VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-12-15
Hackad rödbeta... av Karin S
Hackad rödbeta
magerlagd skinka
varm kindklapp
tomte köphets
feltänkt stressfest.
Snart är det över.
Vad är det vi behöver?
magerlagd skinka
varm kindklapp
tomte köphets
feltänkt stressfest.
Snart är det över.
Vad är det vi behöver?
Konserter i Helgeandskyrkan i Lund
Gospelkonsert
Lördagen den 17 dec kl 17
Helgeands Gospelkör
Annica Forssell, körledare
Julkonsert
Söndagen den 18 dec kl 17
Eva Rydén, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano
Lördagen den 17 dec kl 17
Helgeands Gospelkör
Annica Forssell, körledare
Julkonsert
Söndagen den 18 dec kl 17
Eva Rydén, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano
VB och vänsterns väg av Göran Persson (red)
Gunnar Stensson uppmanar till diskussion och
debatt av vänsterns väg framöver. Inte så lätt, den tycks ha svårt
oklippta vägkanter, fast det lär vara bra för miljön sägs det numera.
Jag läser också Drömmen om det röda precis som Gunnar. Fast jag har inte hans orubbliga optimism så jag måste ta det i mindre portioner för att inte deppa ihop över att så lite hänt och att kunskapen om vad som måste hända blivit så mycket grundare sedan Rosas tid.
När jag säger att så lite hänt tänker jag på huvudfrågan: Kapitalismens barbari måste ersättas av Socialismens förnuft. Lika sant idag som på Rosa Luxemburgs tid men än mer avlägset känns det. Fast känslor leder en ofta fel. I det historiska perspektivet så tänker jag på att det kändes helt orimligt när jag hörde Dick Urban Vestbro argumentera för att det är i Sydafrika som befrielsen kommer först i Afrika. Detta var något år före Mandelas frisläppande. Kanske kan det hända lika fort och oväntat, för mig, även på andra håll.
På andra sätt har det hänt mycket, kanske alltför mycket. På Rosas tid stod kampen mellan en revolutionär Socialdemokrati och en reformistisk. Den reformistiska vann och inledde hundra år av satsning på parlamentet och de många små stegen mot ett bättre samhälle. I går såg jag Ken Loach film, Jag Daniel Blake (det finns en utförlig recension i veckans nummer). Idag vet jag alltså vart dessa hundra år av små steg ledde. Inte direkt så man längtar efter hundra sådana år till.
Men jag skall använda jullovet till att läsa färdigt boken och kanske någon mer. Om det vill sig väl så kan jag kanske formulera något mer materiellt och mindre känslomässigt baserat efter det. Jag är säker på att det bland VB:s duktiga skribenter finns de som kan.
Jag läser också Drömmen om det röda precis som Gunnar. Fast jag har inte hans orubbliga optimism så jag måste ta det i mindre portioner för att inte deppa ihop över att så lite hänt och att kunskapen om vad som måste hända blivit så mycket grundare sedan Rosas tid.
När jag säger att så lite hänt tänker jag på huvudfrågan: Kapitalismens barbari måste ersättas av Socialismens förnuft. Lika sant idag som på Rosa Luxemburgs tid men än mer avlägset känns det. Fast känslor leder en ofta fel. I det historiska perspektivet så tänker jag på att det kändes helt orimligt när jag hörde Dick Urban Vestbro argumentera för att det är i Sydafrika som befrielsen kommer först i Afrika. Detta var något år före Mandelas frisläppande. Kanske kan det hända lika fort och oväntat, för mig, även på andra håll.
På andra sätt har det hänt mycket, kanske alltför mycket. På Rosas tid stod kampen mellan en revolutionär Socialdemokrati och en reformistisk. Den reformistiska vann och inledde hundra år av satsning på parlamentet och de många små stegen mot ett bättre samhälle. I går såg jag Ken Loach film, Jag Daniel Blake (det finns en utförlig recension i veckans nummer). Idag vet jag alltså vart dessa hundra år av små steg ledde. Inte direkt så man längtar efter hundra sådana år till.
Men jag skall använda jullovet till att läsa färdigt boken och kanske någon mer. Om det vill sig väl så kan jag kanske formulera något mer materiellt och mindre känslomässigt baserat efter det. Jag är säker på att det bland VB:s duktiga skribenter finns de som kan.
Till dess återsår det bara att säga: God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!
Vad tomten är och inte är
Veckans citat (från Twitter)
När det gäller vapenexport finns det sniglar som rör sig snabbare än regeringen.
Hans Linde (v)
Hans Linde (v)
Paradoxer av Lucifer
Politisk analys just nu är att försöka förstå paradoxerna. Låt oss
börja med USA. Efter en valkampanj utan like vann Donald Trump med en
blandning av grovheter och reaktionära uttalanden på alla nivåer.
Han håller just nu på med att sy ihop sitt lag genom att späcka det
med pensionerade generaler, klimatförnekare och miljardärer. Det bemöts
med upprörda röster från förlorarna, det liberala etablissemanget, och
glad förväntan från de egna väljarna. De senare kommer säkert få
anledning att tänka om, men just nu ser det bra ut: konjunkturen är den
bästa, arbetslösheten sjunker och humöret är i topp. USA:s statsskuld
ökar under förväntningarna inför vad som kanske borde kallas Trumps
Keynesianska politik.
Hardcoregänget rådvilla
Hur reagerar då vi i den gamla inbitna vänstern? Med blandade känslor får man väl säga. Javisst, Trump är just så reaktionär och kortsynt som vi alltid har förväntat oss av amerikanska högerpolitiker. Men vänta, varför hetsar han inte mot Ryssland eller planerar nya krig? Jo, den rollen är upptagen av hans besegrade motståndare Hillary Clinton. Hennes främsta insats som utrikesminister var att driva på interventionen mot Libyen. Hennes muntra yttrande om Gaddafis död: ”We came, we saw, he died”, säger det mesta om henne. I Libyen råder kaos.
En kort tid av lycka?
De som haft svårast att hantera det faktum att USA nu ska styras av Trump är nog hardcore-gänget av USA-entusiaster, Expressens och DN:s ledarredaktioner och grabbar som Carl Bildt och Per T Ohlsson. Deras gamla bild av landet ligger splittrad i gruset och deras förståelsemodell och kontaktnät fungerar inte längre. Vem är då hemmastadd i den nya verkligheten, vem har nycklarna till sympati och förståelse? Wallenbergarna? Det hade varit roligt att höra vad Lars Gustafson hade haft att säga.
Det ska bli intressant att se hur länge Trump får sitta som president. Två år är mitt tips. Det kan bli etablissemanget som gör sig av med honom när han har kört USA:s globala politik i botten eller det kan uppstå ett genuint folkligt uppror över försämrade levnadsförhållanden.
Lunda-S offrar sin identitet
Låt oss då ses på den mera närliggande politiken. Efter att i många år ha kritiserat den borgerliga majoritetens ständiga nedskärningar har S inför kommande budget ställt kommunens förvaltningar och nämnder inför att välja mellan tre olika nedskärningsförslag: 3, 5 eller 7 procents nedskärningar kallade ”effektiviseringar”. En hel del av utgifterna, t.ex. socialutgifterna, är inte förhandlingsbara utan kopplade till lagens krav om vad kommunerna skall göra. Vad nämnderna då gör är att föreslå att man lägger ner allt sådant som gör Lund till en rimligt välskött och ombonad kommun med t.ex. kultur- och fritidsverksamhet. Man är då nere på ett minimum av kommunal aktivitet – man bara gör sådant man måste göra enligt lagen. Om det blir så är detta det grövsta politiska ingrepp som någonsin drabbat Lunds kommun och Almgren kommer att gå till historien.
Det finns dock flera tolkningsmöjligheter. En är att detta bara är ett spel för galleriet oh aldrig kommer att genomföras. Meningen skulle helt enkelt vara att skrämma skiten ur alla för att sen när det visar sig finnas mer skatteintäkter till förfogande släppa efter. Det tala redan om att det kommer att finnas mer pengar när det är dags för budgetbeslut framåt juni. Det är ordförande Almgrens framträdande som en kommunal Machiavelli vi bevittnar. Hela vårens kommunala verksamhet kommer då att präglas av nedskärningshoten.
Slutet på en socialdemokratisk politik
Alternativet är förstås att inte skära ner utan förbereda sig för en skattehöjning. Vänsterpartiet kommer naturligtvis tala för det, men den borgerliga majoriteten kommer väl att hamna på Liberalernas linje med oförändrad skatt.
Vad S då har gjort genom att ställa sig på 3/5/7- procenttänkandets grund är att sälja ut den gamla bilden av socialdemokratin. Lund var under S-ledning ett föredöme t.ex. på skolans område. Här påbörjades tidigt den stora skolreformen som gjorde slut på det gamla klassamhällets skola där en av tio fick gå i gymnasiet. Man ersatte den med den nioåriga obligatoriska skolan. I Lund leddes skolan av KG Ljunghill som etablerade vad som nu är Kulturskolan. Den når ännu alltför få, men den är ett givet offer för kommande nedskärningar. Och stadsdelsbiblioteken – de ska nu läggas ner det ena efter det andra. Det sker tydligen under applåder från Lunds stadsbibliotekarie (läser hon böcker?)
Den parlamentariska situationen i Lund är förvisso besvärlig, men det pris S betalar för att komma ur knipan är mycket högt. Den kommer att bädda för ett rejält bakslag för S i kommunalvalet 2018 och vad värre är, göra det omöjligt att effektivt angripa kommande borgerlig nedskärningspolitik.
Vad borde S då göra? Tja, vad som behövs är djärva populistiska utspel. T.ex att vänta med spårvagnarna några år i en uppgörelse med FNL. Men det får man väl inte säga i den här…
Dansk kultur
Ja ni såg väl att danskarna har röstat om de tio viktigaste inslagen i den danska kulturen. Det blev bl.a, ”hygge” vilket väl närmast får översättas med trivsamhet under gemytliga former. Det kan väl ingen vara emot. Men själv hade jag röstat på flæskesteg med brun sovs og kartofler.
Han håller just nu på med att sy ihop sitt lag genom att späcka det
med pensionerade generaler, klimatförnekare och miljardärer. Det bemöts
med upprörda röster från förlorarna, det liberala etablissemanget, och
glad förväntan från de egna väljarna. De senare kommer säkert få
anledning att tänka om, men just nu ser det bra ut: konjunkturen är den
bästa, arbetslösheten sjunker och humöret är i topp. USA:s statsskuld
ökar under förväntningarna inför vad som kanske borde kallas Trumps
Keynesianska politik.Hardcoregänget rådvilla
Hur reagerar då vi i den gamla inbitna vänstern? Med blandade känslor får man väl säga. Javisst, Trump är just så reaktionär och kortsynt som vi alltid har förväntat oss av amerikanska högerpolitiker. Men vänta, varför hetsar han inte mot Ryssland eller planerar nya krig? Jo, den rollen är upptagen av hans besegrade motståndare Hillary Clinton. Hennes främsta insats som utrikesminister var att driva på interventionen mot Libyen. Hennes muntra yttrande om Gaddafis död: ”We came, we saw, he died”, säger det mesta om henne. I Libyen råder kaos.
En kort tid av lycka?
De som haft svårast att hantera det faktum att USA nu ska styras av Trump är nog hardcore-gänget av USA-entusiaster, Expressens och DN:s ledarredaktioner och grabbar som Carl Bildt och Per T Ohlsson. Deras gamla bild av landet ligger splittrad i gruset och deras förståelsemodell och kontaktnät fungerar inte längre. Vem är då hemmastadd i den nya verkligheten, vem har nycklarna till sympati och förståelse? Wallenbergarna? Det hade varit roligt att höra vad Lars Gustafson hade haft att säga.
Det ska bli intressant att se hur länge Trump får sitta som president. Två år är mitt tips. Det kan bli etablissemanget som gör sig av med honom när han har kört USA:s globala politik i botten eller det kan uppstå ett genuint folkligt uppror över försämrade levnadsförhållanden.
Lunda-S offrar sin identitet
Låt oss då ses på den mera närliggande politiken. Efter att i många år ha kritiserat den borgerliga majoritetens ständiga nedskärningar har S inför kommande budget ställt kommunens förvaltningar och nämnder inför att välja mellan tre olika nedskärningsförslag: 3, 5 eller 7 procents nedskärningar kallade ”effektiviseringar”. En hel del av utgifterna, t.ex. socialutgifterna, är inte förhandlingsbara utan kopplade till lagens krav om vad kommunerna skall göra. Vad nämnderna då gör är att föreslå att man lägger ner allt sådant som gör Lund till en rimligt välskött och ombonad kommun med t.ex. kultur- och fritidsverksamhet. Man är då nere på ett minimum av kommunal aktivitet – man bara gör sådant man måste göra enligt lagen. Om det blir så är detta det grövsta politiska ingrepp som någonsin drabbat Lunds kommun och Almgren kommer att gå till historien.
Det finns dock flera tolkningsmöjligheter. En är att detta bara är ett spel för galleriet oh aldrig kommer att genomföras. Meningen skulle helt enkelt vara att skrämma skiten ur alla för att sen när det visar sig finnas mer skatteintäkter till förfogande släppa efter. Det tala redan om att det kommer att finnas mer pengar när det är dags för budgetbeslut framåt juni. Det är ordförande Almgrens framträdande som en kommunal Machiavelli vi bevittnar. Hela vårens kommunala verksamhet kommer då att präglas av nedskärningshoten.
Slutet på en socialdemokratisk politik
Alternativet är förstås att inte skära ner utan förbereda sig för en skattehöjning. Vänsterpartiet kommer naturligtvis tala för det, men den borgerliga majoriteten kommer väl att hamna på Liberalernas linje med oförändrad skatt.
Vad S då har gjort genom att ställa sig på 3/5/7- procenttänkandets grund är att sälja ut den gamla bilden av socialdemokratin. Lund var under S-ledning ett föredöme t.ex. på skolans område. Här påbörjades tidigt den stora skolreformen som gjorde slut på det gamla klassamhällets skola där en av tio fick gå i gymnasiet. Man ersatte den med den nioåriga obligatoriska skolan. I Lund leddes skolan av KG Ljunghill som etablerade vad som nu är Kulturskolan. Den når ännu alltför få, men den är ett givet offer för kommande nedskärningar. Och stadsdelsbiblioteken – de ska nu läggas ner det ena efter det andra. Det sker tydligen under applåder från Lunds stadsbibliotekarie (läser hon böcker?)
Den parlamentariska situationen i Lund är förvisso besvärlig, men det pris S betalar för att komma ur knipan är mycket högt. Den kommer att bädda för ett rejält bakslag för S i kommunalvalet 2018 och vad värre är, göra det omöjligt att effektivt angripa kommande borgerlig nedskärningspolitik.
Vad borde S då göra? Tja, vad som behövs är djärva populistiska utspel. T.ex att vänta med spårvagnarna några år i en uppgörelse med FNL. Men det får man väl inte säga i den här…
Dansk kultur
Ja ni såg väl att danskarna har röstat om de tio viktigaste inslagen i den danska kulturen. Det blev bl.a, ”hygge” vilket väl närmast får översättas med trivsamhet under gemytliga former. Det kan väl ingen vara emot. Men själv hade jag röstat på flæskesteg med brun sovs og kartofler.
Kapitalets värld av Gunnar Stensson
När Kina och Ryssland anslöt sig till kapitalismen påverkades inte bara
deras egna samhällen. På kort tid utvidgades den kapitalistiska
sfären till att omfatta Östeuropa och hela Asien. Nya råvaror,
producenter och konsumenter samverkade till snabb tillväxt.
Kapitalismen blev global och tillväxten gynnar kapitalistiska
makthavare i alla länder. Deras ekonomiska och politiska makt växer. En
av dem är Donald Trump.
Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA. Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.
Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.
Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA. Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.
Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.
Vad händer 2017? Vad kan vi göra? av Staffan Lindberg
Med Trump som USAs näste president går vi in i en osäker värld där
mycket kan hända. Bryter han upp alliansen mot Putin får det flera
följdverkningar. Rysslands politiska och ekonomiska läge förbättras.
Ockupationen av Krim permanentas. NATO har spelat ut sin roll.
Al-Assad vinner kriget i Syrien med många svikna invånare som följd. Krigen fortsätter i all sin grymhet i de andra härdarna med eller utan inblandning av USA, Ryssland, Iran och Saudi.
Kommer extremhögern till makten i Frankrike i det kommande presidentvalet och Merkel skjuts åt sidan blir hela idén med EU punkterad. Ett Europa tillbaka på ruta 1. Med extremhögern vid makten i Indien är kartan mörkare än på 1930-talet. Tanken på kärnvapen i händerna på dessa demagoger och lögnare gör åtminstone mig mörkrädd.
Finans-kapitalismen kan tjäna ytterligare på alla osäkerheter, förväntningar såväl som pessimism. Klimatet blir en icke-fråga trots en allt starkare grön opinion.
Vi blir kanske mer inåtvända. När vi inte kan påverka världen går vi in för sport. Zlatan och di blåe vinner i alla fall sina matcher. Vi borde ta chansen med gröna dagar, elcyklar, fossilfritt bränsle och kollektivtrafik. Vi måste lära oss mer om social ekonomi och kooperativ, inte minst som modell för den gemensamma sektorn. Självstyrande grupper, där efterfrågan medborgarna styr verksamheten. Alla strån vi kan komma på varje morgon vi vaknar upp till en vanlig dag.
Det som hos oss kan bryta dysterheten är mer invandraring. Minst 65 000 fler behöver vi blir per år för att hålla skutan flytande. Vi blir annars bara äldre och äldre. Vi har institutionerna för invandring, vi kan bygga fler bostäder. Räntan är nästan noll.
Detta blir en ännu viktigare fråga än 2016. Rädslan mot främlingar måste övergå i sympati och medmänsklighet. Gästfrihet är bara ordet i de länder där flyktingarna kommer från.
Al-Assad vinner kriget i Syrien med många svikna invånare som följd. Krigen fortsätter i all sin grymhet i de andra härdarna med eller utan inblandning av USA, Ryssland, Iran och Saudi.
Kommer extremhögern till makten i Frankrike i det kommande presidentvalet och Merkel skjuts åt sidan blir hela idén med EU punkterad. Ett Europa tillbaka på ruta 1. Med extremhögern vid makten i Indien är kartan mörkare än på 1930-talet. Tanken på kärnvapen i händerna på dessa demagoger och lögnare gör åtminstone mig mörkrädd.
Finans-kapitalismen kan tjäna ytterligare på alla osäkerheter, förväntningar såväl som pessimism. Klimatet blir en icke-fråga trots en allt starkare grön opinion.
Vi blir kanske mer inåtvända. När vi inte kan påverka världen går vi in för sport. Zlatan och di blåe vinner i alla fall sina matcher. Vi borde ta chansen med gröna dagar, elcyklar, fossilfritt bränsle och kollektivtrafik. Vi måste lära oss mer om social ekonomi och kooperativ, inte minst som modell för den gemensamma sektorn. Självstyrande grupper, där efterfrågan medborgarna styr verksamheten. Alla strån vi kan komma på varje morgon vi vaknar upp till en vanlig dag.
Det som hos oss kan bryta dysterheten är mer invandraring. Minst 65 000 fler behöver vi blir per år för att hålla skutan flytande. Vi blir annars bara äldre och äldre. Vi har institutionerna för invandring, vi kan bygga fler bostäder. Räntan är nästan noll.
Detta blir en ännu viktigare fråga än 2016. Rädslan mot främlingar måste övergå i sympati och medmänsklighet. Gästfrihet är bara ordet i de länder där flyktingarna kommer från.
Varför ska vi ha bibliotek egentligen?
av Marie Louise Steiner
Nu när folk kan hämta hem vad som helst via läsplattor, mobiler eller
datorer. Är inte bibliotek då något ganska gammalmodigt, otidsenligt?
Kostar dessutom en massa pengar…
”Kulturstaden” Lund har de senaste åren lagt ner/eller i malpåse/ två bibliotek Järnåkra och Nöbbelöv och nu är ytterligare ett filialbibliotek i farozonen, det på Väster.
Att lägga ned ett bibliotek är inte som att bomma igen en livsmedelsaffär, om nu någon tror det. Att stänga ett bibliotek sätter spår i ett samhälle och ger signaler om brist på kulturpolitiska ambitioner. I Lund är nu förvaltningsdirektören och bibliotekschefen (!) enligt Sydsvenskan (10/12) överens med de flesta politiska partierna att det välfungerande biblioteket på Väster ska läggas ned. Kontraktet med hyresvärden har sagts upp och vad som ska hända i framtiden vet ingen.
Ett bibliotek är inte bara en samling böcker, om nu någon tror det, bibliotek är så mycket mer. Det är en mötesplats för kultur, för människor. Helt gratis, utan några kommersiella intressen. Var finns sådana platser annars i dagens samhälle? På biblioteken finns dessutom sådant som en del inte äger t ex dator eller kopiator och som man kan få tillgång till.
Västers filialbibliotek har varit ett vattenhål för oss som bor i denna stadsdel. Det har länge drivits av engagerade bibliotekarier och en livaktig vänförening som varje termin står för ett omfattande kulturprogram. Många söker sig hit från hela staden. Biblioteket har i år bl a startat ett språkcafé där nyanlända till Sverige kunnat möta den svenska kulturen och språket.
Hur ofta talas det inte om vikten av barns läsning, höstlovet utropades till och med av en entusiastisk statsminister som ett läslov. Men alla barn har inte böcker hemma, därför ska en ”bibla” finnas nära dem. På Västers bibliotek vimlar det av barn än så länge…
Ja varför ska vi ha små filialbibliotek egentligen nu när Lund snart ska få en storslagen spårvagnslinje och kan ståta med en internationell anläggning för snabba neutroner? Filialbibliotek tillhör väl en förgången och omodern tid? En del verkar tro det.
”Kulturstaden” Lund har de senaste åren lagt ner/eller i malpåse/ två bibliotek Järnåkra och Nöbbelöv och nu är ytterligare ett filialbibliotek i farozonen, det på Väster.
Att lägga ned ett bibliotek är inte som att bomma igen en livsmedelsaffär, om nu någon tror det. Att stänga ett bibliotek sätter spår i ett samhälle och ger signaler om brist på kulturpolitiska ambitioner. I Lund är nu förvaltningsdirektören och bibliotekschefen (!) enligt Sydsvenskan (10/12) överens med de flesta politiska partierna att det välfungerande biblioteket på Väster ska läggas ned. Kontraktet med hyresvärden har sagts upp och vad som ska hända i framtiden vet ingen.
Ett bibliotek är inte bara en samling böcker, om nu någon tror det, bibliotek är så mycket mer. Det är en mötesplats för kultur, för människor. Helt gratis, utan några kommersiella intressen. Var finns sådana platser annars i dagens samhälle? På biblioteken finns dessutom sådant som en del inte äger t ex dator eller kopiator och som man kan få tillgång till.
Västers filialbibliotek har varit ett vattenhål för oss som bor i denna stadsdel. Det har länge drivits av engagerade bibliotekarier och en livaktig vänförening som varje termin står för ett omfattande kulturprogram. Många söker sig hit från hela staden. Biblioteket har i år bl a startat ett språkcafé där nyanlända till Sverige kunnat möta den svenska kulturen och språket.
Hur ofta talas det inte om vikten av barns läsning, höstlovet utropades till och med av en entusiastisk statsminister som ett läslov. Men alla barn har inte böcker hemma, därför ska en ”bibla” finnas nära dem. På Västers bibliotek vimlar det av barn än så länge…
Ja varför ska vi ha små filialbibliotek egentligen nu när Lund snart ska få en storslagen spårvagnslinje och kan ståta med en internationell anläggning för snabba neutroner? Filialbibliotek tillhör väl en förgången och omodern tid? En del verkar tro det.
Spårvagn i besparingstider? av Stam Nosslin
Stod häromdagen och väntade på bussen vid Clemenstorget. Kom den ena
bussen efter den andra, som alla blir välfyllda. Plötsligt dök buss nr
20 upp med skylten Brunnshög. Två personer satt i bussen och ingen steg
på. Det är alltså denna linje spårvagnen skall ersätta och kraftigt
reducera kommunens utsläpp av CO2, tänkte jag. Nu säger vän av ordning,
och det finns det många av dem bland spårvagnsförespråkarna, ”Ja men
det är ju först om några år spårvagnen kommer och då kommer Brunnshög
att ha massor med arbetsplatser och invånare”. Ja, men vänta då tills
vi ser detta. Skall spårvagnskommunikation etableras i Lund så är det
som Ann Schlyter skriver att den borde byggas ut i mycket större
omfattning. Nu blir det inte så, eftersom kommunen inte har pengar och
Lund är för liten stad.
Det som det röd-gröna kommunstyret skriver att ”Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten”, gör mig ännu mer betänksam om sakernas tillstånd i kommunen. Man får intrycket att investeringar inte skulle påverka kommunens ekonomi och därmed inte vad som ska finansieras i driftbudgeten. Det finns, vilket de flesta vet men tydligen inte kommunstyret, inga gratispengar. Allt måste betalas förr eller senare.
Jag läser samtidigt om den s.k. krisen i Lunds kommuns ekonomi och om stora besparingskrav inom angelägna områden. Borde vara enkelt att åtgärda genom att skjuta på spårvägsbygget tills behovet finns. Detta är en enkel prioritering för oss som känner för att satsa på skola, omsorg och vård. Synd att vi är så få.
Det som det röd-gröna kommunstyret skriver att ”Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten”, gör mig ännu mer betänksam om sakernas tillstånd i kommunen. Man får intrycket att investeringar inte skulle påverka kommunens ekonomi och därmed inte vad som ska finansieras i driftbudgeten. Det finns, vilket de flesta vet men tydligen inte kommunstyret, inga gratispengar. Allt måste betalas förr eller senare.
Jag läser samtidigt om den s.k. krisen i Lunds kommuns ekonomi och om stora besparingskrav inom angelägna områden. Borde vara enkelt att åtgärda genom att skjuta på spårvägsbygget tills behovet finns. Detta är en enkel prioritering för oss som känner för att satsa på skola, omsorg och vård. Synd att vi är så få.
Vad vill Wallström i Palestina? av Gunnar Olofsson
Sveriges utrikesminister Margot Wallström
besöker Palestina, och enligt ett pressmeddelande ligger fokus på ”hur
Sverige och Palestina kan fördjupa relationerna efter Sveriges
erkännande av Palestina, vikten av demokratisk utveckling, respekt för
mänskliga rättigheter och jämställdhet och vad som kan göras för att
stärka hoppet om en tvåstatslösning”. Mer exakt, berättar Wallström för
svenska media, är syftet att få palestinierna att ”skärpa sig”. Och
Jan Björklund (L) kräver att hon ”riktar en stenhård kritik mot den
palestinska ledningen eftersom den inte erkänner Israels rätt att
existera”.
Men förutom att Wallströms mål med resan utifrån detta ter sig tämligen oprecist, och Björklunds kommentar vittnar om djup okunnighet – palestinierna erkände Israels rätt att existera redan i samband med Osloavtalet 1993 – så finns det en del att bita i för den svenska utrikesministern. Den 5 december godkände det israeliska parlamentet en ny lag som i efterhand legaliserar en rad olagliga israeliska bosättningar på privatägd palestinsk mark. ”Lagen om normalisering” berör, enligt israeliska ”Peace Now”, i nuläget 72 bosättningar och 55 hittills inte godkända ”utposter”, och hotar allvarligt möjligheterna till varje form av fredlig lösning av Israel/Palestinakonflikten. Inte minst omfattar Israels nya byggplaner 3.500 enheter inom den hittills fredade ”E1-zonen” utanför Jerusalem – något som effektivt skulle splittra upp de palestinska områdena i avskärmade enklaver och omöjliggöra en sammanhållen palestinsk stat.
En israelisk kommitté har också lagt fram ett förslag att förbjuda böneutrop från moskéer, åtminstone under en del av dygnet. Politiken har redan testats på Västbanken där armén, som svar på klagomål från israeliska bosättare, den tredje november stormade byn Abu Dis utanför Jerusalem, och stoppade böneutropen. Blir förslaget lag kommer den att omfatta alla arabiska samhällen, både inne i Israel och på ockuperade områden.
Så vad vill Wallström med sin resa? Om Sveriges utrikesminister har ambitionen att få någon att ”skärpa sig”, borde det vara den israeliska ockupationsregimen. Kraven, lämpligen formulerade på plats tillsammans med den av Sverige erkända palestinska regeringen, måste omfatta ett omedelbart stopp för all utbyggnad av bosättningar, hemkallande av militärer och bosättare, ett slut på blockaden av Gaza och ovillkorlig respekt för mänskliga rättigheter oberoende av religiös och etnisk tillhörighet. Och när Sverige den 1 januari tar plats som ordförande i FN:s säkerhetsråd måste man ha något att komma upp med i denna fråga. Inte bara allmänna önskningar om fred och förståelse, utan någonting som en gång för alla sätter stopp för ockupationen och ger den palestinska staten möjlighet att leva i fred och säkerhet.
Men förutom att Wallströms mål med resan utifrån detta ter sig tämligen oprecist, och Björklunds kommentar vittnar om djup okunnighet – palestinierna erkände Israels rätt att existera redan i samband med Osloavtalet 1993 – så finns det en del att bita i för den svenska utrikesministern. Den 5 december godkände det israeliska parlamentet en ny lag som i efterhand legaliserar en rad olagliga israeliska bosättningar på privatägd palestinsk mark. ”Lagen om normalisering” berör, enligt israeliska ”Peace Now”, i nuläget 72 bosättningar och 55 hittills inte godkända ”utposter”, och hotar allvarligt möjligheterna till varje form av fredlig lösning av Israel/Palestinakonflikten. Inte minst omfattar Israels nya byggplaner 3.500 enheter inom den hittills fredade ”E1-zonen” utanför Jerusalem – något som effektivt skulle splittra upp de palestinska områdena i avskärmade enklaver och omöjliggöra en sammanhållen palestinsk stat.
En israelisk kommitté har också lagt fram ett förslag att förbjuda böneutrop från moskéer, åtminstone under en del av dygnet. Politiken har redan testats på Västbanken där armén, som svar på klagomål från israeliska bosättare, den tredje november stormade byn Abu Dis utanför Jerusalem, och stoppade böneutropen. Blir förslaget lag kommer den att omfatta alla arabiska samhällen, både inne i Israel och på ockuperade områden.
Så vad vill Wallström med sin resa? Om Sveriges utrikesminister har ambitionen att få någon att ”skärpa sig”, borde det vara den israeliska ockupationsregimen. Kraven, lämpligen formulerade på plats tillsammans med den av Sverige erkända palestinska regeringen, måste omfatta ett omedelbart stopp för all utbyggnad av bosättningar, hemkallande av militärer och bosättare, ett slut på blockaden av Gaza och ovillkorlig respekt för mänskliga rättigheter oberoende av religiös och etnisk tillhörighet. Och när Sverige den 1 januari tar plats som ordförande i FN:s säkerhetsråd måste man ha något att komma upp med i denna fråga. Inte bara allmänna önskningar om fred och förståelse, utan någonting som en gång för alla sätter stopp för ockupationen och ger den palestinska staten möjlighet att leva i fred och säkerhet.
Veckobladet recenserar av Staffan Lindberg
Jag Daniel Blake är
årets julfilm för vuxna. Lika starkt som i sagorna lyser medkänsla,
vänskap och motstånd mot det onda. Charles Dickens julsaga skyller det
onda på människor som Scrooge, procentaren, men Ken Loachs film finns
nästan ingen sådan tanke.
Daniel är en äldre snickare i Newcastle som drabbats av en hjärtattack och är sjukskriven. Läkaren tycker han är för sjuk för att arbeta, medan försäkringskassan anser att han är för frisk för att få bidrag. Han tvingas söka arbete dag ut och dag in.
Okunnig om hur datorer och Internet fungerar får han hjälp av Ann, en vänlig sekreterare på försäkringskassan, att fylla i ett formulär på datorn. Ann kallas in till sin chef som strängt förklarar för henne att sådan hjälp är otillbörlig. Deras arbete går ju ut på att kontrollera klienterna, inte att hjälp dem.
Daniel har inga pengar och hans liv hänger på en skör tråd, han måste hela tiden bevisa att han söker arbete dagarna i ända. Annars hotar sanktioner som utebliven ersättning.
På
försäkringskassan
blir han också vittne till hur en tvåbarnsmamma blir hunsad av en
sekreterare och sedan slängs ut. Kattie är ensamstående som hamnat i
Newcastle efter att inte kunnat betala den dyra hyran i London. I
Newcastle är hon som en flykting utan vänner och bekanta. Daniel vars
fru en tid innan gått bort blir den vän hon behöver.
Det är härligt att se hur de blir vänner, också Daniel och barnen. Flickan växer till en förståndig person med egen röst i den vänskapen. Pojken lämnar sitt stirriga beteende och blir lugnare.
Det är inte elaka människor som skapar det onda i deras tillvaro. Det är det så kallade välfärdsystemets motsägelsefulla regler och de ytliga kvantitativa kriterierna för bistånd som slår ut folk. Allt i effektivitens och rationalitetens namn. Det är inte heller ett systemfel som kan åtgärdas. Vad som behövs är mjuka strukturer. Byråkrati med ett mänskligt ansikte.
Men en del skor sig på folks utsatthet. Som när Ian, vakten på varuhuset, som tagit Kattie för snatteri och motvilligt går med på att hon slipper påföljd. ”If you need my help, please call this number.” I sin förtvivlan ringer Kattie det där numret och hamnar på en bordell.
Till sist ska Dan upp i en överklagandedomstol kring sin ersättning. På toaletten strax innan drabbas han av en ny hjärtattack och dör. Kattie håller tal inför den lilla skaran på begravningen, de vänliga ungdomarna från grannlägenheten och Ann från försäkringskassan. ”Daniel Blake var inte en kund, inte en klient eller konsument. Han var en medborgare, varken mer eller mindre.”
Det blir många funderingar efter filmen, trots allt i hoppfullhetens tecken.
Nu när isen är bruten kan det väl bli ett nobelpris till Ken Loach om ett tag.
Daniel är en äldre snickare i Newcastle som drabbats av en hjärtattack och är sjukskriven. Läkaren tycker han är för sjuk för att arbeta, medan försäkringskassan anser att han är för frisk för att få bidrag. Han tvingas söka arbete dag ut och dag in.
Okunnig om hur datorer och Internet fungerar får han hjälp av Ann, en vänlig sekreterare på försäkringskassan, att fylla i ett formulär på datorn. Ann kallas in till sin chef som strängt förklarar för henne att sådan hjälp är otillbörlig. Deras arbete går ju ut på att kontrollera klienterna, inte att hjälp dem.
Daniel har inga pengar och hans liv hänger på en skör tråd, han måste hela tiden bevisa att han söker arbete dagarna i ända. Annars hotar sanktioner som utebliven ersättning.
På
försäkringskassan
blir han också vittne till hur en tvåbarnsmamma blir hunsad av en
sekreterare och sedan slängs ut. Kattie är ensamstående som hamnat i
Newcastle efter att inte kunnat betala den dyra hyran i London. I
Newcastle är hon som en flykting utan vänner och bekanta. Daniel vars
fru en tid innan gått bort blir den vän hon behöver.Det är härligt att se hur de blir vänner, också Daniel och barnen. Flickan växer till en förståndig person med egen röst i den vänskapen. Pojken lämnar sitt stirriga beteende och blir lugnare.
Det är inte elaka människor som skapar det onda i deras tillvaro. Det är det så kallade välfärdsystemets motsägelsefulla regler och de ytliga kvantitativa kriterierna för bistånd som slår ut folk. Allt i effektivitens och rationalitetens namn. Det är inte heller ett systemfel som kan åtgärdas. Vad som behövs är mjuka strukturer. Byråkrati med ett mänskligt ansikte.
Men en del skor sig på folks utsatthet. Som när Ian, vakten på varuhuset, som tagit Kattie för snatteri och motvilligt går med på att hon slipper påföljd. ”If you need my help, please call this number.” I sin förtvivlan ringer Kattie det där numret och hamnar på en bordell.
Till sist ska Dan upp i en överklagandedomstol kring sin ersättning. På toaletten strax innan drabbas han av en ny hjärtattack och dör. Kattie håller tal inför den lilla skaran på begravningen, de vänliga ungdomarna från grannlägenheten och Ann från försäkringskassan. ”Daniel Blake var inte en kund, inte en klient eller konsument. Han var en medborgare, varken mer eller mindre.”
Det blir många funderingar efter filmen, trots allt i hoppfullhetens tecken.
Nu när isen är bruten kan det väl bli ett nobelpris till Ken Loach om ett tag.
The plot against America av Gunnar Stensson
Konspirationen mot Amerika
är titeln på den svenska översättningen av Philip Roths roman som
skrevs 2004. Den handlar om vad som skulle skett om den populäre
piloten och Hitlerbeundraren Charles Lindbergh hade valts till USA:s
president 1940 i stället för Roosevelt.
För
tio år sedan läste jag boken som en detaljskarp skildring av USA, sedd
ur ett 9-årigt judiskamerikanskt barns perspektiv. Fiktionen om ett
presidentval som urartar till katastrof verkade konstruerad. De
populistiska grupperna kring Klu Klux Klan och America First existerade
visserligen och var otäcka nog, men deras inflytande föreföll
begränsat.
Romanen berättar hur Charles Lindbergh råkar nomineras av det republikanska partikonventet på grund av sin folkliga popularitet. Med sitt flygplan ”Spirit of Saint Louis” turnerar han till samtliga amerikanska delstater. Alla framträdanden refereras entusiastiskt i press och radio. Hans budskap är enkelt: Vote for Lindbergh or vote for war! Han vinner en jordskredsseger. Det påminner om neutralitetspolitiken och de tyskvänliga stämningarna i Sverige under krigets första år.
Det fanns en bred isolationistisk rörelse i USA. President Roosevelt försökte stödja de allierade i kriget mot Nazityskland men hindrades av folkopinionen. Att USA till slut drogs in i kriget berodde på det japanska blixtanfallet mot Pearl Harbour 1941.
Lindbergh var Hitler-beundrare och hade flera gånger umgåtts med nazistiska makthavare som Goebbels i offentliga sammanhang. Hans budskap om fred gynnade Hitler som var angelägen att hålla USA utanför kriget.
Historikern Arthur Schlesinger har spekulerat i vad som kunde ha hänt om Charles Lindbergh kandiderat i presidentvalet, blivit vald och som president slutit en ickeangrepps-pakt med Hitler på samma sätt som Stalin gjorde 1939. Det skulle helt ha förändrat förutsättningarna i det andra världskriget. Det var de tankarna som inspirerade Philip Roth att skriva romanen.
I romanen är självfallet judarna den utsatta gruppen. Roth gestaltar en amerikansk motsvarighet till Kristallnatten. Antisemitismen var – är - en central del av nazismen – och inte bara i den. Intressant är hur huvudpersonen, den nioårige Philip Roth, passionerat ser sig själv och sina föräldrar som amerikaner, invandrare som alla andra, judar visserligen, men amerikaner på samma sätt som de andra invandrarna. Han är inte alls intresserad av någon judisk särart eller nationalism.
Och det är kanske också ett budskap från den amerikanske juden Philip Roth i den situation som rådde i Mellanöstern 2004 och fortfarande råder.
Nyss valdes Donald Trump till amerikansk president på ett sätt som är kusligt likt det katastrofala presidentval 1940, som Philip Roth konstruerat i sin roman.
För
tio år sedan läste jag boken som en detaljskarp skildring av USA, sedd
ur ett 9-årigt judiskamerikanskt barns perspektiv. Fiktionen om ett
presidentval som urartar till katastrof verkade konstruerad. De
populistiska grupperna kring Klu Klux Klan och America First existerade
visserligen och var otäcka nog, men deras inflytande föreföll
begränsat.Romanen berättar hur Charles Lindbergh råkar nomineras av det republikanska partikonventet på grund av sin folkliga popularitet. Med sitt flygplan ”Spirit of Saint Louis” turnerar han till samtliga amerikanska delstater. Alla framträdanden refereras entusiastiskt i press och radio. Hans budskap är enkelt: Vote for Lindbergh or vote for war! Han vinner en jordskredsseger. Det påminner om neutralitetspolitiken och de tyskvänliga stämningarna i Sverige under krigets första år.
Det fanns en bred isolationistisk rörelse i USA. President Roosevelt försökte stödja de allierade i kriget mot Nazityskland men hindrades av folkopinionen. Att USA till slut drogs in i kriget berodde på det japanska blixtanfallet mot Pearl Harbour 1941.
Lindbergh var Hitler-beundrare och hade flera gånger umgåtts med nazistiska makthavare som Goebbels i offentliga sammanhang. Hans budskap om fred gynnade Hitler som var angelägen att hålla USA utanför kriget.
Historikern Arthur Schlesinger har spekulerat i vad som kunde ha hänt om Charles Lindbergh kandiderat i presidentvalet, blivit vald och som president slutit en ickeangrepps-pakt med Hitler på samma sätt som Stalin gjorde 1939. Det skulle helt ha förändrat förutsättningarna i det andra världskriget. Det var de tankarna som inspirerade Philip Roth att skriva romanen.
I romanen är självfallet judarna den utsatta gruppen. Roth gestaltar en amerikansk motsvarighet till Kristallnatten. Antisemitismen var – är - en central del av nazismen – och inte bara i den. Intressant är hur huvudpersonen, den nioårige Philip Roth, passionerat ser sig själv och sina föräldrar som amerikaner, invandrare som alla andra, judar visserligen, men amerikaner på samma sätt som de andra invandrarna. Han är inte alls intresserad av någon judisk särart eller nationalism.
Och det är kanske också ett budskap från den amerikanske juden Philip Roth i den situation som rådde i Mellanöstern 2004 och fortfarande råder.
Nyss valdes Donald Trump till amerikansk president på ett sätt som är kusligt likt det katastrofala presidentval 1940, som Philip Roth konstruerat i sin roman.
Nätets outgrundlighet
Sökte på nätet med Google. Sökte på "tomte
politik" för att se om det fanns någon lustig bild VB kunde låna till
detta "julnummer". Fanns väl en del fast det blev inget sånt när jag
hittade nedanstående bild som ett av svaren på min sökning. Får alla ett
sånt svar, annars undrar jag hur min profil ser ut hos Google.
red
red
Olof Palme i Almedalen 1968
66 år i skolan 37. 1985-97:4. Allt fast förflyktigas
av Den Gamle
Stefan de Vylder företrädde
Eritreagrupperna på det internordiska Eritrea-mötet i Stockholm den 9
april 1988. Representanter från flera politiska partier från Sverige,
Danmark och Norge deltog. Det var en klar dag med nyfallen snö på kajerna.
I juli arrangerade den internationella fredsrörelsen END ett konvent i Lund med cirka 1000 delegater. Eritrea var ett huvudtema. Flera ledande representanter för EPLF deltog. En av dem var EPLF:s FN-delegat professor Bereket Habte Selassie som arbetade med Eritreas framtida författning. De bodde i semestertomma lägenheter på Klostergården. Karin och Philip Gottlieb stod i vårt kök och lagade mat för ett dussin personer. Kvällarna var ljumma och vi åt ute på gården.
Den skånska främlingsfientlighetens hydra stack upp ett av sina otäcka huvuden i gestalt av ”Svinolle” Perssons Sjöbo-parti. Socialdemokraterna och Vpk anordnade tillsammans med Folkpartiet ett solidaritetsmöte i Lunds stadshall i början av september. Stig Nilsson, S, och jag ansvarade för genomförandet. En solig morgon i slutet av augusti gick vi upp på tidningen Arbetets tryckeri vid Bergsgatan för att diskutera affischen. Många kända personer skulle medverka, men det största namnet var Ingrid Segerstedt Wiberg, engagerad i kampen mot nazismen under andra världskriget, författare till boken Jesus var inte svensk och ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet. Solidaritetsmötet fyllde stadshallens alla utrymmen i en något ostrukturerad sammankomst.
1989 massakrerade Kinas makthavare demokratidemonstranterna på Himmelska fridens torg. I början av juni ordnade Gunnar Sandin en protestdemonstration. Kinesiska studenter bar vita banderoller med svarta kinesiska tecken framför det tysta tåget.
Hösten dominerades av omvälvningen i Östeuropa. Flyktingar strömmade till väst från DDR via Tjeckoslovakien och Ungern. Berlinmuren öppnades. Honecker störtades. En solidaritetsman ledde Polens regering. Tjeckerna demonstrerade på Vaclavplatsen i Prag. Husak avgick. Dubcek blev talman i parlamentet. Vaclav Havel president. Litauens kommunistparti lämnade det sovjetiska SUKP. Revolutionen i Rumänien började med en massaker på studenter 17 december och slutade med Ceaucescus fall den 22 samma månad.
Lars Bondestam reste till Eritrea för att göra en kartläggning av livsmedelsbehovet åt biståndsorganisationen Oxfam. En novemberkväll ringde min telefon. Lars var död. Hans bil hade sprängts av en mina vid Kassala på gränsen till Sudan. Den 13 januari 1990 deltog vi i begravningen i norra Bohuslän.
I juli arrangerade den internationella fredsrörelsen END ett konvent i Lund med cirka 1000 delegater. Eritrea var ett huvudtema. Flera ledande representanter för EPLF deltog. En av dem var EPLF:s FN-delegat professor Bereket Habte Selassie som arbetade med Eritreas framtida författning. De bodde i semestertomma lägenheter på Klostergården. Karin och Philip Gottlieb stod i vårt kök och lagade mat för ett dussin personer. Kvällarna var ljumma och vi åt ute på gården.
Den skånska främlingsfientlighetens hydra stack upp ett av sina otäcka huvuden i gestalt av ”Svinolle” Perssons Sjöbo-parti. Socialdemokraterna och Vpk anordnade tillsammans med Folkpartiet ett solidaritetsmöte i Lunds stadshall i början av september. Stig Nilsson, S, och jag ansvarade för genomförandet. En solig morgon i slutet av augusti gick vi upp på tidningen Arbetets tryckeri vid Bergsgatan för att diskutera affischen. Många kända personer skulle medverka, men det största namnet var Ingrid Segerstedt Wiberg, engagerad i kampen mot nazismen under andra världskriget, författare till boken Jesus var inte svensk och ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet. Solidaritetsmötet fyllde stadshallens alla utrymmen i en något ostrukturerad sammankomst.
1989 massakrerade Kinas makthavare demokratidemonstranterna på Himmelska fridens torg. I början av juni ordnade Gunnar Sandin en protestdemonstration. Kinesiska studenter bar vita banderoller med svarta kinesiska tecken framför det tysta tåget.
Hösten dominerades av omvälvningen i Östeuropa. Flyktingar strömmade till väst från DDR via Tjeckoslovakien och Ungern. Berlinmuren öppnades. Honecker störtades. En solidaritetsman ledde Polens regering. Tjeckerna demonstrerade på Vaclavplatsen i Prag. Husak avgick. Dubcek blev talman i parlamentet. Vaclav Havel president. Litauens kommunistparti lämnade det sovjetiska SUKP. Revolutionen i Rumänien började med en massaker på studenter 17 december och slutade med Ceaucescus fall den 22 samma månad.
Lars Bondestam reste till Eritrea för att göra en kartläggning av livsmedelsbehovet åt biståndsorganisationen Oxfam. En novemberkväll ringde min telefon. Lars var död. Hans bil hade sprängts av en mina vid Kassala på gränsen till Sudan. Den 13 januari 1990 deltog vi i begravningen i norra Bohuslän.
Jag hade hållit mig undan från
kommunalpolitiken i Lund i tolv år. Strax före nyår 1989 ringde Rolf
Nilsson och övertalade mig att efterträda honom i Lunds skolstyrelse.
Han påstod att uppdraget var lätt, eftersom det inte fanns några
politiska motsättningar i skolstyrelsen. Till att börja med stämde det.
Men 1989 kom förslaget om skolans kommunalisering. Det drevs av
Göran Persson som ville vältra över statens kostnader på kommunerna.
Lärarna kämpade emot. Vpk var emot. Klockan 18 en mörk novemberkväll
demonstrerade tusentals lärare på Kyrkogatan i Lund mot
kommunaliseringen. Somliga sjöng: Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi
upp. På skolorna förekom vilda strejker. Heleneholmsskolan genomförde
en två timmars sittstrejk. Sedan svek Vpk:s skoltalesperson Ylva
Johansson genom att byta ståndpunkt. Partiet röstade med
socialdemokraterna för kommunaliseringen. Kort därefter övergick Ylva
till S. Vpk hade medverkat till det mest destruktiva beslutet om svensk
skola någonsin. Effekterna ser vi idag.
Ett uttalande om ”Kommunismens död”, redigerat av Tomas Pettersson och Ulf Nymark, diskuterades på Vpk Lunds årsmöte i februari 1990 på Fakiren. Majoriteten ansåg att kommunismen var slut som ideologi, men många hävdade att kommunismen tvärtom var pånyttfödd sedan den äntligen befriats från den stalinistiska vrångbilden. Diskussionen var ett led i strävan att ändra partiets namn till Vänsterpartiet.
I maj reste jag till London med en avgångsklass på 2-årig social linje. Allt fungerade bra, även om några flickor var bestörta över den dåliga standarden på hotellet i närheten av Kings Cross. Resan hade klassen själv bekostat genom ett par års sparande. På hemresan med båt till Esbjerg blåste det hårt och många blev sjösjuka.
En pojke i klassen föreslog att jag skulle resa till Budapest och se Europa efter järnridåns fall. Hans pappa skulle köra en buss med MFF-funktionärer dit och han skulle själv följa med. 2 juli steg Karin och jag på bussen vid Malmö stadsteater. Vi åkte från Rostock tvärsigenom Östtyskland. Den södra gränsen med vakttorn, minfält och taggtrådsstängsel var helt obevakad. Likaså gränsen mellan Österrike och Ungern. I Budapest uppsökte vi de kvarter som fungerat som ghetto under Förintelsen. En annan dag följde vi i Ungernrevoltens spår. Från det höga Buda såg vi ut över Donaus broar och kommersen på kajerna i Pest.
Verkligheten hade förändrats. Föreställningar, idéer och tänkande måste förnyas.
Ett uttalande om ”Kommunismens död”, redigerat av Tomas Pettersson och Ulf Nymark, diskuterades på Vpk Lunds årsmöte i februari 1990 på Fakiren. Majoriteten ansåg att kommunismen var slut som ideologi, men många hävdade att kommunismen tvärtom var pånyttfödd sedan den äntligen befriats från den stalinistiska vrångbilden. Diskussionen var ett led i strävan att ändra partiets namn till Vänsterpartiet.
I maj reste jag till London med en avgångsklass på 2-årig social linje. Allt fungerade bra, även om några flickor var bestörta över den dåliga standarden på hotellet i närheten av Kings Cross. Resan hade klassen själv bekostat genom ett par års sparande. På hemresan med båt till Esbjerg blåste det hårt och många blev sjösjuka.
En pojke i klassen föreslog att jag skulle resa till Budapest och se Europa efter järnridåns fall. Hans pappa skulle köra en buss med MFF-funktionärer dit och han skulle själv följa med. 2 juli steg Karin och jag på bussen vid Malmö stadsteater. Vi åkte från Rostock tvärsigenom Östtyskland. Den södra gränsen med vakttorn, minfält och taggtrådsstängsel var helt obevakad. Likaså gränsen mellan Österrike och Ungern. I Budapest uppsökte vi de kvarter som fungerat som ghetto under Förintelsen. En annan dag följde vi i Ungernrevoltens spår. Från det höga Buda såg vi ut över Donaus broar och kommersen på kajerna i Pest.
Verkligheten hade förändrats. Föreställningar, idéer och tänkande måste förnyas.
2016-12-08
8 december av Karin S
Klockan är 08.30
Det börjar ljusna
Jag samlar ihop
min kropp
för en stavpromenad
Efter den känns livet
uthärdligt
Ja, till och med
behagligt.
Det börjar ljusna
Jag samlar ihop
min kropp
för en stavpromenad
Efter den känns livet
uthärdligt
Ja, till och med
behagligt.
Christmas Carols Service
Helgeandskyrkan
Lördag 10 dec kl 17
Helgeands- och Jubilatekören
Larsåke Sjöstedt, organist
Mikael Ögren, präst
Konsert i Helgeandskyrkan
Söndag 11 dec kl 17
Nilstorpskören
Lördag 10 dec kl 17
Helgeands- och Jubilatekören
Larsåke Sjöstedt, organist
Mikael Ögren, präst
Konsert i Helgeandskyrkan
Söndag 11 dec kl 17
Nilstorpskören
Öppet hus hos Celanders förlag
Onsdagen den 14 december mellan 14:00 och 20:00
Glögg, kakor, kaffe, bokförsäljning, mingel med småprat om allt och inget.
Otroligt bra priser på alla våra böcker.
Kom och fynda!
Vi finns på Vårvädersvägen 4B 2 tr
En bok ur höstens utgivning
Otroligt bra priser på alla våra böcker.
Kom och fynda!
Vi finns på Vårvädersvägen 4B 2 tr
En bok ur höstens utgivning
Ja
n Å Johansson (red.)
Sören Wibe – Fritänkare och vägbrytare
En minnesbok över Sören Wibe som var ledargestalt och frontfigur i kritiken mot det svenska medlemskapet i EU och den namnkunnigaste socialdemokraten bland de som verkade för att bilda opinion mot att euron skulle införas som svensk valuta.
Detta är en vänbok till Sören Wibe (1946–2010). Den ges ut med anledning av att han den 8 oktober 2016 skulle ha fyllt 70 år.
Sören Wibe var under sitt liv bland annat SSU:are, kommunfullmäktigeledamot i Umeå för VPK 1976–1982, ledamot (S) av EU-parlamentet 1995–1999, riksdagsledamot (S) 2002–2006, ledde Socialdemokrater mot EMU:s kampanj i folkomröstningen om euron 2003 och var toppkandidat för Junilistan i EU-parlamentsvalet 2009.
n Å Johansson (red.)Sören Wibe – Fritänkare och vägbrytare
En minnesbok över Sören Wibe som var ledargestalt och frontfigur i kritiken mot det svenska medlemskapet i EU och den namnkunnigaste socialdemokraten bland de som verkade för att bilda opinion mot att euron skulle införas som svensk valuta.
Detta är en vänbok till Sören Wibe (1946–2010). Den ges ut med anledning av att han den 8 oktober 2016 skulle ha fyllt 70 år.
Sören Wibe var under sitt liv bland annat SSU:are, kommunfullmäktigeledamot i Umeå för VPK 1976–1982, ledamot (S) av EU-parlamentet 1995–1999, riksdagsledamot (S) 2002–2006, ledde Socialdemokrater mot EMU:s kampanj i folkomröstningen om euron 2003 och var toppkandidat för Junilistan i EU-parlamentsvalet 2009.
Röda Kapellet & Sofia Thelin
Röda Kapellet spelar med Sofia Thelin
Blåsorkestern Röda Kapellet gör ett nytt konsertprogram med sångaren och låtskrivaren Sofia Thelin.
Titeln är högaktuell i vår tid, ”Vi trodde vi visste… om kärlek, vänskap och politik”. Det blir en kväll med musik och poesi med sikte på kvinnors liv och erfarenhet.
Sofia Thelin är bosatt i Malmö, är text- och visförfattare, soloartist, har eget band och är körledare. I höstas kunde man höra hennes folkmusikaliska visopera "Allra käraste syster" på Palladium i Malmö. På Kulturnatten i Lund gavs ett smakprov tillsammans med Röda Kapellet.
Tid och plats: Lördagen den 17 december kl 18.00 på Magle Konserthus, Magle Stora Kyrkogata 4 i Lund. Entré 150 kr.
Den som vill äta buffé efteråt mejlar till lars.h.borgstrom@telia.com senast den 12 december. Maten kostar också 150 kr.
Mycket välkommen!
Röda Kapellet
Affisch »
Blåsorkestern Röda Kapellet gör ett nytt konsertprogram med sångaren och låtskrivaren Sofia Thelin.
Titeln är högaktuell i vår tid, ”Vi trodde vi visste… om kärlek, vänskap och politik”. Det blir en kväll med musik och poesi med sikte på kvinnors liv och erfarenhet.
Sofia Thelin är bosatt i Malmö, är text- och visförfattare, soloartist, har eget band och är körledare. I höstas kunde man höra hennes folkmusikaliska visopera "Allra käraste syster" på Palladium i Malmö. På Kulturnatten i Lund gavs ett smakprov tillsammans med Röda Kapellet.
Tid och plats: Lördagen den 17 december kl 18.00 på Magle Konserthus, Magle Stora Kyrkogata 4 i Lund. Entré 150 kr.
Den som vill äta buffé efteråt mejlar till lars.h.borgstrom@telia.com senast den 12 december. Maten kostar också 150 kr.
Mycket välkommen!
Röda Kapellet
Affisch »
Vänsterns väg av Gunnar Stensson
Den enda struktur som kapitalismen inte kan undvara är
klasskillnaderna, eftersom hela produktionssättet bygger på ekonomisk
utsugning, Nina Björk utvecklar det här mycket bättre än jag, i Drömmen om det röda.
Citatet är hämtat från Åsa Linderborgs artikel Håll ihop, vänstern (AB 8/12). Artikeln ingår i en debattserie om vänsterns väg som pågår i Aftonbladet och är tillgänglig på nätet. Åsa Linderborg polemiserar mot en tidigare artikel av Paula Mulinari och Rebecka Selberg.
Den 6 december publicerades Göran Greiders artikel Upp med hakan, vänstern. Ett viktigt inlägg, med breda perspektiv. Också den refererar till Nina Björk.
Greider griper tillbaka på en hundraårig polemik mellan kommunister och socialdemokrater. Han betygar Nina Björk sin högaktning. Samtidigt menar jag, att han i artikeln pådyvlar henne idéer, som hon faktiskt inte står bakom, och dessutom påskiner att hon motsätter sig de kloka tankar som Greider själv formulerar i sin artikel. Kanske Nina Björk kommer med ett svar.
Jag hade tänkt skriva om den delvis inbillade motsättningen mellan Björk och Greider, man kan säga att Björk började grälet, för hon polemiserar mot Greider på ett par ställen i sin bok. Fast där tycker jag att hon har rätt.
Det visade sig att jag skulle behövt skriva en egen bok för att riktigt behandla frågorna. Det har jag inte tid till nu. I stället uppmanar jag läsarna att ta del av debattserien, att läsa Nina Björk och ta del i debatten här i Veckobladet.
Det går att börja genast. Annars kan man ju ta julen på sig och läsa in sig för att komma med ett substantiellt inlägg här i Veckobladet där toleransen är stor. Efter tjugondag Knut. Man kan också skriva gemensamma inlägg.
Citatet är hämtat från Åsa Linderborgs artikel Håll ihop, vänstern (AB 8/12). Artikeln ingår i en debattserie om vänsterns väg som pågår i Aftonbladet och är tillgänglig på nätet. Åsa Linderborg polemiserar mot en tidigare artikel av Paula Mulinari och Rebecka Selberg.
Den 6 december publicerades Göran Greiders artikel Upp med hakan, vänstern. Ett viktigt inlägg, med breda perspektiv. Också den refererar till Nina Björk.
Greider griper tillbaka på en hundraårig polemik mellan kommunister och socialdemokrater. Han betygar Nina Björk sin högaktning. Samtidigt menar jag, att han i artikeln pådyvlar henne idéer, som hon faktiskt inte står bakom, och dessutom påskiner att hon motsätter sig de kloka tankar som Greider själv formulerar i sin artikel. Kanske Nina Björk kommer med ett svar.
Jag hade tänkt skriva om den delvis inbillade motsättningen mellan Björk och Greider, man kan säga att Björk började grälet, för hon polemiserar mot Greider på ett par ställen i sin bok. Fast där tycker jag att hon har rätt.
Det visade sig att jag skulle behövt skriva en egen bok för att riktigt behandla frågorna. Det har jag inte tid till nu. I stället uppmanar jag läsarna att ta del av debattserien, att läsa Nina Björk och ta del i debatten här i Veckobladet.
Det går att börja genast. Annars kan man ju ta julen på sig och läsa in sig för att komma med ett substantiellt inlägg här i Veckobladet där toleransen är stor. Efter tjugondag Knut. Man kan också skriva gemensamma inlägg.
Oväntat och väntat av Göran Persson (red)
Denna politiskt märkliga höst börjar gå mot sitt
slut. Storbrittanien skall lämna EU, Trump skall bli president i USA
och Sveriges så kallade rödgröna regering putsar på sina murar och inför
straffskatt på solenergi.
Exemplen på det oväntade kan bli många fler, även positiva. Just när nästan alla hukade inför högerpopulismen och bävade inför det kommande presidentvalet i Frankrike så valde Österrike en grön professor till president.
I det lokala diskuteras neddragningar i skolan, men vi skall inte vara oroliga än. Tjänstemännen ägnar sig bara åt "provsparning" säger ansvarig politiker. Det finns en hel del att skriva om.
Men trots detta så tar VB jullov även detta år, nästa veckas nummer blir det sista för hösten.
Mer väntat
Att Fidel Castro skulle gå ur tiden var mer väntat, en gammal sjuk man kan inte leva för evigt, inte ens Fidel. Men hans minne lever! Alla vi som kämpat och kämpar mot kapitalism och imperialism i alla dess olika former minns honom för att Cuba i så många år var exemplet på att motstånd var möjligt, det kan aldrig glömmas. Att inte Cuba blev det fullständiga lyckorike som vi hoppades på, i vissa stycken blev det helt förskräckligt, skall inte heller glömmas. Det gör det verkligen inte, de medier som publicerar material om Castros och Cubas förskräcklighet är otaliga. Vi som försöker se även allt det goda som åstadkommits är i förskräckande minoritet.
Detta var väl väntat, men att så mycket Castrohat skulle dyka upp igen var i alla fall för mig lite oväntat. Som en liten motvikt så publicerar VB Mikael Wiehes dikt Fidel som fanns att läsa i Aftonbladet Kultur den 4 december.
Exemplen på det oväntade kan bli många fler, även positiva. Just när nästan alla hukade inför högerpopulismen och bävade inför det kommande presidentvalet i Frankrike så valde Österrike en grön professor till president.
I det lokala diskuteras neddragningar i skolan, men vi skall inte vara oroliga än. Tjänstemännen ägnar sig bara åt "provsparning" säger ansvarig politiker. Det finns en hel del att skriva om.
Men trots detta så tar VB jullov även detta år, nästa veckas nummer blir det sista för hösten.
Mer väntat
Att Fidel Castro skulle gå ur tiden var mer väntat, en gammal sjuk man kan inte leva för evigt, inte ens Fidel. Men hans minne lever! Alla vi som kämpat och kämpar mot kapitalism och imperialism i alla dess olika former minns honom för att Cuba i så många år var exemplet på att motstånd var möjligt, det kan aldrig glömmas. Att inte Cuba blev det fullständiga lyckorike som vi hoppades på, i vissa stycken blev det helt förskräckligt, skall inte heller glömmas. Det gör det verkligen inte, de medier som publicerar material om Castros och Cubas förskräcklighet är otaliga. Vi som försöker se även allt det goda som åstadkommits är i förskräckande minoritet.
Detta var väl väntat, men att så mycket Castrohat skulle dyka upp igen var i alla fall för mig lite oväntat. Som en liten motvikt så publicerar VB Mikael Wiehes dikt Fidel som fanns att läsa i Aftonbladet Kultur den 4 december.
Fidel
Mikael Wiehe om Fidel Castro, publicerad i Aftonbladet Kultursöndag 04 dec 2016
Vad de måste ha hatat dig
de snikna
de som skamlöst vältrar sig
i roffade rikedomar
i tryggheten bakom vakterna
taggtråden
och de glasbeströdda murarna
Vad de måste ha hatat dig
du som alltid krävt
att de skulle återlämna stöldgodset
och dela med sig av sitt överflöd till de bestulna
Vad de måste ha föraktat dig
opportunisterna, medlöparna
överlöparna, rövslickarna
kappvändarna och karriäristerna
De som alltid sagt
Varför skulle inte jag göra det
när alla andra gör det
eller
Om inte jag gör det
är det bara någon annan som gör det
eller
Varför bita den hand
som föder en
Vad de måste ha föraktat dig
du som alltid
följt din egen stjärna
Du som trots hoten och frestelserna
aldrig avvikit
från den en gång fastlagda kursen
Vad de måste ha fruktat dig
de levande döda
mumierna, oligarkerna
de uppsminkade liken
Du som genom årtiondena
fortsatte att vara
en levande förebild
för den kämpande mänskligheten
Vad de måste ha avundats dig
de lejda mördarna
med sina förgiftade cigarrer
och sitt skäggborttagningsmedel
De hemliga kvinnliga agenterna med sina dolkar
och sina tidsinställda sprängladdningar
Vad de måste ha avundats dig
du som mot alla odds
och som det lysande undantaget
för den regel som gäller
för motspänstiga och uppstudsiga statsöverhuvuden
i den koloniserade delen av världen
höll dig vid liv
överlevde
vägrade att låta dig avlivas
Vad de måste ha äcklats av dig
de förgrämda
de förbittrade
de med ryggarna krökta
de snikna
de som skamlöst vältrar sig
i roffade rikedomar
i tryggheten bakom vakterna
taggtråden
och de glasbeströdda murarna
Vad de måste ha hatat dig
du som alltid krävt
att de skulle återlämna stöldgodset
och dela med sig av sitt överflöd till de bestulna
Vad de måste ha föraktat dig
opportunisterna, medlöparna
överlöparna, rövslickarna
kappvändarna och karriäristerna
De som alltid sagt
Varför skulle inte jag göra det
när alla andra gör det
eller
Om inte jag gör det
är det bara någon annan som gör det
eller
Varför bita den hand
som föder en
Vad de måste ha föraktat dig
du som alltid
följt din egen stjärna
Du som trots hoten och frestelserna
aldrig avvikit
från den en gång fastlagda kursen
Vad de måste ha fruktat dig
de levande döda
mumierna, oligarkerna
de uppsminkade liken
Du som genom årtiondena
fortsatte att vara
en levande förebild
för den kämpande mänskligheten
Vad de måste ha avundats dig
de lejda mördarna
med sina förgiftade cigarrer
och sitt skäggborttagningsmedel
De hemliga kvinnliga agenterna med sina dolkar
och sina tidsinställda sprängladdningar
Vad de måste ha avundats dig
du som mot alla odds
och som det lysande undantaget
för den regel som gäller
för motspänstiga och uppstudsiga statsöverhuvuden
i den koloniserade delen av världen
höll dig vid liv
överlevde
vägrade att låta dig avlivas
Vad de måste ha äcklats av dig
de förgrämda
de förbittrade
de med ryggarna krökta
av underkastelse
och ögonen tomma av svek
förlorarna, de förbisprungna och akterseglade
de som ständigt ursäktar sina egna misslyckanden
med andras felsteg
Vad de måste ha äcklats av dig
du som segrade
du som bjöd motstånd
du som höjde din röst
du som till och med inför döden
stod med ryggen rak
och styvnackat hävdade
att historien
skulle frikänna dig
Vad de måste ha avskytt dig
lögnarna
lismarna
utsugandets och förtryckets apologeter
de dresserade propagandisterna
de hycklande prelaterna
de köpta vetenskapsmännen
de korrumperade historikerna
religionens rövarbaroner
Vad de måste ha avskytt dig
du som trots hoten
fortsatte att säga sanningen
om världens tillstånd
skövlingen
plundringen
utsugningen
förtrycket
våldet
svälten
tortyren
självgodheten
förblindelsen
förhävandet
och förträngningen
Vad de måste ha önskat dig död
de som kramat musten ur världens förtrampade miljarder
Nu har de äntligen fått en grav att dansa på
och ögonen tomma av svek
förlorarna, de förbisprungna och akterseglade
de som ständigt ursäktar sina egna misslyckanden
med andras felsteg
Vad de måste ha äcklats av dig
du som segrade
du som bjöd motstånd
du som höjde din röst
du som till och med inför döden
stod med ryggen rak
och styvnackat hävdade
att historien
skulle frikänna dig
Vad de måste ha avskytt dig
lögnarna
lismarna
utsugandets och förtryckets apologeter
de dresserade propagandisterna
de hycklande prelaterna
de köpta vetenskapsmännen
de korrumperade historikerna
religionens rövarbaroner
Vad de måste ha avskytt dig
du som trots hoten
fortsatte att säga sanningen
om världens tillstånd
skövlingen
plundringen
utsugningen
förtrycket
våldet
svälten
tortyren
självgodheten
förblindelsen
förhävandet
och förträngningen
Vad de måste ha önskat dig död
de som kramat musten ur världens förtrampade miljarder
Nu har de äntligen fått en grav att dansa på
Spårvagn, spårvagn av Ann Schlyter
Runt om i världen byggs det spårvagnar. I år
invigs enspårvägslinjer i Guangzhou, Wuhan och Mengzi. Huai’an och
Qingdau har redan invigt sina spårvägar. Nästa år kommer de första
linjerna i Shenzhen och Beijing.
Cincinnati har byggt enkelspår längs parallella gator och inviger med en veckas fri åkning. I Detroit har man nu tredelade 20 meter långa spårvagnar med låga golv, cykelställ, wifi och AC. Delar av sträckan kör den utan luftledningar på litiumbatterier.
I Granada såg jag färdiga spårvagnslinjer i våras, nu skall det också bli trafik på dem. I Samarkand har man påbörjat bygget av en åtta kilometer lång linje. I Liège pågår upphandling för en 12.5 km spårväg. I Bursa håller en spårvagnsrundlinje att byggas som komplement till Metro, ”light rail” och linbanor. Och fler spårvagnslinjer planeras.
I många länder upprustas spåren och nya vagnar köps. Krakow har moderniserat sin spårväg, och i Moskva, Kazan och Rostov-Donu rulla nya vagnar med lågt golv. I S:t Petersburg har man infört biodirectical, dvs vagnar som kan gå åt båda hållen. Och det är väl vad vi ska ha i Lund.
Detta och mycket mer fick jag veta genom att bläddra igenom ett enda nummer av Metro Report International. Sant är att de flesta nämnda städerna är större än Lund. Jag tror att spårvägen blir bra för Lund, men sörjer att projektet är för litet. Spårvagnar bör ha ett nätverk av spår eller i alla fall en ringlinje. Många spårvagnar runt om i värden är gemensamma för flera städer. Slaskie i Polen till exempel, passerar genom tolv olika städer. Mannheim och Ludwigshafen är sammanbundna med spårvagn. Naturligtvis borde vår spårvagn gå till Malmö.
Cincinnati har byggt enkelspår längs parallella gator och inviger med en veckas fri åkning. I Detroit har man nu tredelade 20 meter långa spårvagnar med låga golv, cykelställ, wifi och AC. Delar av sträckan kör den utan luftledningar på litiumbatterier.
I Granada såg jag färdiga spårvagnslinjer i våras, nu skall det också bli trafik på dem. I Samarkand har man påbörjat bygget av en åtta kilometer lång linje. I Liège pågår upphandling för en 12.5 km spårväg. I Bursa håller en spårvagnsrundlinje att byggas som komplement till Metro, ”light rail” och linbanor. Och fler spårvagnslinjer planeras.
I många länder upprustas spåren och nya vagnar köps. Krakow har moderniserat sin spårväg, och i Moskva, Kazan och Rostov-Donu rulla nya vagnar med lågt golv. I S:t Petersburg har man infört biodirectical, dvs vagnar som kan gå åt båda hållen. Och det är väl vad vi ska ha i Lund.
Detta och mycket mer fick jag veta genom att bläddra igenom ett enda nummer av Metro Report International. Sant är att de flesta nämnda städerna är större än Lund. Jag tror att spårvägen blir bra för Lund, men sörjer att projektet är för litet. Spårvagnar bör ha ett nätverk av spår eller i alla fall en ringlinje. Många spårvagnar runt om i värden är gemensamma för flera städer. Slaskie i Polen till exempel, passerar genom tolv olika städer. Mannheim och Ludwigshafen är sammanbundna med spårvagn. Naturligtvis borde vår spårvagn gå till Malmö.
Organisera 100! av Gunnar Stensson
Lunds kommun föreslår nu att hundra medborgare måste stödja ett
medborgarförslag för att det ska tas upp i fullmäktige. Det kan se ut
som en begränsning. Jag tror tvärtom.
Att samla ett hundra namnunderskrifter, skrivna för hand, kräver information och opinionsbildning, kort sagt organisering. Det räcker inte längre att en enskild får en idé, skriver ner den och postar den. I stället måste hen diskutera den med andra och sannolikt revidera och förbättra den medan hen samlar det nödvändiga stödet. Samtidigt ökar stödet från undertecknarna trycket på politikerna.
I somliga fall kan ett nej från fullmäktige leda till att en bestående opinionsgrupp bildas.
Kravet blir på ett helt annat sätt substantiellt jämfört med det oansvariga och lättköpta stöd som opinionsyttringar på nätet uppnår.
Det gynnar också redan existerande föreningar. Kloka förslag ger dem möjlighet att rekrytera medlemmar.
Det är inte säkert att kravet minskar antalet medborgarförslag till kommunfullmäktige. Men det är säkert att det ökar det demokratiska engagemanget i Lund.
Att samla ett hundra namnunderskrifter, skrivna för hand, kräver information och opinionsbildning, kort sagt organisering. Det räcker inte längre att en enskild får en idé, skriver ner den och postar den. I stället måste hen diskutera den med andra och sannolikt revidera och förbättra den medan hen samlar det nödvändiga stödet. Samtidigt ökar stödet från undertecknarna trycket på politikerna.
I somliga fall kan ett nej från fullmäktige leda till att en bestående opinionsgrupp bildas.
Kravet blir på ett helt annat sätt substantiellt jämfört med det oansvariga och lättköpta stöd som opinionsyttringar på nätet uppnår.
Det gynnar också redan existerande föreningar. Kloka förslag ger dem möjlighet att rekrytera medlemmar.
Det är inte säkert att kravet minskar antalet medborgarförslag till kommunfullmäktige. Men det är säkert att det ökar det demokratiska engagemanget i Lund.
Gaza på randen till kollaps av Gunnar Olofsson
Det har sagts förr men måste upprepas igen. Gaza
kommer för varje dag allt närmare en ekonomisk, miljömässig och
humanitär kollaps. Orsaken är den blockad som Israel sedan snart 10 år
utsatt området för. En blockad som, trots att den är olaglig, ingen
regering i vår del av världen lyft ett finger för att avskaffa. Om
ingenting görs kommer Gaza att, enligt en FN-rapport, i princip bli
obeboeligt inom några år.
Jordbruket, tillsammans med fisket tidigare hörnsten i ekonomin, har lidit stor skada. Israel blockerar införsel av gödsel och nödvändiga kemikalier, och saltinblandning i vattnet – till följd av trasiga ledningar som inte kan repareras – gör en stor del av åkerarealen obrukbar. Israelisk militär beskjuter regelbundet områden upp till flera kilometer från gränsen, vilket gör jordbruket där helt enkelt för farligt. Export från Gaza av frukt och grönt stoppas varför något handelsutbyte med omvärlden inte är möjligt.
Enligt Osloavtalet 1993 får fiskare i Gaza fiska upp till 20 sjömil från kusten. Israel har dock på eget bevåg sänkt fiskezonen till 6, och under vissa perioder 3, sjömil. Inom denna zon finns mycket litet fisk, varför näringen i stort sett slagits ut. Större delen av Gazas befolkning lever idag i praktiken på bidrag från FN:s matprogram. Av det utlovade internationella stödet till Gaza har hittills bara en fjärdedel utbetalats.
Israels anfall mot Gaza sommaren 2014 hade, enligt Världsbanken, en förödande effekt – utöver den som redan åsamkats av blockaden. 460 miljoner dollar (3, 8 miljarder kronor) har helt enkelt försvunnit ur ekonomin, och inkomsten per person (GNP) minskade förra året med 15%. Gaza har idag en öppen arbetslöshet på 43% - ungdomar 60%! - vilket är den sannolikt högsta i världen. Exporten har i stort sett upphört och tillverkningssektorn minskat med 60%. Omkring 80% av familjerna är beroende av någon slags ekonomiskt stöd, och 39% klassas som fattiga.
Jordbruket, tillsammans med fisket tidigare hörnsten i ekonomin, har lidit stor skada. Israel blockerar införsel av gödsel och nödvändiga kemikalier, och saltinblandning i vattnet – till följd av trasiga ledningar som inte kan repareras – gör en stor del av åkerarealen obrukbar. Israelisk militär beskjuter regelbundet områden upp till flera kilometer från gränsen, vilket gör jordbruket där helt enkelt för farligt. Export från Gaza av frukt och grönt stoppas varför något handelsutbyte med omvärlden inte är möjligt.
