Men
för varje dag kommer det nyheter om att Sverige ska samarbeta med Nato
om militär verksamhet i Östersjöregionen. Under den stora övning som
nu planeras ska uppåt tusen amerikanska soldater placeras på Gotland
och Sverige blir alltmer indraget i krigsplaneringen. Vårt land går
bakvägen in i Nato.Med vilken legitimitet gör regeringen detta? Fanns det i senaste valet någon antydan om sådana planer, har svenska folket getts tillfälle att ta ställning till detta? Nej inte ett ord om detta allt djupare engagemang mot Ryssland. Stöd har man säkert från de borgerliga partierna, men med all säkerhet inte från de som röstade på socialdemokraterna.
Ett arv
Det är väl arvet från 1900-talets militära ivrare, från Sven Hedin till den militärledning som ville att vi modigt skulle sluta upp vid Tysklands sida på Östfronten 1941 som går igen i den alltmer uppflammande russofobin. Då hejdades krigsmakten av tänkande socialdemokrater som Ernst Wigforss. Men några sådana har inte synts till i dag. Som Torsten Kälvemark skriver i Aftonbladet: ”Det är ju ytterst inte UD som styr den svenska utrikespolitiken gentemot Ryssland utan Peter Hultqvist och hans doakör av försvarsaktivister och ”säkerhetspolitiska reportrar”.
Sverige beklagar den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön, men är själv drivande i att försämra den. Hur länge ska socialdemokraterna förbli tysta?
En rättelse
I förra VB skrev jag ganska välvilligt om riksdagsmannen Daniel Sestrajcic. Dagen efter kunde man i tidningarna läsa arr han vid 29 tillfällen av misstag tryckt på fel voteringsknapp. Om detta är korrekt är det naturligtvis ett oacceptabelt beteende för den som har ett viktigt politiskt förtroendeuppdrag. Hade jag känt till hans uppträdande hade min text blivit en annan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar