fram. I detta program finns ett positivt ställningstagande till höghastighetståg, men såklart också många andra krav på förbättringar. På Vänsterpartiets kongress i maj kommer ett annat relevant program att antas: Det ekologiskt-ekonomiskt programmet, där ekologi och ekonomi kopplas ihop och infrastrukturens roll som grund för samhällsutveckling diskuteras.
Många perspektiv
De stora planerade infrastruktursatsningar kan ses ur flera olika perspektiv. Miljöperspektivet och det hållbara resandet är självklart ett. Sverigeförhandlingarnas företrädare har uttryckt en målsättning att på allvar konkurrera med inrikesflyget i södra Sverige. Men för att nå klimatmålen räcker det inte med höghastighetståg mellan några städer, fler stora regionala satsningar på tågtrafik är en viktig förutsättning. Ett annat perspektiv är relationen mellan städerna och landsbygden, och mellan stora och mindre orter. Vänsterpartiet måste noga balansera de regionala järnvägssatsningar mot stadscentrerade höghastighetståg. De regionala tågen är en förutsättning för miljövänlig pendling mellan mindre orter och större städer, vilket inte minst är viktigt i Skåne. Storstadscentreringen måste motverkas så att infrastruktursatsningarna kommer så många som möjligt till nytta och kan lägga grunden för utveckling på mindre orter och landsbygd. De flesta och största satsningarna inom Sverigeförhandlingarna finns dessutom i södra Sverige. Norrbotniabanan norr om Umeå lyser med sin frånvaro (även om det sägs att regeringen har något på gång för denna).
I diskussionen på Vänsterpartiet Lunds möte med riksdagsledamoten Emma Wallrup lyftes framförallt upprustningen av det befintliga järnvägen, att underhållet ska ske i egen regi och betydelsen av pålitlighet i järnvägstrafiken. Även nattågen till Europa diskuterades, där stora försämringar har skett de senaste åren. Till syvende och sist är ju den stora frågan om hur vi bygger ett mer hållbart och rättvist samhälle och vilka grupper som gynnas av olika möjliga infrastruktursatsningar. Inom vänsterpartiets riksdagsgrupp pågår diskussionerna och partiet avvaktar remissvar från kommuner och regioner inför ställningstagandet.
Vänsterpartiets strategi- och visionsprogram för tågtrafiken finns här:
Mer information om Sverigeförhandlingarna
Per T Ohlsson vid sin dator förra veckan
av Gunnar Stensson
Sverige ska in i Nato! Det har jag alltid tyckt. Jag skriver det igen. Men hur ska jag få nån att läsa det?
Putin då? Hur få in honom? Ockupationen av Krim och Ukraina förstås. Fast det är gammal skåpmat.
Det var ju förfalskat, där brevet som Peter Hultqvist påstods ha skrivit om att skicka svenska vapen till Ukraina. Förfalskningen spårades till en rysk källa. Typisk asymmetrisk krigföring.
Men är det inte lite futtigt jämfört med Bryssel? Jag skriver det ändå!
Och visst var det en överbelastningsattack mot svenska medier förra lördan? Jo. Den kopplar jag till en liknande händelse i Estland 2007. Nio år sen. Estland är ju för resten ett Nato-land. Ett föregångsland! Det är helt klart att Putin håller på med asymmetrisk krigföring. Mot Nato. Och USA. Och Sverige.
Så måste jag kasta lite skit på de jävla kommunisterna och den där svikaren Sven Hirdman som jämt säger emot mig. Han var ambassadör i Moskva. Nog sagt. Det kommer dom gilla både på Avpixlat och i Vellinge.
Och en smocka i käften på Putin. ”Putins paranoida gangsterregim”. Det låter bra.
Jag måste bara kolla vad det står på nätet om ”asymmetric warfare”. Där har vi det.
HELVETE!!
Här står om det amerikanska frihetskriget och om den franska motståndsrörelsens kamp mot nazistisk ockupation och om Nelson Mandela och om befrielserörelserna i Angola och Mocambique och om jävla FNL och om sandinisterna och... och om David och Goliat!
Ska jag behöva skriva om alltihop?
Nej, vänta. Det finns andra artiklar. Om tvillingtornen, om Irak och - ser man på – om IS. Jag får nog ihop nån satansvers om asymmetrisk krigföring. Det gäller att ha makten över orden. Så här: ”Det kallas asymmetrisk krigföring, aggression i gråzonen mellan krig och fred i syfte att uppnå politiska och territoriella mål genom att sprida skräck och förvirring. I begreppet ryms allt från terrorhandlingar och attacker mot digital infrastruktur till mer eller mindre dolda militärinsatser.”
Det där sätter jag i början av artikeln. Rubriken? Det nya kriget. Ja, ja. Jag vet att det har förts asymmetriska krig i hundratals år. Men det vet inte läsarna.
Sen måste jag få till en slutkläm. Så här: ”Putin har i själva verket samma mål som IS: att försvaga den europeiska demokratins motståndskraft. Det är bara de asymmetriska medlen som skiljer dem åt: lögnen och bombvästen.”
Snyggt! Det kommer liberalerna att gilla! Där fick jag med både Peter Hultqvists falska brev och massakern i Bryssel. Nu ska Sydsvenskan få den söndagssida de väntar på.
Men vad fan ska jag hitta på nästa vecka? Nåt om svenskt Nato-medlemskap igen? Det verkar som om Trump tröttnat på Nato.
Kampen mot högerextremismen – indoktrineringen och dess motkrafter av Staffan Lindberg
Var tid har sin politiska historia
och dynamik. Jag är i Indien när detta skrivs och vill anknyta till
förra veckans artikel ”När högern tar makten”.
Vi börjar i slutet av 1970-talet. Politiskt var landet stabilt med mitten-vänsterregeringar som turades om vid makten. Högern, framförallt representerat av det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) framstod som svagt och nere för räkning. Det hade den varit sedan en av deras anhängare mördade Mahatma Gandhi 1948.
I ett förtvivlat försök att komma in på banan vände man sig till de högre kasterna och lockade med en politik som skulle göra slut på kvoteringen till högre utbildning och statliga arbeten för låg- och mellankaster. Det blev i stort sett en flopp trots Brahmin-studenter som brände sig till döds i agitationen.
Då plockade man fram det ’etniska kortet’. Muslimerna framanades åter som huvudfiende. Detta gav utdelning direkt och det gamla högerpartiet BJP började växa till sig och framstå som en viktig utmanare. 1998 - 2004 kunde de regera i en koalition.
Ekonomin gick allt bättre med dubbel hinduisk tillväxttakt på 7 %. Det gamla Kongresspartiet lyckades dock komma tillbaka med friska förslag till reformer och sociala program, men föll snart tillbaka i korruptionskulturen från förr. När BJP till sist vann valet 2014 kändes det som nådastöten för Kongress.
Indien seglar nu på sin ekonomiska framgång. Succé föder succé säger man. Men efter två år vid makten är det tydligt att Indien åter gått in i en ödesdiger social och politisk kris.
Konflikten med muslimerna, som jag skrev om i min förra artikel är en kris, men nu handlar det också om lågintensiva kastkrig. När daliterna, de före detta kastlösa, kräver sin rätt i lokalpolitiken slår de högkastiga tillbaka med våld och mord. Kärleksäktenskap mellan högre kaster och daliter straffas med döden – antalet sådana hedersmord har ökat påtaglit.
BJPs försöker nu också bli kulturellt dominerande genom att ta över universiteten. En stark början är händelserna på Jawaharlal Nehru Universitetet i New Delhi.
Där har den nu högerstyrda lednigen förklarat de radikala studenterna krig genom att beordra polisen att arrestera ledarna för en studentdemonstration den 9 februari i år. I demonstrationen krävdes att Indien skulle vara ett land med utveckling för alla, speciellt de fattiga och att daliterna skulle få sina rättigheter garanterade.
Den 9 februari var årsdagen för avrättningen av en misstänkt terrorist 2013 vid namn Afzar Guru, som dömts för inblandning i ett attentat mot det indiska parlamentet 2001. Årsdagen började firas för att protestera mot dödsstraff och för politiska fångars rätt till ett ordentligt försvar. Studenterna krävde nu en ny postum rättgång med ett ordentligt försvar för den åtalade, ett försvar som han inte fått tidigare. Samtidigt krävde man frihet och demokrati. Högerstudenter spred då ett rykte om det handlade om anti-indiska krav och anklagade de radikala studenterna för landsförräderi.
Vi börjar i slutet av 1970-talet. Politiskt var landet stabilt med mitten-vänsterregeringar som turades om vid makten. Högern, framförallt representerat av det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) framstod som svagt och nere för räkning. Det hade den varit sedan en av deras anhängare mördade Mahatma Gandhi 1948.
I ett förtvivlat försök att komma in på banan vände man sig till de högre kasterna och lockade med en politik som skulle göra slut på kvoteringen till högre utbildning och statliga arbeten för låg- och mellankaster. Det blev i stort sett en flopp trots Brahmin-studenter som brände sig till döds i agitationen.
Då plockade man fram det ’etniska kortet’. Muslimerna framanades åter som huvudfiende. Detta gav utdelning direkt och det gamla högerpartiet BJP började växa till sig och framstå som en viktig utmanare. 1998 - 2004 kunde de regera i en koalition.
Ekonomin gick allt bättre med dubbel hinduisk tillväxttakt på 7 %. Det gamla Kongresspartiet lyckades dock komma tillbaka med friska förslag till reformer och sociala program, men föll snart tillbaka i korruptionskulturen från förr. När BJP till sist vann valet 2014 kändes det som nådastöten för Kongress.
Indien seglar nu på sin ekonomiska framgång. Succé föder succé säger man. Men efter två år vid makten är det tydligt att Indien åter gått in i en ödesdiger social och politisk kris.
Konflikten med muslimerna, som jag skrev om i min förra artikel är en kris, men nu handlar det också om lågintensiva kastkrig. När daliterna, de före detta kastlösa, kräver sin rätt i lokalpolitiken slår de högkastiga tillbaka med våld och mord. Kärleksäktenskap mellan högre kaster och daliter straffas med döden – antalet sådana hedersmord har ökat påtaglit.
BJPs försöker nu också bli kulturellt dominerande genom att ta över universiteten. En stark början är händelserna på Jawaharlal Nehru Universitetet i New Delhi.
Där har den nu högerstyrda lednigen förklarat de radikala studenterna krig genom att beordra polisen att arrestera ledarna för en studentdemonstration den 9 februari i år. I demonstrationen krävdes att Indien skulle vara ett land med utveckling för alla, speciellt de fattiga och att daliterna skulle få sina rättigheter garanterade.
Den 9 februari var årsdagen för avrättningen av en misstänkt terrorist 2013 vid namn Afzar Guru, som dömts för inblandning i ett attentat mot det indiska parlamentet 2001. Årsdagen började firas för att protestera mot dödsstraff och för politiska fångars rätt till ett ordentligt försvar. Studenterna krävde nu en ny postum rättgång med ett ordentligt försvar för den åtalade, ett försvar som han inte fått tidigare. Samtidigt krävde man frihet och demokrati. Högerstudenter spred då ett rykte om det handlade om anti-indiska krav och anklagade de radikala studenterna för landsförräderi.
En hel värld av akademiker i Indien och utomlands har engagerat sig i dessa studenters sak. De arresterade studenterna har nu släppts mot borgen men åtalet står kvar och rättegång ska hållas.
Man kan dock undra om detta sätt att göra motstånd mot hinduiseringen av universiteten och kulturinstitutionerna är en riktig och framgångsrik strategi. Kanske ska man inte svara på de provokationer som man utsätts för.
Afzal Gurus inblandning i det dödliga attentatet mot Parlamentet 2001verkar inte vara övertygande bevisat. Att han straffades med hängning är en sak, men att han också skulle få gå fri är dock en annan sak. Studentledarna har inte hyllat honom som martyr! Det är en anklagelse utan grund.
Martyren i detta sammanhang heter Rohith Vermula, en dalitstudent vid Hyderabad Central University, som anklagades av hindunationalisterna för att ha fuskat om sin kast-bakgrund och därför relegerades av universitetets nyinsatte hindunationalistiske rektor. Det slutade med att Vermula begick självmord. Han har nu blivit en symbol för kampen mot hindunationalismen.
Jag hör mig för i olika kretsar. ’Folk på gatan’ håller på staten och BJP! De vill ta i med hårdhandskar mot studenterna.
Det här är en alltför akademisk kamp för att vinna bredare gehör. Det hela kommer troligen att rinna ut i sanden medan rättvisan går sin sakta lunk, vilket är kutym i Indien, dvs. när dom faller är saken redan bortglömd.
Många med mig tror att den indiska vänsterns strategi över åren varit alltför snävt inriktad på frågor som inte förmått samla bredare allianser av folk. Ta den fackliga kampen där enbart ca 10 procent av löntagarna är fast anställda och organiserade i fackförbund. Fackliga framgångar gynnar då bara de redan välbeställda, och appellerar inte till en bredare allmänhet.
Det behövs idag en bredare analys av huvudmotsättningarna i det indiska samhället – de lågkastigas, muslimernas och andra minoriteters situation i allians med olika mellanskikt som inte tillhör den alltmer priviligierade medelklassen i landet. Det handlar om 80 procent av befolkningen. Denna analys måste kopplas till miljöproblemen som drabbar de fattiga mest. Ett slags grön socialdemokrati efterlyses!
Detta skrivs medan vi är på väg att fira Holi i Santiniketan, Västbengalen. Holi är en fest över det godas seger över det onda liksom Påsken är hos oss. Man kan bara hoppas att denna upphöjda livskänsla kan översättas i den rätta analysen, de rätta vapnen och en framgångsrik kamp.
66 år i skolan 11. 1955-57 av Den gamle
En vecka efter att ha muckat som underofficer på I 11 var det dags för mig att sticka till Lund. Vad hade jag där att göra?
Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.
Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige. De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.
Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
Sista åren i gymnasiet hade jag en vän som hette Johan Arvidsson. Vi hade mycket gemensamt. Jag läste många böcker. Han läste fler. Jag lånade tre åt gången på biblioteket. Han lånade tio. Jag läste i hopp om att få veta något om människorna och världen. Han var teoretiskt och filosofiskt bevandrad
Första gången jag tittade in i hans inackorderingsrum på Södra Järnvägsgatan i Växjö satt han med en blyertspenna och studerade T S Eliots Det öde landet. Han var lång, klumpig, ivrig och talade otydligt. Hans tankar var komplicerade och fulla av utvikningar, svåra att följa. Jag tror han var en av de intelligentaste människor jag känt. Han hade sluppit göra lumpen. Nu fanns han i Lund.
Jag avskydde på förhand det akademiska livet och studenttraditionerna. Utanför AF stod minsann den förhatlige Esaias Tegnér staty. I detta landsortsuniversitet utbildades de som skulle efterträda sina fäder som administratörer på länsstyrelsen, som jurister, läroverksadjunkter, präster och banktjänstemän i södra Sverige. De var organiserade i nationer enligt de provinser de kom ifrån. Allihop hade säkert tillhört KS, konservativ skolungdom. Självgoda och självbespeglande var de, engagerade i hierarkier och ceremonier, studentmössor och doktorspromoveringar. Universitetet var inget annat än en förlängning av Högre Allmänna Läroverket i utvidgad och förvärrad form.
Jag såg inget annat alternativ än att läsa litteraturhistoria. Det visade sig innebära föreläsningar i Kungshuset vid Lundagård av professor Olle Holmberg om Johan Henrik Kellgren, Amadeus Atterbom och förstås Esaias Tegnér. Inget ont om Olle Holmberg. Jag hade läst intressanta artiklar av honom i DN. Men detta!
Jag bodde i Malmö, Södra Förstadsgatan 79, i en matsal med ett stort middagsbord och en säng hos en fattig änka. Varje dag tog jag tåget till Lund.
Ganska snart hittade jag Johan. Han bodde på Stora Ahlgatan, hade läst litteraturhistoria och studerade nu nordiska språk (vilket hemskt ämne, tänkte jag). Han hade sällskap med Anna-Klara, den lilla skarpa, raka, roliga, svartögda prästdottern från Kävlinge. Somliga av er minns henne som Anna-Klara Arvidsson, bosatt i Lund efter pensioneringen från rektorstjänsten i folkhögskolan i Svalöv och aktiv partimedlem åren omkring millennieskiftet.
Luften i rummet vid Stora Ahlgatan var tjock av
cigarrettrök. Anna-Klara och jag var där i princip dagligen. Prat om
böcker, film och politik. Hon bodde i Kävlinge och jag reste ju från
Malmö. Vad gjorde vi?
Teater, Harriet Andersson i Ibsens Vildanden på Malmö stadsteater.
Köpenhamnsresor. Film. Premiären på Sommarnattens leende. En dag
promenerade jag till Malmö för att se Öster om Eden. Jag blev starkt
berörd. James Dean var jämnårig. Lördagstimmar på Håkanssons.
Illustrated London News. Vi visste att det fanns några viktiga poeter i
Lund, Majken Johansson och den pretentiöse Göran Printz-Påhlson
(mycket intressant, tyckte Johan) men vi hörde aldrig till någon grupp.
Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.
Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.
Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.
Jo, Anna-Klara var ordförande i högerpartiets ungdomsorganisation i Kävlinge. Hon tyckte hennes kamrater höll på att bli rasistiska och övertalade mig att tala om medborgarrättskampen i USA på ett möte. Högsta domstolen hade just förbjudit rassegregering i skolorna. Strax efter mötet lämnade hon organisationen
När jag lämnade regementet hade jag fått ett par tusen i avgångsvederlag så jag kände mig rik den första hösten.
Pengarna tog slut. Jag fick ett rum på Bytaregatan vårterminen 1955, och livet blev tråkigare. Jag försökte sälja några texter men minns bara att Lantarbetaren betalade ett par hundralappar för en berättelse en gång. Jag saknade Älghult. Att resa hem var både för dyrt och för tidsödande. Men jag svalt inte. Jag hade någon sorts naturaförmån som innebar att jag åt gratis på konviktoriet vid Bredgatan mitt emot Lundagård. De serverade en utmärkt gåsmiddag på Mårtensdagen.
Under sommarmånaderna jobbade jag i jordbruket i Kvartebo efter att ha varit borta de två föregående somrarna. Mer om det senare. Följande höst återvände jag till Lund, men studierna kändes alltmer frustrerande. Vintern blev kall. Jag minns att jag höll en tjock och tråkig bok om världslitteraturens historia i ena handen samtidigt som jag stack in den andra i värmeelementet och såg ner över de snöiga taken i Bytaregränd.
Jag visste att lundakoryféer som Sten Broman festade på Grand tvärs över Klostergatan, men kände bara avstånd och avsmak.
Sommaren 1956 lämnade jag Lunds universitet efter ofullbordade studier för att aldrig mer återvända. Trodde jag. Det dröjde till 1969. Lunds universitet hade varit en dålig skola för mig och säkert för många andra. Jag anmälde mig för tjänst i en FN-bataljon men blev inte antagen. Också den sommaren jobbade jag i jordbruket.
2016-03-24
Öppen ateljé
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16
Doc Lounge Lund, tisdag 29 mars kl 19:00
Spartacus and Cassandra
Nuguets debutfilm om syskonen som som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.
Nuguets debutfilm om syskonen som som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen hör vuxenlivet till.
Tretton år gamla Spartacus och hans tioåriga
syster Cassandra tas in av Camille, en ung trapetskonstnär som startar
en cirkus i utkanten av Paris. Syskonen hittar ett känsla av
samhörighet i ”The Big Top” som cirkusen kallas, och börjar gå i
skolan. När cirkusen läggs ner påbörjas en dragkamp mellan den franska
staten och barnens föräldrar och Spartacus och Cassandra tvingas att
göra det omöjliga valet mellan fosterhem med Camille eller liv på flykt
med sin mamma och pappa. Upprivande gräl, tårögda telefonsamtal och
spända möten mellan barnen och deras föräldrar avslöjar den kärlek,
avundsjuka och djupa besvikelse som går genom, och hotar att förstöra,
deras relationer. I en djup inblick i Spartacus och Cassandras liv
vänds deras bild av föräldra- och barndynamiken totalt upp och ner.
Filmen är en visuellt imponerande och känslomässigt upplysande
berättelse om barn som tvingas ta på sig enorma ansvar som egentligen
hör vuxenlivet till.
Trailer »
Trailer »
Politikerutfrågning om TTIP
29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö
Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om
dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det
politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.
Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »
Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »
Att notera av Gunnar Stensson
Moderater
”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?”
Fredrik Reinfeldt
”Fredrik har ju minst sagt beröringsskräck (med SD)”
Lena Adelsohn-Liljeroth
”Inte bara beröringsskräck med dem. Med mig också”! Ulf Adelsohn. DN 20/3
”Landet är ju tomt, det är ju tomt! Vi har ju bara ytor. M ligger för nära ett annat parti, som jag aldrig haft en tanke på att sympatisera med.”
Pia Kinhult, M, regionstyrelsens ordförande 2010-14.
”Jag skulle aldrig tagit med en sådan kulturminister i en regering som jag har ansvar för.” Anna Kinberg Batra om Lena Adelsson Liljeroth som söker verkligheten i Avpixlat.
Socialdemokrater
”Vinster i välfärden är stöld av våra pengar. 2014 var den offentliga sektorns köp av varor och tjänster från den privata sektorn 965 miljarder, dvs 25 procent av BNP. På ena sidan ett gäng kapitalister. På andra sidan fackföreningar, gräsrotsaktivister, personal och anhöriga.” Daniel Suhonen, AB 23/3
”Vinstsyftande aktörer i välfärden har incitament att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga utforma sin verksamhet så att den attraherar brukare som medför små kostnader för utföraren.”
Ilmar Reepalu, regeringens särskilda utredare. DN 20/3
I skuggan av Bryssel.
”Ungefär fyra av tio av migranterna i Grekland är barn. Det innebär cirka 19 000 barn och avtalet tar inte hänsyn till deras behov.”
UNHCR
I de amerikanska primärvalen vann Bernie Sanders över Hillary Clinton med 80 procent av rösterna i Utah och 78 procent i Idaho. I Arizona vann Hillary med 59 procent.
På den republikanska sidan vann Trump i Arizona och Cruz i Utah.
New York Times 23/3
”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?”
Fredrik Reinfeldt
”Fredrik har ju minst sagt beröringsskräck (med SD)”
Lena Adelsohn-Liljeroth
”Inte bara beröringsskräck med dem. Med mig också”! Ulf Adelsohn. DN 20/3
”Landet är ju tomt, det är ju tomt! Vi har ju bara ytor. M ligger för nära ett annat parti, som jag aldrig haft en tanke på att sympatisera med.”
Pia Kinhult, M, regionstyrelsens ordförande 2010-14.
”Jag skulle aldrig tagit med en sådan kulturminister i en regering som jag har ansvar för.” Anna Kinberg Batra om Lena Adelsson Liljeroth som söker verkligheten i Avpixlat.
Socialdemokrater
”Vinster i välfärden är stöld av våra pengar. 2014 var den offentliga sektorns köp av varor och tjänster från den privata sektorn 965 miljarder, dvs 25 procent av BNP. På ena sidan ett gäng kapitalister. På andra sidan fackföreningar, gräsrotsaktivister, personal och anhöriga.” Daniel Suhonen, AB 23/3
”Vinstsyftande aktörer i välfärden har incitament att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga utforma sin verksamhet så att den attraherar brukare som medför små kostnader för utföraren.”
Ilmar Reepalu, regeringens särskilda utredare. DN 20/3
I skuggan av Bryssel.
”Ungefär fyra av tio av migranterna i Grekland är barn. Det innebär cirka 19 000 barn och avtalet tar inte hänsyn till deras behov.”
UNHCR
I de amerikanska primärvalen vann Bernie Sanders över Hillary Clinton med 80 procent av rösterna i Utah och 78 procent i Idaho. I Arizona vann Hillary med 59 procent.
På den republikanska sidan vann Trump i Arizona och Cruz i Utah.
New York Times 23/3
När högern tar makten av Staffan Lindberg
Behagligt varmt när vi landar på den nya fina Indira Gandhiflygplatsen i New Delhi en fredagsmorgon i mars.
Vår vän väntar med bekväm Toyota och vi far ut på den stora motorvägen riktning Jaipur. Det är förbi rusningstiden men ändå fullt med alla tänkbara bilar, bussar, motorcyklar och lastbilar – som i vilken modern storstad som helst – men med 16 miljoner invånare i The Capital City inte vilken som helst.
Här byggs den ena skyskrapan efter den andra. Världens alla företag blandat med indiska, bostäder åt den allt mer besuttna medelklassen, internationella skolor eller ”globala”, som snart alla grundskolor och gymnasier ståtar med. Indiens ekonomi går som smöret och växer ”snabbast i världen”.
Det finns en stark självkänsla här – världens mitt, en kontinent med en stark allindisk offentlighet i medier, nyheter och diskussioner. Tälten och skjulen som byggjobbarna från Rajasthan bor i är bara en påminnelse om det lokala och det gamla fattiga landet – ”snart historia”?
Vi är på väg till Gurgaon, en ny miljonstad strax söder om Delhi och till en stor och bekväm lägenhet i ett modern bostadsområde med gröningar, affärer och vakter dygnet runt.