Enligt Osloavtalet 1993 får fiskare i Gaza fiska upp till 20 sjömil från kusten. Israel har dock på eget bevåg sänkt fiskezonen till 6, och under vissa perioder 3, sjömil. Inom denna zon finns mycket litet fisk, varför näringen i stort sett slagits ut. Större delen av Gazas befolkning lever idag i praktiken på bidrag från FN:s matprogram. Av det utlovade internationella stödet till Gaza har hittills bara en fjärdedel utbetalats.
Israels anfall mot Gaza sommaren 2014 hade, enligt Världsbanken, en förödande effekt – utöver den som redan åsamkats av blockaden. 460 miljoner dollar (3, 8 miljarder kronor) har helt enkelt försvunnit ur ekonomin, och inkomsten per person (GNP) minskade förra året med 15%. Gaza har idag en öppen arbetslöshet på 43% - ungdomar 60%! - vilket är den sannolikt högsta i världen. Exporten har i stort sett upphört och tillverkningssektorn minskat med 60%. Omkring 80% av familjerna är beroende av någon slags ekonomiskt stöd, och 39% klassas som fattiga.
Det är dags att bryta tystnaden och se till att någonting händer. Sveriges regering måste, om man nu bryr sig om mänskliga rättigheter, omedelbart ta initiativ till att – genom EU och FN - aktivt se till att blockaden bryts. Enligt FN-principen ”Responsibility to protect” åligger det varje regering att agera när mänskliga rättigheter medvetet trampas ned av en stat. Det är dags att den principen tillämpas på Gaza!
En sista (?) antispårvägskampanj av Ulf N
Snart sätts spaden i jorden för start av spårvägsbygget. Någon gång i
början på det nya året beräknas byggstart ske. Spårvägsmotståndare har
inför detta samlat sig till en sista (?) kampanj. Ett tjogtals
skrivelser har landat i kommunstyrelseledamöters och andra politikers
epostlådor. Alla skrivelser har – möjligen på något enstaka undantag
när – exakt samma ordalydelse.
Det kan kanske ha visst intresse för VB:s läsare att ta del av motståndarnas rundskrivelse och vad vi från den styrande koalitionen har svarat. De båda texterna återges här i sin helhet.
Svar från det rödgröna kommunstyret
Det kan kanske ha visst intresse för VB:s läsare att ta del av motståndarnas rundskrivelse och vad vi från den styrande koalitionen har svarat. De båda texterna återges här i sin helhet.
Spårvägsmotståndarnas skrivelse
Till ansvariga politiker och tjänstemän
Anläggandet av spårvägen i Lund kommer att medföra allvarliga konsekvenser för stadsmiljön, bland annat en omfattande trädavverkning och svåra trafikproblem. Jag protesterar mot kommunens ovilja att överväga de tungt vägande argument mot projektet som framförts. Spårvägen kommer att innebära orimliga kostnader för Lunds redan ansträngda ekonomi. Jag kräver att beslutet att genomföra projektet upphävs till förmån för alternativet moderna elbussar. De är flexiblare, långt billigare än spårvägen och åstadkommer endast minimala ingrepp i befintlig miljö.
Anläggandet av spårvägen i Lund kommer att medföra allvarliga konsekvenser för stadsmiljön, bland annat en omfattande trädavverkning och svåra trafikproblem. Jag protesterar mot kommunens ovilja att överväga de tungt vägande argument mot projektet som framförts. Spårvägen kommer att innebära orimliga kostnader för Lunds redan ansträngda ekonomi. Jag kräver att beslutet att genomföra projektet upphävs till förmån för alternativet moderna elbussar. De är flexiblare, långt billigare än spårvägen och åstadkommer endast minimala ingrepp i befintlig miljö.
Svar från det rödgröna kommunstyret
Hej XX!
Tack för ditt mejl och ditt
engagemang i utvecklingen av Lunds kommun. Vi värdesätter att våra
medborgare hör av sig och är aktiva. Vi vill ta tillfället i akt att ge
vår syn på varför besluten kring införandet av spårvägen är fattade
och varför vi ser detta som en nödvändig utveckling.
Nya krav på kollektivtrafiken i Lund
Lunds kommun är inne i en expansiv fas. Den nya stadsdelen Brunnshög planeras husera 40 000 människor, det är ungefär lika många människor som bor i Trelleborg. Många nya arbetstillfällen kommer att skapas, inte bara i Brunnshög utan i också i hela Lund och i hela regionen. Detta tack vare de två nya forskningsanläggningarna Max IV och ESS som tilldrar sig stort intresse från i stort sett hela världen. En förutsättning för att Brunnshög ska nå sin fulla potential är att det finns en koppling mellan den nya stadsdelen och staden i övrigt. Men spårvägen är även viktig för staden i övrigt eftersom det planeras förtätningar på sjukhusområdet, vid LTH och Ideon. Detta tillsammans ställer helt nya krav på kollektivtrafiken i kommunen.
Spårvagn ger större kapacitet
Därför beslutade kommunfullmäktige den 18 december 2015 att ge igångsättningsbesked för spårvagnsbyggnationen. Beslutet föregicks av flertalet utredningar samt en second opinion-utredning som granskade hela projektet under 2015. Anledningen till att kommunfullmäktige har valt spårburen trafik istället för till exempel bussar är många. En av dem är att kapaciteten blir väldigt mycket större. Varje spårvagn kommer att ersätta ett antal bussar och personbilar. För att illustrera behovet så skulle det i rusningstid behövas cirka 24 meter långa superledbussar som avgår var tredje minut från Clemenstorget.
Fördelar ur miljösynpunkt
Nya krav på kollektivtrafiken i Lund
Lunds kommun är inne i en expansiv fas. Den nya stadsdelen Brunnshög planeras husera 40 000 människor, det är ungefär lika många människor som bor i Trelleborg. Många nya arbetstillfällen kommer att skapas, inte bara i Brunnshög utan i också i hela Lund och i hela regionen. Detta tack vare de två nya forskningsanläggningarna Max IV och ESS som tilldrar sig stort intresse från i stort sett hela världen. En förutsättning för att Brunnshög ska nå sin fulla potential är att det finns en koppling mellan den nya stadsdelen och staden i övrigt. Men spårvägen är även viktig för staden i övrigt eftersom det planeras förtätningar på sjukhusområdet, vid LTH och Ideon. Detta tillsammans ställer helt nya krav på kollektivtrafiken i kommunen.
Spårvagn ger större kapacitet
Därför beslutade kommunfullmäktige den 18 december 2015 att ge igångsättningsbesked för spårvagnsbyggnationen. Beslutet föregicks av flertalet utredningar samt en second opinion-utredning som granskade hela projektet under 2015. Anledningen till att kommunfullmäktige har valt spårburen trafik istället för till exempel bussar är många. En av dem är att kapaciteten blir väldigt mycket större. Varje spårvagn kommer att ersätta ett antal bussar och personbilar. För att illustrera behovet så skulle det i rusningstid behövas cirka 24 meter långa superledbussar som avgår var tredje minut från Clemenstorget.
Fördelar ur miljösynpunkt
En annan anledning är att forskning och praktisk
erfarenhet visar att spårhållplatser, men även hela spårvagnsstråken,
lyfter stadsdelar och skapar attraktiva miljöer och ökar trivseln. En
tredje anledning är att spårvagnar har flera fördelar ur miljö- och
klimatsynpunkt. Spårvagnen kan köras med förnyelsebart producerad el
och dessutom är rullmotståndet mellan spår och räls avsevärt lägre än
det är mellan däck och väg. Det ger en energieffektivare och mer
miljöanpassad trafik. Ett såhär kapacitetstarkt trafikslag gör det
dessutom möjligt för många människor att ställa om sina resor från bil
till kollektivtrafik, där spårväg ger bättre resekomfort än buss.
Kostsamt att stoppa bygget nu
För byggandet av spårvägen får Lunds kommun dels 50 % statlig medfinansiering och dessutom har flera fastighetsbolag frivilligt ställt upp med finansiering. Att nu bromsa eller stoppa byggandet av spårvägen skulle bli en oerhört kostsam affär inte bara för Lunds kommun utan också för andra aktörer som redan investerat i arbetet, däribland Region Skåne. Lunds kommun har fram till i dag redan lagt ner cirka 70 miljoner kronor i planering och projektering av spårväg. Uppskattningsvis har Region Skåne haft kostnader i samma storleksordning. Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten.
Nyplantering av träd
I spårvägsprojektet har vi höga ambitioner vad gäller att skapa en attraktiv stadsmiljö. Målet är att stadsrummen ska bli gröna och innehåller utöver att ersätta asfalt med gräs mellan spåren en omfattande satsning på nya träd. Det är som ni noterat så att några av de befintliga träden kommer att tas ned, men det kommer att planteras ett stort antal nya träd som kommer att ges bra förutsättningar att utvecklas och leva länge. Vi vet bland annat att de robinior som finns längs Sankt Laurentiigatan är i så dåligt skick att de oavsett spårvägsprojektet skulle behövts ersättas.
Du kan följa projektet på denna hemsida:
Med vänlig hälsning,
Anders Almgren, (S) kommunstyrelsens ordförande
Emma Berginger, (MP) kommunstyrelsens 1:e vice ordförande och ordförande tekniska nämnden
Elin Gustafsson, (S) kommunalråd
Björn Abelson, (S) ordförande byggnadsnämnden
Ulf Nymark, (MP) 1:e vice ordförande byggnadsmänden
Lena Fällström, (S) 1:e vice ordförande tekniska nämnden
Kostsamt att stoppa bygget nu
För byggandet av spårvägen får Lunds kommun dels 50 % statlig medfinansiering och dessutom har flera fastighetsbolag frivilligt ställt upp med finansiering. Att nu bromsa eller stoppa byggandet av spårvägen skulle bli en oerhört kostsam affär inte bara för Lunds kommun utan också för andra aktörer som redan investerat i arbetet, däribland Region Skåne. Lunds kommun har fram till i dag redan lagt ner cirka 70 miljoner kronor i planering och projektering av spårväg. Uppskattningsvis har Region Skåne haft kostnader i samma storleksordning. Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten.
Nyplantering av träd
I spårvägsprojektet har vi höga ambitioner vad gäller att skapa en attraktiv stadsmiljö. Målet är att stadsrummen ska bli gröna och innehåller utöver att ersätta asfalt med gräs mellan spåren en omfattande satsning på nya träd. Det är som ni noterat så att några av de befintliga träden kommer att tas ned, men det kommer att planteras ett stort antal nya träd som kommer att ges bra förutsättningar att utvecklas och leva länge. Vi vet bland annat att de robinior som finns längs Sankt Laurentiigatan är i så dåligt skick att de oavsett spårvägsprojektet skulle behövts ersättas.
Du kan följa projektet på denna hemsida:
Med vänlig hälsning,
Anders Almgren, (S) kommunstyrelsens ordförande
Emma Berginger, (MP) kommunstyrelsens 1:e vice ordförande och ordförande tekniska nämnden
Elin Gustafsson, (S) kommunalråd
Björn Abelson, (S) ordförande byggnadsnämnden
Ulf Nymark, (MP) 1:e vice ordförande byggnadsmänden
Lena Fällström, (S) 1:e vice ordförande tekniska nämnden
I mörkret frodas hopp, hopplöshet och demagogi – vi måste börja lägga ett nytt pussel! av Staffan Lindberg
Jag har just läst just Lundaforskaren Andreas Johanssons resebrev från Kalifornien på Facebook:
”Över en tredje del av USA:s hemlösa finns i Kalifornien, detta märks även i Santa Barbara. Inte någonstans i (väst)världen har jag sprungit på så mycket misär som här. Hemlösa och sjuka människor finns överallt. En kvinna frågar mig vart jag kommer ifrån och undrar sedan om jag kan ta med henne till Sverige, bort från USA. En annan sjuk kvinna skriker på, för henne, ett okänt litet barn för att denne äter glass. Utslagna människor ligger utanför lyxbutiker och banker, bredvid dem finns diverse skyltar om att de behöver pengar. Efter att ha varit här i ett par dagar tycker jag inte det är konstigt att Trump vann valet. ”Gud älskar dig” läser jag på skylten som mannen håller och undrar om mannen tror att denne Gud också älskar honom?”
”Över en tredje del av USA:s hemlösa finns i Kalifornien, detta märks även i Santa Barbara. Inte någonstans i (väst)världen har jag sprungit på så mycket misär som här. Hemlösa och sjuka människor finns överallt. En kvinna frågar mig vart jag kommer ifrån och undrar sedan om jag kan ta med henne till Sverige, bort från USA. En annan sjuk kvinna skriker på, för henne, ett okänt litet barn för att denne äter glass. Utslagna människor ligger utanför lyxbutiker och banker, bredvid dem finns diverse skyltar om att de behöver pengar. Efter att ha varit här i ett par dagar tycker jag inte det är konstigt att Trump vann valet. ”Gud älskar dig” läser jag på skylten som mannen håller och undrar om mannen tror att denne Gud också älskar honom?”
Resebrevet och kommentarer rymmer västvärldens politiska predikament idag. Det finns ingen politisk framtidstro och utstakade mål så starka att de kan rå på ny-fascismens rasism och demagogi. Vi försöker bara hanka oss fram från en stor kris till en annan och mest förfasa oss.
Göran Greider skrev i går i Dalademokraten (5/12) apropå finanskraschen 2008: ”Alldeles för länge har vi vant oss vid att så här skakigt kommer det alltid att vara. Inga stora reformpartier säger det som idag behöver sägas: Att vi måste börja bygga samhällen och system som kraftigt begränsar den finansiella ekonomins makt till förmån för den verkliga ekonomin - arbete, investeringar, reformer – och för lösandet av de verkliga problemen: galopperande ojämlikhet och klimatkris.”
Det goda finns inom oss och mellan oss. Vi har fler pusselbitar än vi tror. Nu gäller det att lägga ut dem.
Svenska skolor näst sämst i Norden av Gunnar Stensson
Pisa-mätningen visar att den svenska skolpolitiken misslyckats.
Klyftorna i skolan vidgas, mellan kommuner, mellan skolor, mellan rika
och fattiga, mellan boende och invandrare.
I Pisa-mätningen år 2000 var skolorna i Sverige jämlikast. Nu är skolorna i USA jämlikare än våra. Vi har på nolltid genomfört ett extremt skolsystem. I inget annat land har marknaden tagit över skolan som i Sverige. Friskolorna, det fria skolvalet, skolpengen och friheten att etablera nya privatskolor är ojämlikhetens orsaker. Segregationen försämrar ämneskunskaperna.
Inget parti vågar bryta den självförstärkande, kanske avsiktliga, trenden till vidgade klassklyftor. Jo, V vågar. Eller ska vi hoppas på Ingmar Reepalus förslag till 7 procents vinstbegränsning i april?
Alla jublar över att de svenska skolresultaten inte försämrats i årets mätning. Det är första gången sedan år 2000. Allianspolitiker som Jan Björklund tar åt sig äran. Han är obekymrad av att skolorna i Danmark, Norge och Finland är bättre än de svenska. Han tror fortfarande att det räcker med tidigare betyg, nytt betygssystem, ordning och reda och förstelärare för att fixa skolproblemen. Skolan kan bli bra fast den är ojämlik. Den kan bli bra - för den välbeställda delen av befolkningen. Och det är ju den delen som styr Sverige nu.
V är det enda partiet som har en konsekvent skolpolitik. Vinstintresset måste bort. Det är viktigare än någonsin att driva kravet nu.
PS. Lunds grundskolor är bra. Med tanke på förutsättningarna vore allt annat orimligt. Men när man ser betygsresultaten på niornas nationella prov (Sydsvenskan 8 december) är det uppenbart att också skolorna i Lund är segregerade. Det finns ”akademiska” stadsdelar och icke-akademiska. Tuna i topp, som alltid, och Fågelskolan nederst.
Friskolorna stjäl resurser från de kommunala skolorna. De har två metoder att bli vinstgenererande. Båda metoderna ökar ojämlikheten.
Den ena är upplägget att samla de mest studieinriktade eleverna i en sorts elitskolor. Den tillämpas av Bilingual Montessori och Engelska skolan. De är toppskolor där de högutbildade och välsituerade placerar sina barn.
Den andra är att sänka kostnaderna. Den vägen går Kunskapsskolan. Segregationen är uppenbar: 18.3 betygspoäng för Bilingual och 15,2 för Kunskapsskolan.
I Pisa-mätningen år 2000 var skolorna i Sverige jämlikast. Nu är skolorna i USA jämlikare än våra. Vi har på nolltid genomfört ett extremt skolsystem. I inget annat land har marknaden tagit över skolan som i Sverige. Friskolorna, det fria skolvalet, skolpengen och friheten att etablera nya privatskolor är ojämlikhetens orsaker. Segregationen försämrar ämneskunskaperna.
Inget parti vågar bryta den självförstärkande, kanske avsiktliga, trenden till vidgade klassklyftor. Jo, V vågar. Eller ska vi hoppas på Ingmar Reepalus förslag till 7 procents vinstbegränsning i april?
Alla jublar över att de svenska skolresultaten inte försämrats i årets mätning. Det är första gången sedan år 2000. Allianspolitiker som Jan Björklund tar åt sig äran. Han är obekymrad av att skolorna i Danmark, Norge och Finland är bättre än de svenska. Han tror fortfarande att det räcker med tidigare betyg, nytt betygssystem, ordning och reda och förstelärare för att fixa skolproblemen. Skolan kan bli bra fast den är ojämlik. Den kan bli bra - för den välbeställda delen av befolkningen. Och det är ju den delen som styr Sverige nu.
V är det enda partiet som har en konsekvent skolpolitik. Vinstintresset måste bort. Det är viktigare än någonsin att driva kravet nu.
PS. Lunds grundskolor är bra. Med tanke på förutsättningarna vore allt annat orimligt. Men när man ser betygsresultaten på niornas nationella prov (Sydsvenskan 8 december) är det uppenbart att också skolorna i Lund är segregerade. Det finns ”akademiska” stadsdelar och icke-akademiska. Tuna i topp, som alltid, och Fågelskolan nederst.
Friskolorna stjäl resurser från de kommunala skolorna. De har två metoder att bli vinstgenererande. Båda metoderna ökar ojämlikheten.
Den ena är upplägget att samla de mest studieinriktade eleverna i en sorts elitskolor. Den tillämpas av Bilingual Montessori och Engelska skolan. De är toppskolor där de högutbildade och välsituerade placerar sina barn.
Den andra är att sänka kostnaderna. Den vägen går Kunskapsskolan. Segregationen är uppenbar: 18.3 betygspoäng för Bilingual och 15,2 för Kunskapsskolan.
I gymnasiet vill politikerna spara av Gunnar Stensson
Det går att slopa lärlingslönerna i barn och fritidsprogrammet och i
vård och omsorg, försämra skolmaten, stoppa vuxenutbildningen för dem
som vill skola om sig, minska anslagen till Internationella skolan,
upphandla vuxenutbildning – ja det finns många sätt att försämra Lunds
gymnasieutbildning.
Listan kan göras längre för att tillfredsställa dem som föredrar skattesänkningar framför utbildning – och de partier som fungerar som deras intresseorganisationer.
Skolpengen vill man inte minska eftersom den är en inkomstkälla för Lunds kommun. 60 procent av gymnasieeleverna kommer från andra kommuner.
Fullmäktige vill veta om det är möjligt att skära ner med 3 procent eller med 5 procent eller helst med 7 procent. Inte underligt att Lund sjunker i mätningarna och att lärarna flyr kommunen.