”Vi är mitt uppe i en nationell diskussion vad Indien egentligen står för och framtiden”, säger vår vän, sociologen. ”Allt är uppe för prövning och nya definitioner.”
Högerstyre
Det är högerpartiet Bharatiya Janata Party (BJP) som sedan 2014 styr landet och nu går till offensiven med försök att ”hinduisera” landet. BJP står i spetsen för en stor familj av ”hinduiska” rörelser, flera av dem högerextrema med samma profil som i Europa. Det är hindunationalism på gränsen till fascism.
Vår vän väntar med bekväm Toyota och vi far ut på den stora motorvägen riktning Jaipur. Det är förbi rusningstiden men ändå fullt med alla tänkbara bilar, bussar, motorcyklar och lastbilar – som i vilken modern storstad som helst – men med 16 miljoner invånare i The Capital City inte vilken som helst.
Här byggs den ena skyskrapan efter den andra. Världens alla företag blandat med indiska, bostäder åt den allt mer besuttna medelklassen, internationella skolor eller ”globala”, som snart alla grundskolor och gymnasier ståtar med. Indiens ekonomi går som smöret och växer ”snabbast i världen”.
Det finns en stark självkänsla här – världens mitt, en kontinent med en stark allindisk offentlighet i medier, nyheter och diskussioner. Tälten och skjulen som byggjobbarna från Rajasthan bor i är bara en påminnelse om det lokala och det gamla fattiga landet – ”snart historia”?
Vi är på väg till Gurgaon, en ny miljonstad strax söder om Delhi och till en stor och bekväm lägenhet i ett modern bostadsområde med gröningar, affärer och vakter dygnet runt.
”Vi är mitt uppe i en nationell diskussion vad Indien egentligen står för och framtiden”, säger vår vän, sociologen. ”Allt är uppe för prövning och nya definitioner.”
Högerstyre
Det är högerpartiet Bharatiya Janata Party (BJP) som sedan 2014 styr landet och nu går till offensiven med försök att ”hinduisera” landet. BJP står i spetsen för en stor familj av ”hinduiska” rörelser, flera av dem högerextrema med samma profil som i Europa. Det är hindunationalism på gränsen till fascism.
Det är inte bara muslimer som är i skottgluggen. Den indiska vänstern är också en nagel i ögat, speciellt de intellektuella. Därför är också universiteten måltavla för BJP:s hinduiseringskampanj – men de är över 700 och inte lätta att ta över i ett svep. Därför är de just nu det mest prestigefulla universitetet i Landet – Jawaharlal Nehru University i New Delhi – som befinner sig i stridens ”öga”.
Sex radikala studenter har arresterats för anti-indisk verksamhet den 9 februari i en komplicerad historia som jag inte ska gå närmare in på. Det har väckt allindiska och globala akademiska protester och studenterna har nu släppts under villkorlig frigivning mens den rättsliga processen har sin gilla gång.
Det är som om en moderatledd regering i Sverige styr med starkt stöd av Sverigedemokraterna och de tre borgerliga svanspartierna och nu försöker ta över Lunds universitet genom en ny styrelse – de verkar redan ha några representanter där - och åtala studenter som öppet demonstrerar mot detta och dessutom har det dåliga omdömet att störa en högtidlig promotion med högljudda slagord eller en variant på ”Du gamla du fria…” Minns protesten i Domkyrkan mot den sydafrikanske ambassadören med psalmsång och ”We shall overcome …” och de åtal som följde!
Det är efter den post-koloniala tiden i Indien och efter det kalla kriget i Europa. En helt ny social och politisk kontext.
Med kriget i Västasien och flyktingströmmen ser vi hur EU hotas av totalt haveri och nationell chauvinism. Vad hotar i Indien?
Stark enhet
Med sin mångkulturella och federala struktur är Indien en långt starkare politisk enhet än ett Europa där federalismen inte ens finns på dagordningen. Makten i samhället är decentraliserad i balanserande grupperingar av olika slag. Ekonomin är starkare än någonsin.
De moderata högerkrafterna styr och balanserar. Korruptionen bekämpas och de sociala programmen med lågprisaffärer och världens största ”beredskapsarbetes-program” fortsätter. En försonlig retorik framförs av Narendra Modi, premiärministern, som är en skarp analytiker och lysande talare. Hans väg till makten är allt annat än ”ren”, med nu är han en statsman i klass med Indira Gandhi. Han har fått smeknamnet: ”Modifier”! En varg i fårakläder?
Motkrafterna är många, det gamla Kongresspartiet, regionala ’socialdemokratiska partier’, gandhianer, och en vänster, som långsamt vaknar upp från sitt Leninistiska och Maoistiska arv.
Om det är gryning eller afton är svårt att sia om, men jag tror dock mest på tidig gryning i öster. Med ljuset kommer visdomen.
Staffan Lindberg
Veckobladets utsände korrespondent
Leve Svane! av Gunnar Stensson
Självfallet ska Svaneskolan vara kvar. Den ska vara kvar och kan
utvecklas genom samarbete med Polhemsskolan och eventuell ny
gymnasieskola.
Hans Ghenarps förslag att bygga en gymnasieskola på Svaneskolans område är utmärkt. En sådan skola skulle kunna samarbeta med Svaneskolan, Polhemsskolan och Folkuniversitetet. Det kräver förstås samverkan mellan skolstyrelsen för Lunds stad, utbildningsnämnden och universitetet.
Den integrerade Svaneskolan kan betyda mycket för alla de nya svenskar med skiftande utbildningsbakgrund som nu behöver skolas in och utbildas på varierande nivåer.
Lundabor, gör en vårpromenad från Polhemsskolan längs den trevliga korta Möllegatan, runt Svaneskolan och tillbaka längs Svanevägen tills ni skymtar Centrala idrottsplatsen, sväng sedan in på gångstigen invid Folkuniversitetets nya byggnad som sträcker sig hela vägen tillbaka till Möllegatan! Titta hela tiden åt vänster! Då får ni se Lunds mest lovande integrerade kunskapscentrum. Svaneskolan är en självklar del av det.
I Folkuniversitetetets nya byggnad har Katte redan idag undervisning i tre samhällsklasser, Svaneskolan sin rektorsexpedition och Lunds Internationella skola sin rådgivare. Där finns dessutom Lunds Internationella piano- och musikcentrum.
Helenehomsskolan ingick i 1970-talets integrationstänk. I ett fattigt område i Malmö placerade man Lärarhögskolan, Musikhögskolan, Heleneholms högstadie- och gymnasieskola och ett folkbibliotek. Idag är alltihop väck. Gängbrottsligheten tar över. Det visar vad segregationen kostar.
Avtalet om ”Fritt sök” är precis så orimligt som Hans Genarp skriver. Eslövs gymnasium har t.ex. idag bara 700 elever. För några år sedan var de 1200. Ett steg i rätt riktning vore att garantera alla behöriga lunda-elever förtur till Lunds gymnasieskolor. Som det nu är förintar ”Fritt sök” deras valfrihet.
Att bygga en gymnasieskola i Kobjer vore kontraproduktivt.
Hans Ghenarps förslag att bygga en gymnasieskola på Svaneskolans område är utmärkt. En sådan skola skulle kunna samarbeta med Svaneskolan, Polhemsskolan och Folkuniversitetet. Det kräver förstås samverkan mellan skolstyrelsen för Lunds stad, utbildningsnämnden och universitetet.
Den integrerade Svaneskolan kan betyda mycket för alla de nya svenskar med skiftande utbildningsbakgrund som nu behöver skolas in och utbildas på varierande nivåer.
Lundabor, gör en vårpromenad från Polhemsskolan längs den trevliga korta Möllegatan, runt Svaneskolan och tillbaka längs Svanevägen tills ni skymtar Centrala idrottsplatsen, sväng sedan in på gångstigen invid Folkuniversitetets nya byggnad som sträcker sig hela vägen tillbaka till Möllegatan! Titta hela tiden åt vänster! Då får ni se Lunds mest lovande integrerade kunskapscentrum. Svaneskolan är en självklar del av det.
I Folkuniversitetetets nya byggnad har Katte redan idag undervisning i tre samhällsklasser, Svaneskolan sin rektorsexpedition och Lunds Internationella skola sin rådgivare. Där finns dessutom Lunds Internationella piano- och musikcentrum.
Helenehomsskolan ingick i 1970-talets integrationstänk. I ett fattigt område i Malmö placerade man Lärarhögskolan, Musikhögskolan, Heleneholms högstadie- och gymnasieskola och ett folkbibliotek. Idag är alltihop väck. Gängbrottsligheten tar över. Det visar vad segregationen kostar.
Avtalet om ”Fritt sök” är precis så orimligt som Hans Genarp skriver. Eslövs gymnasium har t.ex. idag bara 700 elever. För några år sedan var de 1200. Ett steg i rätt riktning vore att garantera alla behöriga lunda-elever förtur till Lunds gymnasieskolor. Som det nu är förintar ”Fritt sök” deras valfrihet.
Att bygga en gymnasieskola i Kobjer vore kontraproduktivt.
Medioskiktet, pysslar med vad? av jell
Vänstern tillhör(de?) speciellt i sin 60/70-tals variant nån slags
samhälls- & civilisationskritisk kulturelit. Dess ideologiska
frånvaro och rörelsemässiga kraftlöshet inverkar idag menligt på
samlade västsamhället och även globalt. Den vänsterkritiska elitens
fåtaliga representation och ännu ringare genomslagskraft, förutom
senare aspekten med reala närvaron som politisk resurs - möjliggör
situationer där Syrienkonflikten (via media) kan reduceras till ett,
låta vara rätt hämningslöst inbördeskrig och NATOs & Gulfländernas
förtäckta statskupp i Libyen benamnas revolution samt del av arabiska
våren. Måtte denna vår och revolution i så fall först ha drabbat Saudi
med kungafamiljens fulla dekapitering, i känd stil med spridning av
sekulära, egalitära, demokratiska och humanitära ideal ut över hela
arabvärlden samt även drabba andra befogade länder, i området. Månde
kommer vi dit - so oder so!
En annan aspekt av utebliven analys är den miljon eller mer migranter som plötsligt uppenbarar sig, på Europas tröskel. Frågan kan dock göras större än så för allmänna debatten och kunskapspridningen i väst har sen nån gång på 80-talet alltmer negligerat globala befolkningsökningen - i den mån väst självt inte direkt, på mångfald sätt underblåst denna. Och med anknytning till Libyen- och Syrienputscherna ovan bedriver vår geokrets med start kring ung 2010 en tanklös politisk och resursexpansionistisk agenda i ett volatilt område där befolkningsökningen dessutom varit påtaglig och även naturkriser påverkar. Och skapar en situation där Ryssland bara måste vakna ur sin dvala - avsett eller ej! Det är varken rätt eller förnuft, bland mycket annat men Homo Bellis bevisar än en gång, sin tidlösa natur. Ringlande människoormen upp genom Balkan tidigt i fjor höstas sägs vara värsta flykting-katatrofen sen VK II. Men finns ett långt ominösare perspektiv. Läs Romarrikets sena historia, ung. 2 - 500talen speciellt i äldre akademiska men även populärare skildringar, och problematiserande inlägg. Om metropolbildningars succesiva inverkan på etniska omgivningarna samt vad kan hända. Men mönstret återfinns i många andra världsdelar och i skiftande tider. Man ska kanske vara tacksam att man rimligen avvikit s.a.s. när räkningens timma behagar infinna sig, för oss i väst och vår guldstund på jorden.
Jo, medioskiktets ansvar blev slutsatsen, ej skarptänkarnas. Den bildade medelklassen pysslar numer till synes med allt annat än kolportera ideal, utopier och progressiva, samt skarpa tankar. Kokkonsten, månne? Samt slita på samlade hushållselektroniken och upproriskt becykla stadens trottoarer och parker? Ingå i moraliska medborgargarden, månne? Vi tar akademikerna samt regionala Daidalosbidragsgivarna, nästa gång!