Procentsiffrorna kanske inte uppnås, men de är en antydan om vart nedskärningsivrarna i Alliansen syftar.
För elever, lärare och föräldrar gäller det att slåss för sina gymnasier och rösta på partier som vill försvara kvaliteten i skolan.
Listan kan göras längre för att tillfredsställa dem som föredrar skattesänkningar framför utbildning – och de partier som fungerar som deras intresseorganisationer.
Skolpengen vill man inte minska eftersom den är en inkomstkälla för Lunds kommun. 60 procent av gymnasieeleverna kommer från andra kommuner.
Fullmäktige vill veta om det är möjligt att skära ner med 3 procent eller med 5 procent eller helst med 7 procent. Inte underligt att Lund sjunker i mätningarna och att lärarna flyr kommunen.
Procentsiffrorna kanske inte uppnås, men de är en antydan om vart nedskärningsivrarna i Alliansen syftar.
För elever, lärare och föräldrar gäller det att slåss för sina gymnasier och rösta på partier som vill försvara kvaliteten i skolan.
66 år i skolan 36. 1985-97:3. Två veckor i Eritreas högland av Den Gamle
På dagen ett år efter Olof Palmes död
reste jag tillsammans med Lars Bondestam och Philip Gottlieb för att
delta i EPLF:s andra kongress i det befriade området i Eritreas
högland. Vi sammanstrålade i Kastrup och flög till Khartoum via Sofia,
där Lionel Cliffe och hans fru anslöt sig. Vi kom att stanna på hotell
Akropol några dagar, och under tiden samlades journalister och
representanter för solidaritetsorganisationer och politiska partier från
Storbritannien, USA, Västtyskland, Nederländerna, Norge och Italien.
Vi besökte Omdurman på andra sidan Nilen, där 1898 en mindre brittisk truppstyrka med moderna vapen utplånade en muslimsk upprorsarmé i en massaker som krävde 25000 liv. Churchill deltog och skrev en entusiastisk skildring av blodbadet. Här har vi en av jihadismens rötter.
EPLF organiserade den långa resan från Khartoum till Eritrea via Port Sudan och Suakin. I Port Sudan fanns en oljehamn och EPLF:s stora bilpark med landrovers, toyotas och sexhjuliga sovjetiska lastbilar av märket Zil som erövrats från Etiopien. Där fanns också en klinik med plats för 120 patienter i en blå tvåvåningsbyggnad. Philip som är läkare hade varit där tidigare och hade med sig presenter till Mizan, en 17-årig flicka i rullstol. En explosion hade fyra år tidigare knäckt hennes rygg och hon hade bott på kliniken sedan dess. Hon fick en bandspelare och några band. Vacker och glad var hon, men hade stannat i växten.
Kliniken var full av krigsinvalider. De fick undervisning i samhällsämnen, naturkunskap, språk och matematik av ett par lärare som också var krigsoffer. Linesh hette en kvinnlig läkare som var specialist på plastikoperationer. Beate, journalist från den tyska tidningen Vorwärts, intervjuade henne. Linesh drabbades varannan dag av feberattacker, orsakade av malaria.
Vi besökte Omdurman på andra sidan Nilen, där 1898 en mindre brittisk truppstyrka med moderna vapen utplånade en muslimsk upprorsarmé i en massaker som krävde 25000 liv. Churchill deltog och skrev en entusiastisk skildring av blodbadet. Här har vi en av jihadismens rötter.
EPLF organiserade den långa resan från Khartoum till Eritrea via Port Sudan och Suakin. I Port Sudan fanns en oljehamn och EPLF:s stora bilpark med landrovers, toyotas och sexhjuliga sovjetiska lastbilar av märket Zil som erövrats från Etiopien. Där fanns också en klinik med plats för 120 patienter i en blå tvåvåningsbyggnad. Philip som är läkare hade varit där tidigare och hade med sig presenter till Mizan, en 17-årig flicka i rullstol. En explosion hade fyra år tidigare knäckt hennes rygg och hon hade bott på kliniken sedan dess. Hon fick en bandspelare och några band. Vacker och glad var hon, men hade stannat i växten.
Kliniken var full av krigsinvalider. De fick undervisning i samhällsämnen, naturkunskap, språk och matematik av ett par lärare som också var krigsoffer. Linesh hette en kvinnlig läkare som var specialist på plastikoperationer. Beate, journalist från den tyska tidningen Vorwärts, intervjuade henne. Linesh drabbades varannan dag av feberattacker, orsakade av malaria.
Resan i en landrover från Port Sudan till Orota, det befriade områdets huvudort, tog nästan ett dygn, först genom öken och sedan högt uppe i Eritreas berg. Vi passerade gränsen med släckta strålkastare. Över en strid flod blev bilen som var nära att välta bogserad av en av lastbilarna.
Det första vi gjorde efter framkomsten var att besöka en Pharmacia. Philip ville bli av med en påse stryknin som skulle användas till insektsbekämpning på kreatur. Vi hade smugglat den genom resans alla kontroller. Ett etiopiskt Antonov-bombplan passerade högt över oss. En luftvärnskanon började skjuta.
Vi besökte Revolution School där enligt uppgift 10 000 barn och ungdomar undervisades under bar himmel. De satt gruppvis under träd. Varje grupp hade en bok, en svart tavla och en ung lärare. EPLF:s tryckeri låg i en grotta vid en platå. Där trycktes skolböcker, tidskrifter, politisk litteratur och skönlitteratur på tigrinja, bland annat Pushkin och Shakespeare. De hade tillgång till starka radiomottagare som framför allt följde BBC:s internationella rapportering. Där fanns också en filmateljé som framställde dokumentärer om kampen. Vi firade 8 mars en hel natt, besökte centrallasarettet som var inrymt i en fem km lång ravin med stenhus och grottor, bevittnade en operation, träffade Linesh igen, besåg en maskin som tillverkade dambindor och en annan som gjorde svarta gummisandaler och deltog i en fest i en djup dal, där den 80-årige nationalhjälten Woldeab Woldemariam, skyddad mot solen av ett svart paraply, talade till tusentals jublande eritreaner. En kvinna gick fram till honom och sa: ”Känner du att du är mycket gammal nu?” Alla jublade.
Vi sov i ett rum, vars golv var täckt med madrasser. En natt slank en orm in. Stor uppståndelse. Många var sjuka. Lars och Philip delade en svår förkylning. Själv hade jag diarré upprepade gånger. En kvinnlig journalist kräktes och blev medvetslös men återhämtade sig. Lars Bondestam köpte en get, slaktade den med en kniv, flådde, styckade och stekte den och bjöd alla på fest.
Vi hade kommit för att närvara vid EPLF:s andra kongress. Dagarna gick, och kongressen uppsköts gång på gång. Flertalet gäster måste resa hem med flyget från Khartoum 15 mars.
På eftermiddagen 13/3 inleddes kongressen. Vi transporterades till en amfiteater, helt byggd av släta skifferblock utan cement eller andra bindemedel. Den första natten ägnades åt de gästande delegationernas hälsningar. Själv framförde jag en hälsning från Ingvar Carlsson (tveksamt om han var medveten om det), Vpk och Eritreagrupperna. Sessionen tog slut strax före gryningen . Följande natt tog kongressen beslut om EPLF:s strategi i den fortsatta kampen, om utformningen av en kommande demokratisk, multietnisk, eritreansk flerpartistat och ställningstaganden till aktuella konflikter i omvärlden. Sannolikt var det diskussioner om dokumentens utformning som orsakat kongressens försening.
Vid tretiden på natten körde tre landrovers fram till kongressbyggnaden för att forsla ett tjog av gästerna tillbaka till Port Sudan varifrån de skulle flygas till Khartoum. Jag följde med, jag hade ju undervisning morgonen den 16 mars. Philip och Lars stannade och bevittnade valet av EPLF:s nye generalsekreterare, den unge Issayas Afeworki, som fått en del av sin utbildning i Kina under kulturrevolutionen.
Våra tre landrovers körde med släckta lyktor, först på smala vägar vid randen av branta stup och sedan i hög fart genom den sandiga och steniga öknen. Två däck exploderade och till slut var vi alla tvungna att stående packa ihop oss i en bil. Vi kom tre timmar för sent till Port Sudan, men EPLF hade tvingat planet att vänta. Efter någon timme var vi i Khartoum Airport.
2016-12-01
Vintern... av Karin S
Vintern hånar hösten:
Jag vinner i kyla och mörker.
Våren hånar vintern:
Jag vinner i sol och ljumma vindar.
Sommaren hånar våren:
Jag vinner i värme och salta vågor.
Hösten svarar vintern:
Jag vinner i tungsinne
och dödstankar.
Kommer min aska frysa i urnan?
Jag dricker vin ur en kaffekopp.
Jag vinner i kyla och mörker.
Våren hånar vintern:
Jag vinner i sol och ljumma vindar.
Sommaren hånar våren:
Jag vinner i värme och salta vågor.
Hösten svarar vintern:
Jag vinner i tungsinne
och dödstankar.
Kommer min aska frysa i urnan?
Jag dricker vin ur en kaffekopp.
Advents- och julkonsert
Helgeandskyrkan (Lund)
Söndag 4 december kl 15
Malmö kammarkör
Larsåke Sjöstedt, orgel
Dan-Olof Stenlund, dirigent
Söndag 4 december kl 15
Malmö kammarkör
Larsåke Sjöstedt, orgel
Dan-Olof Stenlund, dirigent
Teologiska café
Höstens sista teologiska café på Allhelgonagården (invid Allhelgonakyrkan) i Lund äger rum på måndag 5 december.
Vi börjar 19.00 med småprat och fika (20:-). 19.30 börjar det gemensamma samtalet om frågor som har med tro och liv att göra. Vilken slutsats kan vi som protestanter, katoliker, muslimer, judar, muslimer, agnostiker… dra av valet av Donald Trump och av allt annat som hänt i vår nära samtid? Eller finns det något annat som borde vara kärnan i våra samtal? Vi slutar med bön och psalm kl 21 då vi löst allthopa. ALLA är välkomna!
Institutet för Kontextuell Teologi
Vi börjar 19.00 med småprat och fika (20:-). 19.30 börjar det gemensamma samtalet om frågor som har med tro och liv att göra. Vilken slutsats kan vi som protestanter, katoliker, muslimer, judar, muslimer, agnostiker… dra av valet av Donald Trump och av allt annat som hänt i vår nära samtid? Eller finns det något annat som borde vara kärnan i våra samtal? Vi slutar med bön och psalm kl 21 då vi löst allthopa. ALLA är välkomna!
Institutet för Kontextuell Teologi
Doc Lounge Lund: Filmen om Madonnas dansare
I fansens ögon var de oförglömligt eleganta, begåvade och vackra män
som hjälpte en av musikvärldens mest älskade och kontroversiella
artister i sin karriär. Men bakom kulisserna var de Kevin, Oliver,
Luis, Carlton, José, Gabriel och Salim; en mångsidig, påverkbar grupp
unga dansare vars liv förändrades för alltid av Madonnas ikoniska
”Blonde Ambition”-turné och dess medföljande dokumentärfilm - ”Sanning
eller konsekvens”.
När de inte längre var under Madonnas odiskutabla inflytande kände några av dansarna att livet blev känslomässigt förödande och nästan omöjligt att navigera i. ”Strike a pose” besöker männen efter flera år isär och ger oss en rörande inblick i den emotionella sanningen bakom den glamourösa fasaden.
Tisdag, 2016-12-06 19:00,
Mejeriet, LundNär de inte längre var under Madonnas odiskutabla inflytande kände några av dansarna att livet blev känslomässigt förödande och nästan omöjligt att navigera i. ”Strike a pose” besöker männen efter flera år isär och ger oss en rörande inblick i den emotionella sanningen bakom den glamourösa fasaden.
Entré 80 kr (60 kr för student/pensionär) eller DOC LOUNGE GULDKORT som ger fri entré på alla säsongens ordinarie visningar. Vid förköp av både entré och soppa hos Tickster reserverar vi sittplats vid bord.
Trailer »
Samtal om CETA och TTIP
Vill du fika och prata om något som påverkar vår välfärd, demokrati och miljö?
Tänkte väl det. Just nu håller skiftare på och förbereder två olika folkfika mot fulhandel i Skåne.
Den 10:e december kommer skiftare över hela Sverige samlas över kaffe och kaka för att diskutera och lära sig mer om fulhandelsavtalen CETA och TTIP.
Bara fyra dagar senare kommer parlamentarikerna i europaparlamentet rösta ja eller nej till CETA. Folkfikan kunde alltså inte bli mer aktuell.
Det sista fulhandelsvurmarna vill är att du och dina vänner, grannar och familj är pålästa om vad det egentligen är som våra politiker röstar om. Delta i fikan och gör lobbyisterna riktigt förbannade.
Ja, jag kommer till fulhandelsfika i Malmö
Ja, jag kommer till fulhandelsfika i Kristianstad
Praktisk information om folkfika i Malmö
Börjar: Lördag, 10 december 2016 klockan 14:00
Slutar: lördag, 10 december 2016 klockan 15:30
Plats: Södra Community Café, Kristianstadsgatan 16, 214 23, Malmö
Praktisk information om folkfika i Kristianstad
Börjar: Lördag, 10 december 2016 klockan 11:00
Slutar: lördag, 10 december 2016 klockan 13:00
Plats: Espresso House, Kristianstad Centralstation, 291 32, Kristianstad
Skiftet är inte som andra organisationer, tillsammans driver vi frågor som många andra missar. Utan våra insatser skulle Kim inte fått stanna i Sverige, endometrios skulle inte varit klassat som en folksjukdom och debatten om fulhandel skulle inte finnas.
Tack vare tusentals skiftares insatser har flygblad delats ut över hela landet, aktioner har utförts i de tre största städerna och våra politiker har fått tusentals mail om varför vi tycker att de borde hiva fulhandelsavtalen överbord.
Tänkte väl det. Just nu håller skiftare på och förbereder två olika folkfika mot fulhandel i Skåne.
Den 10:e december kommer skiftare över hela Sverige samlas över kaffe och kaka för att diskutera och lära sig mer om fulhandelsavtalen CETA och TTIP.
Bara fyra dagar senare kommer parlamentarikerna i europaparlamentet rösta ja eller nej till CETA. Folkfikan kunde alltså inte bli mer aktuell.
Det sista fulhandelsvurmarna vill är att du och dina vänner, grannar och familj är pålästa om vad det egentligen är som våra politiker röstar om. Delta i fikan och gör lobbyisterna riktigt förbannade.
Ja, jag kommer till fulhandelsfika i Malmö
Ja, jag kommer till fulhandelsfika i Kristianstad
Praktisk information om folkfika i Malmö
Börjar: Lördag, 10 december 2016 klockan 14:00
Slutar: lördag, 10 december 2016 klockan 15:30
Plats: Södra Community Café, Kristianstadsgatan 16, 214 23, Malmö
Praktisk information om folkfika i Kristianstad
Börjar: Lördag, 10 december 2016 klockan 11:00
Slutar: lördag, 10 december 2016 klockan 13:00
Plats: Espresso House, Kristianstad Centralstation, 291 32, Kristianstad
Skiftet är inte som andra organisationer, tillsammans driver vi frågor som många andra missar. Utan våra insatser skulle Kim inte fått stanna i Sverige, endometrios skulle inte varit klassat som en folksjukdom och debatten om fulhandel skulle inte finnas.
Tack vare tusentals skiftares insatser har flygblad delats ut över hela landet, aktioner har utförts i de tre största städerna och våra politiker har fått tusentals mail om varför vi tycker att de borde hiva fulhandelsavtalen överbord.
Malmö hjälper gränspolis hitta asylsökande
Alla stadsområden har lämnat ut de begärda
uppgifterna. Med den informationen kunde gränspolisen igår hitta en
efterlyst familj från Bosnien – två vuxna och två barn, 3 och 8 år.
Jens Mikkelsen, SDS 30/11 Flyktingpolitikens inhumana konsekvenser får ett tydligt ansikte i Malmö
Malmös stads socialtjänst har börjat
lämna ut uppgifter kring papperslösas hemadresser till polisen. Det har
bland annat resulterat i att polisen hittat en gömd barnfamilj. Polisens
jakt på papperslösa är en direkt konsekvens av den migrationspolitiska
uppgörelsen, som Vänsterpartiet står utanför, och regeringens
regleringsbrev som säger att andelen verkställda beslut ska öka
avsevärt. Platser som tidigare setts som fredade är inte längre det. De
människor som tvingats gömmas sig p.g.a. en orättfärdig asylpolitik och
en allt farligare värld är nu jagade överallt. Polisen säger att detta
bara är början, fler adresser kommer att begäras ut. Skola, förskola,
psykiatri, ingenting är fredat.
I barnkonventionen som regeringen nu ämnar göra till lag är varje barns rätt till skola grundläggande. Denna rätt försvinner i praktiken helt när polisen så tydligt aviserar att de kommer att söka upp gömda barn som går i skolan.
– När vi bildade ett gemensamt styre med Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2010 skrev vi in i vårt gemensamma politiska styrdokument att gömda barn ska ha rätt till skola, förskola och skolbarnomsorg. Malmö blev här en föregångare. För oss spelade det ingen roll vilken juridisk status ett barn har, alla har rätt till skola. Regeringens nya politik och Malmös stads agerande omöjliggör nu denna rättighet för många barn. Det är svårt att finna ord för hur fruktansvärd denna vändning är, säger Hanna Thomé (V) oppositionskommunalråd
– Att detta sker samtidigt som regeringen arbetar för att göra barnkonventionen till lag är visar bara på hur lite fina ord betyder då ledande politiker inte vågar göra handling av dem. Alla vi som inte går med på hur barns rättigheter förvägras måste samfällt resa oss till försvar för varje människas rätt till liv och frihet, säger
Hanna Thomé (V) oppositionskommunalråd
I barnkonventionen som regeringen nu ämnar göra till lag är varje barns rätt till skola grundläggande. Denna rätt försvinner i praktiken helt när polisen så tydligt aviserar att de kommer att söka upp gömda barn som går i skolan.
– När vi bildade ett gemensamt styre med Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2010 skrev vi in i vårt gemensamma politiska styrdokument att gömda barn ska ha rätt till skola, förskola och skolbarnomsorg. Malmö blev här en föregångare. För oss spelade det ingen roll vilken juridisk status ett barn har, alla har rätt till skola. Regeringens nya politik och Malmös stads agerande omöjliggör nu denna rättighet för många barn. Det är svårt att finna ord för hur fruktansvärd denna vändning är, säger Hanna Thomé (V) oppositionskommunalråd
– Att detta sker samtidigt som regeringen arbetar för att göra barnkonventionen till lag är visar bara på hur lite fina ord betyder då ledande politiker inte vågar göra handling av dem. Alla vi som inte går med på hur barns rättigheter förvägras måste samfällt resa oss till försvar för varje människas rätt till liv och frihet, säger
Hanna Thomé (V) oppositionskommunalråd
Inte längre sämst i klassen av Gunnar Stensson
De svenska fjärde- och åttondeklassarnas matte-kunskaper är något
bättre än de var 2011, enligt den senaste Timss-undersökningen. (Timss=
Trends in international mathematics and science study) Kunskaperna
ligger visserligen fortfarande under medelnivån, men svenska
skolpolitiker jublar. De talar om ett trendbrott. Både Björklund (L)
och Fridolin (MP) skryter på det ödmjuka sätt som man kan göra efter en
framgång.