En annan aspekt av utebliven analys är den miljon eller mer migranter som plötsligt uppenbarar sig, på Europas tröskel. Frågan kan dock göras större än så för allmänna debatten och kunskapspridningen i väst har sen nån gång på 80-talet alltmer negligerat globala befolkningsökningen - i den mån väst självt inte direkt, på mångfald sätt underblåst denna. Och med anknytning till Libyen- och Syrienputscherna ovan bedriver vår geokrets med start kring ung 2010 en tanklös politisk och resursexpansionistisk agenda i ett volatilt område där befolkningsökningen dessutom varit påtaglig och även naturkriser påverkar. Och skapar en situation där Ryssland bara måste vakna ur sin dvala - avsett eller ej! Det är varken rätt eller förnuft, bland mycket annat men Homo Bellis bevisar än en gång, sin tidlösa natur. Ringlande människoormen upp genom Balkan tidigt i fjor höstas sägs vara värsta flykting-katatrofen sen VK II. Men finns ett långt ominösare perspektiv. Läs Romarrikets sena historia, ung. 2 - 500talen speciellt i äldre akademiska men även populärare skildringar, och problematiserande inlägg. Om metropolbildningars succesiva inverkan på etniska omgivningarna samt vad kan hända. Men mönstret återfinns i många andra världsdelar och i skiftande tider. Man ska kanske vara tacksam att man rimligen avvikit s.a.s. när räkningens timma behagar infinna sig, för oss i väst och vår guldstund på jorden.
Jo, medioskiktets ansvar blev slutsatsen, ej skarptänkarnas. Den bildade medelklassen pysslar numer till synes med allt annat än kolportera ideal, utopier och progressiva, samt skarpa tankar. Kokkonsten, månne? Samt slita på samlade hushållselektroniken och upproriskt becykla stadens trottoarer och parker? Ingå i moraliska medborgargarden, månne? Vi tar akademikerna samt regionala Daidalosbidragsgivarna, nästa gång!
66 år i skolan 10. 1954-55 av Den gamle
Värnplikt, demokrati, rösträtt,
nation. De begreppen hade samband. Som barn under beredskapstiden hade
jag sett min far och i princip alla vuxna män jag kände i uniform. Alla
var periodvis frånvarande någonstans i Sverige. På gatorna i Växjö
marscherade ideligen militära kolonner. Skyddsrum och mörkläggning var
vardag i en värld där städer bombades.
På lördagseftermiddagar och söndagskvällar var hälften av rälsbussens passagerare värnpliktiga på väg till och från regementet. Så var livet. Först gick man i läroverket, sedan gjorde man lumpen. Bara somliga gick i läroverket. Alla gjorde lumpen.
Jag var inskolad i militarism från Fänrik Ståls sägner till 1950-talets amerikanska krigsfilmer, som oftast handlade om kriget i Stilla havet.
Jag hade läst Norman Mailers De nakna och de döda och James Jones Härifrån till evigheten.
En vecka efter studenten ryckte jag in. Kvällen innan låg jag och läste Hemingways Farväl till vapnen.
Andra dagen på I 11 visades en film, Sands of Iwo Jima, (Nationens Hjältar). John Wayne är en hård sergeant som tränar soldaterna i sin pluton inför anfallet mot Iwo Jima (det kostade 17000 amerikaner och 70 000 japaner livet) och lider hjältedöden alldeles före den amerikanska segern. Filmen slutar med den kända bilden där soldaterna reser stjärnbaneret på öns topp medan en manskör sjunger marinkårens marsch. Vi skulle minsann veta vad utbildningen syftade till.
Jag fick utrustning och uniform, fyllde mitt madrassvar med halm, tilldelades överslafen i ett logement där jag skulle bo med 22 andra killar. Upp klockan sex, middag klockan sjutton, ut på stan, tillbaka före klockan 22 då kaserngrindarna stängdes. Exercis och skjutövningar. Kö till kompaniexpeditionen var tionde dag för att hämta ut det vita kuvertet med 2 tior och en femma. Inga problem. Jag tyckte om mina kamrater, var van att leva i kollektiv, min integritet respekterades, låg i överslafen när pengarna var slut och läste André Malraux Människans lott om de kinesiska kommunisternas kamp på 1939-talet.
De första juniveckorna fascinerades jag av soldatlivets teatrala och rituella inslag. En man med blänkande trumpet blåste revelj medan flaggan långsamt hissades. Alla stelnade i givakt. På kvällen blåstes tapto. Plutoner och kompanier exercerade på kaserngårdens grusplan. Kommandorop och stampet av kängor. (De var järnbeslagna. När vi hade kvällstjänstgöring fick vi ibland hamra in extra beslag i stället för de som hade lossnat.) Någon gång i veckan marscherade en större formering ut genom kaserngrinden med musikkåren i spetsen. Kronobergs regementes paradmarsch. Vissa lördagar hölls korum. En gång blev jag utan förvarning beordrad att läsa Fader vår. Jag kom av mig nästan genast. Heter det ”Fader vår som bor i himlen?” Eller ska det vara ”som är i himlen”?
På lördagseftermiddagar och söndagskvällar var hälften av rälsbussens passagerare värnpliktiga på väg till och från regementet. Så var livet. Först gick man i läroverket, sedan gjorde man lumpen. Bara somliga gick i läroverket. Alla gjorde lumpen.
Jag var inskolad i militarism från Fänrik Ståls sägner till 1950-talets amerikanska krigsfilmer, som oftast handlade om kriget i Stilla havet.
Jag hade läst Norman Mailers De nakna och de döda och James Jones Härifrån till evigheten.
En vecka efter studenten ryckte jag in. Kvällen innan låg jag och läste Hemingways Farväl till vapnen.
Andra dagen på I 11 visades en film, Sands of Iwo Jima, (Nationens Hjältar). John Wayne är en hård sergeant som tränar soldaterna i sin pluton inför anfallet mot Iwo Jima (det kostade 17000 amerikaner och 70 000 japaner livet) och lider hjältedöden alldeles före den amerikanska segern. Filmen slutar med den kända bilden där soldaterna reser stjärnbaneret på öns topp medan en manskör sjunger marinkårens marsch. Vi skulle minsann veta vad utbildningen syftade till.
Jag fick utrustning och uniform, fyllde mitt madrassvar med halm, tilldelades överslafen i ett logement där jag skulle bo med 22 andra killar. Upp klockan sex, middag klockan sjutton, ut på stan, tillbaka före klockan 22 då kaserngrindarna stängdes. Exercis och skjutövningar. Kö till kompaniexpeditionen var tionde dag för att hämta ut det vita kuvertet med 2 tior och en femma. Inga problem. Jag tyckte om mina kamrater, var van att leva i kollektiv, min integritet respekterades, låg i överslafen när pengarna var slut och läste André Malraux Människans lott om de kinesiska kommunisternas kamp på 1939-talet.
De första juniveckorna fascinerades jag av soldatlivets teatrala och rituella inslag. En man med blänkande trumpet blåste revelj medan flaggan långsamt hissades. Alla stelnade i givakt. På kvällen blåstes tapto. Plutoner och kompanier exercerade på kaserngårdens grusplan. Kommandorop och stampet av kängor. (De var järnbeslagna. När vi hade kvällstjänstgöring fick vi ibland hamra in extra beslag i stället för de som hade lossnat.) Någon gång i veckan marscherade en större formering ut genom kaserngrinden med musikkåren i spetsen. Kronobergs regementes paradmarsch. Vissa lördagar hölls korum. En gång blev jag utan förvarning beordrad att läsa Fader vår. Jag kom av mig nästan genast. Heter det ”Fader vår som bor i himlen?” Eller ska det vara ”som är i himlen”?
Flertalet i mitt logement blev uttagna
till en jägarpluton. Några nya rekryter från andra delar av södra
Sverige flyttade in. En av dem var Ulf Nilsson, Fylle-Nisse kallad. Han
var beläst, intelligent och fysiskt stark. Vi blev vänner under de
femton månaderna av delat liv, fortsatte att umgås och brevväxla några
år, sedan blev han ”världsreporter” på Expressen och jag
Vietnamaktivist i Lund.
Antagligen var Sverige som mest militariserat just då, cirka
sju-åtta år efter kriget. Vi tränades att använda hästar. Min var hög
och svart och hette General. Vi körde tvåhjuliga vagnar med kulsprutor i
terräng. Det var som att köra hästräfsa. Vi marscherade tolv mil i
januari och sprängde stridsställningar med dynamit i tjälen. Vi övade
vinterkrigföring i trakten av Bollnäs, gjorde eldöverfall på Kalmar
flygfält, förde ”fria kriget” i Skåne efter en föreställd invasion vid
Haväng och ägnade tre veckor i juni åt att försvara Öland.
I efterhand är jag förvånad över hur lätt utrustade vi var. Vårt huvudvapen var en kpist med träffsäkerhet på högst 100 meter. Dessutom hade vi automatgevär som var tunga och ofta gick i baklås. För det mesta förflyttade vi oss till fots, ibland upp till tre, fyra mil, annars på cykel. Om avståndet var större än tolv mil fick vi tolka.
En natt i maj var det allvar. Larmet gick klockan 01.20. Vi skulle inta förberedda försvarsställningar runt Växjö. Sömndruckna bökade vi i materielen. Det var mycket som skulle med. Till slut stod vi uppställda vid våra cyklar och sergeant Havragryn inspekterade oss. Det var mörkt, men inte helt nattsvart, snarare majnattens hela prakt, som Bert Brecht uttryckte det i Mor Courage.
Vi skulle till en skogsdunge söder om Växjö. Där fanns mycket riktigt ett värn med en täckt del. Vi skickade ut ett par spanare för att kolla trafiken på Malmö-vägen och väntade med skarpladdade vapen. Temperaturen sjönk i gryningen. Klockan tolv följande dag hade vi ännu ingenting hört. Ingenting att äta hade vi fått heller. Så kom löjtnanten i bil med gravallvarligt ansikte.
”Samling! Lystring! Kommunisterna har tagit Dien Bien Phu i Indokina. Den franska armén har kapitulerat. I avvaktan på en kommunistisk offensiv förbereder vi försvaret av Växjö.”
Somrarna 1953 och -54 gick förlorade. Värnpliktens intensiva och reglerade tillvaro avskilde oss nästan helt från tidigare vänner och verksamheter. Visst var jag i Älghult och Kvartebo vissa helger. Det var tillfälliga besök. Flertalet av mina gamla klasskamrater träffade jag faktiskt aldrig mer. Läroverket ägnade jag inte en tanke. Det jag såg fram emot var den lördag i slutet av augusti 1954 då jag för sista gången skulle gå ut genom regementsgrinden. Bortom den var det helt vitt.
Jag tänkte inte ett ögonblick på att regementet fortfarande hade makt över mitt liv.
I efterhand är jag förvånad över hur lätt utrustade vi var. Vårt huvudvapen var en kpist med träffsäkerhet på högst 100 meter. Dessutom hade vi automatgevär som var tunga och ofta gick i baklås. För det mesta förflyttade vi oss till fots, ibland upp till tre, fyra mil, annars på cykel. Om avståndet var större än tolv mil fick vi tolka.
En natt i maj var det allvar. Larmet gick klockan 01.20. Vi skulle inta förberedda försvarsställningar runt Växjö. Sömndruckna bökade vi i materielen. Det var mycket som skulle med. Till slut stod vi uppställda vid våra cyklar och sergeant Havragryn inspekterade oss. Det var mörkt, men inte helt nattsvart, snarare majnattens hela prakt, som Bert Brecht uttryckte det i Mor Courage.
Vi skulle till en skogsdunge söder om Växjö. Där fanns mycket riktigt ett värn med en täckt del. Vi skickade ut ett par spanare för att kolla trafiken på Malmö-vägen och väntade med skarpladdade vapen. Temperaturen sjönk i gryningen. Klockan tolv följande dag hade vi ännu ingenting hört. Ingenting att äta hade vi fått heller. Så kom löjtnanten i bil med gravallvarligt ansikte.
”Samling! Lystring! Kommunisterna har tagit Dien Bien Phu i Indokina. Den franska armén har kapitulerat. I avvaktan på en kommunistisk offensiv förbereder vi försvaret av Växjö.”
Somrarna 1953 och -54 gick förlorade. Värnpliktens intensiva och reglerade tillvaro avskilde oss nästan helt från tidigare vänner och verksamheter. Visst var jag i Älghult och Kvartebo vissa helger. Det var tillfälliga besök. Flertalet av mina gamla klasskamrater träffade jag faktiskt aldrig mer. Läroverket ägnade jag inte en tanke. Det jag såg fram emot var den lördag i slutet av augusti 1954 då jag för sista gången skulle gå ut genom regementsgrinden. Bortom den var det helt vitt.
Jag tänkte inte ett ögonblick på att regementet fortfarande hade makt över mitt liv.
2016-03-17
En kopp med snödroppar av Karin S
En kopp med snödroppar.
Längtar de ut i kylan?
De har ju sällskap.
Var är rötterna?
De har inget fäste nu.
Var hör de hemma?
Var är mina fötter?
De svävar i ingenting.
Vill ha jordkontakt.
Längtar de ut i kylan?
De har ju sällskap.
Var är rötterna?
De har inget fäste nu.
Var hör de hemma?
Var är mina fötter?
De svävar i ingenting.
Vill ha jordkontakt.
Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
19 mars kl 17
Lunds Allmänna Sångförening
Manskören Staffan
Kerstin Hugosson, körledare
Carolina Borg, körledare
19 mars kl 17
Lunds Allmänna Sångförening
Manskören Staffan
Kerstin Hugosson, körledare
Carolina Borg, körledare
Öppen ateljé
Ann Schlyter visar akvareller och akryler med motiv från Lund, Skåne, Bohuslän mm
Skärtorsdagen och Långfredagen 15-18, Påskafton och Påskdagen 11-16
Politikerutfrågning om TTIP
29 mars Kl. 18:30 – politikerutfrågning om TTIP på Panora Friisgatan 19D, Malmö
Målet med utfrågningen är att lyfta frågan om
dessa handelsavtal, demokrati och på vilka sätt de kan förändra det
politiska landskapet i Sverige, från lokal till nationell nivå.
Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »
Politiker i panelen
Per-Arne Håkansson, sitter i riksdagens näringsutskott för Socialdemokraterna
Axel Nordberg, sitter i miljönämnden i Lund för LIberalerna
Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, Miljöpartiet
Daniel Sestrajcic, sitter i riksdagens skatteutskott för Vänsterpartiet m fl
Moderator: Ted Bergdahl
Kom, lyssna och ställ frågor på politikerutfrågningen om TTIP
Läs mer på facebook »
All makt åt fastighetskapitalet av Ann Schlyter
I onsdags kväll beslöt Tekniska nämnden att med direktanvisning överlåta
Lunds kommuns mark inom kvarteret Galten. Det är det stora kvaretet
söder om Mårtenstorget med busshållplatsen och Vårfruskolan. Det revs
för att ge plats för en motorväg tvärsigenom stadskärnan. Det var
faktiskt i aktionsgruppen Stoppa Genombrottet som mitt
kommunalpolitiska intresse väcktes. Motorvägen stoppades, men sen har
det inte hänt mycket på marken i kvarteret, även om turerna i politiken
varit många.
Tekniska nämndens majoritet lydde snällt vad kommunens arbetsutskott hade förordat. Detta allt maktfullkomligare KSAU försvagar den demokratiska möjligheten att påverka genom nämnderna. Som forkpartiets representant påpekade ger den centraliserade arbetsordningen mycket litet utrymme för små partier att påverka besluten. Det är inte första gången Tekniska nämnden får föreskrivet vad den ska besluta.
En direktanvisning av mark innebär att exploatörsperspektivet stärks, att det blir svårare att reglera exploateringsgraden och att bevaka de allmänna intressena och gestaltningsfrågorna. Detta påpekas i förvaltningens skrivelse, som också mycket pedagogiskt pekar på två alternativa tillvägagångssätt. Det första innebär att kommunen inleder gestaltningsfasen och sedan utlyser en markanvisningstävlan. Processen är transparent och ger fler aktörer möjlighet att delta. Ett andra sätt är att utlysa en markanvisningstävling direkt, som seddan bedöms efter gestaltning och kostnad. Även här ges möjlighet till konkurens.
Men beslutet blev alltså att överlåta mycket av makten över den blivande bebyggelsen till Skanska. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot detta. Fi som endast har en suppleant i nämnden stödde mp och v med en protokellsanteckning. Socialdemokraterna motiverade sitt stöd för Skanska genom direkatanvisning med att det skulle gå fortare att få igång byggandet. Det kanske är sant, men Galten har legat avriven i femtio år, så då kan man tycka att ett par månader mer eller mindre inte är hela världen.
Tekniska nämndens majoritet lydde snällt vad kommunens arbetsutskott hade förordat. Detta allt maktfullkomligare KSAU försvagar den demokratiska möjligheten att påverka genom nämnderna. Som forkpartiets representant påpekade ger den centraliserade arbetsordningen mycket litet utrymme för små partier att påverka besluten. Det är inte första gången Tekniska nämnden får föreskrivet vad den ska besluta.
En direktanvisning av mark innebär att exploatörsperspektivet stärks, att det blir svårare att reglera exploateringsgraden och att bevaka de allmänna intressena och gestaltningsfrågorna. Detta påpekas i förvaltningens skrivelse, som också mycket pedagogiskt pekar på två alternativa tillvägagångssätt. Det första innebär att kommunen inleder gestaltningsfasen och sedan utlyser en markanvisningstävlan. Processen är transparent och ger fler aktörer möjlighet att delta. Ett andra sätt är att utlysa en markanvisningstävling direkt, som seddan bedöms efter gestaltning och kostnad. Även här ges möjlighet till konkurens.
Men beslutet blev alltså att överlåta mycket av makten över den blivande bebyggelsen till Skanska. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot detta. Fi som endast har en suppleant i nämnden stödde mp och v med en protokellsanteckning. Socialdemokraterna motiverade sitt stöd för Skanska genom direkatanvisning med att det skulle gå fortare att få igång byggandet. Det kanske är sant, men Galten har legat avriven i femtio år, så då kan man tycka att ett par månader mer eller mindre inte är hela världen.
Gör Svaneskolan i Lund till en kombinationsskola med både högstadium och gymnasium! av Gunnar Stensson
Det fanns flera sammanhållna högstadie- och
gymnasieskolor fram till 1985. Att gå i samma skola och ha samma lärare
från årskurs 7 till studentexamen gav trygghet och kontinuitet. Elever
och lärare får förutsättningar för tillit och vänskap. Det leder till
goda skolresultat och fördjupar det ömsesidiga ansvaret för skolan.
Heleneholmsskolan i Malmö var en av de skolor som tillämpade modellen i samverkan med Lärarhögskolan. Jag undervisade där i femton år.
Det var en härlig känsla att se 13-åringarna på sex år utvecklas till nästan vuxna studenter, liksom det är en härlig känsla att se flera före detta elever på ansvarsposter i samhälle och kulturliv.
Sedan förändrades reglerna för lärarbehörighet och i Heleneholm lades högstadiet ner. Det var naturligtvis fint att i fortsättningen få undervisa enbart på gymnasiet, men jag vet att förändringen drabbade eleverna. Färre fortsatte till gymnasiet efter grundskolan.
Heleneholmsskolans upptagningsområde låg runt korsningen Ystadvägen-Munkhättegatan och flera av föräldrarna var lågutbildade.
Heleneholmsskolan i Malmö var en av de skolor som tillämpade modellen i samverkan med Lärarhögskolan. Jag undervisade där i femton år.
Det var en härlig känsla att se 13-åringarna på sex år utvecklas till nästan vuxna studenter, liksom det är en härlig känsla att se flera före detta elever på ansvarsposter i samhälle och kulturliv.
Sedan förändrades reglerna för lärarbehörighet och i Heleneholm lades högstadiet ner. Det var naturligtvis fint att i fortsättningen få undervisa enbart på gymnasiet, men jag vet att förändringen drabbade eleverna. Färre fortsatte till gymnasiet efter grundskolan.
Heleneholmsskolans upptagningsområde låg runt korsningen Ystadvägen-Munkhättegatan och flera av föräldrarna var lågutbildade.
Bild: Linnea Gimse
(från Svanskolans hemsida)
Svaneskolans framtid är ifrågasatt. Lokalerna behövs för att avlasta det ökande antalet gymnasister, som söker sig till Lund enligt avtalet om fritt sök. De utgör 60 procent av elevantalet i Lunds gymnasier.
Ett av de alternativ som diskuteras av utbildningsnämndens utvecklingsgrupp är enligt ordföranden Anders Ebbesson (MP) att i en av Svaneskolans tre paralleller ge plats för gymnasister. Närheten till Polhemsgymnasiet gör en sådan lösning möjlig.
Det kunde vara ett första steg i utvecklingen till den kombinationsskola som Anders Almgren föreslagit. En sådan skola skulle, fullt utbyggd, kunna bidra till att hantera utbildningssituationen i en tid, när rekordmånga barn och ungdomar kommer till Sverige, på samma sätt som den på 1970-talet hjälpte svenska barn utan studievana. Den kan bli ett inslag i en framtida svensk skolorganisation, nödvändig efter Pisa-kollapsen och inför de senaste årens flyktingtillströmning. Samtidigt kan vi konstatera att 1900-talets läroverk var organiserade på samma sätt.
VB recenserar: Tvåhundra år med saxofon – Per Bäcker back on stage! av Staffan Lindberg
Per Bäcker 
har
med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från
Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och
gudstjänster i Allhelgona.
Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo
har
med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från
Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och
gudstjänster i Allhelgona. Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo
Egendom är stöld! av Gunnar Stensson
Det var den franske socialutopisten Proudhons svar på sin retoriska
fråga: Vad är egendom?
Han ansåg att stora egendomar som gav rätt till arbetsfria inkomster från andra i form av räntor och profiter borde avskaffas.
Thomas Piketty visar i Kapitalet att Proudhon levde i en tid då den förmögenhet som redan ackumulerats växte snabbare än produktion och löner. De mycket rika blev automatiskt rikare.
Han visar också att 2000-talet innebär en återgång till samma system, att det nu tillämpas i global skala och att det leder till ekonomiska klyftor, sociala spänningar och ekonomisk stagnation. Krisen 2007-08 är ett överväldigande exempel.
De gangsternästen som kallas skatteparadis fungerar som välbetalda agenturer för skattebrottslingarna. De kriminella anställer advokater för att främja sina stölder.
Vi ser dagligen exempel på samma sak. Miljard-arvingen Donald Trump skiter i toaletter av guld som den förre diktatorn i Ukraina. Men Trumps skithus finns i ett flygplan. Akta dej när det kommer flygande!
I onsdag avslöjade Uppdrag granskning ett antal samhällstoppar och förmögna svenskar som skattebrottslingar. I likhet med enklare förbrytare söker de gömställen för sina stölder. De anlitar samma skatteparadis och samma advokater.
Många av dem hävdade helt enkelt att de inte haft en aning om att de där miljonerna i Schweiz existerade. 25 miljoner hit eller dit. Man kan inte hålla reda på allt
De cirka 1000 personer som programmet lyckats efterforska hade stulit motsvarande utbildningskostnaderna för 76 000 mellanstadiebarn, 7 miljarder.
Alla betraktar kanske inte stora förmögenheter som stöld. Men det är uppenbart att innehavet av stora förmögenhet frestar till stöld.
Thomas Piketty är ingen revolutionär. Han vill bevara den europeiska socialstaten. För att det ska vara möjligt behövs en progressiv årlig kapitalskatt. Med en sådan skulle man kunna undvika den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet. Han skriver ”Om vi ska kunna återta kontrollen över kapitalismen måste vi satsa allt på demokratin – och i Europa är det demokrati i europeisk skala.”
fråga: Vad är egendom? Han ansåg att stora egendomar som gav rätt till arbetsfria inkomster från andra i form av räntor och profiter borde avskaffas.
Thomas Piketty visar i Kapitalet att Proudhon levde i en tid då den förmögenhet som redan ackumulerats växte snabbare än produktion och löner. De mycket rika blev automatiskt rikare.
Han visar också att 2000-talet innebär en återgång till samma system, att det nu tillämpas i global skala och att det leder till ekonomiska klyftor, sociala spänningar och ekonomisk stagnation. Krisen 2007-08 är ett överväldigande exempel.
De gangsternästen som kallas skatteparadis fungerar som välbetalda agenturer för skattebrottslingarna. De kriminella anställer advokater för att främja sina stölder.
Vi ser dagligen exempel på samma sak. Miljard-arvingen Donald Trump skiter i toaletter av guld som den förre diktatorn i Ukraina. Men Trumps skithus finns i ett flygplan. Akta dej när det kommer flygande!
I onsdag avslöjade Uppdrag granskning ett antal samhällstoppar och förmögna svenskar som skattebrottslingar. I likhet med enklare förbrytare söker de gömställen för sina stölder. De anlitar samma skatteparadis och samma advokater.
Många av dem hävdade helt enkelt att de inte haft en aning om att de där miljonerna i Schweiz existerade. 25 miljoner hit eller dit. Man kan inte hålla reda på allt
De cirka 1000 personer som programmet lyckats efterforska hade stulit motsvarande utbildningskostnaderna för 76 000 mellanstadiebarn, 7 miljarder.
Alla betraktar kanske inte stora förmögenheter som stöld. Men det är uppenbart att innehavet av stora förmögenhet frestar till stöld.
Thomas Piketty är ingen revolutionär. Han vill bevara den europeiska socialstaten. För att det ska vara möjligt behövs en progressiv årlig kapitalskatt. Med en sådan skulle man kunna undvika den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet. Han skriver ”Om vi ska kunna återta kontrollen över kapitalismen måste vi satsa allt på demokratin – och i Europa är det demokrati i europeisk skala.”
Haaretz, 11/3 av Gunnar Stensson
Journalisten Gideon Levy fortsätter sin serie reportage om
dödsskjutningar i samband med israelisk terrorbekämpning. Han kallar
serien The Twilight Zone eftersom ord står mot ord. Han refererar båda sidornas utsagor. Här är det senaste reportaget i förkortad form.
Mahmood Shaklan, en palestinier med amerikanskt medborgarskap hemmahörande i Tampa, Florida, var på tillfälligt besök i sin palestinska hemby Deir Dibwen, och skulle besöka en vän. När han närmade sig en israelisk checkpunkt sköt en soldat honom i ryggen.
Enligt ögonvittnen låg Mahmood på vägen efter det första skottet. En soldat gick fram till honom och avfyrade ytterligare fyra skott.
De tre soldaterna vid checkpunkten vägrade att ringa efter ambulans och när den slutligen kom efter två och en halv timme var Mahmood död.
De tre israeliska soldaterna påstår att han var beväpnad med en kniv.
Mahmood Shaklan, en palestinier med amerikanskt medborgarskap hemmahörande i Tampa, Florida, var på tillfälligt besök i sin palestinska hemby Deir Dibwen, och skulle besöka en vän. När han närmade sig en israelisk checkpunkt sköt en soldat honom i ryggen.
Enligt ögonvittnen låg Mahmood på vägen efter det första skottet. En soldat gick fram till honom och avfyrade ytterligare fyra skott.
De tre soldaterna vid checkpunkten vägrade att ringa efter ambulans och när den slutligen kom efter två och en halv timme var Mahmood död.
De tre israeliska soldaterna påstår att han var beväpnad med en kniv.
Muntration? av ji
Hoppsan, bidde en underlig, stackad och "korrupt" text sist. Dessutom i
en besynnerlig blandgenre. Borde nog sluppits. Men ibland spolas det
angelägna eller bit viktigast. Sånt GS skulle hanterat med en
kommentar, eller klipp. Nå, sittande redix har vårt odisputabla tack
för han, mestadels själv hållit Gunnars blixtblad vid liv, under nu
många år. Lundavänstern ju efterhand hamnat i oblivion den ytterligare
förlusten, förutan. Ja, man borde nog skärpa egenkontrollen. VB har ju
blivit platsen för imponerande analyser, inom internationell politik av
Lucifer, exvis! Och folk man känner från annat håll börjat dyka upp
uti prenumerantstocken - så man riskerar bli läst, menar jag. De nya
bloggar rentav - trodde den avd. bara var till prydnads.
Men VB saknar en k-kompetent. Sätt upp en efterlysning på Smålands! Eller LUX. Vågar GP den risken? Och nog vore en befolkad redaktion bättre - minns när vi höll till i Allhelgonakyrkans hägn, high life när man öppnade dörren, ibland. Själv skrev jag om postmodernism utan veta nåt dyft alls, om den. Var aspirant förresten ända till VB privatiserades. Tur kanske det.
Lund allt mer renons på trivsamhet, lugn och ro, icke-livsfarliga trafikmiljöer, varierat butiksutbud och kultumiljöer - då inte minst träffcaféer, av typ gamla Ariman. Vi slipper dessutom gärna 20.000 eller så av "hunnerna" dvs nyinflyttad, odrägligt arbetsvillig medioklass, alltså samt ibidem många universitets- och högskolestuderande. Skulle nån sen skicka 20 K volt gm ESS och andra high-tech nybyggena norr och no om stan, natten innan resp. invigning, bleve en riktigt glad!
Ja, stan är numer så pass omöjlig och motbjudande att man vissa stunder önskar en reslysten BH-proselyt toge fel i ett afrikanskt vägkors och via en petrodollarfinansierad minilyxkryssare och Lomma hamn drog i snöret på Gleerups, medan rean ännu varar ... Eller ditto uti dômen, under en högtalad gängse torrpredikan alternativt å biblans chefsvåning, snett ovan atriet. Ja, tänk vad destruktivt en sjangserad kulturstad, kan få en resonera.
Men
så minns man VB:s senaste 'försättsblad' med tre mogna, glada
amerikanskor (!?) och en banderoll samt att 8e mars verkar sluppit ur
värsta livmodersfundamen-talismen och sektmentaliteten samt att Gudrun
inte eldade pengar, vid sitt Mejerietbesök, nyssens. Och tyckte hon sa
(eller hörde jag fel, var inte där) att Fi borde ägna sig åt abortfrågan
i Polen, mfl katolska länder och befrämja kvinnofrigörelsen i
muslim-ghettona, här och ute i Europa. Då veknar ju nolltimmehjärtat.
VB borde förresten publicera en karta över kommunens alla mobilmaster. Med elem. bruksanvisning hur såna är funtade. Samt hänvisning till lämpliga verktyg. Var solidarisk mot alla dem som hamnat i beroendeträsket och avsocialiserar landet. Vad säger fil. teknologen om detta? Sist kolla efter JH Kunstler och dennes "Geography of Nowhere", mfl. Tack för tipset, Axess!
Men VB saknar en k-kompetent. Sätt upp en efterlysning på Smålands! Eller LUX. Vågar GP den risken? Och nog vore en befolkad redaktion bättre - minns när vi höll till i Allhelgonakyrkans hägn, high life när man öppnade dörren, ibland. Själv skrev jag om postmodernism utan veta nåt dyft alls, om den. Var aspirant förresten ända till VB privatiserades. Tur kanske det.
Lund allt mer renons på trivsamhet, lugn och ro, icke-livsfarliga trafikmiljöer, varierat butiksutbud och kultumiljöer - då inte minst träffcaféer, av typ gamla Ariman. Vi slipper dessutom gärna 20.000 eller så av "hunnerna" dvs nyinflyttad, odrägligt arbetsvillig medioklass, alltså samt ibidem många universitets- och högskolestuderande. Skulle nån sen skicka 20 K volt gm ESS och andra high-tech nybyggena norr och no om stan, natten innan resp. invigning, bleve en riktigt glad!
Ja, stan är numer så pass omöjlig och motbjudande att man vissa stunder önskar en reslysten BH-proselyt toge fel i ett afrikanskt vägkors och via en petrodollarfinansierad minilyxkryssare och Lomma hamn drog i snöret på Gleerups, medan rean ännu varar ... Eller ditto uti dômen, under en högtalad gängse torrpredikan alternativt å biblans chefsvåning, snett ovan atriet. Ja, tänk vad destruktivt en sjangserad kulturstad, kan få en resonera.
Men
så minns man VB:s senaste 'försättsblad' med tre mogna, glada
amerikanskor (!?) och en banderoll samt att 8e mars verkar sluppit ur
värsta livmodersfundamen-talismen och sektmentaliteten samt att Gudrun
inte eldade pengar, vid sitt Mejerietbesök, nyssens. Och tyckte hon sa
(eller hörde jag fel, var inte där) att Fi borde ägna sig åt abortfrågan
i Polen, mfl katolska länder och befrämja kvinnofrigörelsen i
muslim-ghettona, här och ute i Europa. Då veknar ju nolltimmehjärtat. VB borde förresten publicera en karta över kommunens alla mobilmaster. Med elem. bruksanvisning hur såna är funtade. Samt hänvisning till lämpliga verktyg. Var solidarisk mot alla dem som hamnat i beroendeträsket och avsocialiserar landet. Vad säger fil. teknologen om detta? Sist kolla efter JH Kunstler och dennes "Geography of Nowhere", mfl. Tack för tipset, Axess!
66 år i skolan 9. 1949-53 av Den gamle
Min uppfattning om den verklighet,
som jag läste om i tidningarna (Koreakriget bröt ut 1950 och general
MacArthur hotade med atombomber) var fragmentarisk och fylld av
missförstånd, men kom läroverkets isolering att framstå som alltmer
grotesk.
Det fanns en annan verklighet som var mer närliggande: Älghults verklighet. Den på grund av kriget förlamade utvecklingen slog på 1950-talet plötsligt ut i full blom.
I mitten av 1920-talet hade järnvägen Växjö-Oskarshamn anlagts. I Älghults socken växte tre stationssamhällen fram: Älghultsby, Hohultsslätt och Fröseke. Glasbruk, sågverk och tillverkningsindustrier samlades i stationernas närhet, liksom förstås tätortsbebyggelse. Den socialistiska nykterhetsorganisationen Verdandi byggde ett pentagon i trä som användes som dansbana och biograf. Film visades en gång i veckan. Idrottsföreningen anlade en modern idrottsplats. Tiderna för fotbollsmatcher samordnades med kyrkans gudstjänsttider. Glasbruken i Älghult, Alsterfors och Fröseke hade egna blåsorkestrar, som Röda Kapellet.
Per Albin Hansson och senare Tage Erlander och Gunnar Hedlund höll valmöten. Socialdemokraterna med SSU och Bondeförbundet med SLU var de stora partierna men även Kommunistpartiet var förankrat i glasbruken.
Andra världskrigets stagnation hade en fördel: jordbruket blomstrade under den påtvingade självförsörjningen. I den lilla byn Kvarterbo med tre småjordbruk och ett par torp fanns under 1940-talet ett tjog barn, 4-5 i varje familj, viktig arbetskraft i tidens arbetsintensiva jordbruk. Behovet av jordbruksprodukter bestod under hela 1950-talet.
Älghults glasbruk levererade bruksglas till amerikabåtarna. En tredjedel av befolkningen hade emigrerat till Amerika årtiondena kring sekelskiftet 1900, så man kände till trafiken.
Alstermo bruk i Hohultsslätt tillverkade reseffekter och blev den största industrin med ett par hundra anställda. I Fröseke fanns bland annat en stor spegelglasindustri.
De många bondbarn som lämnade jordbruket under 50-talet hade arbetsplatser att gå till.
En ny centralskola byggdes i Älghultsby. Den kallades 48-skolan, efter året då den blev färdig. Byskolorna las ner och barnen fick skolskjuts till tätorterna. Skolan blev sjuårig. Samtidigt arbetade kantor Blomén i samverkan med den statliga skolkommissionen för att starta en 9-årig enhetsskola. Far deltog aktivt i utvecklingen, jag tror han satt i skolstyrelsen. Under senare hälften av 1950-talet fick Älghult en av två enhetsskolor i Kronobergs län och stod därmed i spetsen för utvecklingen av 1900-talets viktigaste utbildningsreform, den som på 60-talet ledde till grundskolan. Både kantor Blomén och far ville att deras barn skulle få grundutbildning i hemorten till de fyllde 16.
De tolv rummen i prästgården var fulla. Jag hade nu fem syskon därhemma, den yngsta, Anna, föddes 1952. I huset bodde också under stora delar av året min mormor.
Det fanns en annan verklighet som var mer närliggande: Älghults verklighet. Den på grund av kriget förlamade utvecklingen slog på 1950-talet plötsligt ut i full blom.
I mitten av 1920-talet hade järnvägen Växjö-Oskarshamn anlagts. I Älghults socken växte tre stationssamhällen fram: Älghultsby, Hohultsslätt och Fröseke. Glasbruk, sågverk och tillverkningsindustrier samlades i stationernas närhet, liksom förstås tätortsbebyggelse. Den socialistiska nykterhetsorganisationen Verdandi byggde ett pentagon i trä som användes som dansbana och biograf. Film visades en gång i veckan. Idrottsföreningen anlade en modern idrottsplats. Tiderna för fotbollsmatcher samordnades med kyrkans gudstjänsttider. Glasbruken i Älghult, Alsterfors och Fröseke hade egna blåsorkestrar, som Röda Kapellet.
Per Albin Hansson och senare Tage Erlander och Gunnar Hedlund höll valmöten. Socialdemokraterna med SSU och Bondeförbundet med SLU var de stora partierna men även Kommunistpartiet var förankrat i glasbruken.
Andra världskrigets stagnation hade en fördel: jordbruket blomstrade under den påtvingade självförsörjningen. I den lilla byn Kvarterbo med tre småjordbruk och ett par torp fanns under 1940-talet ett tjog barn, 4-5 i varje familj, viktig arbetskraft i tidens arbetsintensiva jordbruk. Behovet av jordbruksprodukter bestod under hela 1950-talet.
Älghults glasbruk levererade bruksglas till amerikabåtarna. En tredjedel av befolkningen hade emigrerat till Amerika årtiondena kring sekelskiftet 1900, så man kände till trafiken.
Alstermo bruk i Hohultsslätt tillverkade reseffekter och blev den största industrin med ett par hundra anställda. I Fröseke fanns bland annat en stor spegelglasindustri.
De många bondbarn som lämnade jordbruket under 50-talet hade arbetsplatser att gå till.