Att de svenska elevernas kunskapsnivå är mycket lägre än den var 1995, när den första Timss-mätningen gjordes, före kommunaliseringen, friskolorna och det fria skolvalet - det är ett faktum som de båda politikerna förtränger.
Häromdagen sa Pisachefen Andreas Schleicher i en intervju i Sydsvenskan följande: ”Sverige hade ett skolsystem med ett starkt engagemang att förse barn med olika bakgrunder med bred och högkvalitativ utbildning. Många indikatorer visar att det fokuset tappats bort.”
Den svenska skolan har förlorat sin själ.
Nu väntar alla med oro på att Pisa-undersökningens resultat ska offentliggöras den 6 december.
Att de svenska elevernas kunskapsnivå är mycket lägre än den var 1995, när den första Timss-mätningen gjordes, före kommunaliseringen, friskolorna och det fria skolvalet - det är ett faktum som de båda politikerna förtränger.
Häromdagen sa Pisachefen Andreas Schleicher i en intervju i Sydsvenskan följande: ”Sverige hade ett skolsystem med ett starkt engagemang att förse barn med olika bakgrunder med bred och högkvalitativ utbildning. Många indikatorer visar att det fokuset tappats bort.”
Den svenska skolan har förlorat sin själ.
Nu väntar alla med oro på att Pisa-undersökningens resultat ska offentliggöras den 6 december.
Rädda Umm al-Hiran! av Gunnar Olofsson
Den beduinska byn Umm al-Hiran i Negev i södra
Israel hotas av förstörelse. Israels regering har fattat beslutet att
riva den och ersätta den med ett samhälle bara för judiska israeler. På
samma sätt hotas byn Attir att avskaffas och ersättas av - en skog.
Innan staten Israel skapades ägde beduinerna 98% av Negev. När Israel bildades fördrevs merparten av beduinerna ur landet. De som blev kvar tvångsförflyttades till ett mindre område nära centralorten Beersheba.
Till skillnad från tidigare turkiska och brittiska kolonialmyndigheter erkänner inte de israeliska myndigheterna beduinernas rätt till den mark de brukat i generationer. Därmed är byarna ”illegala”. I omkring fyrtio ”icke-erkända” samhällen lever 76.000 människor, ungefär hälften av Negevs beduiner. Här saknas samhällelig service som elektricitet, vatten, avlopp, sophämtning och till och med ambulanssjukvård. Barnadödligheten är fyra gånger högre än för israeler av judiskt ursprung. Det här rör sig alltså om israeliska medborgare, en etnisk minoritet, som diskrimineras av sin egen regering.
Protestera mot rivningarna av Umm al-Hiran och Attir. Skriv på de upprop som nu sprids. Skriv till din politiker och till Israels ambassad! Den 29 november är FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Passa på att delta i någon av de aktiviteter som nu äger rum på olika orter!
Innan staten Israel skapades ägde beduinerna 98% av Negev. När Israel bildades fördrevs merparten av beduinerna ur landet. De som blev kvar tvångsförflyttades till ett mindre område nära centralorten Beersheba.
Till skillnad från tidigare turkiska och brittiska kolonialmyndigheter erkänner inte de israeliska myndigheterna beduinernas rätt till den mark de brukat i generationer. Därmed är byarna ”illegala”. I omkring fyrtio ”icke-erkända” samhällen lever 76.000 människor, ungefär hälften av Negevs beduiner. Här saknas samhällelig service som elektricitet, vatten, avlopp, sophämtning och till och med ambulanssjukvård. Barnadödligheten är fyra gånger högre än för israeler av judiskt ursprung. Det här rör sig alltså om israeliska medborgare, en etnisk minoritet, som diskrimineras av sin egen regering.
Protestera mot rivningarna av Umm al-Hiran och Attir. Skriv på de upprop som nu sprids. Skriv till din politiker och till Israels ambassad! Den 29 november är FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Passa på att delta i någon av de aktiviteter som nu äger rum på olika orter!
Europas mur – dödligare än Trumps av Gunnar Stensson
2015 dog 240 personer som försökte ta sig in i USA från
Mexiko. Enligt de senaste uppgifterna från International organization
for migration har 4271 personer drunknat på sin färd mot Europa fram
till 11 november i år, förra året över 3500.
För denna massdöd krävs ingen Trump, bara socialdemokrater, kristdemokrater, liberaler.
Peter Larsson, Aftonbladet 27/11
För oss som bor i Lunds kommun innebär motionen en ljusglimt i en mörk tid. Den formulerar krav som alla anständiga lundabor kan ställa sig bakom.
Flera andra arbetarkommuner för fram liknande krav. Kongressen äger rum 2017 och dess beslut kommer att ligga till grund för socialdemokratins politik inför riksdagsvalet 2018.
För denna massdöd krävs ingen Trump, bara socialdemokrater, kristdemokrater, liberaler.
Peter Larsson, Aftonbladet 27/11
Återupprätta en anständig asylpolitik
Ovanstående rubrik är hämtad från Lunds
Arbetarkommuns motion nummer 18 till vårens partikongress. Motionen
innehåller en detaljerad genomgång av de beslut som inskränkt den
svenska asylpolitiken det senaste året.
Om ID-tvånget står det: ”Ett ID-tvång innebär således att den svenska gränsen är stängd för de flesta som är i behov av skydd från krig och förföljelse. Detta kan aldrig vara acceptabelt för en rörelse som säger sig verka för solidaritet.”
Om arbetarrörelsen vill återta initiativet i debatten om Sveriges framtid och värna vår tradition av internationell solidaritet måste en anständig asylpolitik återupprättas.
Motionen kräver att socialdemokraterna ska verka för:
• Att alla uppehållstillstånd som beviljas i Sverige ska vara permanenta
• Att möjligheten till anhöriginvandring inte ska vara villkorad med försörjningskrav
• Att möjligheten till anhöriginvandring utökas
• Att kategorin ”övriga skyddsbehövande” ska ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige
• Att uppehållstillstånd fortsatt ska beviljas vid synnerligen ömmande omständigheter
• Att det så kallade transportöransvaret inom EU avskaffas så att människor på flykt har möjlighet att ta sig säkert till Europa.
Arbetarkommunens medlemsmöte står bakom denna motion.Om ID-tvånget står det: ”Ett ID-tvång innebär således att den svenska gränsen är stängd för de flesta som är i behov av skydd från krig och förföljelse. Detta kan aldrig vara acceptabelt för en rörelse som säger sig verka för solidaritet.”
Om arbetarrörelsen vill återta initiativet i debatten om Sveriges framtid och värna vår tradition av internationell solidaritet måste en anständig asylpolitik återupprättas.
Motionen kräver att socialdemokraterna ska verka för:
• Att alla uppehållstillstånd som beviljas i Sverige ska vara permanenta
• Att möjligheten till anhöriginvandring inte ska vara villkorad med försörjningskrav
• Att möjligheten till anhöriginvandring utökas
• Att kategorin ”övriga skyddsbehövande” ska ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige
• Att uppehållstillstånd fortsatt ska beviljas vid synnerligen ömmande omständigheter
• Att det så kallade transportöransvaret inom EU avskaffas så att människor på flykt har möjlighet att ta sig säkert till Europa.
För oss som bor i Lunds kommun innebär motionen en ljusglimt i en mörk tid. Den formulerar krav som alla anständiga lundabor kan ställa sig bakom.
Flera andra arbetarkommuner för fram liknande krav. Kongressen äger rum 2017 och dess beslut kommer att ligga till grund för socialdemokratins politik inför riksdagsvalet 2018.
Minnet av Fidel av Sten Henriksson
Fidel Castros gärning präglades av våld, diktatur och det djupaste
förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Så inleddes Dagens
Nyheters ledare den 27 november i tidningens första kommentar till
Castros bortgång. Det är ord med en styrka tidningen normalt inte
brukar, det låter mer som Per T. Ohlsson. Om man tror att tidningens
engagemang gäller demokrati och yttrandefrihet bör man fråga sig om
tidningen skulle formulera sig så om en politisk ledare i t.ex.
Saudiarabien, Thailand eller Marocko. Svaret är nej.
Cuba ett farligt exempel
Vad DN gör är att visa likgiltighet eller rent av politisk avsky för vad Castros Cuba har gjort i världen. Det är i första hand som exempel Cuba har varit viktigt. Det var kanske dumdristigt men det var möjligt att sätta sig upp mot grannen, världens starkaste militärmakt. Det har kostat en del: invasionshot, mordhot, ekonomisk blockad. Men det har varit möjligt. Därtill kommer vad Cuba gjort i Afrika för att stoppa apartheidregimens expansion i Angola. USA och Kissinger och Dagens Nyheter talade om de 50,000 soldaterna som Sovjets legoknektar medan det för Cuba, ANC och Mandela var en solidaritetsaktion som knäckte apartheidregimen.
Men för DN är Castros Cuba ett land som formligen ropar efter en intervention som skulle göra landet ”safe for democracy”, den sortens demokrati som till de yttre formerna liknar USA och som har varit gängse i Latinamerika under många år. Gudarna ska veta att det är mycket som brister på Cuba, men det är väldigt tydligt att det är knappast bristerna i yttrandefriheten som fått människor på Cuba att vilja lämna landet. Nej, det är varubristen och lusten at se mer av världen. Jag märkte aldrig 1973 att det var någon som var rädd att säga sin mening. Så fanns det också hela skalan av ställningstaganden: politiskt ointresserade, folk som tyckte om Fidel men var mot kommunismen, folk som var närmast socialdemokrater, folk som var partimedlemmar
Ett ekonomiskt misslyckande
Det är som ekonomiskt system landet har misslyckats. Ingen svälter – ransoneringarna och låga priser på baslivsmedel garanterar det. Utbildning och hälsovård är väl utbyggda och Cuba slår vad gäller barnadödlighet sedan länge USA. Landet utbildar läkare för hela världen och har varit ledande i epidemibekämpning i Afrika och Caribien.
Men ekonomin och livsmedelsproduktionen är dålig och detta i ett land som borde var långt mer än självförsörjande. Det är samma gamla historia: de kollektiva jordbruken och distributionssystemen är lågproduktiva under kommunismen. De reformer som gjorts har varit otillräckliga.
Fidel själv har en stor skuld i detta. Han har gripits av den ena vurmen efter den andra och i bristen på demokrati och en fri press har inte reformer kunnat ske. Demokrati är en mer effektiv styrelseform. Fidel var urtypen för en studentrevolutionär som utan djupare kunskaper eller ödmjukhet inför uppgiften försökte omdana ett litet land under hård ekonomisk och politisk press utifrån. Han kunde åstadkomma vissa mirakel men inte alla. Hans yngre bror Raul Castro var till skillnad från Fidel tidigt kommunist och det har säkert haft sin inverkan.
En folkbildare
Jag har lyssnat på Fidel på Plaza de la Revolucion några gånger och vi var väl en halv miljon där. Det var lugna familjetillställningar där barnen lekte och de vuxna samtalade och drack kaffekask med rom. En gång talade också Salvador Allende. Han var en latinamerikansk intellektuell med fulländad retorik och blomsterspråk. Kontrasten mot Fidel var slående – Fidel var folkbildaren, folkskolläraren. som bara gick upp i tonläge när det gällde att fördöma USA. Hans förstamajtal var stora genomgångar av ekonomi och försörjning, väl späckade med statistik och ganska tråkiga. Och för att exemplifiera med fler latinamerikanska talare: Hugo Chavez (Venezuela) och Eve Morales (Bolivia) som jag båda hörde i Valbyhallen i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Chavez var bombastisk och allmänt stor i käften som anstår en gammal underofficer, Morales lugn och sansad och radikalt reforminriktad. Fidel var ovanlig.
Egna intryck
Jag jobbade under 1973 på Havanna-universitetet som FN-expert inom datavetenskap. Jag var en välbetald utlänning utanför ransoneringar och bostadsproblem och hade inte sökt jobbet av politiska skäl. Men jag fylldes efter hand med sympati för vad Cuba försökte göra: att bygga en solidarisk latinamerikansk välfärdsstat. Det var ett ganska lyckligt år för Cuba, ekonomin var på uppgång och relationerna var goda, t.ex. även med Sverige som gav visst bistånd, Vid ett tillfälle gästades landet av dåvarande utbildningsminister Sven Moberg. Den lilla svenskkolonin (Alfa-Laval höll då på att bygga ett mejeri) blev bjudna på en mottagning i det svenska sändebudets residens. Vi stod där i trädgården i våra guayaberas med glas i handen när Fidel med några säkerhetskillar körde in i sina gröna jeepar. Min hustru som var mera handlingskraftig än jag sa: – Kom så går vi och hälsar på Fidel. Så det gjorde vi och det är enda gången jag träffat honom personligen. Ulla påstod att hon drömde om honom flera nätter sen. Jag hoppades länge at han skulle komma till Lund med ett tal på Mårtenstorget för att återgälda Palmes Cubabesök. Men borgarna grep makten 1976 och då var det slut på den svensk-cubanska vänskapen.
Cuba ett farligt exempel
Vad DN gör är att visa likgiltighet eller rent av politisk avsky för vad Castros Cuba har gjort i världen. Det är i första hand som exempel Cuba har varit viktigt. Det var kanske dumdristigt men det var möjligt att sätta sig upp mot grannen, världens starkaste militärmakt. Det har kostat en del: invasionshot, mordhot, ekonomisk blockad. Men det har varit möjligt. Därtill kommer vad Cuba gjort i Afrika för att stoppa apartheidregimens expansion i Angola. USA och Kissinger och Dagens Nyheter talade om de 50,000 soldaterna som Sovjets legoknektar medan det för Cuba, ANC och Mandela var en solidaritetsaktion som knäckte apartheidregimen.
Men för DN är Castros Cuba ett land som formligen ropar efter en intervention som skulle göra landet ”safe for democracy”, den sortens demokrati som till de yttre formerna liknar USA och som har varit gängse i Latinamerika under många år. Gudarna ska veta att det är mycket som brister på Cuba, men det är väldigt tydligt att det är knappast bristerna i yttrandefriheten som fått människor på Cuba att vilja lämna landet. Nej, det är varubristen och lusten at se mer av världen. Jag märkte aldrig 1973 att det var någon som var rädd att säga sin mening. Så fanns det också hela skalan av ställningstaganden: politiskt ointresserade, folk som tyckte om Fidel men var mot kommunismen, folk som var närmast socialdemokrater, folk som var partimedlemmar
Ett ekonomiskt misslyckande
Det är som ekonomiskt system landet har misslyckats. Ingen svälter – ransoneringarna och låga priser på baslivsmedel garanterar det. Utbildning och hälsovård är väl utbyggda och Cuba slår vad gäller barnadödlighet sedan länge USA. Landet utbildar läkare för hela världen och har varit ledande i epidemibekämpning i Afrika och Caribien.
Men ekonomin och livsmedelsproduktionen är dålig och detta i ett land som borde var långt mer än självförsörjande. Det är samma gamla historia: de kollektiva jordbruken och distributionssystemen är lågproduktiva under kommunismen. De reformer som gjorts har varit otillräckliga.
Fidel själv har en stor skuld i detta. Han har gripits av den ena vurmen efter den andra och i bristen på demokrati och en fri press har inte reformer kunnat ske. Demokrati är en mer effektiv styrelseform. Fidel var urtypen för en studentrevolutionär som utan djupare kunskaper eller ödmjukhet inför uppgiften försökte omdana ett litet land under hård ekonomisk och politisk press utifrån. Han kunde åstadkomma vissa mirakel men inte alla. Hans yngre bror Raul Castro var till skillnad från Fidel tidigt kommunist och det har säkert haft sin inverkan.
En folkbildare
Jag har lyssnat på Fidel på Plaza de la Revolucion några gånger och vi var väl en halv miljon där. Det var lugna familjetillställningar där barnen lekte och de vuxna samtalade och drack kaffekask med rom. En gång talade också Salvador Allende. Han var en latinamerikansk intellektuell med fulländad retorik och blomsterspråk. Kontrasten mot Fidel var slående – Fidel var folkbildaren, folkskolläraren. som bara gick upp i tonläge när det gällde att fördöma USA. Hans förstamajtal var stora genomgångar av ekonomi och försörjning, väl späckade med statistik och ganska tråkiga. Och för att exemplifiera med fler latinamerikanska talare: Hugo Chavez (Venezuela) och Eve Morales (Bolivia) som jag båda hörde i Valbyhallen i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Chavez var bombastisk och allmänt stor i käften som anstår en gammal underofficer, Morales lugn och sansad och radikalt reforminriktad. Fidel var ovanlig.
Egna intryck
Jag jobbade under 1973 på Havanna-universitetet som FN-expert inom datavetenskap. Jag var en välbetald utlänning utanför ransoneringar och bostadsproblem och hade inte sökt jobbet av politiska skäl. Men jag fylldes efter hand med sympati för vad Cuba försökte göra: att bygga en solidarisk latinamerikansk välfärdsstat. Det var ett ganska lyckligt år för Cuba, ekonomin var på uppgång och relationerna var goda, t.ex. även med Sverige som gav visst bistånd, Vid ett tillfälle gästades landet av dåvarande utbildningsminister Sven Moberg. Den lilla svenskkolonin (Alfa-Laval höll då på att bygga ett mejeri) blev bjudna på en mottagning i det svenska sändebudets residens. Vi stod där i trädgården i våra guayaberas med glas i handen när Fidel med några säkerhetskillar körde in i sina gröna jeepar. Min hustru som var mera handlingskraftig än jag sa: – Kom så går vi och hälsar på Fidel. Så det gjorde vi och det är enda gången jag träffat honom personligen. Ulla påstod att hon drömde om honom flera nätter sen. Jag hoppades länge at han skulle komma till Lund med ett tal på Mårtenstorget för att återgälda Palmes Cubabesök. Men borgarna grep makten 1976 och då var det slut på den svensk-cubanska vänskapen.
Rädda stenkrossen av Ann Schlyter
Stenkrossen är en mycket lyckad kultursatsning
på ungdom. Lokalerna är oömma och mycket lämpliga för de verksamheter
som bedrivs där. Som ett av ett nätverk av kulturhus i Lund är
byggnaderna och verksamheterna omistliga.
Stenkrossen i Lund ska enligt planerna rivas. Men stadsplanen ska ändras, bland annat på grund av nya förutsättningar vad det gäller skolbyggnader. När tjänstemännen för många år sen fick i uppdrag att upprätta en detaljplan höll Spyken till i lokalerna och man tänkte inrymma en ny gymnasieskola i kvarteret förutom bostäder. Nu är förhållandena ändrade. Det ska inte bli någon ny skola, men tjänstemännen fortsätter att planera för rivning av Stenkrossen, eftersom politikerna inte sagt något annat.
Stenkrossen i Lund ska enligt planerna rivas. Men stadsplanen ska ändras, bland annat på grund av nya förutsättningar vad det gäller skolbyggnader. När tjänstemännen för många år sen fick i uppdrag att upprätta en detaljplan höll Spyken till i lokalerna och man tänkte inrymma en ny gymnasieskola i kvarteret förutom bostäder. Nu är förhållandena ändrade. Det ska inte bli någon ny skola, men tjänstemännen fortsätter att planera för rivning av Stenkrossen, eftersom politikerna inte sagt något annat.