En ny centralskola byggdes i Älghultsby. Den kallades 48-skolan, efter året då den blev färdig. Byskolorna las ner och barnen fick skolskjuts till tätorterna. Skolan blev sjuårig. Samtidigt arbetade kantor Blomén i samverkan med den statliga skolkommissionen för att starta en 9-årig enhetsskola. Far deltog aktivt i utvecklingen, jag tror han satt i skolstyrelsen. Under senare hälften av 1950-talet fick Älghult en av två enhetsskolor i Kronobergs län och stod därmed i spetsen för utvecklingen av 1900-talets viktigaste utbildningsreform, den som på 60-talet ledde till grundskolan. Både kantor Blomén och far ville att deras barn skulle få grundutbildning i hemorten till de fyllde 16.
De tolv rummen i prästgården var fulla. Jag hade nu fem syskon därhemma, den yngsta, Anna, föddes 1952. I huset bodde också under stora delar av året min mormor.
Ena gaveln var upptagen av pastorsexpeditionen med ett arkiv för
kyrkböckerna och ett mindre samtalsrum. Telefonnumret var 1 i
Älghult. Far ansvarade för folkbokföringen, som fördes för hand. Där
fanns tre mycket stora böcker som nog vägde cirka tio kilo vardera. Där
var alla socknens cirka 4500 invånare var bokförda. Dessutom fanns det
böcker för inflyttning och utflyttning, födelse och död, konfirmation
och ingångna äktenskap. Under hösten genomfördes vad som kallades
husförhör, som i själva verket var obligatoriska sammankomster i
socknens många byar för att kontrollera att uppgifterna i
folkbokföringen stämde.
Under 1950-talet måste församlingsböckerna skrivas om. I ett par år bodde en kvinnlig sekreterare hos oss och överförde med vacker handstil alla uppgifterna i nya böcker.
Mina vänner i Älghult hade goda år under 1950-talet och fann egna utbildningsvägar. Ingrid i Kvarterbo, som var en av de sjätteklassare som stått på prästgårdsverandan och sjungit när vi flyttade in, fick som 15-åring anställning på en av de tre bankerna i Älghultsby, gick ett år i folkhögskola i Kronoberg, sökte in på seminariet i Växjö, inackorderades vid Teatertorget och blev småskolelärare samtidigt som jag tog studenten.
Ingvar Karlsson bodde kvar på sitt rum i Kristinagården efter det att biblioteket flyttat till stationssamhället och kristidsförvaltningen blivit nedlagd (jag köpte en av förvaltningens gamla skrivmaskiner för någon tia). Han gick ett år på folkhögskola. Efter några ströjobb hamnade han på Alstermo bruk och blev fackligt aktiv. Han deltog i en strejk när ledningen infört tidsstudiemän och tempoarbete. Han såg till att hans far, kyrkväktaren, blev fackligt organiserad och fick högre lön. Han köpte en billig bil, en Lloyd, som vi gjorde en Stockholmsutflykt med under mitt sista sommarlov. Vi tänkte lyssna på Eartha Kitt, men blev inte insläppta på lyxkrogen där hon sjöng.
Under tiden harvade jag vidare på läroverket i Växjö. Men jag hade ju sommarlov och jullov och en del kortare lov också, så jag tillbringade nästan en fjärdedel av min tid i Älghult. Sommarloven på 1950-talet ägnade jag åt jordbruksarbete i Kvarterbo. Där fanns den nordsvenska hästen Silva, fem kor, några får, höns, kaniner och hunden Molly. Ingrid hade tre yngre systrar, så gården blev en samlingsplats för traktens ungdom. Dessutom gillade jag arbetet. Det handlade om ett par veckors lieslåtter, att köra slåttermaskin och hästräfsa, att sätta upp hässjor, att köra in ett 50-tal hölass, att ta upp havre fram i augusti, att hugga ved och skala massaved.
Jag förälskade mig i en av flickorna (hon var tretton då, jag hade ännu inte fyllt sexton), och trots att vårt förhållande mest var en sorts fiktion de närmaste tio åren fungerade det som en fast punkt i mitt ganska kaotiska liv.
Under 1950-talet måste församlingsböckerna skrivas om. I ett par år bodde en kvinnlig sekreterare hos oss och överförde med vacker handstil alla uppgifterna i nya böcker.
Mina vänner i Älghult hade goda år under 1950-talet och fann egna utbildningsvägar. Ingrid i Kvarterbo, som var en av de sjätteklassare som stått på prästgårdsverandan och sjungit när vi flyttade in, fick som 15-åring anställning på en av de tre bankerna i Älghultsby, gick ett år i folkhögskola i Kronoberg, sökte in på seminariet i Växjö, inackorderades vid Teatertorget och blev småskolelärare samtidigt som jag tog studenten.
Ingvar Karlsson bodde kvar på sitt rum i Kristinagården efter det att biblioteket flyttat till stationssamhället och kristidsförvaltningen blivit nedlagd (jag köpte en av förvaltningens gamla skrivmaskiner för någon tia). Han gick ett år på folkhögskola. Efter några ströjobb hamnade han på Alstermo bruk och blev fackligt aktiv. Han deltog i en strejk när ledningen infört tidsstudiemän och tempoarbete. Han såg till att hans far, kyrkväktaren, blev fackligt organiserad och fick högre lön. Han köpte en billig bil, en Lloyd, som vi gjorde en Stockholmsutflykt med under mitt sista sommarlov. Vi tänkte lyssna på Eartha Kitt, men blev inte insläppta på lyxkrogen där hon sjöng.
Under tiden harvade jag vidare på läroverket i Växjö. Men jag hade ju sommarlov och jullov och en del kortare lov också, så jag tillbringade nästan en fjärdedel av min tid i Älghult. Sommarloven på 1950-talet ägnade jag åt jordbruksarbete i Kvarterbo. Där fanns den nordsvenska hästen Silva, fem kor, några får, höns, kaniner och hunden Molly. Ingrid hade tre yngre systrar, så gården blev en samlingsplats för traktens ungdom. Dessutom gillade jag arbetet. Det handlade om ett par veckors lieslåtter, att köra slåttermaskin och hästräfsa, att sätta upp hässjor, att köra in ett 50-tal hölass, att ta upp havre fram i augusti, att hugga ved och skala massaved.
Jag förälskade mig i en av flickorna (hon var tretton då, jag hade ännu inte fyllt sexton), och trots att vårt förhållande mest var en sorts fiktion de närmaste tio åren fungerade det som en fast punkt i mitt ganska kaotiska liv.
2016-03-10
På äldreboendet av Karin S
När man är
en glad pensionär
som nyss blivit kär
på boendet här,
i en nygammal vän,
och tänker bli 95,
ska man då bli en person
som kollar opp sin pension?
Ack, så trist
att bli kapitalist
och göra aktieval
så vinsten blir maximal!
Nej! Det fördärvar mitt liv!
Jag är ju kärleksaktiv.
Att vara stenrik och snål
får aldrig vara mitt mål!
en glad pensionär
som nyss blivit kär
på boendet här,
i en nygammal vän,
och tänker bli 95,
ska man då bli en person
som kollar opp sin pension?
Ack, så trist
att bli kapitalist
och göra aktieval
så vinsten blir maximal!
Nej! Det fördärvar mitt liv!
Jag är ju kärleksaktiv.
Att vara stenrik och snål
får aldrig vara mitt mål!
Hör Wiehes Dåliga Mänskor i Folkets Park
Ni som missade Röda Kapellets konsertversion av
Dåliga mänskor före jul får en ny chans på söndag 13 mars kl 16 på
Moriska Paviljongen i Malmö Folkets Park.
Sångarna kommer från musikallinjen vid Eslövs folkhögskola.
Mary Anderssons skrev boken och Mikael Wiehe musiken till musikalen som framfördes första gången 1999 på den nyrenoverade Malmöoperan.
Det är ett unikt tillfälle att höra musik som sällan framförs.
Dåliga Mänskor är en i grunden mörk berättelse från 40-talet. Några ungdomar i barnrikehusen vid Nobelvägen i Malmö drömmer om framtiden och sitt första jobb. Men verkligheten på senapsfabriken Malmö Kolonial är inte vad de drömde om.
Mikael Wiehes musik speglar tiden, med både svarta stråk, vemod och otyglad glädje.
Orkesterns dirigent Hans Nilsson har arrangerat för blåsorkester. Ulrika Nero står för sånginstuderingen.
Entré 150 kronor. Insläpp från 15.30.
Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet och Eslövs folkhögskola
Sångarna kommer från musikallinjen vid Eslövs folkhögskola.
Mary Anderssons skrev boken och Mikael Wiehe musiken till musikalen som framfördes första gången 1999 på den nyrenoverade Malmöoperan.
Det är ett unikt tillfälle att höra musik som sällan framförs.
Dåliga Mänskor är en i grunden mörk berättelse från 40-talet. Några ungdomar i barnrikehusen vid Nobelvägen i Malmö drömmer om framtiden och sitt första jobb. Men verkligheten på senapsfabriken Malmö Kolonial är inte vad de drömde om.
Mikael Wiehes musik speglar tiden, med både svarta stråk, vemod och otyglad glädje.
Orkesterns dirigent Hans Nilsson har arrangerat för blåsorkester. Ulrika Nero står för sånginstuderingen.
Entré 150 kronor. Insläpp från 15.30.
Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet och Eslövs folkhögskola
Kalla det rasism!
Vad lever vi i för samhälle om vi inte ens kan ta ordet rasism i munnen
när tre människor blir brutalt mördade på grund av sin hudfärg?
Filip Yifter-Svensson. (SDS 9/3)
Filip Yifter-Svensson. (SDS 9/3)
Frivilliga till integrationsverksamheter
Nu sätter vi igång med en rad möjligheter att stödja integrationen i
Lunds östra stadsförsamling.Till stor del handlar det om att finnas
till för de ensamkommande flyktingbarnen som kom under hösten och vi
kommer också att återuppta läxhjälpen på Vikingaskolan.
Det är främst hjälp med språkträning/läxhjälp som önskats, men det finns också möjlighet att finnas med i olika praktiska sysslor som hämtning på boendet, bakning/servering mm.
Vill du vara med? Du behövs!
Måndagar 15.10-16.30 Läxhjälp på Vikingaskolan för högstadieungdomar
Måndagar 19.30 – 20.30 Språkträning/läxhjälp på Vipemöllans HVB för ensamkommande
Tisdagar 14.30-16.00 Läxhjälp på Vikingaskolan för mellanstadieungdomar
Onsdagar 14.30-16.30 ca Öppet hus med Språkträning/läxhjälp på Sankt Knut
På Maria Magdalena & Sankt Hans finns Läxhjälp respektive Språkcafé men just nu är behoven av ideella i stort täckta där.
Det kan även finnas visst behov av förstärkning med läxhjälp på två andra mindre HVB, utslussar, där ungdomarna bott en lite längre tid i Sverige. En simkurs är också på gång och gitarrundervisning är önskat. Är detta något du är intresserad av att bidra till så hör av dig!
Vi har policyn att alla som är med har lämnat in ett utdrag ur belastningsregisteret.
Utdraget från belastningsregistret beställer du här.
För frågor eller anmälan:
Anna-Lena Öhrling
Koordinator för Flykting & Integration
Lunds Östra Stadsförsamling – Sankt Knut Samarbetskyrka
Tfn 0725-24 22 26
Det är främst hjälp med språkträning/läxhjälp som önskats, men det finns också möjlighet att finnas med i olika praktiska sysslor som hämtning på boendet, bakning/servering mm.
Vill du vara med? Du behövs!
Måndagar 15.10-16.30 Läxhjälp på Vikingaskolan för högstadieungdomar
Måndagar 19.30 – 20.30 Språkträning/läxhjälp på Vipemöllans HVB för ensamkommande
Tisdagar 14.30-16.00 Läxhjälp på Vikingaskolan för mellanstadieungdomar
Onsdagar 14.30-16.30 ca Öppet hus med Språkträning/läxhjälp på Sankt Knut
På Maria Magdalena & Sankt Hans finns Läxhjälp respektive Språkcafé men just nu är behoven av ideella i stort täckta där.
Det kan även finnas visst behov av förstärkning med läxhjälp på två andra mindre HVB, utslussar, där ungdomarna bott en lite längre tid i Sverige. En simkurs är också på gång och gitarrundervisning är önskat. Är detta något du är intresserad av att bidra till så hör av dig!
Vi har policyn att alla som är med har lämnat in ett utdrag ur belastningsregisteret.
Utdraget från belastningsregistret beställer du här.
För frågor eller anmälan:
Anna-Lena Öhrling
Koordinator för Flykting & Integration
Lunds Östra Stadsförsamling – Sankt Knut Samarbetskyrka
Tfn 0725-24 22 26
På kajen i Smyrna (Izmir) 1922, när grekerna evakuerades från Turkiet
Ernest Hemingway, 1923.