En annan viktig aspekt är bevarandet av själva byggnaden. Den är ritad av Bernt Nyberg, vars arkitektur fick förnyad uppmärksamhet genom internationellt intresse och en utställning på Skissernas museum. Stenkrossens strama fasader, långa takutsprång, fasade hörn och skulpturala skorstenar gör byggnaden till ett unikt och mycket vackert exempel på industriarkitektur. Det är sällan bruksbyggnader ges sådan omsorg i detaljerna. Och det är sällan industriarkitektur bevaras. Lund chockerade de internationella arkitektsamfunden genom att inte skydda stadsarkivet, en annan av Nybergs världsberömda byggnader, från ombyggnad. Det är märkligt att byggnadsantikvariska synpunkter har så ovanligt svårt att göra sig hörda i en stad som Lund. Om man vill värna om Lunds moderna kulturarv måste Stenkrossen få vara kvar.
Idag råder akut brist på bostäder och det kommer att argumenteras för rivning med argument om att bygga bostäder på platsen. Men jag menar att bostäder kan byggas på den plats som var tänkt för ny gymnasieskola i kvarteret, och eventuellt kan man bygga en våning högre. Bostadsbristen är inget argument för att riva ett arkitektoniskt viktigt kulturarv och samtidigt krossa en fungerande ungdoms och kulturverksamhet.
Vänsterpartiet lämnade för ett par månader sedan en skrivelse till byggnadsnämnden i syfte att få beslut om ändrade direktiv till detaljplanearbetet så att Stenkrossen räddas. Tryck på era politiker innan det är för sent.
Klostergården – fyrspår, broar, järnvägsstation och ny bebyggelse av Gunnar Stensson
Hösten 2017 börjar utbyggnaden av fyrspår mellan Arlöv och Flackarp. Fyrspåren fortsätter sedan från Flackarp till Lund.
Utformningen av Klostergårdsstationen och dragningen av sträckan Flackarp-Lund ska ut på ytterligare ett samråd våren 2017. Det handlar bland annat om nya broar över Höje å och Södra vägen.
Om fem år ska utbyggnaden till fyrspår vara klar. Då kommer också bostadsområdena i Källby och vid Arenan vara färdiga. Folkmängden i Klostergården kommer att ha ökat med minst 1500 personer.
Klostergårdsstationen blir utgångspunkt för den fortsatta planeringen. Det handlar om nya bostäder, bland annat längs Åkerlunds och Rausings väg. Landskapet mellan stadsparken och Höje å kommer att omvandlas.
Processen har redan startat. För de boende gäller det att påverka och styra den. Det kommer att behövas många samråd det kommande decenniet.
Utformningen av Klostergårdsstationen och dragningen av sträckan Flackarp-Lund ska ut på ytterligare ett samråd våren 2017. Det handlar bland annat om nya broar över Höje å och Södra vägen.
Om fem år ska utbyggnaden till fyrspår vara klar. Då kommer också bostadsområdena i Källby och vid Arenan vara färdiga. Folkmängden i Klostergården kommer att ha ökat med minst 1500 personer.
Klostergårdsstationen blir utgångspunkt för den fortsatta planeringen. Det handlar om nya bostäder, bland annat längs Åkerlunds och Rausings väg. Landskapet mellan stadsparken och Höje å kommer att omvandlas.
Processen har redan startat. För de boende gäller det att påverka och styra den. Det kommer att behövas många samråd det kommande decenniet.
Veckobladet recenserar: Ensam i Berlin
av Staffan Lindberg
Vincent Pérez har gjort en mästerlig film på Hans Falladas bok Ensam i Berlin, som kom ut 1946.
Otto och Anna Quangel är ett arbetarpar i centrala Berlin. De har en son som dör på slagfältet i Hitlers armé. Beskedet slår ner som en bomb och slår sönder deras liv. Det är Hitlers fel. Anna är med i det nazistiska kvinnoförbundet, men hennes engagemang krossas. Otto fortsätter som förman på lik-kistefabriken. Vreden kokar i dem.
En natt textar Otto ett kort med texten
”MODER! FUHRERN KOMMER ATT DÖDA OCKSÅ DINA SÖNER. NER MED LÖGNAREN HITLER, VARS KRIG DÖDAR OSS.”
Ner med lögnaren Hitler, vars krig dödar oss!” Nästa dag placerar han kortet i en trappuppgång. Till sist blir det 285 kort spridda över Berlin. Anna medverkar också genom att lägga ut en del av korten.
267 av dessa kort lämnas in till Gestapo. En detektiv börjar jakten mot landsförrädaren. Han tänker att det är en person vars son dödats i kriget. En enkel man ur arbetarklassen. Till sist fångar han in en snickare men upptäcker vid förhör att denne är oskyldig. Chefen, en högt uppsatt SS-officer, spelad av Mikael Persbrandts, accepterar inte friandet.” Fånga honom, han ska dö!”
Detektiven hittar honom efter tortyr av f d hustrun. Han förklarar att han måste ta med honom till förhör som innebär tortyr. Mannen blir livrädd. Hellre än att medverka till detta tar detektiven fram pistolen och skjuter ner sitt offer.
En dag tappar Otto två kort på golvet i sin fabrik. Gestapo larmas och fångar snabbt in Otto, som vid förhör erkänner. Han försöker skydda Anna genom att berätta. Men Anna har också infångats och erkänt. Hon vill visa att de är två om det.
Efter en tortyrscen där den blodige Otto står knäböjd på golvet krossar officerarna och detektiven sina snapsglas i huvudet på fången. Detektiven efter viss tvekan.
Otto och Anna halshugs i en giljotin. Detektiven samlar ihop de förbjudna korten på sitt kontor, öppnar fönstret och släpper ut dem i vinden, tar fram sin pistol och skjuter sig.
Filmen är en styv skildring av ett Berlin 1940 till 1943, innan bomberna faller och människor på flykt kommer i kilometerlånga köer. Förtrycket i vardagen är totalt med nazister i olika skepnader: poliser, SS-män och inte minst angivare. Mikael Persbrandts officer är precis så hemsk, hal och brutal som man kan föreställa sig.
I allt detta lever man filmen igenom med Emma Thompsons Anna och
Brendan Gleesons Otto precis så medmänskliga och starka som man behöver
för att uthärda händelseförloppet. Att det är en engelsk film med
engelska skådespelare funder man inte ens på. Den är alltför nära och
gripande.Otto och Anna Quangel är ett arbetarpar i centrala Berlin. De har en son som dör på slagfältet i Hitlers armé. Beskedet slår ner som en bomb och slår sönder deras liv. Det är Hitlers fel. Anna är med i det nazistiska kvinnoförbundet, men hennes engagemang krossas. Otto fortsätter som förman på lik-kistefabriken. Vreden kokar i dem.
En natt textar Otto ett kort med texten
”MODER! FUHRERN KOMMER ATT DÖDA OCKSÅ DINA SÖNER. NER MED LÖGNAREN HITLER, VARS KRIG DÖDAR OSS.”
Ner med lögnaren Hitler, vars krig dödar oss!” Nästa dag placerar han kortet i en trappuppgång. Till sist blir det 285 kort spridda över Berlin. Anna medverkar också genom att lägga ut en del av korten.
267 av dessa kort lämnas in till Gestapo. En detektiv börjar jakten mot landsförrädaren. Han tänker att det är en person vars son dödats i kriget. En enkel man ur arbetarklassen. Till sist fångar han in en snickare men upptäcker vid förhör att denne är oskyldig. Chefen, en högt uppsatt SS-officer, spelad av Mikael Persbrandts, accepterar inte friandet.” Fånga honom, han ska dö!”
Detektiven hittar honom efter tortyr av f d hustrun. Han förklarar att han måste ta med honom till förhör som innebär tortyr. Mannen blir livrädd. Hellre än att medverka till detta tar detektiven fram pistolen och skjuter ner sitt offer.
En dag tappar Otto två kort på golvet i sin fabrik. Gestapo larmas och fångar snabbt in Otto, som vid förhör erkänner. Han försöker skydda Anna genom att berätta. Men Anna har också infångats och erkänt. Hon vill visa att de är två om det.
Efter en tortyrscen där den blodige Otto står knäböjd på golvet krossar officerarna och detektiven sina snapsglas i huvudet på fången. Detektiven efter viss tvekan.
Otto och Anna halshugs i en giljotin. Detektiven samlar ihop de förbjudna korten på sitt kontor, öppnar fönstret och släpper ut dem i vinden, tar fram sin pistol och skjuter sig.
Filmen är en styv skildring av ett Berlin 1940 till 1943, innan bomberna faller och människor på flykt kommer i kilometerlånga köer. Förtrycket i vardagen är totalt med nazister i olika skepnader: poliser, SS-män och inte minst angivare. Mikael Persbrandts officer är precis så hemsk, hal och brutal som man kan föreställa sig.
En måstefilm som också förebereder en för läsningen av romanen som tillför andra sidor än de som får plats i filmen.
Det svenska hatet – och yttrandefriheten
av Gunnar Stensson
Gellert Tamas skulle ha talat om sin bok Det svenska hatet i
Akademibokhandeln i Stockholm på lördag, men nu har bokhandeln meddelat
att framträdandet ställs in. Dess säkerhetschef ”känner obehag inför
situationen”. Han är förstås rädd att Kent Ekeroth och Björn Söder ska
störta in med sina järnrör.
I Sverige talas det vitt och brett om yttrandefrihet, men när det verkligen gäller tar tystnadskulturen över.
För ett par veckor sedan kommenterade jag i en insändare allianspartiernas sorglustiga utspel om hur ”Lund kramar terrorister vid kommungränsen”.
Jag hänvisade bland annat till Gellert Tamas uppgifter om hur en flyktingförläggning i Lunds kommun stacks i brand sedan SD:s Ted Ekeroth hetsat mot invandrare och avslöjat var förläggningen var belägen.
Jag skickade insändaren till Sydsvenskan. Den blev inte publicerad. Sydsvenskan kände väl ”obehag inför situationen”.
I stället tryckte Sydsvenskan en text av Ted Ekeroth där han upprepade allianspartiernas absurda påståenden, nu som sina egna.
Bland kommentarerna till Akademibokhandelns ”oro” finns några som hänvisar till muslimsk terrorism. Sådan nämns i Gellert Tamas bok, men den kritiserar framför allt medias undfallenhet inför den växande högerextremismen. VB är lyckligtvis mindre undfallande än tidningskoncerner och bokhandelskedjor.
I Sverige talas det vitt och brett om yttrandefrihet, men när det verkligen gäller tar tystnadskulturen över.
För ett par veckor sedan kommenterade jag i en insändare allianspartiernas sorglustiga utspel om hur ”Lund kramar terrorister vid kommungränsen”.
Jag hänvisade bland annat till Gellert Tamas uppgifter om hur en flyktingförläggning i Lunds kommun stacks i brand sedan SD:s Ted Ekeroth hetsat mot invandrare och avslöjat var förläggningen var belägen.
Jag skickade insändaren till Sydsvenskan. Den blev inte publicerad. Sydsvenskan kände väl ”obehag inför situationen”.
I stället tryckte Sydsvenskan en text av Ted Ekeroth där han upprepade allianspartiernas absurda påståenden, nu som sina egna.
Bland kommentarerna till Akademibokhandelns ”oro” finns några som hänvisar till muslimsk terrorism. Sådan nämns i Gellert Tamas bok, men den kritiserar framför allt medias undfallenhet inför den växande högerextremismen. VB är lyckligtvis mindre undfallande än tidningskoncerner och bokhandelskedjor.
66 år i skolan 35. 1985-97:2. Mordet på Olof Palme
av Den Gamle
Fredagen den 27 februari 1986 gick
jag längs Södra Förstadsgatan i Malmö efter en lång skoldag. Det var
blött och kallt och började skymma. Min yngsta dotter skulle ha
namnsdag nästa dag. Hon ville ha en pistol. Jag gick in i en liten
skräpbutik – det fanns gott om sådana. Där fanns en liten plastpistol
med vilken man kunde skjuta en gummipil mot en måltavla. Den kostade en
tia.
Tidigt nästa morgon vaknade Karin och jag tidigt och började plantera om blommor. Barnen sov fortfarande. Vi satte på radion. Där pågick en extra nyhetssändning. En grå dag grydde.
En vecka senare reste jag till Stockholm för ett Eritreamöte. Strax före sju steg jag ur tåget i Stockholms Central. Jag gick till mordplatsen vid Sveavägen. En stor hög blommor låg på trottoaren. Joakim Lentz stod och tittade på dem. Han hade tydligen kommit med samma tåg. Annars var det knappt några människor ute. Klockan var ju bara halv åtta på lördagsmorgonen. Vi pratade lite och tittade på de mörka trapporna i Tunnelgatan uppför vilka mördaren flytt.
På kvällen åkte jag tillbaka till Lund och nästa dag gick jag till Folkets hus och skrev mitt namn i en kondoleansbok. Där var en lång kö.
Jag var inte särskilt oroad. Ingvar Carlsson hade tagit över statsministerposten. Jag trodde inte på några stora förändringar. Men på längre sikt var det naturligtvis en historisk brytpunkt.
Åren efter har jag ofta återkommit till händelsen och då påmints om intrycken ovan.
Palmehetsen. Pöbeln i Storkyrkan buade ut Olof Palme för hans engagemang i fredsprocessen Israel-Palestina. Det upprörde mig. Likaså de infama karikatyrerna i borgerlig press och de hatiska affischerna på busshållplatsen i Södervärn. Jag var alltsedan IB-affären drygt tio år tidigare mycket kritisk mot Olof Palme. Just därför upprörde hetsen mig. Jag ville inte vara med i smutskastningen.
Hetsen kom också från vänster. Jan Guillou, som jag på många sätt beundrade, drev strax före riksdagsvalet 1965 den så kallade Harvard-affären i Rekordmagasinet, ett kritiskt tv-program av ungefär samma slag som Uppdrag granskning. Palme hade hållit en föreläsning i det berömda USA-universitetet. Han hade inte mottagit någon ersättning, men hans son fick efteråt gå en kurs på universitetet utan att betala. Guillou fick Palme att småljuga om förmånen och det utvecklade sig till en stor skandal om lögner och skatteflykt.
Jag var kritisk medan drevet pågick, inte bara för att det skymde riksdagsvalets viktiga frågor utan också för att det så uppenbart plågade Palme. Socialdemokraterna vann valet. Palme fortsatte som statsminister. Ett halvår senare blev han mördad. Det finns inget samband, men Harvardaffären ingick i den förgiftade atmosfär som gjorde mordet möjligt.
Tidigt nästa morgon vaknade Karin och jag tidigt och började plantera om blommor. Barnen sov fortfarande. Vi satte på radion. Där pågick en extra nyhetssändning. En grå dag grydde.
En vecka senare reste jag till Stockholm för ett Eritreamöte. Strax före sju steg jag ur tåget i Stockholms Central. Jag gick till mordplatsen vid Sveavägen. En stor hög blommor låg på trottoaren. Joakim Lentz stod och tittade på dem. Han hade tydligen kommit med samma tåg. Annars var det knappt några människor ute. Klockan var ju bara halv åtta på lördagsmorgonen. Vi pratade lite och tittade på de mörka trapporna i Tunnelgatan uppför vilka mördaren flytt.
På kvällen åkte jag tillbaka till Lund och nästa dag gick jag till Folkets hus och skrev mitt namn i en kondoleansbok. Där var en lång kö.
Jag var inte särskilt oroad. Ingvar Carlsson hade tagit över statsministerposten. Jag trodde inte på några stora förändringar. Men på längre sikt var det naturligtvis en historisk brytpunkt.
Åren efter har jag ofta återkommit till händelsen och då påmints om intrycken ovan.
Palmehetsen. Pöbeln i Storkyrkan buade ut Olof Palme för hans engagemang i fredsprocessen Israel-Palestina. Det upprörde mig. Likaså de infama karikatyrerna i borgerlig press och de hatiska affischerna på busshållplatsen i Södervärn. Jag var alltsedan IB-affären drygt tio år tidigare mycket kritisk mot Olof Palme. Just därför upprörde hetsen mig. Jag ville inte vara med i smutskastningen.
Hetsen kom också från vänster. Jan Guillou, som jag på många sätt beundrade, drev strax före riksdagsvalet 1965 den så kallade Harvard-affären i Rekordmagasinet, ett kritiskt tv-program av ungefär samma slag som Uppdrag granskning. Palme hade hållit en föreläsning i det berömda USA-universitetet. Han hade inte mottagit någon ersättning, men hans son fick efteråt gå en kurs på universitetet utan att betala. Guillou fick Palme att småljuga om förmånen och det utvecklade sig till en stor skandal om lögner och skatteflykt.
Jag var kritisk medan drevet pågick, inte bara för att det skymde riksdagsvalets viktiga frågor utan också för att det så uppenbart plågade Palme. Socialdemokraterna vann valet. Palme fortsatte som statsminister. Ett halvår senare blev han mördad. Det finns inget samband, men Harvardaffären ingick i den förgiftade atmosfär som gjorde mordet möjligt.
Den mördade Olof Palme hyllades som ett helgon, inte minst internationellt. Stämningen var underlig. Palme hade många kritiker i det egna partiet. Hur kände de sig? Vad rörde sig i Palme-hatarnas medvetanden i de borgerliga partierna? Alla var förstummade av mordet, men vad tänkte de innanför tystnadens skal? Jan Guillou verkar oberörd. I sin intressanta memoarbok Ordets makt och vanmakt snarast skryter han över sin insats i Harvardaffären.
Även skolarbetet präglades av den undertryckta atmosfären. Palmecitatet om Kunskapens spjut stod ju skrivet på skolgårdens stålmonument.
Hans Holmérs vanvettiga ”kurdspår” ledde till en period av rasistisk hets innan det mynnade ut i intet. Vi antog ett stöduttalande för kurderna på distriktets årsmöte.
Joakim Lenz och jag kallades till partiledningen i Stockholm. Ett antal representanter för svenska solidaritetsorganisationer var samlade. Oswald Söderkvist och Eva Hjelmkvist ville upprätta ett register över vpk-are som arbetade inom organisationerna. Joakim och jag medverkade till att förslaget avvisades. På 1 maj-demonstrationen i Lund talade Ann Schlyter för Afrikagrupperna. I Sydafrika rådde ännu apartheid och Nelson Mandela skulle förbli isolerad på fängelseön Robben Island nästan fyra år till.
Arbetet med EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, fortsatte. Organisationen var nu etablerad i Sverige från Luleå till Lund med Philip Gottlieb som ordförande. Jag blev redaktör för Eritrea-nytt som kom ut med fyra nummer per år och finansierades med statligt tidskriftsstöd. Vi fick 15 tusen per år de tio år Eritrea-nytt existerade.
Också i Internationella utskottet fortsatte Eritrea-arbetet. Boel Berner rapporterade från EPLFs sommarkonferenser i Bologna. Eritrea har starka kulturella och ekonomiska band med Italien och det finns många italienska ord i eritreanernas tigrinja.
Boel Berner medverkade i Eritrea-nytt 2, 1986, med ett referat av en kritisk artikel om Etiopien som den franske filosofen Bernard-Henri Lèvy publicerat i L ´Evenement du jeudi 25/9-1/10 86.
Det visar omfattningen av vår mediebevakning. Men det roar mig också, eftersom Sydsvenskan nu, 30 år senare, börjat publicera artiklar av Levy. 1986 var Levy en betydligt mer progressiv filosof än 2016.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)