Man minns hamnen. En massa trevliga
saker flöt omkring där. Det är enda gången i mitt liv som jag har drömt
om sånt. Kvinnorna som födde barn störde en inte så mycket som dom som
hade dött. Dom födde okej. Konstigt att så få dog. Man bara täckte
över dom med nåt och lät dom sätta igång. Dom valde alltid det mörkaste
stället att föda. Ingen brydde sig om dom, när dom väl stuckit från
kajen.
Grekerna var också hyggliga killar. När dom evakuerades hade dom alltid lastdjur som dom inte kunde ta med, så dom slog helt enkelt av dom frambenen och dumpade dom i det grunda vattnet. Alltihop var en trevlig historia. Ja, en riktigt trevlig historia.
Övers. Gunnar Stensson
Grekerna var också hyggliga killar. När dom evakuerades hade dom alltid lastdjur som dom inte kunde ta med, så dom slog helt enkelt av dom frambenen och dumpade dom i det grunda vattnet. Alltihop var en trevlig historia. Ja, en riktigt trevlig historia.
Övers. Gunnar Stensson
Kvinnobåt till Gaza! av Gunnar Olofsson
Nu förbereds ytterligare en aktion för att
försöka bryta den israeliska blockaden av Gaza. Denna gång rör det sig
om en båt med helt kvinnlig besättning, för att uppmärksamma just
kvinnornas speciellt utsatta situation i Gaza. Det är kvinnorna som får
bära det tunga ansvaret för familj och hem i halvt raserade hus i en
miljö full av miljöförstörande och farliga kemiska ämnen efter alla
beskjutningar. Kvinnorna som drabbas hårdast av sviktande sjukvård,
ideliga strömavbrott och otjänligt vatten. Kvinnorna som bär
huvudansvaret för barnen – de verkliga förlorarna under denna förödande
blockad som nu varat i 8 år.
Det är också kvinnorna som drabbas mest när männen, frustrerade och arga, radikaliseras till att bli religiösa fundamentalister och jihadistkrigare villiga att ta till i stort sett vad som helst för att komma ur den nuvarande situationen. Kvinnorna som blir offren om och när nästa israeliska krig mot Gaza startas. Även utan ytterligare våld och förödelse kan Gaza inom 4-5 år enligt FN vara i stort sett obeboeligt. Vad händer då – eller dessförinnan – med de 1,8 miljoner människor som faktiskt lever där?
Blockaden av Gaza är en skamfläck för en värld vars politiker gång på gång fastslagit att den är olaglig och måste avslutas – men inte lyft en hand för att få den avskaffad. Speciellt pinsamt borde det vara för en regering, som den svenska, med uttalad feministisk utrikespolitik att medverka i detta.
Kvinnobåt till Gaza, som ingår i den internationella ”Freedom flotilla coalition”, är ett försök att än en gång vända uppmärksamheten mot människorna i Gaza och deras rätt till liv och frihet, att fritt kunna resa, importera och exportera saker och träffa dem de vill. Låt inte också denna aktion få stoppas med våld av israelisk militär. Stöd kvinnobåten via sociala medier och genom att kräva av dina valda politiker att agera för att bryta blockaden!
Det är också kvinnorna som drabbas mest när männen, frustrerade och arga, radikaliseras till att bli religiösa fundamentalister och jihadistkrigare villiga att ta till i stort sett vad som helst för att komma ur den nuvarande situationen. Kvinnorna som blir offren om och när nästa israeliska krig mot Gaza startas. Även utan ytterligare våld och förödelse kan Gaza inom 4-5 år enligt FN vara i stort sett obeboeligt. Vad händer då – eller dessförinnan – med de 1,8 miljoner människor som faktiskt lever där?
Blockaden av Gaza är en skamfläck för en värld vars politiker gång på gång fastslagit att den är olaglig och måste avslutas – men inte lyft en hand för att få den avskaffad. Speciellt pinsamt borde det vara för en regering, som den svenska, med uttalad feministisk utrikespolitik att medverka i detta.
Kvinnobåt till Gaza, som ingår i den internationella ”Freedom flotilla coalition”, är ett försök att än en gång vända uppmärksamheten mot människorna i Gaza och deras rätt till liv och frihet, att fritt kunna resa, importera och exportera saker och träffa dem de vill. Låt inte också denna aktion få stoppas med våld av israelisk militär. Stöd kvinnobåten via sociala medier och genom att kräva av dina valda politiker att agera för att bryta blockaden!
Haaretz, 4/3 av Gunnar Stensson
Den treårige Khaki Harub vill döda en israelisk soldat.
”Varför det?”
”För soldaterna förstörde mitt hus.”
Över bråten av det som en gång var Khaki Harubs nya hus vajar nu en palestinsk flagga och en Hamas-flagga.
Gideon Levy fortsätter sin granskning av Israels metoder att bekämpa palestinsk terrorism. Att riva misstänkta terroristers hem är en kollektiv, och alltså illegal, bestraffningsmetod.
Den motverkar sitt syfte, om syftet är att dämpa terrorvågen. Men den ökar Netanyahus popularitet bland israelerna.
Varför revs Khakis hus?
För att Muhammed Harub, 22, anklagad för att ha dödat två israeler, en tid bodde i ett rum i huset. Nu tvingas föräldrar och fem barn bo i ett rum i morföräldrarnas bostad.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställer in ett möte med president Obama. Det är hans bestraffningsmetod mot ett brett spektrum av kritiker. I USA ställer han sitt hopp till det republikanska partiet.
Däremot håller han på att försonas med Turkiet och ställer i utsikt att landet ska få tillgång till hamnen i Gaza.
”Varför det?”
”För soldaterna förstörde mitt hus.”
Över bråten av det som en gång var Khaki Harubs nya hus vajar nu en palestinsk flagga och en Hamas-flagga.
Gideon Levy fortsätter sin granskning av Israels metoder att bekämpa palestinsk terrorism. Att riva misstänkta terroristers hem är en kollektiv, och alltså illegal, bestraffningsmetod.
Den motverkar sitt syfte, om syftet är att dämpa terrorvågen. Men den ökar Netanyahus popularitet bland israelerna.
Varför revs Khakis hus?
För att Muhammed Harub, 22, anklagad för att ha dödat två israeler, en tid bodde i ett rum i huset. Nu tvingas föräldrar och fem barn bo i ett rum i morföräldrarnas bostad.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställer in ett möte med president Obama. Det är hans bestraffningsmetod mot ett brett spektrum av kritiker. I USA ställer han sitt hopp till det republikanska partiet.
Däremot håller han på att försonas med Turkiet och ställer i utsikt att landet ska få tillgång till hamnen i Gaza.
Sanderisterna av Lucifer
Jag har
hittills undvikit att skriva om Bernard Sanders, men nu såg jag att
Ralph Nader, vår gamle hjälte och sanningssägare skrev positivt om
honom, myntande namnet ”sanderister” på hans anhängare. Visst är han
värd att reflektera över.
har
hittills undvikit att skriva om Bernard Sanders, men nu såg jag att
Ralph Nader, vår gamle hjälte och sanningssägare skrev positivt om
honom, myntande namnet ”sanderister” på hans anhängare. Visst är han
värd att reflektera över.
OK, det finns där som här renlevnadsmän som förklarar att han inte alls är socialist. Nej, han uppfyller väl inte så många av kriterierna vilka de nu är, men det är inte det viktiga, Det handlar i stället om i vilken riktning det finns hopp om en bättre värld. Vad gäller utrikespolitiken så lär väl Sanders inte starta några nya krig, och på den punkten är jag inte så säker på hans medtävlare Hillary Clinton.
Det viktiga för mig med Sanders är inte vad exakt han står för. Hans chanser att bli vald är uppriktigt sagt mycket små. Men han väcker och samlar en opinion som man inte trodde fanns. Man hoppas förstås att också USA skulle rymma en organiserad folklig vänster, en förhoppning som aldrig brukar infrias. Drömmar behövs, inte minst just nu när Europas vänster är i sämre kondition än någonsin.
Jämställdhet är en självklarhet, men inte en verklighet av Per Roijer
Gudrun Schyman talade i måndags i
Klostergårdsskolans matsal inbjuden av Rädda Barnen, som har etablerad
verksamhet på skolan. Klostergårdsskolan arbetar denna termin med tema
om genus.
Tidigare under dagen hade personalen diskuterat genusfrågor, Gudrun Schymans föreläsning riktade sig föräldrar i första hand. Men många andra hade hört talas om mötet. Matsalen var väl besatt. Schyman betonade att hon inte var där som företrädare för Fi utan som professionell, föreläsare och utbildare.
Tidigare under dagen hade personalen diskuterat genusfrågor, Gudrun Schymans föreläsning riktade sig föräldrar i första hand. Men många andra hade hört talas om mötet. Matsalen var väl besatt. Schyman betonade att hon inte var där som företrädare för Fi utan som professionell, föreläsare och utbildare.
Gudrun Schyman med blädderblock
på Klostergårdsskolan
Enligt Statistiska Centralbyrån SCB går utvecklingen "i snigelfart med myrsteg". Använd SCB:s lilla häfte Lathund om Jämställdhet, uppmanade hon och viftade med ett tummat exemplar. I häftet är det belagt att Sverige inte är ett jämställt land.
De flesta känner till att Sverige har miljöpolitiska mål. Färre känner till att Sverige också har jämställdhet som ett nationellt politiskt mål. Det är en del av FN:s milleniemål.
Alla säger att jämställdhet är bra. Det är inte ofta som man hör någon säga att jämställdhet är ett jävla trams, sa Gudrun Schyman. Men det är en läpparnas bekännelse.
Riksdagen antog jämställdhet som nationellt politiskt mål våren 2006, i fullständig politisk enighet. Sedan det nationalistiska partiet blev invalt i riksdagen finns inte längre enighet, för de tycker inte så, poängterade hon.
Vad innebär då jämställdhet?
Att ha lika mycket makt att forma våra liv och vårt samhälle oberoende av om man är man eller kvinna.
I det nationella målet ingår fyra delmål:
1. Jämn representation.
2. Rättvis ekonomi (löner, pensioner).
3. Dela lika arbetet med barn och hushåll.
4. Utplåna mäns våld mot kvinnor.
Har vi jämn representation mellan män och kvinnor? Har vi rättvisa löner och pensioner? Delar vi arbetet med barnen lika? Har vi utplånat mäns våld mot kvinnor, frågade hon retoriskt.
Brist på jämställdhet är ingen åsikt utan ett faktum. Så när någon säger "Nu har det gått för långt med jämlikheten", kan ni lugnt svara "Jaså, tycker du det. Så intressant. På vilket område då?
Olika åsikter kan man ha om detta är intressant eller ointressant, om man ska lägga på ett kol eller inte för att öka takten för att nå målen – också om vilket kol man skulle tänka sig lägga på. Att jämställdhet inte råder behöver inte diskuteras.
SCB har räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt kommer målet att dela föräldraförsäkringen jämnt att nås om 54 år!
– Vi är många som inte lever då, sa Gudrun Schyman.
Glammfeminism, falukorvsfeminism och politisk feminism; några reflektioner efter 8:e mars av Margot
När jag anlände till Vänsterpartiets, Ung
vänsters, ABF och Svenska kvinnors vänsterförbunds 8:e mars
manifestation på Stortorget kl.18.00 blev jag glad över det stora
antalet människor som samlats. Men glädjen blev kortvarig. Det visade
sig att det var en tidsmässig kollision mellan Fi:s och Vänsterns 8:e
mars möten. Fi hade dragit över tiden och efter en kvart eller så
tågade de flesta vidare i riktning mot Mejeriet, som också började sin
8:e mars evenemang kl. 18. Tre möten på samma teman, som började
samtidigt och därmed konkurrerade med varandra.
Glammfeminism behövs ibland för att en ska orka med det nödvändiga politiska arbetet, som ofta är tålamodskrävande, gnetigt och sällan möts av stormande applåder som ”Stå-upp-feminism”, allsång och Gudrun Schyman på Mejeriet.
Häromveckan skrev en krönikör i veckomagasinet ”Fokus”, om att det behövs mer av ”Falukorvsfeminism” för att vanliga kvinnor blivit rädda för feminister. I en stad som Lund tror jag det är svårt att vinna gehör för ”Falukorvsfeminism”. Inte heller tror jag att Lundaborna är rädda för feminister. Det jag däremot tror behövs inför kommande 8:mars manifestationer är bättre samarbete mellan organisatörer och organisationer. Det är samarbete som behövs, inte splittring. Det finns, som jag ser det, ingen rimlig anledning att konkurrera om feministiskt engagerade människor i Lund!
Margot; gammelfeminist, men alltför sällan glammfeminist!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)